fredag 3 april 2009

Ilskan sitter i munnen!


I morse fick min lilla snart 2-åriga tjej en ilskeattack för att jag envisades med att hon måste ha blöja, byxor och tröja när vi skulle till dagis. (Dum mamma, eller hur? Varför kan man inte gå naken till dagis för???)

Det har varit likadant varje morgon nu ett tag. En solstråle som själv klättrar ur spjälsängen (vi tog bort några spjälor så att hon inte ska känna sig instängd) och säger "God morgon, mamma! Frukost!" Sen är hon nöjd och glad tills jag då dumt nog insisterar på att kläder behövs...

Sen när vi kommer till dagis är allt frid och fröjd och jag frågar henne: "Var du arg i morse?" Och hon svarar: "Ja, i munnen." (Och pekar på sin mun.)

Och jag tänker när jag åker därifrån att det är så sunt. Klart ilskan sitter i munnen! Är man arg kommer det ju ut den vägen! Och så funderar jag på att så många flickor slutar uttrycka sin ilska. När de i så fall gör det? Och varför? När slutar ilskan komma ut ur munnen?

"Åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!" Inte vända ilskan innåt. Ut med den! Ur munnen!

4 kommentarer:

Johanna sa...

Min 6-åriga tjej har definitivt inte slutat uttrycka sin ilska, både med munnen och kroppen - hon stampar mycket gärna i golvet när hon blir arg. :-)

Rebecka Edgren Aldén sa...

Inte min snart 6-åriga tjej heller ;-) Måtte de få behålla sin förmåga att uttrycka sin ilska. Jobbar med kvinnor 50+ nu och OJ vad det är många duktiga flickor där som inte vågar ta plats, som inte säger vad de känner, som inte kräver respekt...

Malin sa...

Och inte min på 21 (och definitivt inte hon som är 8)... Tånk om en ny generation år på G!
Jobbar också med kvinnor 50+ och oj vad de är arga på sina fd män. I sammanhanget ska nämnas att alla har gjort karriär och varit ekonomiskt oberoende hela tiden. Men när barnen flyttat så har de slutat vårda frisk man i hemmet.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Ja, tänk då alla som är arga och beroende av sina män...

jag tänker också på tjejer som vänder ilskan inåt. Skär sig, späker sig, låter sig utnyttjas. De finns ju också. Men ja, jag tror att en ny generation är på g och det är härligt! Vi måste uppmuntra våra nej-sägande, högljudda flickor! De finns, de hörs, de syns, de tar plats - och det är som det ska!