"Rebecka Edgren Aldén skriver också om att hämta tidigt har blivit en klassmarkör och jag kan inte annat än hålla med.
Det är ett sätt att visa att det finns privata resurser att ta till för att få livspusslet att gå ihop. Att man har tjänstemannayrken med möjlighet att flexa och låta föräldrarnas arbetstider gå omlott. Att familjeekonomin lämnar utrymme för mamma att gå ner i arbetstid. Att man har råd att anlita barnflicka. Alltså: gärna en utvecklande pedagogisk miljö, men inte efter klockan fyra.
Vad gör då barnen efter klockan fyra? En del av dem träffar sina förskolekompisar i parken övervakade av en ängslig mormor som inte låter dem klättra som de vill eller av en ung tjej som tvärtom låter barnen göra vad de vill samtidigt som hon ouppmärksamt sms:ar sina kompisar. Borsett från att man bör unna mor- och farföräldrar att träffa barnbarnen och skolflickor att tjäna en slant måste vi ändå ställa frågan: Vad vinner barnen på hämta tidigt-stressen och vad förlorar kvinnorna?
Så vitt jag kan se så vinner barnen ingenting så länge vi lyckas slå vakt om en förskola som kan erbjuda god pedagogisk omsorg under hela den tid barnen vistas där. Kvinnorna däremot vinner kanske något som för dem är väsentligt. Rebecka Edgren Aldéns hypotes är att kvinnor med utbildning och karriärutsikter hittar en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll: ”Kanske är de tidiga dagishämtningarna de svenska medelklassfamiljernas sätt att balansera upp sin ökade jämställdhet?”
Alltså: Sopa undan alla spår av 70-talets optimism och de vuxnas stolthet över daghemmen. In med det dåliga samvetet över att barn ska behöva vara kvar på förskolan för att deras mammor behöver arbeta. Det är nödvändigt för balansen i familjen. Medelklassen sätter normerna som präglar samhällsutvecklingen."Jag håller verkligen med henne! Självklart vill föräldrar vara med sina barn! Och jag försöker inte kasta skit på de som hämtar tidigt, som någon påstod i en av kommentarerna. Jag försöker lyfta debatten, se hur det kunde bli så här. Varför vi inte längre pratar om förskolan som möjligheten för BÅDE män och kvinnor att förvärvsarbeta (och hur otroligt viktigt det är att de gör det)!
Nalin skriver vidare att detta är en politisk fråga:
"Hämta tidigt-stressen ger kommuner en möjlighet att hålla nere kostnaderna för barnomsorgen. Om barnen hämtas redan klockan fyra kan barngrupperna vara stora och personaltätheten låg. Om barnen för allt i världen inte är på förskolan för att mammorna ska kunna arbeta utan endast för få ta del av den stimulerande pedagogiken behövs inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid.
Alliansregeringen går medelklassfamiljerna till mötes. Med barnomsorgspengen, som också ska kunna betala så kallad pedagogisk omsorg, drivs förskolan mot en deltidsverksamhet som starkt påminner om de gamla lekskolorna. Rutavdraget kompletterar den pedagogiska omsorgen. I förlängningen kommer en marknad att växa fram som erbjuder enklare tillsyn av barn.
Av politiker som tar jämställdheten på allvar krävs dock en överblick som ser längre än till medelklassfamiljernas behov att få balans i sina liv.
Till det mest akuta hör bristen på barnomsorg på kvällar nätter och helger. Inom LO-grupperna arbetar drygt hälften av kvinnorna med små barn på obekväm eller oregelbunden arbetstid. Mot detta ska ställas att endast cirka 4 000 barn är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg på kvällar, nätter eller helger. Under dessa förutsättningar blir det inte lätt att arbeta heltid vilket också avspeglas i statistiken. Andelen kvinnor med små barn som arbetar heltid är endast 58 procent för sammanboende och 65 procent för ensamstående kvinnor.
Riksdagen har antagit jämställdhetsmålen och en fungerade barnomsorg är en förutsättning för kvinnors ekonomiska självständighet. Men det faktum att ett mål antagits av riksdagen är inte någon garanti för att politiken på nationell och kommunal nivå inriktas mot att uppfylla detta mål. Barnomsorgen är dessutom en kommunal uppgift. Det finns mycket som kan komma emellan, inte minst när kommuner ska fastställa sin budget."
Det finns ett ord här som jag funderar på, och det är solidaritet. Alla de gifta eller sammanboende mammor som fördömer alla "karriärister" och andra som hämtar senare än de själva - hur solidariskt är det egentligen? Medelklassen måste förstå hur normbildande den är. Vi har ett ansvar för varandra. Och jag tycker att särskilt alla de förskollärare som ger sig in i debatten ska fundera på sitt ansvar! Efter min artikel har jag fått höra de mest hårresande exempel på hur förskolepersonalen ger föräldrarna dåligt samvete! Kan de inte stå för sin verksamhet? Om de inte kan det, borde de höja rösterna mot politikerna och kräva mer, i stället för att spä på mammornas skuldbörda.
Läs hela Nalins debattartikel här!
Aftonbladet har i dag också tagit in en som inte håller med mig ett dugg. Malin Oskarsson (småbarnsmamma OCH jobbar på förskola) tror att jag skrev debattartikeln för att döva mitt eget samvete... Läs bara här!
Det konstiga med den här debattartikeln är att hon tycker att man ska lagstifta om att en av föräldrarna jobbar deltid när barnen är små:
"Man kanske borde införa en lag som kräver att minst en föräldrar jobbar deltid under barnets första levnadsår? Klara sig ekonomiskt gör man oftast, men man kanske inte kan köpa mångmiljonvillan, åka på skid- och solsemester varje år, äga två nya bilar samt ha fem veckors semester varje sommar. Skaffar man barn kanske man får vara beredd på att göra avkall på annat, hur hade du det själv när du var liten?"
Man ska strunta i fem veckors semester varje sommar... Men Malin, då måste ju barnen vara på förskolan även på sommaren?
Inlägg
20 kommentarer:
Dags att införa lämplighetstest för att börja jobba på förskolan?
Eller ännu hellre ordentligt med genusutbildning.(Och psykologi)
Åh, man blir så trött! Tänk att det ska vara så svårt att förstå att en del människor behöver arbeta heltid för att få vardagen att gå ihop.
Jag förstår inte vart du ni vill komma. Är er dröm att alla föräldrar ska jobba 8-17 och alla barn ska gå på fsk 7.30-17.30? Är det då ni är nöjda? Det är ju absurt!
Varje familj bör sätta sig ner och komma fram till hur många h barnen har glädje av att vara på fsk. Mina barn mådde inte bra av 7h på fsk utan 6h är deras gräns för att inte vara så trötta att de inte vill gå dit nästa dag. Om vi nu kan prioritera barnens hälsa vad är då felet i det?
Det är flera barn till ensamstående på barnens fsk och de gå längre dagar, men jag skulle aldrig i livet döma dem eller ens tycka att de prioriterar fel! De är fantastiska föräldrar och barnen har det bra! Men ska jag och min man jobba heltid båda två bara för att de inte ska ha dåligt samvete. Ni är då ute o cyklar! Ni har rott ut lite för långt!
Börjar tro att det är just era dåliga samveten som drivit er att skriva boken och driva bloggen! Jättetrist! Det började bra!
Jag vill inte lagstadga att barn ska gå 8-17 på dagis, det verkar ju absurt! Varför skulle jag det? Det tror jag ingen vill! Jag vänder mig inte emot att vissa har möjligheten att hämta sina barn tidigt. Jag fattar att de gör det för att de vill vara med sina barn så mycket som möjligt. Jag vänder mig bara mot dem som hetsar mot föräldrar som inte hämtar lika tidigt. Det är inget fel att prioritera sina barns hälsa! Absolut inte. Jag tror att de flesta föräldrar i dag prioriterar sina barns hälsa. Därför förstår jag inte denna hets mot de som "prioriterar" fel och väljer Thailands-resor, miljonvillor och sina karriärer framför sina barn - jag tror att de är rätt få.
Äh, det känns uppenbart att dagis- hetsarna prioriterar tid med barnen för att de tror att korta dagar på något sätt gör dem till bra föräldrar, precis som när man pratar om amning. Antar att det är lättare att använda konkreta saker för att mästa sitt värde som förälder än att acceptera den kroniska osäkerhet som verkar ligga i föräldraskapet.
Anonym 1 april 2010 13.30:
Vad vet du om vad som ingår i vår utbildning
Min förskola har öppet 6.30-1730. Vi har barn som är mellan de tiderna.
Min enda oro är hur jag ska få ett okej schema när jag själv får barn, för alla heltidare måste ha öppningar och stängningar och när ni dessutom föreslår längre öppettider så undrar jag vilka som ska jobba på förskolan då? Förskolan är så pass billig idag, så dels kommer barngrupperna utökas och dels kommer kompetensen sänkas eftersom outbildad personal kostar mindre...
Dessutom borde det lagstiftas angående semester - barn borde ha rätt till semester. Inte som det är nu att vissa barn inte har en enda vecka ledigt på flera år. Inte ens när den ena föräldern är hemma med småsyskon. Inte sommar, inte jul, inte påsk osv.
Vem har sagt att vi som hämtar tidigt tycker att vi är bättre föräldrar? Jag tycker inte jag är en bättre förälder än en ensamstående förälder som måste jobba heltid. Men jag tycker jag är en bättre förälder som prioriterar tid med mina barn framför att köpa ett dyrt boende/resa ofta/ köpa dyra kläder etc.
Vi lagar väldigt bra och näringsriktig ekologisk mat till barnen. Men jag tycker inte jag är en bättre förälder än en förälder i ett u-land som inte kan ge sina barn mat så de blir mätta.
Jag vill ge mina barn allt det jag anser är bra för mina barn. Att vara så mkt som möjligt med sina föräldrar anser jag vara bra för alla barn. Men alla har inte den möjligheten. Men de som har möjligheten bör prioritera det eftersom det är något bra.
Är inte så mkt tid barn-förälder något för alla att sträva mot? Vissa föräldrar är inte lämpliga föräldrar, visst är det så, men i normalfallet?
Det är sjukt att vissa skuldlägger dem vars barn går långa dagar på fsk. Men att mena att det är bra med långa dagar är oxå lite sjukt! Det är väl bara att erkänna att långa dagar inte är bra för barn! Barn behöver den lugna miljö hemmet ger och tid med en närvarande förälder!
Bara för att alla inte kan prioritera att laga en bra mat istället för halvfabrikat till sina barn kan man ju inte börja hojta ut att halvfabrikat är minsann bra mat.
Men det här så typiskt. Så fort en människa vill diskutera något som har med barn att göra. Vare sig det handlar om förskolan, hämtning-lämning, amning, mat, blöjor, röda rumpor eller nattningsrutiner så börjar man förr eller senare göra personangrepp.
Man börjar kasta skit på PERSONEN i fråga, börjar prata om samveten hit och dit,
varför kan inte debatten istället hålla sig på en saklig nivå där man verkligen diskuterar själva ämnet.
Men alltid när vi kommer till familj och föräldraskap så finns det så mycket fördomar och skuldbeläggande.
Hur kan man ens jämföra valpar med barn? Jag har själv hund och litet barn och vad fasen, jag har väl aldrig ens tänkt tanken på att jämföra deras behov. Hunden är ett djur och dotter är en människa.
Och hon snackar ju om elitism, att vissa är mer eller mindre lämpade för att skaffa barn, "sånt borde man ha tänkt på innan" och bla bla bla.
Och återigen detta att hon lägger skuld på föräldrar som "bara" vill umgås med sina barn på helgerna. Vad är det för skitsnack?!
Och det hon heller inte fattar är att även om man INTE väljer att gå ner i tid under småbarnsåren så finns det fortfarande familjer som aldrig kommer ha råd att åka utomlands eller åka på skidsemester. Vissa familjer måste jobba 100 % för att ens ha råd att att betala hyran och köpa mat.
Och då säger ni motståndare säkert: jamen bo billigare då, avskaffa bilen osv.
Jag kan inte bo billigare, jag bor på en liten liten ort, husen är skitbilliga här, men det är fortfarande hyror som måste betalas, jag måste fortfarande ha en bil så jag kan åka och handla mat (ingen bra kollektivtrafik här), jag måste fortfarande betala av CSN-lån osv.
Vissa familjer har inte råd helt enkelt och då är förskolan ypperlig.
Eftersom jag är en person som gillar att tänka kring vilka ord vi väljer när vi pratar så har jag efter samtliga inlägg på bloggen i ämnet hämtning-lämning reagerat på att "skaffa barn" konstant används. Som om det vore något man kan beställa i livet. Vid en speciell tidpunkt när det alltid passar optimalt. Många är det som får erfara att barn är inget man skaffar utan något man får som gåva. Vid olika tillfällen i livet, under olika livsituationer och livsbetingelser. Därför väljer vi alla olika när det gäller barnomsorg för våra barn. Kan vi inte bara sluta värdera egna och andras val? Och att värderingen sker efter uppfattningar, tyckanden och fördomar känns så otroligt förlegat. Hur vi själva hade det säger ingenting om vad vi ska ge våra barn. Det ger oss eg. bara en känsla av igenkänning och då tror vi att det är det "rätta". Tider förändras, synen på barn likaså och att romantisera tiden som flytt tror jag inte gynnar någon. Allra minst våra barn. Lev här och nu, välj utifrån vilka barn vi har, vilken familj vi är, vilka jobb vi har, vilka verksamheter vi erbjuds våra barn och känn er trygga i valen. När vi blir trygga slutar vi tycka och tänka så mycket om andra.
Avslutningvis vill jag bara säga att jag tycker att det är så fascinerande att Louise Hallin får så stort utrymme i debatten. Hon är sjuksköterska i botten, sedan barnmorska och har efter det vidareutbildat sig till terapeut. Alltså är henne grundsynsätt biologiskt betingat vilket bidrar till vissa uttalanden om anknytningsperspektivet. Jag skulle vilja att andra personer med annan grundutbildning började uttala sig om detta istället. En biopsykosocial förklaringsmodell skulle förmodligen vara mer gynnsam i detta.
Jo och om man kan ha mer kvar efter skatt så kan fler vara hemma med sina barn fler timmar istället för att vara tvungna att lämna bort dom. Jag jobbar skift, flera av mina kollegor har barn, deras hälfter jobbar inte skift (både män och kvinnor), det har dom valt för dom vill att deras barn ska sova hemma. Det finns faktiskt val för det mesta.
Sen om barnen måste kunna sova borta så är det väll klart att i dagens Sverige så borde det gå att lösa, men det ska inte vara huvudprincipen att alla barn ska vara borta från sina föräldrar så mycket som möjligt, som Nalin's inlägg andas massor av. Jag skulle påstå att alla föräldrar gladeligen skulle vara hemma med sina barn bara det var praktiskt möjligt.
Jag växte upp i början på 70-talet då det fortfarande räckte att den ena föräldern jobbade, far jobbade som sjuksköterska så det var ingen direktörslön han hade. Vi bodde i villa, hade bil mm. Vi kunde inte åka på semester, men det var ett val från mina föräldrar. Sen kom inflationen med dubbelsiffriga tal i många och långa år. Vilka satt vid makten? kuggfråga. Mor min var tvungen att börja jobba, fast då var vi barn inte så små att dagis var aktuellt, men hon var tvungen att jobba, hon ville inte hon blev tvungen.
Om skattetrycket var lägre skulle fler ha råd att bestämma själv hur man vill göra med barnomsorgen.
Jos: Jag skulle vilja påstå att Nalins mycket nyanserade inlägg går ut på att problematisera samhällets normer och vilka som formar dem, inte att vi ska lämna våra barn mer. Jag tycker att hon trycker på något mycket viktigt. Om politikerna, samtliga, skulle ta ansvar för ett genomtänkt jämställdhetsarbete skulle man inte lägga ansvaret på individen utan skapa strukturer där omsorgen för våra barn utvecklas och inte enbart passar välutbildade, flexande, etablerade reursstarka medelklassföräldrar. Det skulle till exempel inte bli föräldrarnas ansvar att hämta tidigt för att förskolan ska kunna behålla en låg personaltäthet.
Det sistnämnda tror jag blir väldigt viktigt framöver eftersom sittande regering har utvecklat väldigt hårda krav för att få människor tillbaka i arbete. Om vi drar detta till sin spets kommer vissa familjer emellanåt behöva "splittras" för att hitta arbete på annan ort för att inte hamna utanför systemet. Vilket innebär att dessa familjer blir ännu mer sårbara om det inte finns ordentligt utbyggda barnomsorgsalterativ.
Om skattetrycket var lägre skulle vi få betala mycket av det vi tar som självklart ur egen ficka. Till exempel barnomsorg och sjukvård. Resultatet skulle bli att många inte skulle ha råd att arbeta. Man behöver inte resa speciellt långt för att se vad som händer i länder där barnomsorgen kostar skjortan. Nativiteten är katastrofalt dålig eftersom kvinnorna där tvingas välja mellan arbete eller barn. Ett mardröms-scenario enligt mig.
För mig är det självklart att vi måste försörja oss själva. Jag skulle aldrig kunna bli försörjd av en man, eftersom jag vet att livet kan krascha när som helst och då måste man se till att ha säkerhetssytem så att jag bland annat kan försörja mina barn även om min man skulle bli svårt sjuk. Visst vore det underbart om man kunde ägna småbarnsåren åt att gulla med sina barn på heltid, men så ser inte verkligheten ut.
Det viktigaste för mig är att skapa en trygg grund för mina barn både ekonomiskt och emotionellt. Jag tackar tidigare generationer för att vi har en fantastisk barnomsorg idag som gör det möjligt.
FiaLisa och Helene - håller med till fullo! Självklart skulle man vilja gulla mer med sina barn! Men man vill samtidigt kunna försörja dem och sig själv den dag det kanske blir nödvändigt. Och det är inte samma sak att vilja att barnen ska vara borta så mycket som möjligt och att diskutera vilka normer som styr i samhället och hur de påverkar olika människor!
Och nej, man kan inte bara skaffa barn! Många, många i vår generation (70-, och 80-talister) är och kommer att förbli barnlösa just för att kraven att man ska vara så jäkla förberedd innan man "skaffar" barn. Har många väninnor 35+ som inte har barn, många lär inte få några heller... Det är inte så enkelt att man kan fixa allt innan och sedan bara skaffa... Viktig poäng!!
Tänker inte ge mig in i själva debatten mer än att säga att valfriheten vara hema med sina barn/ jobba och lämna barnen på dagis skulle vara en självklarhet! Idag är det inte så, många jobbar häcken av sig fast de vill vara hemma med sina barn. Och vi som valt att vara hemma med dem och leva på en inkomst får utstå spott o spe från omgivningen!
Däremot vill jag bara berätta att i den kommunen jag bor i har alla barn "rätt till semester" från barnomsorgen". Två veckor på sommaren stängs nämligen alla fritids/ dagis/dagmammor och då får föräldrarna själva ordna barnpassning bäst de kan....
Ha, ha ....ja, jag läste hennes inlägg. Det får mig att undra lite vad det är för några som arbetar på en del förskolor. En annan sak som jag förvånas över är de här i debatten som pratar om lyxvillor och dyra utlandssemestrar som någon slags allmän norm och en orsak till att barn är på förskolan mellan 7-18. De flesta, mig själv inkluderad, bor som de flesta andra (har själv ett radhus i en kranskommun till Sthlm), pendlar in till stan där jobben finns för oss tjänstemän (både jag och mannen gör det), har en mellandyr kombibil och lever på det hela taget ett ganska normalt familjeliv. Eftersom vi tågpendlar, men kan flexa, så är det ett måste med 8-16 på dagis. Då åker en av oss toktidigt för att kunna hämta medan den som lämnat jobbar lite senare. Även om vi inte bor i någon lyxvilla, har lyxbil eller reser till Thailand varje år så krävs det två löner för att gå runt. Bra mat kostar (det prioriterar jag), barnen växer och kostar, huset kostar (om än inga jättesummor just nu, men det ska även underhållas etc), bilen kostar, el, vatten, försäkringar etc. Vi har också studieskulder som ska betalas. Förvisso är vi båda välbetalda, men med våra arbeten följer också att det inte hur som helst går att arbeta mindre. Då har ingen av oss något chefsarbete - däremot har vi båda kvalificerade tjänstemannapositioner med kundkontakter. Men vi hjälps åt med att pussla och fixa så att det ska gå ihop på bästa sätt. Att hämta klockan 15 skulle aldrig fungera för oss.
Jag tycker ofta att de som gnäller över att folk hämtar för sent själva ingår i en familj där båda föräldrarna skiftarbetar och går helt om varandra. Det fungerar knappast för de flesta och jag undrar om de här personerna tycker att det är så vi ska leva våra liv?
Bra skrivet av både Nalin Pekgul och av dig Rebecka!
@Anonym 19.32.
I min kommun stänger också dagis två veckor i juli.Jag som är ensamstående och studerande tvingas jobba hela sommaren för att:
1.Överhuvudtaget kunna dra runt mig och barn ekonomiskt resten av året (försök själv att leva ensam med barn på 8500 kr i månaden varav det mesta är lånade pengar som ska tillbaka).
2.För att få ett sommarjobb öht för att kunna uppfylla punkt 1.(Ingen arbetsgivare anställer en sommarvik som säger att den måste vara ledig 2 veckor i juli!)
Det som har hänt hos mig är att min mamma (som själv jobbar heltid) tar barnen de två veckorna på sin semester (vilket innebär att jag får ännu sämre samvete då jag vet att hon också vill vara ledig och resa osv.plus att jag känner att jag absolut inte kan begära någonslags hjälp med barnen på flera månader efter det).
Min mamma som fick barn i slutet av 70-talet och början av 80-talet har helt andra erfarenheter av dagis.Då blev man inte lika skuldbelagd och det var heller inte stängt i tid och otid för klämdagar/planeringsdagar/semester.Hon har också reagerat starkt på de kommenterarer som kommer när hon ibland akut har hämtat barnen åt mig kl 17.30 för att jag suttit fast i nåt på jobbet.
Jag skulle så klart vilja vara mer fri och kunna vara mer med mina barn,men jag vill samtidigt inte tillbaka till sämre pensioner för kvinnor och att man ska vara helt livegen sin partner i ett äktenskap.Jag vill vara en jämbördig/likvärdig människa och jag vill dela både glädje och sorg (och mina barn/hushållssysslor/pengar osv) med min kärlek.
Varför kan man inte skriva "skaffar" barn? Vem såg till att barnen kom till om inte ni själva, storken? Varför skulle det vara negativt att folk vill förbereda sig och ha en ordnad ekonomi och livssituation innan man tar steget och skaffar barn och familj?
Det låter på vissa här som att ni vill frånta människor ansvaret för sina egna handlingar. Och att barn och familj bara är något som hipp happ ramlar ner i huvudet på folk utan deras egen påverkan.
Barn- och familjebildning är för mig aktiva val, och därmed också något man kan begära att människor tänker igenom ordentligt på förhand och därefter också tar ansvar för.
Zeb - jag känner en mamma och en pappa som det tog sju år att "skaffa" barn... De lyckades till slut med provrörsbefruktning. Det var många under de åren som frågade mina vänner varför de inte "skaffade" barn... vad vi försöker säga är att det inte är så lätt alla gånger att "skaffa" barn, inte planera barn heller. Vissa kan det, andra inte.
Tragiskt att Nalin Pekgul hävdar att barn generellt har det bättre på dagis än tillsammans med sina föräldrar. Om inte alltid så åtminstone mellan vissa klockslag.
Nej, vissa har inte råd att gå ner i arbetstid. Men varför ska debatten alltid utgå ifrån dem? Varför ska dagis framställas som en gåva till barnen bara för att den som måste hämta sent ska känna sig bättre i magen? Det är ju helt absurt. Vi måste ju kunna säga sanningen så att de som kan spendera mer tid med barnen också gör det. Samvetet är en fantastisk drivkraft till förändring. Om möjligheten till förändring finns. Och det är många som kan prioritera annorlunda rent ekonomiskt. Även jag.
Nej, hellre föräldrar med lite dåligt samvete som stressar till dagis än barn som stressas av onödigt långa dagar borta från föräldrarna.
Skicka en kommentar