Underbara påsk!

De här fyra lediga påskdagarna har varit så otroligt fantastiska. Jag kan knappt komma ihåg att jag mått så bra tidigare. Det kan vara det ovanligt vackra vårvädret, den ovanligt lyckade harmonin i familjen, den ovanligt braiga blandningen av vila, vänner, slappa, träna, umgås med andra, umgås bara med familjen... Men det kan också bero på det ovanligt modiga steg jag tog i torsdags, precis innan ledigheten.

Jag har fattat och genomfört ett beslut som jag tror kommer att påverka mig mer än nästan något annat jag hittills fattat och genomfört:

Jag har gått ner till 80 procent. Två dagar i veckan ska jag gå hem klockan ett.

I hela mitt liv har jag varit workoholic. Har alltid jobbat minst 100 procent, ofta mycket, mycket mer. Att jobba mycket har blivit en del av mig, en del av min personlighet, en del av berättelsen om vem jag är. Och det är i prestationen, i det hårda arbetet hela min identitet alltid har legat. Och nu har jag frivilligt avsagt mig det. Har ingen aning om hur min självkänsla kommer att ta detta, men tror att min kropp och själ kommer att tacka mig. För att inte tala om mina barn! Och, kanske viktigast av allt – mitt eget framtida jag! För det är faktiskt mest för henne jag gör det här. Visst kanske jag hör till de procenten som klarar att köra på i 180 hela livet (troligare inte), men till vilket pris? Och för vems skull? Egentligen bara min egen bekräftelses skull (jag är en sucker för bekräftelse...).

Nu kommer mitt liv ta en drastisk ändring. Jag kommer att vara deltids-Rebecka, inte 120-procents-Rebecka. Jag kommer att tvingas ta hand om mig själv. För vad ska jag skylla på nu när jag inte hinner gå till doktorn, tandläkaren, apoteket, träna... Jag kommer att tvingas ta det lugnt. Vara nöjd med mig själv utan att prestera något. Nyttig övning.

Det bästa med allt är att min man också går ner till 80 procent. Ett nytt liv väntar oss, ett något fattigare men stillsammare liv.

– Vi kanske kan köpa hund? föreslog mannen.

Ja, kanske det. Nya rikare liv – here we come!