måndag 14 juni 2010

Jämställdhetspolitikens död


Endast 3 procent tycker att jämställdhet är en viktig valfråga, läste jag i tidningen nyligen...

Sorgligt. Jämställdhet handlar ju om rättvisa, demokrati, mänskliga rättigheter!

Fokus skriver en bra artikel om jämställdhetspolitikens död!

Vad säger ni? Behövs ingen jämställdhetspolitik? Är vi redan "tillräckligt" jämställda?

30 kommentarer:

Anonym sa...

Det är viktigt att jämställdhetsfråga driva på ett seriöst sätt. I dagsläget har dock jämställdhetsfrågorna dessvärre uteslutande handlat om att sätta fokus på kvinnorfrågorna, vilket gjort att hela jämställdhetsdebatten havererat.

Titta exempelvis på denna moderata blogg:
http://moderatjamstalldhet.wordpress.com/

99% av alla inlägg på bloggen handlar är skrivna ur ett kvinnoperspektiv. Jag anser inte detta vara en jämställdhetsblogg, utan en kvinnoblogg med fokus på kvinnofrågor.

Alla tycker nog att jämställdhetsfrågan är viktigt. Däremot tycker nog de flesta att denna ständiga fokus på kvinnorna, fått hela jämställdhetsdebatten att haverera och därmed blivit ointressant för gemen man.

Anonym sa...

Genom decennier och sekler har jämställdhetsarbete handlat om lika rättigheter i form av lagstiftningsarbete.

Rösträtt, förbud mot hustruaga, lika arvsrätt för män och kvinnor, rätt till abort, rätt till smärtlindring vid förlossning, rätt till förskola, förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, rätt för män OCH kvinnor att vara lediga från jobbet för att vårda barn osv osv osv. Landvinningar som bit för bit bidragit till att män och kvinnor fått lika rättigheter.

Idag ÄR vi jämställda i Sverige-juridiskt sett. Tack vare alla dessa (främst kvinnors) kämpars arbete.

Vad händer då? Jo, eftersom vi fortfarande inte är jämställda i praktiken och frustrationen växer över detta så höjs röster om att inskränka människors fria val i stället. Det är liksom som att vi nått en topp och börjar backa i stället. I stället för att välkomna det faktum att såväl män som kvinnor idag har rätt att välja både hemmaliv och yrkesliv så hamnar fokus på att vi väljer "fel". Vad hände med rättighets-och demokratiarbetet då?

Jag tror att jämställdhetspolitiken genererar så svalt intresse därför att den fokuserar på konstiga saker. Världen är fortfarande full av våldtäkter i krig, könsstympning, hedersmord, kvinnomisshandel, trafficking. SVERIGE avvisar ensamstående kvinnor med barn till länder med utbredd hederskultur och/ eller systematiska våldtäkter. SVERIGE har ett rättsväsende där man fortfarande lägger vikt vid våldtäktsoffrets klädsel. Vi har invånare som reser till Asien och förgriper sig på barn. Vi har unga tjejer (och killar) som är extremt utsatta för vuxna män på internet. Vi har ett antal kvinnor som dödas av sina män varje år och mångdubbelt fler som blir slagna, hotade, våldtagna.

Men påfallande ofta tycks den allra mest angelägna jämställdhetsfrågan inte vara något av ovanstående. Nej, den mest angelägna frågan verkar vara att "skydda" vuxna kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn längre än barnens fäder. Det saknar betydelse om såväl mamman som pappan och barnen är lyckliga och mår bra-för de vet inte sitt eget bästa. Kanske skulle intresset för jämställdhetsfrågor bli högre om vi började lyfta fram alla de frågor som handlar om att kvinnor och barn far illa på riktigt?

Det är ofta ett fasligt tjat om att hemmaföräldrar och vårdnadsbidragstagare borde lyfta blicken ovanför det egna lilla privata köksbordet, men det kanske gäller vissa andra också? Eller?

Och vad är det egentligen för skri som kommer från kärnfamiljerna? Vad ska vi då kalla det som kommer från kvinnor och barn som är utsatta på riktigt? Megamegaskri?

DrKejs sa...

Håller med anonym 18.57.

Det som idag kallas för jämställdhetsfrågor handlar i stort sett uteslutande om kvinnofrågor ur ett feministiskt perspektiv.

Det är inte ett dugg konstigt att de allra flesta har tröttnat på denna extrema snedvinkling, speciellt eftersom så många har någon man/pappa i sin närhet som blivit rejält utsatt.

Johan sa...

Håller med #0.

Kloka Pelle Billing har bloggat lite om saken också.

>> http://www.pellebilling.se/2010/06/darfor-saknas-mannen/

Han är väl en av de få i debatten som faktiskt är klok nog att se båda sidorna av myntet.

Johan sa...

Kraften för att väcka jämnställdhetsdebatten till liv igen tror jag finns inom mansfrågorna som Johan länkar till hos PelleBilling.

När medvetenhet om den här problematiken når ut till det stora flertalet kanske vi till och med kan få se något som påminner om ett paradigmskifte inom samhällsdebatten. De mansproblem som den feministiska rörelsen i dagsläget erkänner är ungefär att pojkar inte får ha klänningar eller klä ut sig till prinsessor, och att detta leder problem för flickorna.

Många feminister vill ju inte ens att pojkarn ska få extra hjälp i skolan pga deras låg betyg eftersom de anser att pojkarna får skylla sig själva om de inte anstränger sig. Så låter det minas inte när kvinnorna ska kvoteras in i styrelser.

cruella sa...

Johan, man ser det man vill se, det är uppenbart. I de sammanhang där jag diskuterat feminism och jämställdhet i över tio år talar vi mest om strukturer och begränsande roller för både män och kvinnor. Och vad det gör med materiell makt för kvinnor och makt över relationer för män. Exempelvis när det handlar om barn och separationer.

Men jag lägger ned innan jag ens börjar. Det var länge sedan det roade mig att diskutera med feministhatare.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Cruella - jag känner samma sak. Jag har gjort min tid på antifeminist-sajterna. Det är dödfött. Jag har alltid slagits för både män och kvinnor. I föräldrafrågorna för mäns rätt att ses som fullvärdiga föräldrar (och slippa försörjningsbördan). Men vad har antifeministerna gjort för kvinnor? Har aldrig sett de skriva något de gjort för kvinnor. Eller män för den delen.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Det enda antifeministerna ägnar sin tid åt är att hata och debattera med feminister! Inte har de bidragit med något. Inte har de kommit med några konstruktiva förslag. Nej, nej. I stället har de anmärkt på vilka frågor feministerna jobbar med. Hur många gånger har jag inte hört frågan: "Men varför bråkar du om det där, varför slåss du inte för kvinnorna i Afganistan i stället?" Jag frågar mig: När gjorde en antifeminist något för kvinnorna i Afganistan?

Anonym sa...

Vem är antifeminst? Själv är jag feminist i alla fall. Jag vägrar dock acceptera att det bara ska finnas ett sätt att vara feminist på, ett sätt att vara kvinna på, ett sätt att vara man på.

För mig innebär feminism att kvinnor och män ska ha rätt att vara de individer de är-oavsett om de väljer att följa traditionella könsrollsmönster eller bryta mot dessa. Ingen ska diskrimineras utifrån sitt kön-VILKET VAL MAN ÄN GÖR!!!!! Det är feminism för mig. Att kvinnor tycker synd om, raljerar över, nedvärderar, blir förbannade på andra kvinnor som följer sitt eget huvud och hjärta och stannar hemma med sina barn-det är inte feminism för mig. Det är kvinnoförtryck-men från ett annat håll än det patriarkala som samhället ägnar sig åt. Tyvärr gynnar de två förtrycken varandra vilket är sorgligt. Samma sak sker förstås omvänt på till exempel hemmaföräldrarsajter, där kvinnor kritiserar andra kvinnor som satsar på yrkeslivet. LIKA ILLA!!!!
Sedan kommer det förstås alltid vara så att människor påverkas av outtalade normer i omgivningen. Men så länge vi har de formellt lika rättigheterna har vi alla chanser att jobba med attitydförändringar av olika slag. Väldigt bakvänt blir det om vi ska få människor att "välja rätt", inte genom opinionsarbete utan genom tvång och begränsningar. Folk kommer inte välja det som känns rätt för dem själva, folk kommer att välja vad någon annan tycker är "rätt", därför att de inte har något val. Vi som har lite större ekonomiska marginaler kommer förvisso kunna fortsätta att välja som vi vill, det är främst människor med låga inkomster som kommer få färre val.

Sedan undrar jag bara om ni ser ett problem i de familjer där pappan tar ut det mesta av föräldraledigheten? Kritiserar ni det valet lika mycket som motsatsen?

malin sa...

det där om ifall man kritiserar de pappor som tar mest. nej det gör man inte, det är så få procent, i runt 80% av fallen tar mamman, huvuddelan av likheten. Hade siffrorna varit att 20% av mammorna tar mest, 20% av papporna tar mest och 60% delar lika hade inte kritiken antagligen inte ens funnits. Sen är det viktigt att tillägga att man inte kritiserar de mammor som tar huvuddelen av föräldraledigheten utan de strukturer som gör att de flesta familjer gör detta val. Sämre kvinno-löner, tradition, företag som motverkar pappor att vara hemma osv.

Rebecka Edgren Aldén sa...

0,1 procent!!! I så många fall tar pappan ut fler föräldradagar än mamman i Sverige. Och NEJ! Jag kritiserar inte dem (det är så försvinnande få). Jag kritiserar inte de familjer som inte delar heller. Jag kritiserar systemet! Som räknar med backup-mammor. Som ser familjen som minsta enhet, och inte individen. Som inte tror lika mycket på pappor som på mammor ("fler dagar skulle frysa inne om papporna skulle ha lika många dagar").
Dela hur ojämlikt ni vill! Jag tänker fortsätta argumentera att mina skattepengar inte ska gå till ett sånt system som så tydligt diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden och män i hemmen!

cruella sa...

Jag gör det lätt för mig denna gång och håller bara med Rebecka.

Och när det gäller de få pappor som tar nästan hela ledigheten så ryms ju även såna som Den förvånade pappan där - alltså där det snarare är en papperskonstruktion än ett verkligt utfall.

Johan sa...

Nog finns det vettiga kvinnor som på ett nyanserat sätt kan se männens problem och jämställa dessa med kvinnors dito. Dessa kvinnor är dock inte representativa för den feministiska rörelsen i stort så som den framstår genom media, enligt mig.

Mitt intryck från den här bloggen är ofta tex att männen har mycket sig själva att skylla när de förlorar vårdnaden om sina barn eftersom de inte delade föräldraledigheten lika. Med en sådan inställning har jag svårt att se att man på allvar står på männens sida mer än att det är något man säger för att få legitimitet för sina helt andra syften.

Att man inte ser det som att männen i det här sammanhanget är offer för samhällsstrukturer är rätt inkonsekvent tycker jag.

cruella sa...

Johan, att även män är offer för samhällsstrukturerna är så självklart för alla seriösa debattörer i ämnet så att det ska ens ska behöva sägas 2010 är sorgligt.

Men jag undrar vilken struktur du menar att de är offer för här? Jag anser ju att det är den könsroll som säger att mannen ska vara på jobbet och dra in stålar till mamman och det lilla barnet där hemma som grundlägger den ojämlikhet som sedan tar sig uttryck i taskiga vårdnadstvister i händelse av skilsmässa.

Hur tycker DU att män rent praktiskt ska stega in på relationsarenan och bli lika oumbärliga för barnen som kvinnor i dag anses vara, ibland på svajig grund?

Johan sa...

cruella,

Man kan förstås definiera begreppet seriösa debattörer så att det ingår att dessa anser att män är offer för samhällsstrukturer. Dock kommer det ändå vara så att många debattörer i sitt sätt att framföra sitt budskap snarare får det att framstå som att män inte är offer för samhällsstrukturer. Som tex när moderaterna la fram sin jämnställdhetspolitik så handlade det bara om hur man vill gör för att det ska bli bättre för kvinnor.

Sen finns det många människor av betydelse för jämnställdheten som inte är debattörer och som i vars verklighetsuppfattning män är långt ifrån offer för några strukturer.

Ja, det är könsroller och sociala förväntningar och kulturellt betingat intresse som gör att män tar mindre föräldraledighet. Och att det ska vara grunden till att män inte ska få delad vårdnad tycker jag inte är rimligt.

För mig är det dock inte viktigt att män ska vara lika oumbärliga för barnen som kvinnor är. För mig räcker det att män betraktas som tillräckligt bra för att ta hand om barn helt själva och att samhällets utgångspunkt är att män har halva ansvaret.

Hur män ska göra för att det ska bli så? Ett sätt är att visa att de är tillräckligt bra genom att ta hand om barn. Fast det finns redan mängder med män som har visat detta redan. Jag tycker folk borde fattat att så är fallet vid det här laget.
Men för en del kanske det krävs en 50/50 uppdelning innan de fattar hur det ligger till.

Johan sa...

Sen vore det intressant att diskutera vad det innebär att vara dålig på att ta hand om barn eller att inte vara tillräckligt bra.

Jag skulle kunna tänka mig att för varje kvinna som är dålig på att ta hand om barn finns det 2-5 män som är lika dåliga eller sämre.

Att inte bry sig om hur barnet presterar i skolan eller försöka hjälpa till, eller att inte ge barnet nyttig mat är två saker som göra att man är dålig på att ta hand om barn. Och jag tror fler män än kvinnor är dåliga på detta.

cruella sa...

Men är de dåliga för att de är män eller för att de inte har behövt intressera sig för sånt eftersom kvinnan gjort det? Övning ger färdighet.

En självklar och väldigt enkel utgångspunkt om man nu vill vara tillräckligt bra (man som kvinna) är ju att se till att involvera sig med barnet och dess vardag direkt. Båda gör allt. Ibland gör en mer, ibland den andra. Men att ha som utgångspunkt att man gör det man är bäst på redan, det funkar ju satan så dåligt om man utvecklas som förälder eller för den delen som hemmafixare.

Det gäller att hugga i och ta för sig på områden som möjligen känns lite eftersatta.

Den förvånade pappan sa...

Ursäkta mig, men är jag en papperskonstruktion?

För mig är det viktigare att tiden delas lika mellan mig och min sambo än att vi tar ut exakt lika många dagar. Vi utnyttjar systemet för att kunna vara hemma så länge som möjligt (och lika länge) och för oss innebär det att vi inte delar lika på dagarna.

Detta känns högst verklig och inte alls som en papperskonstruktion.

Lite kul är att detta sätt att tänka är så "outside the box" att folk faktiskt inte reflerkterat över det. När jag sagt det till kompisar har de faktistk funderat över det och vissa har faktiskt "härmat" oss.

Anonym sa...

Rebecka- dagens regler kring föräldraförsäkringen utgår från individen som minsta enhet. Har du missat det, att varje förälder har hälften av dagarna vikta för sig?

Om man vill fördela på annat sätt måste den ena föräldern aktivt skriva över en del av sina dagar på den andra föräldern. Vill man inte det så är det 50/50 som gäller.

Det kan finnas 100 och åter 100 olika varianter på hur man delar upp dagarna sinsemellan, och även 100 och åter 100 olika skäl till att man väljer som man gör.

Har du ett barnperspektiv också, eller enbart ett jämställdhetsperspektiv? Har tanken slagit dig att vissa familjer kan bli tvungna att låta barnen börja förskolan tidigare än de hade önskat med ditt förslag? Ni säger att den som befarar att fler föräldagar brinner inne underskattar männen och deras ansvarstagande. Men vad har ni för belägg för att det inte blir så, annat än ett teoretiskt och ideologiskt resonemang? Tänk om ni har fel, då har ni köpt grisen i säcken och står där med ett gäng 12-månaders (eller ännu yngre) som måste ha barnomsorg. Om NÅGOT, så tyder ju erfarenheten på motsatsen till ert scenario-den andra pappamånaden innebar INTE att män började ta ut dubbelt så mycket föräldraledighet. Nedanstående kommer från DN:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/jamstalldheten-okade-inte-med-andra-pappamanaden-1.437833

"Den andra pappamånaden som infördes 2002 fick ingen effekt på jämställdheten på arbetsmarknaden. Den slutsatsen drar nationalekonomen Rickard Eriksson i en studie från Stockholms universitet. (...)

Han har jämfört uttaget av föräldradagar mellan föräldrar som fått barn veckorna före och efter införandet av den andra pappamånaden 2002. Ökad jämställdhet var ett av syftena med reformen, men enligt studien minskade inte skillnaden mellan mäns och kvinnors uttag av reformen.

- Kvinnornas antal dagar ökade mer än männens efter reformen. Det är osannolikt att den andra pappamånaden ökade jämställdheten på arbetsmarknaden, säger Rickard
Eriksson, forskare i nationalekonomi på Stockholms universitet."

Men enligt er kommer ÄNNU fler pappamånader vända scenariot helt och hållet? Eller? Själv är jag övertygad om att ett 12-månaders barn har det mycket bättre med en förälder-tom en aldrig så ojämställd mamma- än på förskola. Det är bra att förskolealternativet finns självklart-men låt oss inte göra det till ideal för så små barn.

Anonym sa...

Angående påståendet att man underskattar papporna om man tvivlar på att de kommer ta ut hälften av dagarna: Eftersom vi HAR ett 50/50-system idag (som dock är möjligt att göra avsteg från) och papporna idag INTE tar ut hälften av dagarna, VARFÖR skulle de plötsligt göra det om man införde ett mindre flexibelt system? Jag förstår inte logiken...Det känns som väldigt teoretiska resonemang som inte är ett dugg förankrade i verkligheten. Faktum är att betydligt fler fäder än mödrar är frånvarande statistiskt sett. Detta ändrar man inte genom att tvinga bort även mödrarna. Och låt oss för argumentationens skull anta att en individualiserad föräldraförsäkring på sikt faktiskt bidrar till mer närvarande fäder: Det lär ju inte hända över en natt, så då antar jag att ni är beredda att låta ett antal barn i den här generationen börja på förskola vid 9 månaders ålder? Verklighetsförankring någon?

Barnperspektiv, någon?

cruella sa...

Anonym: Jag har helt enkelt inte så låga tankar om män som blir pappor.

Att man inte kan avläsa någon ökad jämställdhet på arbetsmarknaden efter en ynka pappamånad till tycker jag inte är ett dugg konstigt.

Det känns som om man går runt i cirklar i det här resonemanget. Kanske män skulle ta ut lite färre dagar eller vara mindre benägna att dra ut på de dagar de har - beror det på att de är män eller på att deras föräldraroll hittills kommit rätt billigt undan? Kan man då tänka sig att det blir förändring på sikt vid en 50/50-lösning? Ja, jag tror det.

Och så tycker jag kvinnor ska välja man lite smart när de bildar familj. Värderingsfrågor är viktiga.

Johan sa...

cruella

Ja, ett sätt för att bli tillräckligt bra är ju att öva. Men samtidigt har vi antagit att båda könen är offer för samhällets strukturer på ett sådant sätt att män inte har ett fritt val att vara hemma med barnen eller vara hemma lika länge som mamman. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att alla män börjar ta halva tiden med barnen eftersom detta är inte ett fritt val för männen.

cruella sa...

Johan, det är bland annat därför jag tycker en individualiserad föräldraförsäkring är en bra idé.

Anonym sa...

Jag tror att det är mycket svårt att välja livspartner "smart". Jag anser att ett förhållande bör bygga på ömsesidig attraktion. Visst kan man vara tvungen att välja bort den man är attraherad av och visst kan det vara skadligt med för mycket naivitet i vissa sammanhang, men vi kan liksom inte utgå från att förnuftet ska välja ut vår livspartner.

Ibland får jag känslan att vissa härinne verkar se relationer och familjer som uppbyggda av logik, teori och matematik. Ettor och nollor liksom. Finns det utrymme för känslor, kärlek och individualitet då?

Anonym sa...

Cruella:

Jag har inte heller låga tankar om pappor. Men är du beredd att chansa på att en 50/50-lösning ändrar så mycket som du hoppas? Är du beredd att ta risken att många barn ska börja ännu tidigare i förskola än vad som sker idag? Jag skriver "risken", men du kanske inte tycker att det vore ett problem om det blev så?

Kan man blunda för massa barn (individer) och se det som att ändamålet helgar medlen?

Förresten, vill ni att man ska tvångsdela växelvis boende också vid skilsmässor? Förutsatt att ingen av föräldrarna är direkt olämplig? En vecka hos mamma, en vecka hos pappa-oavsett vad barnet och föräldrarna vill. Vill ni att man ska tvångsdela vab-dagarna? "Nej pappan-du får inte vabba idag efterson det är mammans tur enligt 50/50-principen!" Vad mer kan man tvångsdela? Barnbidraget, kanske! Hälften till pappas konto och hälften till mammas!

Varför stanna vid föräldraförsäkringen? Ska vi verkligen ur de här omgivande könskonserverande normerna så gäller det att ta krafttag! Varför inte enbarnspolitik också? För många och täta graviditeter med foglossning och havandeskapspenning lär ju bidra till att kvinnor räknas bort på arbetsmarkanden...

Den förvånade pappan sa...

Nuär jag ju i o fs denna kvotering, men varför skulle inte hälften av barnbidraget gå till pappan? Det är väl tämligen rimligt. I alla fall om båda föräldrarna har vårdnanden om barnet...

cruella sa...

Anonym: Jag är absolut beredd att chansa, som du uttrycker det

Dina domedagsscenarier och tämligen vilda jämförelser talar ett mycket tydligt språk: Du tror inte att män är förmögna att se till barnet/individens bästa (vad det nu är - inte nödvändigtvis tre år i hemmet, anser jag).

Är det verkligen en så främmande tanke att man ser lite nyktert på karlsloken man är så förälskad i och funderar över hur en familjesituation skulle se ut med honom? (Eller henne, för all del.) Det tycker inte jag. Det är ju viktiga saker och berör andra individer i allra högsta grad - barnen.

Den förvånade pappan sa...

"Dina domedagsscenarier och tämligen vilda jämförelser talar ett mycket tydligt språk: Du tror inte att män är förmögna att se till barnet/individens bästa (vad det nu är - inte nödvändigtvis tre år i hemmet, anser jag)."

Nej, det visar de inte alls. De visar möjligtvis att även anonym ser problem i denna tvångsuppdelning du förespråkar. Och det med all rätt.

Jag är som du vet pappa och jag tycker inte heller att man ska chansa. Men har jag låga tankar om pappor bara för det? Nä.

Jag har i o fs andra skäl att ha låga tankar om pappor och de är bland annat att pappor så lätt tummar på sin egen rätt att vara hemma med sina barn. Det är märkligt som f-n tycker jag. Men, jag ser ändå att det finns väldigt många familjer som skulle förlora på detta "tvång" varför jag ändå är starkt emot dessa tankar om tvång.

Anonym sa...

Nej, Cruella, du har fel.

Jag tror att män är lika bra på föräldraskap som kvinnor. Eller lika dåliga. Men jag tycker att det är ointressant att slå fast vem sosm är bäst/sämst/lika bra.

Det intressanta är barnperspektivet. Det finns mammor som är olämpliga småbarnsföräldrar, det finns pappor som är olämpliga, de flesta mammor är lämpliga och de flesta pappor är lämpliga. Med ert förslag finns inte längre utrymme att välja den situation som är bäst för det unika barnet i den unika familjen. Det är INTE en politik för varje enskilt barn.

Jag väljer att se människor som individer, inte strukturer. Ur ett strukturellt perspektiv så utesluter jag inte att män kan komma att ta ut mer föräldraledighet med ett 50/50- system. Jag skriver "utesluter inte", eftersom den andra pappamånaden som jag skrivit tidigare inte ledde till en sådan förändring.

Men på en individnivå kommer fler individer att hamna i kläm med ett rigidare och mindre flexibelt system, det är min övertygelse. Jag är verkligen inte alltid överens med "den förvånade pappan" , men det är intressant och skrämmande att läsa hur ni anser att han och hans familj är värda att "offras" i sammanhanget. Tror ni verkligen att den familjen är den enda som gjort som han beskriver? Jag har i alla fall minst fyra familjer i min bekantskapskrets som på samma sätt pusslat ihop egna varianter-som INTE inkluderat att kvinnan varit hemma mest. Jag känner en familj där mannen (högre inkomst än kvinnan) tagit i princip alla dagar eftersom han har högre sgi medan kvinnan tog noll när hon var hemma- de missar jämställdhetsbonusen och skulle inte ha kunnat göra på samma sätt med ert förslag. I en annan familj mådde mamman inte bra efter att ha fått barn. Pappan tog det mesta av dagarna medan mamman fick tid att mogna in i föräldraskapet, med mycket gott resultat för övrigt. Med ert förslag skulle hon fått ta huvudansvaret betydligt tidigare än hon var redo för. Till gagn för vem? Knappast för barnet i alla fall. Det var bara två exempel, har som sagt flera.

Hur tänker ni när ni sätter strukturerna före individerna? Handlar politik om att försöka göra tillvaron bättre för mänskligheten eller handlar det om att genomdriva teoretiska system? Fattar ni inte att ALLA människor är unika, har sina egna drivkrafter, egna motiv. Ni tittar på en liten tårtbit av verkligheten-män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor-och bygger en politik som begränsar valmöjligheterna för en massa människor. Jag vill att det ska finnas utrymme för alla att välja efter eget huvud: Den förvånade pappan, mig, mina bekanta, cruella, alla andra.

Politik måste inte handla om tvång, det kan handla om attitydarbete också. Jag vet att ni tycker att jämställdheten utvecklas alldeles för långsamt, men vi HAR faktiskt kommit väldigt långt redan. Vi är på väg om än inte framme. Titta en-två-tre generationer bakåt-hur mycket har inte hänt? Att vi inte delar 50/50 på föräldraförsäkringen innebär inte att vi står stilla i könskonservatism. I min egen familj till exempel har det varit väldigt viktigt att dela lika på hushållsarbetet, trots att jag tagit ut fler föräldradagar. I föräldraledigheten har det för oss INTE ingått att sköta tvätt, disk och städning. Långt från 50-talet skulle jag våga hävda, hur många män kom hem från jobbet för att diska och dammsuga då?

Jämställdhetsarbetet går framåt, men det kan gå framåt på flera olika sätt än ni föreställer er.

Lisa sa...

Hej Rebecka. Vi ska hålla ett seminarie i Almedalen som vi vill bjuda in dig till som heter Bossiga brudar och moderna män i byggbranschen. Hur får vi din e-postadress? Lisa/ lisa.engvall@gmail.com