Argument mot hemmafrun

Ja, varför kan man inte låta de som vill vara hemmafruar vara det? Jo. Självklart! Jag skulle aldrig få för mig att föreslå en lagstiftning mot hemmafruar!! (Däremot är jag förstås för en individualisering av föräldraförsäkringen, men det är en hel annan sak.)

Jag förstår ju också att människor är olika. Att en del verkligen vill vara hemma. Men det jag har sett, det är en hemmafrutrend - en backlash där man glömt bort varför kvinnor kämpade med näbbar och klor för att få komma ut på arbetsmarknaden och tjäna sina egna pengar.

I en jämställd värld skulle ungefär lika många män vilja vara hemma.

Sedan tror jag också att mångas dröm om att vara mer hemma handlar om att de inte hinner det de vill hinna. De får helt enkelt inte ihop livet. Jag tror då mer på att dela uppgifterna jämlikt + att dra ner på kraven, istället för att ge upp sin självständighet och bli försörjd av någon annan.

Sen är det några andra saker som gör att jag inte är så förtjust i hemmafruprylen:

1. Hemmamammor är hemma på bekostnad av pappornas tid med sina barn - männen tvingas jobba mer för att ha råd att ha kvinnan hemma. Det drabbar barnen. Och papporna.

2. Jag tycker att vuxna i arbetsför ålder bör, så långt det är möjligt, vara med och bidra till samhället - betala skatt så att vi har råd med vår välfärd.

3. Jag tycker att hemmafruar förmedlar fel värderingar till sina barn, att pappa behövs ute i arbetslivet och är den som drar in pengar, mamma är den som vårdar, städar, lagar mat och inte får betalt.

4. Jag tror att många, många hemmafruar ångrar sig senare. Jag VET att de gör det. Får mängder av mejl till redaktionen jag jobbar på från kvinnor 50+ som sitter på usel pension, usel lön, ofrivillig deltid, inga pengar. Mannen har dragit med en yngre kvinna. Eller så vill hon lämna, men har inte råd. Det är ingen bra situation för någon.

5. Att det är ett kön, just kvinnor, som står för nästan hela procenten av hemmaföräldrarna, och att det är mammorna som tar det mesta av ledigheten och jobbar deltid senare gör att arbetsgivarna ser kvinnor som riskarbetskraft och det drabbar alla kvinnor - även de som lever jämställt eller inte ens har några barn. Vi kommer aldrig att få ett jämställt arbetsliv om vi inte lever jämställda hemma.

6. Tycker att det känns allmänt olustigt att en person är till för att plocka undan och serva en annan - och inte ens få betalt för det.

Myten om det jämställda Sverige

Har upptäckt en riktigt bra blogg! Cromvik.

Läs till exempel detta superba inlägg om den förrädiska myten om Sverige som så jämställt!

Så här skriver hon bland annat:

"Som föräldraledig eller förälder har du enorma rättigheter i Sverige. Världens generösaste föräldrapenning, lagstiftad rätt till deltidsarbete fram till barnet fylller åtta år, du ska inte kunna bli uppsagd eller lönediskrimineras på grund av graviditet eller föräldraskap. Dessa lagar och rättigheter är i grunden bra, men de invaggar oss i en falsk säkerhet. I tron på alla dessa lagar är många kvinnor föräldralediga extra långe och statistiskt sett fyra gånger längre tid än männen. Folk glömmer att marknadens lagar är starkare."

...

"Antingen väljer vi att se och uppmärksamma marknadslagarna och då gör vi något åt det. Det viktigaste av allt: att män och kvinnor delar lika på föräldraledigheten och vård- av-sjukt-barndagar. Eller så blundar för problemet och tvärtemot alla statisttik hävdar att kvinnor och män har samma löner och karriärmöjligheter, I tron på att de inte kan diskirimineras tar många kvinnor ut extra lång föräldraledighet och går hemma. Under tiden går snacket om dem på deras arbetsplatser och deras manliga kollegor gör karriär. Myten om det jämställda Sverige gör oss alltmer ojämställda."

Sista krönikan

I morse lämnade jag min sista krönika till VLT. Jag har skrivit där i drygt 2,5 år på temat föräldraskap och jämställdhet. Men nu är det slut. Hela deras avdelning Barnen & vi ska läggas ner. Hade världens prestationsångest när jag skulle skriva den, tänkte att jag var tvungen att skriva något riktigt speciellt nu när det var sista gången... Men jag lyckades inte. Jag är inte missnöjd, men det var inget mästerverk jag skrev. Har lovat att lägga upp den här på bloggen i alla fall. Så. Här är den (publiceras i VLT på måndag):

Det här är min sista krönika här på Barnen & vi. Drygt 2,5 år har gått och det har varit ett sant nöje hela vägen. Mycket har hänt under denna tid. Jag har fått ett till barn, jag har bytt jobb och jag har gett ut en bok, ”Skriet från kärnfamiljen” – som behandlar samma frågor som jag tjatar om här i krönikorna: ett jämställt familjeliv.
Är ni inte med mig än, så är det försent att övertyga er. Så här är 10 tips till dem som ändå vill försöka leva det jämställda familjelivet. Håll till godo:
1. Dela föräldraledigheten. Så många goda effekter! Förutom de mer vetenskapligt dokumenterade att ni har större chans att överleva som par och ökar chanserna till ett syskon så ökar det förståelsen er emellan. Ni vet båda vad det innebär att ha huvudansvar för barn och hem, och för att stå för försörjningen.
2. Gå gärna ner i tid! Men gör det båda två. I dag jobbar nästan alla småbarnsmammor deltid och sköter det mesta med barnen och hemmet. Samtidigt är småbarnspappor den grupp som jobbar mest av alla.
3. Dela på hämtningar och lämningar, skjutsande, vab, bvc-besök, föräldramöten och så vidare.
4. Städa tillsammans! Undvik att en av er blir projektledaren som styr upp arbetet. Eller att en av er fastnar i att alltid gå omkring och småplocka.
5. Fokusera på tid, snarare än sysslor. Se till att ni lägger ner lika mycket på barnen, hemmet, jobbet och egentiden.
6. Mammor, släpp mammaskulden! Inget barn mår bra av att ni går runt och känner er otillräckliga. Fråga dig vilken sorts mamma du vill vara, en uppoffrande, utsliten trasa (och samtidigt ett ouppnåeligt mammaideal som kommer att ge din dotter ångest i all framtid och paja alla din sons framtida förhållanden)? Eller en mänsklig varelse som visar att det är okej även för en mamma att säga nej, jag orkar inte…
7. Jämför er inte med andra. Skit i att andra renoverar. Skit i att andra hämtar på dagis klockan tre. Skit i att andra tränar fem gånger i veckan… Gör det ni vill göra!
8. Dra ner på konsumtionen. Ju mer prylar, desto mindre tid. Fastna inte i ett mönster av ekonomiska skäl (som att han måste jobba 120 procent…).
9. Bjud hem folk när ni inte har städat. Var samtidigt med och sänk kraven på oss alla.
10. Lev jämställt och demokratiskt! Säg inte ”det bara blev så”. Ta makten över era liv, sätt er ner och diskutera er arbetsfördelning – en ren demokratiskola för era barn!
Svårt? Ja, visst. Men värt att försöka.
Fortsätt debatten på min blogg: skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com
Vi ses!

Hur lätt det är att bli hemmafru!

Vet ju sedan tidigare att vårdnadsbidraget inte varit någon direkt succé. Men det har nog mer med att summan är så låg än att folk verkligen börjat leva jämställt. Tyvärr.

Jag ser tvärtom runtomkring mig massa människor som ger upp det här med jämställdheten. Nyligen var det en kvinna i min närhet som sa ungefär: "Det var först när jag gav upp det där med att leva jämställt som jag kunde slappna av och bli lugn." Jag har flera kvinnor runt mig som bara längtar efter att få bli försörjda av en man.

Tycker att det är synd. Visst, det är inte lätt att leva jämställt. Men nog måste det ändå vara svårare att leva ojämställt?

Fast vissa verkar tänka, om jag ändå inte kan leva helt jämställt så ska jag leva riktigt ojämställt...

Läser ett debattinlägg på Newsmill och inser att här är en (Jenny Nilsson) som skriver det som jag ser händer runt omkring mig. Artikelförfattaren ska ansöka om vårdnadsbidrag (det för det första måste innebära att hon har en man som tjänar rätt bra, eftersom bidraget inte är särskilt fett...). Hon konstaterar (som det brukas) att det är fullt frivilligt, inget tvång (nej, det tror jag inte heller).

Så här skriver hon:

"Det faktum att mina barn kommer ha en mamma som är hemma, har tid för barnen, hjälpa dem med läxor, baka, leka, ge kärlek ses i mångas ögon som jag hamnar i en kvinnofälla. Jag ser det som en ofantlig gåva och möjlighet. Förvisso kommer min man inte kunna ha lika mycket tid med barnen som jag, men det är jämfört med att jag är hemma hela dagarna."

Nej, men han kommer ändå att få mer tid med barnen argumenterar hon vidare:

"Det tack vare att jag kommer ha möjlighet att utföra många vardagssysslor under veckan. Söndag behöver inte gå åt till städning och tvättning, den kan istället vara en dag för samvaro och relationsbyggande."

Han ska alltså få en riktig hemmafru! Hon funderar inte ett dugg på varför hemmafruarna en gång i tiden slog sig fria...

Och så fortsätter hon på en riktig kristdemokratisk prosa:

"Varje familj är som ett företag där vissa uppgifter behöver utföras för att ge framgång. Om en medarbetare är på den plats där den trivs bäst, så presterar den bäst. Företaget genererar vinst, i familjen i form av kärlek, harmoni och lyckligt äktenskap."

Ps. Bilden är från den ursprungliga filmen The Stepford Wives från 1975 - en riktig kultklassiker (också en bra påminnelse om varför man inte ska bli hemmafru)! Ds.

Kvinnlig vänskap bäst i motgång?

Var på stor förlagsfest i tisdags kväll. Där träffade jag en trevlig kulturjournalist som sa något klokt som jag har tänkt mycket på sedan dess. Hon hade kommit på att kvinnor är väldigt bra med och för varandra i motgång, men inte i medgång. Och för männen är det precis tvärtom.

Jag kan ibland känna att mina vänner och bekanta gillar mig mer när jag har problem, när jag är svag, när jag "gnäller", än när jag är stark och mår bra. Och jag kan erkänna att jag ibland blir lite skeptisk om någon alltid är positiv och allt är bara bra, bra... Jag har dessutom flera exempel på en enorm uppslutning kring vänner och bekanta som hamnat i kris.

Jag har inte riktigt hunnit tänka färdigt på detta, men vad säger ni? Är det så?

Inte nu igen

Nu har det hänt igen. En svår olycka och det är invandrarbarn som är offren... Jag ber till Gud att den lilla 6-åriga Samira ska överleva fallet!

Tänker på mina egna som började skolan i går. Mellantjejen började i sexårs. Storebror i 2:an... Vilken tragedi!

Och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, varför händer det alltid invandrarbarnen? Minns branden i somras då mamman och alla hennes söta döttrar dog... Tycker att det har varit alldeles för många olyckor där just barn med andra ursprungsländer drabbats. Varför är det så? Det kan ju inte vara någon slump? Man vill ju inte tro att invandrade familjer får sämre lägenheter, går på sämre skolor, lever i osäkrare miljöer, får mindre information. Men vad ska man tro? Någon förklaring måste ju finnas. Sanningen är kanske otäckare än vad man tror.

Duktighetsfällan

FiaLisa! Jag blir rörd när jag läser din kommentar! Du låter så omtänksam och gullig! Och ja, självklart har du rätt! Jag skriver under på vartenda ord du skriver!!

Tror att det finns en förklaring till varför jag gjort den här typen av inlägg på sistone. Jag har bloggat nu sedan i mars. Nästan varje dag. Jag började tröttna på mina egna beskäftiga inlägg som sa åt alla andra hur de skulle göra. Det här med jämställdhet är så lätt i teorin! Men så oerhört svårt i praktiken. Jag ville nog någonstans bjuda på mina egna tillkortakommanden. Jag är ju också mitt i det här! Och jag kämpar med jämställdheten hela tiden! Och det är det vår bok handlar om.

I samtalen, i diskussionerna, här på bloggen och på en massa andra smarta bloggar, finner jag ny kraft. För jag tror mycket på medvetandegöring. Att se mönstren, strukturen. Se vad man själv håller på med.

Jag är rätt bra på jämställdhet. Jag, min man och jag, har hållit på länge. Med den praktiska jämställdheten. Vi bråkar väldigt sällan om städning, undanplockning, tvätt. Vi delade 50-50 på föräldrardagarna. Vi delar 50-50 på vabben. Vi hämtar och lämnar varannan dag. Ja, allt. Men trots att vi varit så medvetna, trots att vi så medvetet delat så mycket så sitter vi fast i vissa mönster.

Och det är så svårt. För när man synliggör de där mönstren så lägger man ju ännu mer börda på, framför allt, kvinnorna!

I helgen när vi seglade hade vi några goda vänner med oss, också med tre barn. De är lika måna om att leva jämställda som vi. Och jag kände hur de reagerade på att min man hela tiden seglade, och på att jag kravlade nere i ruffen och serverade kaffe och kex... De fällde en hel del kommentarer. Inte illasinnade. Inte alls. Tvärtom. Men det var inte min man de bearbetade med goda råd, det var mig! Det var JAG som skulle förändras. Det var JAG som skulle ta tag i situationen. Lära mig segla båten på egen hand. Ta skepparexamen. Dra ihop ett gäng tjejer och segla en helg (skulle jag aldrig klara med den båten, eller framför allt inte i det skick båten är i...).

Det ligger på kvinnan. På mig. Och det är ett misslyckande för mig om jag inte lever upp till vår jämställdhetsnorm där på båten. Och ja, precis som du skriver: Jag lägger ännu en pusselbit på mina axlar. Och jag dignar under bördan och känner skuld för att jag vacklar.

Det är inte lätt ;-)

Hej, jag heter Rebecka och jag är en ruffhäxa...

Det är dags att komma ut nu. Som den ruffhäxa jag är. Seglingen är min blinda jämställdhetsfläck. Där jag är som sämst på att leva jämställt.

Vi seglade i helgen. Kanske var det sista sommarhelgen i år? Och det var förstås alldeles underbart! Men. Det finns ingenstans vi blir så konventionella som på segelbåten...

Min man är kapten och seglar. Jag ser efter barnen, passar upp nere från ruffen. Jag är en ruffhäxa, helt enkelt.

Det är skitsvårt att bryta! Varje gång jag har försökt ta lite mer plats på båten har något barn kommit i vägen. Jag är inte så duktig att jag kan segla båten själv, som min man kan.

Nästa år... DÅ ska jag börja segla lite mer. Kanske ta skepparexamen till och med. Då är vår minsta tre...

Undrar över detta med att man blir så mycket mer konservativ på semestern. Vi är inte de enda som faller tillbaka i könsrollerna under semestern. Varför är det så? Är det någon som känner igen sig? OCH. Ge mig lite inspirerande storys om hur ni lyckats bryta mönstret!

Måste få spy lite galla...

...över kammaråklagare Rolf Hillegren jag också.

Ju mer jag läser desto mer illa mår jag av hans korkade uttalanden. Det värsta är att han själv tror att han är så smart!

Som i gårdagens debattartikel som han själv skrivit:

"Jag delar uppfattningen att ”ett nej är ett nej” som brukar hävdas. Däremot anser jag att man inte ska lagstifta om samtycke, då frågan ändå är central i alla våldtäktsmål. Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker."

Då är det alltså inte våldtäkt om kvinnan sagt nej och mannen fortsätter ändå? Och hans formulering! "Utmärkt umgängesregel"... Som om killar som respekterar att deras tjejer inte vill är trevliga. Det är inget måste, men det hör till god sed att även lyssna på vad hon vill och känner...

Nej, den här gubben har inte förstått. Någonting!

Det är fruktansvärt att bli våldtagen med våld av någon okänd. Men visst fan är det lika hemskt om ens partner en dag plötsligt skulle ta saken i egna händer och strunta i att man sa nej! Jag skulle bli så oerhört kränkt! Det är ju våld på hela ens person! Det är som att bli spottad i ansiktet, du är inte värd något, din åsikt spelar ingen roll. Jag tar vad jag vill ha. Sex är inget vi har gemensamt, utan jag använder dig för min sexualitet och skiter i vad du tycker om det. Det är våldtäkt i allra högsta grad, tycker jag!

Han skriver också så här:

"Det är dock min bestämda uppfattning att den relaterade gärningen inte förtjänar minimistraffet för våldtäkt som är två år. Däremot finns det ingen anledning att uttala sig om straffvärdet, då fallet aldrig lär hamna i domstol på grund av de beviskrav som gäller – inte på grund av ovilja att åtala."

Hans åsikt i fallet där en man i en relation struntar i att hon säger nej och kör vidare ändå.

Det är väl visst intressant att diskutera straffvärdet! Ja, bevisläget är svårt. Men ska man inte ha straff på brott som är svåra att bevisa? Han verkar så korkad denna man. (Och minns att han var en av dem som skrev debattartikeln för något år sedan om att det är så jobbigt med alla tjejer som vaknar i fel säng på morgonen och går till polisen och anmäler för att de har bakfylleångest... Typ.)

Läs hela Hillegrens försvarsartikel (som bara sänker honom ännu djupare...) här!

Skönt att han nu är avstängd från sexualmål!

Usel morsa...

eller

....har de andra föräldrarna inget jobb?

I dag när jag lämnade mina två stora på fritids och precis skulle säga hej då och gå med den lilla till dagis blir jag stoppad. En trappa upp är det visst inskolning för mellantjejen och det har hållit på en halvtimme...

Jag upp, tränger in mig, spiller kaffe på grannmammans anteckningsblock, och skriver av mamman som sitter på andra sidan och fem minuter senare är informationen slut. Nu ska vi bara hänga och umgås vi föräldrar - till klockan 11! Klockan är då kvart i nio och de har hållit på sedan åtta...

Jag dricker lite kaffe, pratar lite grann och frågar sedan en fröken om jag får gå (måste ju till jobbet!). Min dotter har redan gått två veckor på fritids utan problem och skolan börjar inte förrän på måndag. Hon behöver mig inte där. Innan jag går måste jag fylla i på en lista att mitt barn ska vara kvar på fritids efter inskolningen. Det är förutom mitt ett annat barn som står uppskrivet...

Känner mig förstås som världens mest usla och ansvarslösa förälder! Som inte ens vet om att det är inskolning! Som kommer försent. Som går tidigast av alla...

De allra flesta barn hade sin första dag. Och nästan alla andra föräldrar skulle stanna till elva och sen ta hem sina telningar... Jag fattar inte! Hur lång semester har folk? Har folk inget jobb?
Till saken hör att både måndag och tisdag var det studiedag så båda mina äldsta hade varit med mig på jobbet (och där tack och lov blivit upphämtade av mina föräldrar efter ett tagt) två dagar i rad!

Jag har fyra veckors semester på sommaren. Borde jag ha tagit tre dagar av dem till den här veckan? Och vad ska jag då göra med alla de andra veckorna? Fem veckor har mina barn gått på fritids (eller ja, mellantjejen gick på dagis i början av sommaren), tio veckor långt är skollovet. 5 veckors semester har alla mina tre barn fått.

Räcker inte det?

Hur gör andra föräldrar? Jag fattar inte!

Inte kan de jobba heltid?

Eller så är de alla lärare och har svinlångt sommarlov.

Jag förstår inte...

Hur klarar folk det? Hur gör ni?

Att odla sin trädgård...

Är just nu lite störd över några bekanta. Eller snarare deras arbetsfördelning...

Hon hämtar och lämnar i stort sett varje dag. Jobbar deltid. Han mer än heltid. Hon sköter det mesta hemma. Disk, tvätt, matlagning, läggning, badning, städning... Han sköter trädgården och drar in pengarna.

Deras trädgård är typ perfekt. Medan han filar på en liten buske, vadar hon omkring i gigantiska tvätthögar. Medan han klipper gräsmattan så att den blir ännu mer fulländad, står hon i ett totalt kaosigt kök... Förstår att det måste vara svårt för henne att klaga på honom - han håller ju ändå på och jobbar i trädgården...

Jag ser det här runt mig hela tiden. Det här paret är inte de enda. Överallt: Perfekta trädgårdar och mer eller mindre kaosartade hem. Vårt hem är också ett exempel på det - även om det inte är lika extremt...

Och så kommer min kära vän J och påpekar att män "flyr ut i trädgården". Han har så rätt!

Här hemma har vi nu kommit överens om att "inomhusprojekten" ska gå före "utomhusprojekten"...

Vad handlar den här trädgårdsflykten om? Och är det någon annan som känner igen sig i detta? Eller har jag helt fel?

Mer folkhälsa

Jag läser vidare i rapporten Folkhälsa ur ett genusperspektiv (Statens folkhälsoinstitut, 2008) och hittar följande mening skriven av Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren:

En rimlig slutsats [att dra av rapporten, min anmärkning] är att åtgärder som stärker kvinnors makt, inflytande och ekonomiska ställning parallellt med insatser för att påverka negativa skapade maskuliniteter skulle påverka folkhälsan på ett mycket positivt sätt.

Eller hur.

Länge leve föräldralediga

Denna mening hittar jag i en forskningsrapport som heter Folkhälsofrågor ur ett genusperspektiv (Statens folkhälsoinstitut). Ganska intressant. Undrar hur samma siffror ser ut för kvinnor?

"Det finns forskning som antyder att ju längre föräldraledighet pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida död. Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är hemma med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade, vilket i sin tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet."

Uppdrag vid sidan av?

I går (12 augusti) var det en mycket intressant insändare i DN, men jag hittar den tyvärr inte på nätet.

En Pamela Reynold i Järfälla filosoferar över Postens vd Lars G Nordströms alla uppdrag vid sidan av sitt vd-uppdrag. Om man räknar ut hur mycket tid de andra uppdragen tar så kan man räkna ut att han inte kan ha någon 100-procentig närvaro eller fokus på sitt vd-skap. Insändarskribenten har också haft styrelseuppdrag med sin chefs goda minne. Men när det kom till andra viktiga uppdrag gick det inte alls lika bra...

Så här skriver hon bland annat:

"Under min yrkeskarriär har jag knappast stått utan råd och tips om hur jag bör tänka och agera för att lyckas. Budskapet har varit att man inte "kan få allt" (något vi resonerar mycket kring i Skriet, min anmärkning!). På toppen blåser det och det krävs hundraprocentigt engagemang om man skall kunna hävda sig i konkurrensen. Man måste vara noga med livspusslet, och förstå att finna en bra livspartner som kan stå för merparten av arbetet hemma, alternativt att man väntar med karriären tills eventuell avkomma är utflugen.
Kanske har ni gissat det redan, att de åtaganden som mina uppdragsgivare oroat sig för i mitt fall har handlat om mina eventuella, respektive faktiska, barn. Tänk om både jag och min man hade kunnat ägna 100 dagar var per år åt vår familj! Så länge vi bara skötte vårt jobb!"


Tänkvärd insändare, tycker jag!

Så vad säger ni? Det där med hundraprocentigt engagemang för att klara jobben på toppen verkar ju inte stämma när man betänker att de ofta har ett stort antal extraknäck vid sidan av. Varför skulle inte ett sidan av-uppdrag kunna innebära det viktiga uppdraget att ta hand om sina barn och sitt hem? Så länge man sköter sitt jobb?

Bra tips!

Här några bra tips från en anonym om hur man ska få kvinnan att äntligen ta sig för att lära sig och göra det som HAN alltid gör!!

"Tips till mannen för jämställdhet: om t ex en krok går sönder och barnet ser det, säg gärna 'vi får be mamma fixar det när hon kommer hem'. Lägg kroken och skruven synligt nånstans och så får barnet fråga sin mamma sen, det blir garanterat svårare för henne att erkänna att hon inte vill (fast hon kan!) inför sitt barn än inför sin man. Om bilen ska fixas, ta upp det när ni båda sitter i den. 'Ska vi åka bort och kolla oljan? Vi har inte gjort det på länge'. Se sen till att hon går och köper olja så att hon vet vilken sort som ska användas, medan du tar hand om barnet, går och letar upp en serietidning till honom/henne el dylikt, det vill säga ordna det så att även hon får kunskap om vad en bil behöver. Pengaplanering är också viktigt: under de perioder då du som man tjänar mer, lägg över mer av planeringen på kvinnan. Då blir det mer jämbördigt på det sättet att den ene inte känner sig som inkomsbringare och den andre som utgiftsgenererare -- en del av ekonomin i ett hem är ju planering och kontroll, och om kvinnan får full kontroll över alla hushållets pengar ökar medvetenheten om alla utgifter och mannen riskerar inte att bli bitter för att han drar in pengar men hon 'bara' köper upp dem. Sen tvärtom då mannen är föräldraledig."

Tack, tack! Jag vill ha mer, mer!!

Inspirerande jämställdhetsresa!

Vilken inspirerande historia! Tack Ulrika! (Ulrika skrev i en kommentar till ett blogginlägg, men jag måste lyfta upp det hit så att ingen missar det! Läs hela hennes kommentar här nedan i kursivt!)

Är mycket imponerad av hur ni lyckades vända skutan! Sånt där sitter ju så djupt. Och har man en gång börjat gå den ojämställda vägen med familjen är det inte det enklaste att byta väg. Jag och min man hade fördelen att vi kom överens om målsättningen redan innan barnen kom. Och vi har ändå det tufft med mycket. Särskilt det du skriver om de "manliga sysslorna"!

Ja, jag vill gärna också hör hur ni andra löser detta. För vart jag än vänder mig bland mina jämställda väninnor, och det jag läser här i bloggen, så ser jag jämställda män som klarar alla uppgifterna, medan kvinnorna mer är fast i de "kvinnliga". Ett problem så klart. Samtidigt, som vi också skriver i boken, tycker jag inte man ska skämmas ihjäl sig för det. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig ;-)

Hur du får din man att läsa boken? Tja, den är ju verkligen inte MOT männen, utan MED. Kanske kan han läsa Rickards kommentar här längre ner i bloggen? Det är ju från en man som läst boken!


Här är kommentaren:

"Hej !
Jag har läst boken även jag och ville lämna lite reflektioner som jag gjort över vår jämställdsresa.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 15 år och verkligen gjort stora framsteg.
Vi har varit fast i den klassiska fällan där min Sambo jobbat halv ihjäl sig, 60 tim/vecka och jag varit hemma med två små barn med hus på landet. Jag drev eget friskvårdsföretag och tog inte ut någon lön. Vi gick båda på knäna och var djupt stressade och olyckliga tills vi en dag vaknade upp och tog tag i våra liv för hela famijens överlevnad. Det låter drastiskt men om inte vi hade förändrat oss så skulle vi vara separerade idag.
NU fyra år senare har vi båda två bytt karrär och fått nya jobb, flyttat. jag jobbar 90% och min sambo börjar gå 80% från mitten av september. Vi har även fått ett tredje barn som är tre år idag. Han har fått lika stor tillgång till båda föräldrarna från start. Vi ser en enorm skillnad på hans kontakt med Pappa och hur naturligt det blir att vi båda kan trösta, natta och finnas i vardagen jämfört med då de andra var små. Vårt förhållande är just nu mycket bra och harmoniskt. Vi lever det liv vi vill leva, aktivt på landsbygden. Vi försöker leva istället för att konsumera och jobba ihjäl oss. Vi har under vår omställningsfas då min man studerat och vi var färäldralediga levt på en lön. Vi lärde oss verkligen att lyckan ej finns i pengar. Det viktia är tid tillsammans.
Så mycket av det som står i boken blev verkligen bekräftat.
Det som är vår utmaning vad gäller jämställdhet och verkligen min svaga punkt är det som ni skrev om i tidigare inlägg. Min förmåga att ta mig an min karls "manliga" sysslor. Dvs han bygger, servar bilar, hugger ved tex. Medans han även har stora delar av hushållssysslorna tex matlagning, städning och barnen.
Han tycker att all feministisk litteratur är så vinklad till kvinnans fördel vad gäller detta. Jämställdhet åt båda hållen liksom.
Hur får jag honom att läsa boken ?
Den är den bästa och mest konstruktiva bok jag läst, helt såld.
Känner även igen mig i att vi har ett mer stormigt förhållande än innan, med långa och hetsiga diskussioner om förhållandet. Men de leder oftast framåt, ventilerar och utvecklar vår relation. Tidigare var det liksom ingen dialog kring detta alls. Men som sagt var står vi och stampar kring de "manliga" sysslorna. Några tips???
Min sambo har dragit de stora vinsterna med en gladare, piggare och mer självständig och kaxig sambo. Inte en nertryckt martyr.
Han har en bra kontakt med barnen, känner sig inte utarbetad pga den stora försörjningsplikten och har även fått större personlig mognad och kompetens.
Vi är ett bevis på en lyckad resa.
kram"

Suverän sammanfattning!

Shit! Den här tjejen sammafattar vår bok bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra!

Från bloggen Anna does life:

"Boken handlar om vad som händer med jämställdheten när det kommer barn in i bilden. Den viktigaste punkten av alla handlar om föräldraförsäkringen. Vi har lång föräldraledighet i Sverige. Syftet är att man inte ska behöver bli hemmafru bara för att man får barn - alltså ett sätt att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden. Man ska kunna fortsätta jobba. MEN VAD HÄNDER??
86% av alla nyblivna mammor lägger beslag även på pappadagarna. Bara nån promille av alla nyblivna föräldrar delar lika. Mamma blir borta från jobbet ett år, drygt. Kanske kommer det fler barn. Borta lite till. Vid det här laget har hennes snubbes karriär tagit fart, han jobbar mer än heltid, schemat börjar bli tajt. Han är dessutom noga med att upprätthålla sina fritidsintressen: spela fotboll, kanske träna på gym, hänga med grabbarna nån kväll, dagens män kanske spelar CS några timmar. Medan hon går ner på deltid för att hinna sköta barnen, och allt det andra. Och hur hon än gör plågas hon av dåligt samvete inför sina barn. Att ligga på soffan och slöa är otänkbart, skulden blir outhärdlig.
Det här är baserat på färsk forskning från våra universitet och på statistik för Sverige.
Det här innebär två saker: hon hamnar efter i arbetslivet. Familjen är hennes jobb och fritidssysselsättning. När ni hör någon dra ekonomi-argumentet för att hon ska vara hemma hela föräldraledigheten, betänk följande: skulle snubben hamna i en olycka och bli invalidiserad, om han skulle dö eller om de helt enkelt skulle separera ligger hon pyrt till ekonomiskt. När hennes barn är små får de veta att kvinnor förväntas offra sig själva, förväntas sätta sina egna intressen sist, förväntas ställa upp i alla lägen, aldrig begära att få vara ifred, vara mamma först och människa sen... och sen får de en bitter, frånskild och fattig klimakteriekossa lagom till de fyller moppe.
Eftersom det här mönstret är så vanligt, innebär det också att alla kvinnor i fertil ålder ses som riskarbetskraft. Sveriges generösa föräldraförsäkring slår tillbaka på dem som en gång i tiden stod på barrikaderna och slogs för den.
Jag känner mig lurad, igen. 80-talisten som kom på att hon hade äggstockar och livmoder, det är jag. Som tur är erbjuder författarna några jäkligt bra lösningar. Nummer ett är att man delar lika på föräldraledigheten, det är där allting har sin början."

Läs hela inlägget här!

Älskade dagis!

I går när jag hämtade min yngsta på dagis – jag har ju numera enbart 1 dagisbarn (de två andra går från och med i måndags på fritids) – stegade jag in mitt i en fantastisk scen.

Min dotter och hennes fröken står i badrummet och kramas. Och fröken säger: "Åh, vad du är mysig. Vad jag tycker om dig! Och vad jag tycker om att mysa med dig!" Och min dotter svarar: "Hm, det är mysigt. Jag är mysig!"

Det går inte att räkna gångerna jag har hämtat mina barn på dagis. ALDRIG har jag klivit in och kommit på någon fröken (förskollärare) med att vara dum, arg eller orättvis. Däremot har jag ofta klivit in mitt i sådana här ljuvliga scener. Och jag tänker: Vilken gåva till mina barn! Att de har relationer med andra vuxna som också tycker om och ser dem!

Åh, vad jag älskar dagis!

Tack!

Det är en klyscha, men det är ju för att folk ska läsa boken som man skriver den... Därför blir man så otroligt glad för feedback. Signaturen Richard skrev en fantastisk fin kommentar i ett av inläggen här nedan. Jag måste dela med mig av det... Och så vill jag säga TACK! Jag blev hur glad som helst när jag läste det!

Så här skriver Rickard:

"Rebecka och Tinni: Jag ställer mig upp och applåderar, bockar och bugar. Har precis läst ut Skriet från kärnfamiljen. Bestämde mig för att köpa den inför semestern och efter ett par kvällar med aha-upplevelser, viss frustration, medhållande och avståndstagande måste jag säga att den boken behövs i debatten, kalas!! Som den småbarnspappa jag är så är det inte svårt att känna igen sig i många av de situationer ni beskriver, såväl fiktiva som reella. Visserligen har jag och min fru ”bara” en dotter på 1 år men många glädjeämnen och vissa tragi(?)komiska situationer är som sagt inte svåra att känna igen sig i och inte heller svåra att få sig en tankeställare från.Jag kanske inte riktigt håller med er i exakt allt men helt klart måste det till en förändring i vår syn på familj, jämställdhet, feminism (jag har så fruktansvärt svårt för det begreppet!) och hur vi väljer att hantera mamma-pappa-barn-prylen. Därom råder det ju ingen diskussion. Det som är svårt är ju också vad ni själva skriver, HUR ska man då göra och vad är det vi vill uppnå med en eventuell förändring, vad är syftet? Jag har fällt några kommentarer tidigare i denna blogg och påstått att kommunikation och dialog måste väl ändå vara den viktigaste starten oavsett vart vi vill komma. Diskussionerna hemma vid köksbordet, inte monologerna, inte gnällandet utan riktiga, ärliga, KÄRLEKSFULLA diskussioner där varje part använder sina TVÅ öron och EN mun och kärleksfullt och respektfullt diskuterar den egna familjens situation ur alla vinklar och vrår. Där måste det ju börja. Precis som ni skriver så är ju inte kärlek att utnyttja den andra, att glida vid sidan av på räkmackan, att smita undan, det är sannerligen inte kärlek, tvärtom. Sen däremot, resultat av alla dessa samtal som sker i hemmen måste få bli väldigt olika. Vissa familjer kan och vill dela på alla uppgifter och allt annat rakt av medan andra inte gör det etc. Det viktigaste är väl dock att man agerar som EN familj (jag utgår också från det heterosexuella pappa-mamma-barn-perspektivet i detta sammanhang) och inte enskilda små öar som i alltför stor utsträckning lever sina egna, missnöjda, frustrerande, besvikna liv. I så fall är det väl inget liv? Självklart är jämställdhet och en sund och ärlig dialog där hemma en bra grund för kärlek och förhoppningsvis långa stabila relationer, det är min absoluta uppfattning. Jag är uppväxt med det rakt motsatta tyvärr. Ja ja, just detta inlägg hade egentligen inget med det bloggämne du nämner men jag ville bara droppa en kommentar ang. boken och samtidigt ge er cred för det arbete ni gör, keep it up!!"

Hemma i 5 år?

På tidningen mamas webbplats frågar man just nu hur länge man skulle vilja vara hemma om man fick full föräldrapenning hur länge man ville...

Ja, man kanske inte ska dra så stora växlar på svaren. Det är väl många gånger önsketänkande. Men ändå! Tur att vi inte har fri föräldrapenning. Över en fjärdedel skulle då välja att vara hemma i 5 år... Är det månne en dröm om att vara hemmafru vi ser här? Finns det någon tanke på vart karriären i så fall skulle ta vägen? Eller hur pensionen skulle komma att se ut den dagen den sorgen?

Här har ni hela resultatet som det ser ut nu:

1. 8 månader (delar 50% med min partner)– 8 %
2. 1 år – 5 %
3. 1,5 år – 22 %
4. 3 år – 39 %
5. 5 år – 28 %

Jag skulle kunna tänka mig att ha full föräldrapenning i 3 år mot att vi tog 1,5 år vardera. Eller hade råd att jobba 50 procent båda två i några år när barnen är små.

Hur länge skulle ni vilja vara hemma?

Könstypiska intressen...

I en av kommentarerna här på bloggen skriver Lotta (med bloggen Silverknuten) så här:

"Vad gör man när man har könstypiska intressen och färdigheter? Jag försöker se det som att bara det faktum i sig att jag har en egen hobby som jag låter ta tid bryter (lite) mot könsnormen."

Ja, så kan man väl se det. Men, just det här ger mig ändå väldigt dåligt samvete... Jag är urusel på allt "manligt". Hittills har jag kommit undan rätt bra eftersom jag är totalt ointresserad av allt som anses vara "kvinnligt" också: baka, laga mat, städa, odla, sticka, sy, inreda, mode, smink... you name it!

Men, men. På senare år är det inte lika lätt. I sommar har jag bakat fantastiskt mycket med mina barn på landet - och till min fasa upptäckt att det var riktigt kul! Jag har plötsligt blivit med trädgård (andra sommaren nu i hus) och fascineras något enormt av allt som växer och frodas där.

Och inredning, nja, intresserad kan jag väl inte påstå. Men åren som redaktionschef på inredningstidning satte väl i alla fall några spår.

Samtidigt, under samma tid har inget hantverks- eller motorintresse väckts...

Jag klipper inte gräset, jag sätter inte upp hyllor, jag är urusel på allt tekniskt, jag borrar inte, jag tankar knappt... (usch, jag skäms!) Jag gör inget "manligt" (utom att vara rätt ointresserad av det mesta som kallas kvinnligt).

Min man däremot har byggt en altan nu i sommar... Han klipper gräset. Fixar med båten. Byter till sommardäck. OCH tvättar, lagar mat, handlar barnkläder, bakar, städar...

Har ingen poäng med det här inlägget. Bara att detta verkligen är min akilleshäl!