Yourlife-kväll i går

I går var jag på Yourlife's första event. Det var en mycket trevlig kväll, god mat och roliga människor. Mina vänner på Yourlife gjorde ett strålande jobb. Kvällen flöt på bra. Kanske var det lite väl mycket av det goda, det var rätt långt. Och man skulle önskat att färre intervjuade fick mer tid att fördjupa. Men barnsjukdomar har alla, det blir nog bättre till nästa gång.

Min idol (och numera vän) Katarina Wennstam var som vanligt jättebra, tydlig och rak. Säker på scen och hon har alltid mycket att komma med. En annan god vän, Moa Herngren, pratade om sin nya roman Jag ska bara fixa en grej i köket. Och Dilsa Demirbag-Sten, också en nyfunnen vän, pratade om sin nya bok Fosterland. Dilsa har ett annat spännande bokprojekt på gång om kulturrelativism och universialism och DEN ska jag verkligen hålla utkik efter...

Sedan följde en kavalkad av aktuella och duktiga personer. Elizabeth Gummesson, Alexandra Pascalidou (som faktiskt var riktigt roligt!), Thomas Bodström (för Ecpat), Mari Jungstedt, Ebba Lindsö och Pia Sundhagen. Och sist men inte minst Carin Rodebjer (märkligt nog råkade jag ha på mig ett par Rodebjer-stövlar (från 2005) - jag som inte har NÅGRA andra märkeskläder eller märkesskor, jag köper knappt kläder och de jag köper panikhandlar jag oftast på H&M, Lindex eller Indiska...). Hon var för övrigt väldigt sympatisk och jordnära (jag har alltid en viss skepsis mot modemänniskor, lite rädsla blandat med fördomar, tror jag...).

Som ni märker blev det en lång kväll, många att lyssna till och man var rätt matt när det var dags att gå hem. Förstår inte hur Carina Nunstedt pallade, hon var ju på scen hela tiden! I skyhöga klackar.

Roligast: Alexandra.
Mest upplyftande: Pia Sundhagen - som kom in som en frisk fläkt i jeans och gympadojor, bland alla skyhöga klackar och aftonklänningar, och sitt charmiga sätt. Vilken kvinna hon var!
Mest irriterande: Ebba Lindsö... Jag har faktiskt inte svårt att respektera och acceptera folk som tycker och tänker annorlunda än jag (jag träffar ju dagligen meningsmotståndare), men när människor inte har en endaste röd tråd i sina åsikter... när ingenting är genomtänkt och allt som kommer ut är meningslösa floskler... Jag orkade knappt lyssna. Först var det synd om henne för att hon inte hade kunna vara med sina barn, inte ens när sonen bröt armen på skolan... Sen var det inte synd om henne, för man gör sina val och man ska inte ångra sig. Och att hon kommit så långt som hon gjort hade haft sitt pris, bortavaron från barnen. Sedan borde fler kvinnor starta företag, det var vägen till jämställdhet, samtidigt uppmuntrade hon sin dotter att efter Handels stanna hemma med barn i 5–8 år och sedan jobba deltid. Hon trodde inte det skulle påverka hennes karriär nämnvärt... Och så uppmanade hon publiken att investera tid i sina barn. Jag undrar, har pappan till dotterns barn någon möjlighet att investera tid i sina barn om hon ska vara hemma i 5-8 år och sedan jobba deltid? Vem ska betala dotterns uppehälle medan hon är hemma och investerar tid i sina barn? Samhället? En hårt arbetande man/pappa? Och om hennes egen karriär hade ett pris, varför skulle inte dotterns val ha ett pris? Jag förstod faktiskt inte alls hur hon menade...