torsdag 15 april 2010

Mammahat?

Läste för några dagar sedan i Expressen (pappersversionen, hittar inte artikeln på nätet) att lattemamman är på utdöende. Det är ju inte så konstigt. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om de skillnader det finns på 2010-talsmammorna och 2000-talsmammorna, som jag kanske något oförtjänt delade upp i 70-talistföräldrar och 80-talistföräldrar – det handlar nog mer om ett trendbrott i och med det nya decenniet än om vilket årtionde föräldrarna är födda. Men att det har kommit en ny mammatyp tror jag benhårt på. Och det är ju inte särskilt underligt. Varje ny generations föräldrar vill ju sätta sin prägel på föräldraskapet (och samtidigt göra upp lite med de tidigare föräldrarna).

I artikeln står det att ingen med självrespekt skulle kalla sig lattemamma i dag. Här ska lattemamma läsas som symbol för den gamla sortens (tidningen) mama-mamma med designade barnkläder och svindyra bugaboo-vagnar som härskat på stans fik under högkonjunkturens årtionde (00-talet). Och den mamman är alltså totalt ute. Ingen vill längre vara en lattemamma!

Om de inte är lattemammor vad är de då? Jo, i dessa lågkonjunkturstider träffas man i stället hemma, "vi fikar hemma", står det i artikeln. Den nya 2010-talsmamman bryr sig inte om karriär och dyra designerprylar, det ska vara personligt och second hand (var i och för sig poppis även på 00-talet) och det ska vara trångt och bohemiskt - det har kommit massor av trendartiklar som slår fast det... Det låter ju mysigt! Och till stora delar i linje med min och Tinnis antiperfekt-, antirenovering-, antiöverkonsumtions-tankar i vår bok.

Men jag känner ändå att det finns något annat där bakom. Jag spanar vidare och upptäcker den här debatterade krönikan av Amanda Widell om det utbredda mammahatet.

Så här skriver hon bland annat:

"Mammahatet finns lite överallt. Jag läser en del bloggar och även där stöter man på det. Unga bloggande män som pratar med avsky om “lattemammor” och “äckliga ammande mammor på restaurang” och “mammor som tror att de äger trottoaren med deras jävla barnvagnar”. De skriver: “De går där i bredd och tror att de äger hela gatan” eller “det värsta som finns är mammor som inte kan hålla koll på sina ungar.” De berättar skräckhistorier där mammor inte tystade deras skrikiga barn och förstörde hela luncher och shoppingrundor för dem.

Jag blir så upprörd av detta att jag vill ringa runt till varenda människa med med dessa synpunkter och fråga dem vad de tycker att jag ska göra om dagarna. Ska jag sitta inlåst i mitt hem? Jag blir arg. Men trots min vrede så hör jag ändå mig själv be om ursäkt flera gånger om dagen. Jag frågar alltid om det är ok att jag har med mitt barn. Och ger hon ifrån sig ljud så skäms jag och får panik över att jag stör någon."


Och jag tror verkligen att hon är något på spåret OCH att det hänger ihop med fobin mot lattemamman. För vad var det lattemamman stod för (förutom det som jag tidigare skrivit)? Jo, mammamakt. Mammor som tog plats! Mammor som unnade sig att sitta och ta en kaffe med sina småttingar. Jag har egentligen aldrig förstått hatet mot lattemamman och har skrivit några försvarstal tidigare.

Amandas sambo Alex Schulman bloggar förstås också om detta och svär sig fri från tidigare mammapåhopp ;-)

Om det finns ett sådant mammahat som Amanda Widell vittnar om är det ju klart att ingen vill vara en lattemamma och sitta och störa omgivningen med sina bråkiga barn? Är då mammahatet på riktigt? Tja, jag hittade den här OTROLIGT långa tråden på Flashback - okej, det är mest idioter på Flashback (minns Bjästa...), men ändå. Här frodas verkligen mammahatet! Det finns andra exempel där lattemamman används som skällsord (har jag skrivit om förut).


Vad säger ni? Finns det ett mammahat? Och var kommer det i så fall ifrån?

22 kommentarer:

Anna sa...

Är inte hat lite väl starkt begrepp? Kan man verkligen vara frisk och samtidigt hata alla mammor som går på café?
Kan inte förstå varför någon skulle vilja läga tid och energi på något så oerhört oviktigt som mammor vars hobby är att fika. Det måste rimligen handla om behov av att frigöra aggressioner, stress och ångest med mera. Något man lika gärna kunde fått utlopp för genom att gå och träna eller bara gå ut i skogen och skrika.

Mammor och pappor som tror att de är något för att de har diverse trendriktiga statussymboler (eller av någon annan outgrundlig anledning väljer att införskaffa och visa upp just detta) är förvisso motbjudande och tragiska... men orka hata dem?

2010-talets mammor som du beskriver dem förefaller vara lika tragiska som de 2000-tals mammor du också beskriver, i det avseendet att de tydligen har ett behov av att vara och göra så som alla andra mammor för tillfället är och gör.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Anna, ja, hat är lite starkt. Men frågan är om det ligger något i vad Amanda skriver? Jag tror det. Har hört folk svära över ungar både på Ikea, kaféer och tunnelbanan. Fan, barn är väl också människor? De har väl rätt att vara med i samhället?

Och jag vill förtydliga, alla mammor är ju absolut inte så här, jag pratar om strömningar. Vi är inte så unika som vi tror. Vi formas av den samtid vi lever i.

Anna sa...

Hmm, inte många gillar att bli störda. Jag gillar inte när folk röker på uteserveringar eller andra samanhang så att jag får obehaglig och besvärande rök på mig. På liknande vis gillar jag inte när jag blir störd av skrikande ungar när jag betalat dyrt för en mysig restaurangupplevelse som jag sett fram emot. Och på liknande vis gillar jag inte när folk väsnas inne i biosalongen eller under en föreläsning.

Det handlar om att man inte vill bli störd. Att en del beklagar sig högljut och med övertoner (ofta pga ett dåligt ordföråd) kring hur jobbigt ovanstånde är och hur mycket man ogillar detta bör inte övertolkas som ett fullgrott hat mot dessa individer och att man förnekar deras rätt att vistas i samhället.

Fast journalister måste ju ha något att skriva om samtidigt som det inte är någon som köper och läser Expressen för deras trovärdighet och vetenskapliga ansats. Så då är det väl bara att fabulera ihop en djup samhällskonflikt mellan olika grupperingar (gärna av olika kön) och spetsa till det med laddade ord som hat och kvinnofälla, och vips så kan man fakturera för ännu en krönika.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Haha, ja, du Anna - så kan det vara. Man måste ha något att skriva om. Så du tror inte att Amanda menar det hon skriver? Att hon bara skriver för pengar? Det räcker väl med att säga att du inte tror att det finns ett mammahat. Jag känner i alla fall igen mig i det hon skriver. Och jag tycker att klimatet mot mammor har hårdnat. Det är okej att säga att mammor som ammar är äckliga, det var inte okej för några år sedan.

Anna sa...

Jag tror främst att Amanda har fel eller att hon överdriver och vinklar för att hennes artikel ska passa in i Mamas format/concept. Men jag har läst många krönikor där huvudpoängen verkar vara att uppröra och väcka uppmärksamhet medan realismen och generaliserbarheten förefaller oväsentlig. Tex Linda Skugge.

Nog kan jag tänka mig att toleransen för störande ungar minskat de senaste åren - eller ökat. Fast därifrån är det långt till en situation där unga män hatar mammor eller mammor som ammar. Fast vad vet jag om huruvida dagens mammor inte vågar gå utanför dörren med sin unge. Så är det kanske även om jag inte alls fått det intrycket. Däremot är det inget jag tror på bara för att någon skrev i Expressen/Mama att så är fallet. Speciellt inte när det inte ens handlar om nyhetsrapportering.

Jag menar, Amanda bygger sina hypoteser på sina egna vardagsbetraktelser efter att hon fått barn. Jag ser inte hur hon skulle kunna avgöra om det skett en attitydförändring jämfört med hur det var för 15-20 år sedan. Men även om vi bara tittar fem år tillbaka i tiden så är förändringen i selektiv varseblivning hos Amanda efter att hon fått barn rimligen så pass stor att hennes vardagsbetraktelser före och efter att hon fick barn helt enkelt inte är jämförbara.

Dessutom ligger det i människans psykologi att vi mins dåtiden som bättre än vad den var.

Vore det inte än konstigare om man inte fick säga att mammor som ammar är äckliga? För att det inte vore ok. Om vita män får man ju säga allt möjligt så det är väl bara ett tecken på att vi blir mer jämnställda. En kvinnlig krönikör i GP liknade ju för nått år sedan berusade män på allmän plats oavsätt ålder med råttor som borde bekämpas som den ohyra de är.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Det är klart hon överdriver, man ska ställa saker på sin spets i en krönika. Man driver en tes, annars blir det inte intressant. Jag tycker att alla hundratals kommentarer visar på att hon satt fingret på något som existerar (många med väldigt hatfulla attityder bland de kommentarerna, och många mammor som har liknande erfarenheter som Amanda).

En krönika ska engagera och skapa debatt - det gjorde den här krönikan.

Bryt sa...

När det gäller Bjästa var väl ändå Flashback ganska så bra? Det var ju där Oskars oskuld ifrågasattes... eller var det det som inte var bra?

Annika sa...

Jag kan bara jämföra klimatet 2002 när jag fick vårt första barn med 2008 när jag fick vårt fjärde.
Under dessa år tycker jag successivt kände mig mer och mer besvärad när jag befann mig på offentlig plats med bebis. Till viss del var jag säkert mer innesluten i min bubbla med första barnet, och lade kanske helt enkelt inte märke till eventuella mesvärade blickar?
De flesta mammor går inte med tre barnvagnar i bredd. De flesta mamor väljer att kuncha redan vid elvatiuden, eftersom det är då deras barn äter sin lunch. Vissa mammor är pinsamt omedvetna om att man måste ta hänsyn till omgivningen - man behöver inte slänga fram hela bröstet på offentlig plats. Då kan man besöka ett amningsrum.

Faktum är dock att det inte var från unga mammahatande män jag fick starkast reaktioner. Mitt starkaste minne är faktiskt från ett kafébesök då ett gäng kvinnor i sjuttioårsålderna satt och stirrade med arga blickar och viskade om mig och min vänunna som satt och fikade med två bebisar som vare sig skrek eller blev ammade, utan bara sat i barnstolarna och bet i varsin leksak.
Dessa kvinnors iklska kan jag inte tolka som annat än ren avundsjuka. När de var unga mammor hade de givetvis inte samma frihet och samma möjligheter. Jag har hört samma tendenser frå kvinnor 60+ på mmitt jobb. MÅnga verkar tycka att man inte ska ta med sig barn anat än möjligtvis till ICA under det första året. Man skja vara hemma eller i sandlådan.
Generationskonflikten är också intressant. SJälv har jag inte sällan varit helt chockad av att se föräldrar kånka runt på småttingar som ser ut att max vara en vecka gammal, på IKEA. Det kan jag ju tycka är tveksamt.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag känner som du Annika. Fick mitt första barn 2001, andra 2003 och tredje 2007. 2001 var det aldrig någon som ifrågasatte om man satt med en barnvagn på ett fik eller om man ammade. Men 2007 fick man sura miner. Som tur är blev jag tåligare och tåligare med varje barn, och sket i kommentarer och sura miner med tredje barnet.

Anna sa...

Helt ologiskt. Först säger du att hon överdriver. Men sen säger du att mängden kommentarer visar att hon har rätt. Kommentarer i nättidningar är övervägande av en kritisk natur. Mängden kommentarer är på så sätt ett mått på hur många som INTE håller med eller hur FEL folk tycker att skribenten har.

Du kan ju prova själv med att skriva en artikel i Aftonbladet eller Expressen där du vet att typ alla håller med och sen se hur många kommentarer du får.

Skriva typ att det är synd om fattiga och att de borde få mer hjälp. Ett problem som är långt mycket mer allvarligt än fikande mammor men det kommer generera långt mycket färre kommentarer eftersom alla ändå håller med.

Och hur ska man kunna få en nyanserad, verklighetsanknyten och konstruktiv debatt genom att överdriva? Får man gå kurser i hur man ska överdriva och förenkla när man pluggar till journalist?

TinTin sa...

Jag kan bara återigen säga, att jag är så glad att jag slipper bo i Sverige...
Tack för en bra blogg!

Jenny sa...

Jovisst finns det mammahat.

Och internationellt också, läs bara denna posten, särskilt kommentatorerna får en att drömma mardrömmar länge. Sedan om det är så vanligt med mammahat, eller mer frekvent nu än förr, det kan jag inte säga, men att det finns, det ser jag.

http://bluemilk.wordpress.com/2008/03/03/you-havent-lived-until-your-parenting-has-been-judged-in-a-supermarket/

Marita sa...

Mammahat och mammahat. Svårt att säga om det finns ett mammahat, men visst finns det en irritation mot mammor och deras bebisar som tar plats och låter mycket, fast jag tycker inte den irritationen är så stor där jag bor, en ort på 10 000 invånare.

Allt lunkar ju på rätt långsamt här och irritation har en tendens att växa när stress är inblandat.

Vet inte, men kanske det är ett storstadsfenomen där det är trångt och folk trängs för att få en plats på fiket?

Och de här mammatrenderna som florerar i tidningarna kan jag också tycka verkar vara ett storstadsfenomen. På min ort finns det typ "mammor". Inga uttalade lattemammor eller second-hand-mammor. Det är mest mammor. Som ibland går och sätter sig på det enda fik som finns och som ibland går till kyrkis för att sjunga och leka lite med barnen. Visst finns det grupperingar, men inte så starka.

Däremot kan jag se att det här finns en liten irritation om man som mamma INTE deltar i sociala aktiviteter som anordnas för förälralediga, då är man lite lat och lite tråkig.

Men mammahat vettitusan. Här jublar man om det föds barn så orten inte dör ut ;)

Anna sa...

Jag håller med dig Marita.

Stockholm är inte som resten av landet. Men stadens invånare och media tycks tro att deras vardagsbetraktelser är representativa för övriga landet.

Jag har hört Stockholmare som växt upp i Kungälv säga att det är som att färdas 20 år tillbaka i tiden när de kommer hem till Kungälv. Både vad gäller folks attityder, kläder och fritidsintressen.

När man tittar på tv-program som Halv Åtta Hos Mig på TV4 kan man bara genom att kolla hur smala deltagarna är och hur de är klädda bedömma om avsnittet utspelar sig i Stockholm eller ej.

I Göteborg handlar etniska svenskar och svenskar med annan etnisk bakgrund i samma köpcentrum. I Stockholm är det betydligt mer segregerat i det här avseendet.

I Stockholm är Audi det vanligast bilmärket medan Volvo och BMW är vanligare än Audi i Göteborg.

Tempot, stressen och trängseln är ju också markant större i Stockholm än GBG.

Och jag har ännu inte hört en Göteborgare använda begreppet lattemamma.

Marita sa...

Anna: Ja, det kanske är ett storstadsfenomen, jag vet inte,

jag vet bara att jag inte upplevt samma sak på min ort. Snarare en irration som jag skrev, här känner alla alla och alla tycker något om alla,

men däremot gillar jag hennes artikel, för nog tror jag det finns en attityd om att "mammor och deras ungar" är dryga.Och det tycker jag inte är så trevligt. Rätt irriterande faktiskt. Såg inte för så länge sedan på FB om en grupp människor som typ hatade alla mammor och deras barnvagnar som trodde att dom ägde gatorna.

Så nog finns det en irritation över mammor och deras barn som tar plats,

men det som irriterar mig mest är att ingen tjatar om att PAPPOR och deras ungar är i vägen,

när pappor och deras barn går och fikar så är det bara gulligt, det irriterar mig.

Men ja, jag tror det är skillnad på byhåla och storstad. Och här har jag ännu inte stött på något mammahat.

Dock tror jag hennes artikel är viktig, för om hon nu upplever det så vidrigt så är det bra att ämnet tas upp och diskuteras och vänds och vrids på.

För samhället är på många sätt väldigt barnovänligt. Och såna ämnen bör behandlas.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Marita - jag håller med. Det är mammor som ifrågasätts. Inte pappor.

Den förvånade pappan sa...

Nja, det vet jag verkligen inte om jag håller med om. Har man ett skrikande barn på ett café är man störande även som pappa. Trust me.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jo, som enskild pappa. Visst. Men det bildas inte Facebook-grupper under namn som "hata alla pappor och deras jävla skrikande ungar", eller startas trådar om jobbiga lattepappor på Flashback. Och man buntar inte ihop papporna som jobbiga curlingpappor som aldrig håller rätt på sina ungar. Men i stunden - om barnet stör - skyller man nog på den föräldern som är med.

Anna sa...

Om det skulle kännas bättre skulle jag kunna tänka mig att starta en FB-grupp för alla som hatar pappor med barn. Kanske skulle kännas lite mer jämnställt och mindre synd om mammorna, vad vet jag. För jämnställdhet och könsförtryck går ju alldeles utmärkt att mäta i antalet FB-grupper som påstår något om det ena eller andra könet.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Anna - vem har sagt att det mäts i antalet FB-grupper? Man ser väl till helheten. Jag har drivit den här bloggen i ett och ett halvt år, jag hänvisar verkligen inte bara till FB-grupper. Väldigt konstig kommentar. Och varför i hela friden tror du att det skulle bli mer jämställt om folk börjar hata pappor också? Du har verkligen inte förstått någonting.

Jenny sa...

Anna, hur tänkte du där?

thacill sa...

Mammahat tycker jag är ett otroligt starkt ord/begrepp. Handlar det inte mer om människor som inte visar hänsyn till varandra? Och vissas oförmåga att sätta sig in i respektive personers situation?
Stockholm blir mer och mer en "storstad", tyvärr åt det lite egoistiska hållet kan jag tycka i många fall. Och sen kan det många ggr anses "kul" att ha en lite hatisk åsikt. För att skapa debatt och vara "speciell", även utanför krönikorna.

Jag känner personligen att det mer handlar om barnvagnshatet, mer om det här
http://bingsson.wordpress.com/2010/04/13/barnvagnshat-och-mammahat-samma-lika/

Tack annars för en intressant blogg!