Lördag. Det är mitt på dagen. Det ringer. Jag svarar i köket.
Jag: Hallå.
Marc: Det är utförsäljning på barnkläder i en affär jag går förbi. Behöver barnen något?
Jag: Ja, vad tycker du?
Marc: Meh, sluta.
Jag: (säger inget).
Marc: Okej, okej, okej, jag kan kolla runt lite. Vad har barnen för storlek då?
Jag: suck.
Marc: Okej, okej, okej. Hej hej.
Jag: Hej hej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ha, ganska jämställt är ordet! ;-) Jag har precis läst boken och kunde känna mig rätt självbelåten å vår familjs vägnar, för det går bra för oss i vårt arbete för en jämställd familj. Och underligt nog har det mesta "bara blivit så". Kanske hjälper det med en slackerkvinna med noll städlust och endast vaga aningar om mammaskuld?
Men här känner jag igen mig. Inte specifikt det där med barnkläder och storlekar kanske, men att maken hela tiden måste få mitt godkännande för inköp han gör. Det slår aldrig fel, sticker han iväg för att handla (mat, kläder, böcker, whatever) så ringer han minst tre gånger för att kolla saker med mig. Funderar på att ta ifrån honom mobilen.
Det underliga är att jag i 90% av fallen svarar "Men det vet väl inte jag! Du får väl bestämma!"
Vad tyckte du om det han köpte?
/M
Han köpte inget.
I övrigt: bra fråga.
Skicka en kommentar