Slackern i mig

I de senaste årens jobbskörd finns det två jobb som jag har gjort som har etsat sig fast i mitt inre. Det ena är ett ganska skämtsamt reportage jag gjorde för Family Living (som inte är publicerat ännu) om när en ordning hemma-konsult kom hem till mig för att hjälpa mig att rensa i några skåp.
Det andra är ett reportage jag gjorde för Idag-sidan om några familjen som hemundervisade sina barn (finns att läsa här).

Ni kanske tycker att båda jobben låter lite ... typ märkliga, och det tyckte jag nog också innan jag gjorde dem. Men, mina vänner, människorna jag träffade vid dessa jobb gjorde outplånliga intryck på mig och de har påverkat mitt liv.

Ordning hemma-konsulten berättade till exempel att hon och hennes man (och deras tre barn) hade bott i USA några år i ett hyrt hus och typ inte haft några personliga prylar - och de har aldrig mått så bra. När de kom hem igen till sitt stora hus i Sverige och alla prylar så stockade sig livet och de fick den där känslan av att tiden aldrig räckte till. Så de satte sig ner och jämförde livet i Sverige med livet i USA - och bestämde sig för att göra sig av med över hälften av alla prylar de hade. Möbler, kläder, leksaker, porslin, gamla bra att ha-vinterjackor: rubbet gick de igenom.
Och när de var klara blev deras liv enkelt igen. Idag har de ENDAST saker de använder hemma.

Hemundervisarna påverkade mig på ett djupare plan. Ett "vad-håller-jag-egentligen-på-med-plan". Barnen är små under så kort tid, varför träffar vi dem så lite?

Jag tänker på dessa möten hela tiden nu när jag och min familj för andra gången på ett år flyttar till mindre, gör oss av med saker och får en lägre månadskostnad. När flytthelvetet och rensandet och fixandet och trixandet är över kommer livet bli ännu lättare.

Det bor en slacker i mig som vill ut. Jag låter henne ta plats lite stegvis.