Fick nyss en väldigt berörande kommentar till inlägget nedan... Det är så sant, det är lätt att moralisera. Jag tror att många av de som hämtar tidigt TROR att de som inte gör det helt enkelt inte VILL hämta tidigt, att de är egoister, att de inte bryr sig om sina barn lika mycket. Men det finns väldigt ofta en förklaring. Och vi får inte glömma - förskolan är till för att ta hand om barnen på bästa sätt medan föräldrarna förvärvsarbetar! Det är så vårt samhälle är uppbyggt! De vuxna ska försörja sig och sin familj och vara med och bidra till det gemensamma.
Sedan finns det vissa, som till exempel Elise Claesson och andra högerkonservativa debattörer som tycker att vi borde ändra tillbaka vårt samhället så att kvinnor inte längre ska behöva förvärvsarbeta och försörja sig själv. Vi ska i stället gå tillbaka till ett hemmafrusamhälle, där männen försörjer kvinnorna (de kvinnor som vill, men det kan ju varenda unge räkna ut att det kommer att slå mot alla kvinnor). Man kan ju tycka det. Jag tycker det inte. Jag vill absolut inte ha det som i Tyskland där barnen inte ens får mat i skolan, vilket gör att hemmamamman behövs (hon måste vara hemma och ta emot barnen när de kommer hem och äter runt tolv...), där kvinnorna trots fina utbildningar är hemma och sedan har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Där en skilsmässa inte bara blir ekonomisk tung för kvinnan (som den ofta blir i Sverige, eftersom vi inte är så jämställda som vi tror), utan blir en ren katastrof! Jag vill inte ha ett sådant samhälle! Men jag förstår att vissa gör det. Men kanske borde vi då tala klarspråk? Förskolan är något nödvändigt ont och mammorna ska helst vara hemma så mycket som det går...
Läs vad "anonym" skriver och försök sedan att inte döma så hårt!
"Jag (gift och 1 barn på 4 år)blev ofrivilligt arbetslös sommaren 2004 efter att ha varit fast anställd på heltid i 7 år.Jag började då att studera då jag inte fick något annat jobb.Vi klarade oss hyfsat på en lön och mitt studielån.
2005 kom nästa smäll.Jag blev ensamstående förälder vid en skilsmässa som jag heller inte hade valt.Den andre föräldern lämnade mig med vårt gemensamma barn och ansåg sig köpa sig fri från allt ansvar (tid och pengar)med sina 1273 kr i månaden.
Det var här någonstans som jag insåg vilken dubbelbestraffning jag fick och vilken brist på bestraffning det var mot den andre föräldern.
Jag fick gliringar om att jag som studerade borde kunna hämta tidigt för det kunde minsann de (förskolelärarna) när de pluggade.Till saken hör att det är ju olika vilken utbildning man läser jag pluggade tex till civilingenjör där jag hade schemalagda timmar mellan 4-6 h varje dag och sedan hemuppgifter och riktiga salstentor till skillnad från "hoppochlekförskoleutbildningen" där man kanske går i skolan 2 dagar i veckan och ofta har annan examinatonsform.
Jag blev misstrodd när jag sa att vi hade lektioner på sportlov/påsklov/jullov.(En gång skrev jag tenta 2 januari).Jag blev misstrodd när jag sa att jag var tvungen att jobba hela sommaren.
Jag blev misstrodd när jag ofta hade lektioner som slutade 17.00 (vilket innebar att jag tidigast kunde hämta kl 17.30 pga restid).Min dotter var vid dessa tillfällen alldeles sist och satt fullt påklädd i hallen på ett i övrigt nedsläckt dagis tillsammans med en jäktad personal(trots att det står att det är öppet till 18.00)
Vad som däremot slog mig var att ingen INGEN!!!!! dömde den andre föräldern.Denne förälder hade ledigt en dag i veckan (inga krav på att komma och hämta eller låta sitt barn slippa dagis),denne förälder hade 5 veckors barnfria semesterveckor varje sommar (och inga krav på att ta hand om sitt barn från vare sig kommunen eller någon i omgiviningen).
När jag läser vissa kommentarer så känner jag ingen mig.Dels som den med ständigt dåligt samvete men sen tänker jag på dem som säger att man får planera bättre.Ja....hur då?Är det mitt fel att det blev arbetsbrist?Är det mitt fel att jag tog tag i situationen och började plugga?Är det mitt fel att mitt barns andre förälder bara helt plötsligt väljer att försvinna ur våra liv?Är det mitt fel att jag inte har några mor/farföräldrar som kan hjälpa mig att pussla ihop livet?
Nej,det är lätt att sitta på sina höga hästar och peka finger på andra.Vänta bara tills det händer nåt som gör att ni hamnar där själva.Då kanske ni ska se att det inte är så lätt."
Vad tycker ni? Dömer man mammorna hårdare än papporna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
16 kommentarer:
Ja, min uppfattning är att när det gäller barnens väl och ve så döms kvinnor hårdare.
Jag mår illa av den svartvita bild och de fördömanden som man ofta ser både på nätet och i samhället i stort. Särskilt just NU, när alla är så upprörda över Bjästa, så kan man ju tycka att fler skulle fundera lite över sina snabba slutsatser om andra människor. Men så funkar det inte. Känslan av rättfärdighet är väl jäkligt skön, antar jag.
Jag arbetar inom sjukvården och ser där åsikter om anhöriga som påminner om de åsikter som (påstådd) förskolepersonal gett uttryck för här. Det kan handla om anhöriga till mycket vårdkrävande och demenssjuka patienter som inte "tar hem pappa" över julen tex. Men vad vet vi i personalen om deras relation? En aldrig så snäll farbror kan ju ha misshandlat sina barn tex. Vi vet ingenting och ska därmed avstå från åsikter. Vi ska göra vårt jobb punkt slut.
Men utifrån detta kan jag föreställa mig hur snacket kan gå på _vissa_ förskolor.
Just nu har "Tendens" i P1 en kort serie som heter "Obemärkt" som handlar om hur det kunde vara att bli gravid som ogift på 40 och 50-talet i Sverige. Det är intressant och Astrid Lindgren är med i en gammal radio-debatt. (hon fick ju lämna bort sin son) Jag grät när jag hörde berättelserna. Och sedan var jag så glad över att det är bättre nu, att det fins möjligheter att försörja sig även om "fästmannen" drar sig ur när det blir barn. Där är förskola och fritids enormt viktiga!
Men fördömandet, skitsnacket coh rättfärdigheten verkar vara densamma i oss människor.
Tack Rebecka och alla andra som tar sig tid att berätta, nästan överdrivet detaljerat, om varför det ser ut som det gör i just deras liv! Det behövs tydligen. Mäniskor kommer inte att fatta av sig själva. Grundförtroendet, tilliten till att de flesta gör så gott de kan, finns inte hos den dömande. Det säger såklart mest om den dömande själv, men jag tror man måste fortsätta förklara sina livsval, hur det känns när man blir mobbad eller våldtagen, att det kan hända att man blir oplanderat gravid (även trots dagens p-piller) att man är två om ett föräldraskap osv osv.
Det var jag som skrev "anonyminlägget" det refereras till.Jag vill göra ett tillägg.Jag blev färdig med studierna dec 2009 och började då doktorera inom mitt ämne.Ekonomiskt klarar jag mig sprätt lätt jämfört med studieåren,men tidsmässigt är det fortfarande kämpigt.
Min dotter har blivit ett sk "nyckelbarn" och det var något som mottogs med mycket positiva kommentarer från fritidspersonalen.Det är alltså bättre att sitta hemma ensam mellan 13 och 17 än att vara på fritids?Är verksamheten verkligen så dålig?
Nu har jag ett relativt fritt jobb vilket innebär att jag ibland kan jobba hemma.
MEN jag kan ändå känns att det blir bakvänt för mig.Det blir en ekvation som är omöjlig att få ihop många gånger.I min närhet så finns det inget som är så fint som att jobba hårt och mycket (akademin och mycket män inom mitt ämne) samtidigt som jag ska få ihop att jag ska vara hemma så mycket som möjligt (samhället/skola/fritids).
Vi pratade om detta igår på ett seminarium på vår fakultet och samtliga mammor och allra särskilt de ensamstående känner igen sig.Ofta blir man "bestraffad" på jobbet genom sämre karriärutveckling samtidigt som man blir staffad som karriärist av personalen på dagis/fritids genom ständiga gliringar om att man jobbar för mycket (40h/vecka).
På min dotters gamla förskola skickades det ut semesterlappar i mars varje år med inledningen att det är viktigt för barnen att få en så lång sammanhängande semester som möjligt.Jag nästan grät varje gång jag fick den där lappen.Snacka om att ge föräldrar dåligt samvete./Linda
Som forskarutbildad, om än inte ensamstående mor, måste jag säga att jag är oerhört imponerad av Linda (ovan). Att komma igen efter att bli arbetslös och ta sig först raka spåret genom civilingenjörsutbildningen och sedan direkt in på forskarutbildningen - wow! Du är en jättebra förebild för din dotter.
Linda,
jag tänker bara att vilken himla tur att vi fantastiska "hoppochlekförskoLLÄRARutbildade" finns där för dina stackars barn när du tydligen har viktigare saker för dig i livet.
Det är tur att sådana som du finns som studerar till viktiga saker eftersom vi andra bara tramsar runt på våra 3 ½ år i skolan! Lustigt är det att du inte tar att någon ska ge dig dålig samvete eller trycka ner dig och din utbildning när du uppenbarligen hinner med att göra sånt själv! Men det är väl ditt dåliga samvete som talar...
Det är uppenbart att ämnet är en öm tå för ert dåliga samvete, vem hade annars ork ständigt hävda sig.
Men jag anser fortfarande att det handlar om anvar för sina egna barn samt att prioritera sina val i livet. Sätter jag mig själv och mina behov ständigt först och främst så går det ut på mina barn, så är det bara. Prioriteringen beror bara på vad som är viktigast just nu.
Bra att ni tar upp ämnet att många viktiga byggstenar i välfärdssamhället numera tummas på genom helt nya angreppsvinklar.
Jag har själv stött på detta inom flera områden.
Jag har bl.a. en mamma som gick bort i en hjärntumör för 15 år och en pappa som gjorde det relativt nyligen. Förändringen mellan dessa två händelser är enorm.
För 15 år sedan uppfattade jag vården som både exemplarisk och dess motsats beroende på vilken typ av omvårdnad det var tal om. Neurologen var fullkomligt i världsklass både i form av bemötande och allmän professionalitet och levererad vård. När min mor senare kom till onkologen mötte jag motsatsen. Personal som knappt verkade bry sig och som tycktes ha en attityd där man störde om man påpekade brister. Detta uppfattade jag dock hängde ihop med ledning på respektive avdelning.
Snabbspolning framåt till de nyliga erfarenheterna med min far. Alltjämt tyckte jag vården i det stora hela var bra. Det som däremot skilde rejält, och det som har bäring för ämnet, är att man hade fått en "helpdeskattityd".
Jag ska utveckla detta en aning.
I en helpdesk så har man normalt som mål att snabbt bearbeta och serva kunder. Det viktiga är ofta att förbättra statistik och mätpunkter sker primärt baserat på antal servade kunder och sekundärt på nöjdhet. Ofta definieras nöjdheten på ett för företaget (kortsiktigt) förenklat sätt. Jag exemplifierar. Om en kund har ett problem som yttrar sig med ett specifikt symptom så kan helpdeskens inriktning på att förbättra statistik göra att man hellre symptombehandlar än löser det egentliga felet.
forts.
Forts.
Just detta upplevde jag inom vården i relation till min pappa. Man tog alla möjligheter att "bli av med problemet" istället för att få rätsida på det. Min pappa som dels avskydde läkare och dels var sanslöst självständig och formligen avskydde att ligga andra till last (eller inte kunna rå om sig själv) var ur statistikhänseendet en idealisk "helpdeskpatient". Hans allmänna inställning gjorde dels att han inte kände efter så noga utan hellre bet ihop och hans avsky för sjukhus bidrog givetvis till att inte framstå som så sjuk som han de facto var.
"Helpdesken" lyfte följaktligen inte ett finger utan gjorde bara det absolut nödvändiga för att för stunden bli av med problemet. Detta renderade i förlängningen ett otal återbesök som skulle ha kunnat undvikas hade man tagit tag i saken från början. Det gjorde också att min pappas lidanden blev avsevärt värre än de borde ha varit. Han var tuff gubben och lidandet blev pga sjukdomstillståndet ändå kortvarigt men principiellt var det en bedrövlig hantering av en gammal människa i en svag position.
För att komma till saken, det ni för upp som ett manligt/kvinnligt problem upplever jag är felaktigt. Det är också att missa huvudpoängen. Jag är själv ensamstående pappa på halvtid och har mött precis samma tendenser som kommentatören beskriver. Det ska skarvas med tider och under ytan finns hela tiden den där känslan av "helpdeskattityd", dvs kostnader ska hållas kort, servicetiden ska minimeras etc. Vad jag dock upplever är huvudproblemet med kommentatören är inte helpdeskattityden hos personalen utan att inte säga ifrån på skarpen.
Kom inte och säg att mål i munnen eller lite jävlar-anamma har med manligt/kvinnligt att göra för då skäms jag för kvinnosläktet och ifrågasätter hela jämställdhetsutvecklingen vi trots allt haft i detta avlånga land. Ja, det kan vara jobbigt att hela tiden få stå på sig men sådant är livet. Bit ifrån! Acceptera inga syrliga kommentarer med undertoner som bygger på att man ska skämmas för att man är människa och tvingas jobba för brödfödan. Ge dem på käften istället...men verbalt och minst lika syrligt som det de utsätter dig/er för. Det är det enda som funkar i det långa loppet. Noterar ni outtalade saker så är det väldigt enkelt och avväpnande att helt enkelt kallt fråga "är det något du menar men inte säger?". Sluta med offermentaliteten kort och gott.
Och snälla, ta det här som något jag säger i all välmening och inte som att jag klankar ned på kvinnosläktet. Vi föräldrar borde ha annat för oss än att se konflikter där det inte finns några (ur perspektivet manligt/kvinnligt).
@Malin: Fast vad är det du säger? Att hon ska skämmas för att hon satsar på sin utbildning (och i förlängningen sina barn)? Jag uppfattar inte att det går någon nöd på barnet utan att personalen på fritids inte gör det de ska (om än pga "helpdeskattityden" jag beskrev tidigare).
För övrigt så känner jag det starka systerskapet sätta sin prägel här... Underbart med stöttande människor. *ironi*
Men Malin - hur menar du att man ska prioritera?
Som förälder med försörjningsansvar har man väl för fasen ansvar för att se till att ha jobb, och att utbilda sig för att kunna få ett jobb är ju något man gör för att kunna försörja sitt barn?
Eller hur menar du?
Skulle hon ha levt på a-kassa, blivit utförsäkrad och sedan gått till soc för att ha tid med sitt barn? Tycker du att det är en bra lösning?
Jag förstår verkligen inte hur du menar att man kan prioritera "vad som är viktigt", faktum är att som ensamstående mamma till tre har jag inte haft någon tid eller några pengar att prioritera med, precis ALLT har handlat om överlevnad, från dag till dag, men alltid alltid med barnens bästa i åtanke.
@Mymlan: Nu uppfattar jag att du inte blir vid din läst i systerskapets självspäkande garde.
*ironi*
Bra rutet!
Och fortfarande missar du poängen lite - Malin.
Nämligen den att man som mamma får skiten.
Mina barn har en pappa också men han ifrågasätts inte alls på samma sätt.
Ingen har ifrågasatt varför inte han kommer och hämtar när jag jobbar sent, till exempel, eller varför han drar ensam på semester utomlands i veckor osv...
Det var det som var själva poängen med det här inlägget tycker jag.
(och jag vet ensamstående pappor som får massa beröm hela tiden för att dom är så DUKTIGA när dom tar hand om sina barn, medan en mamma bara förutsätts göra det)
@Malin
Det var inte meningen att göra dig ledsen.Jag ville bara illustera att det är så olika arbetsbelastning beroende på vilken utbildning man väljer.Jag kan ärligt säga att hade jag innan jag började studera vetat vilken skillnad det var hade jag valt annorlunda.Jag hade troligtvis utbildat mig till mattelärare,vilket hade varit mycket lugnare.(I vår klass var det bara 50% som tog examen efter rätt tid,jag tror siffran är högre för lärarutbildning?)
Det där att man läser på heltid är ju mycket olika beroende på svårighetsgrad/ämne och inte att förglömma examinationsform.
Jag har läst extra på distans (engelska)för att kunna korta ned min utbildning ett halvår och jag kan säga att de 30 hp jag läste i engelska motsvarade i arbetsinsats vad en 4,5 hp kurs i teknik/naturämne gjorde i min civilingenjörsutbildning.
I civilingenjörsutbildningen läste man även tex ekonomi och det vi läste på 5 veckor var vad "vanliga ekonomistudenter" läser på dubbelt så lång tid.(Enligt kursplan och lärare)Man kan undra varför det ser ut så.Jag har inget bra svar på det.
Jag har flera kompisar som utbildat sig till förskollärare och hög/gymn lärare och jag vet att de hade mycket mera fritid än vad jag hade.Jag ser inte ned på deras utbildning,men jag kan tycka att den borde nog kortas ned så att den verkligen går på 100% istället.Det borde ju vara bättre att läsa 40 h/v i 2 år och ta studielån än att läsa 20 h/v i 4 år?
En kompis som läste till förskollärare var inte på skolan på en hel termin (då hon fick barn) men blev ändå godkänd då examinationen var grupparbeten hela terminen och hennes grupp var justa och skrev på hennes namn.Detta skulle aldrig funka på civilinegnjörsutbildningen där man examineras individuellt.Jag har under mina 4 år på utbildningen skrivit 32 salstentor (ordinarie ej omtenta) medans min kompis på sina 3,5 år gjorde 1 salstenta.Klart det blir skillnad i plugg?
Min svägerska läste till svenskalärare och har haft jättemycket fritid under sina 5 år.Nu när hon börjat jobba (75%) så säger hon att hon bara längtar tillbaka till studietiden när man hade så mycket fritid.(Jag kan säga att jag vill inte tillbaka till min pluggtid!)
Slutligen.Det jag verkligen vände mig emot var ju just att personalen misstrodde mig då de jämförde med sina utbildningar.De kunde inte förstå att vi inte hade jullov/påskolv/sportlov osv för det hade de i sina utbildningar.De kunde heller inte föstå att vi ibland hade föreläsningar till 17.15 en fredag (mycket vanligt när det kommer externa föreläsare för det är då de har tid).De kunde inte förstå att jag behövde tid att sitta och plugga matte/fysik/materialteknik/osv osv utan de trodde att min pluggtid endast var den schemalagda lektionstiden(vilket var ca 25h varje vecka.)
Jag skulle också kunna bidra med en massa historier om hur jag blivit orättvist behandlad. För att jag är mamma... När jag väl lärde mig att ställa folk till svars för sina kommentarer eller attityder blev det bättre. Att ha lagstöd och annan information i bakfickan hjälper att få ordning på folks inställning.
Har vid ett flertal tillfällen ställt personal (både i barnomsorg/fritidsaktiviteter/skola) mot väggen och fått begripliga förklaringar till deras beteende. Det har gjort att vi öppnat upp för en dialog och relationerna har blivit bättre.
Det är trist, tungt och energikrävande men det blir en vinst på lång sikt. Eftersom vi "måste" värna om våra barn i 18 år är det lika bra att ställa skåpet på plats med en gång.
Ja, det vart ju en himla liten fin uppsats det där. Den kan du ju använda dig av när du ska förklara för dina barn varför du inte har tid för dem.
Jag förstår verkligen att du har behovet av att hävda dig hela tiden och få veta hur duktig du är! Så, klapp på axeln, men jag trodde inte den här debatten handlade om din redovisning av skoltimmar eller hur du TROR att andra har det i sina utbildningar. Att du ens vågar lämna dina barn till så outbildade människor som skol- och förskolperonal som verkligen inte har något bättre för sig på sina utbildningar än det du beskriver. Jo, jag blir faktiskt lite ledsen, men mest för att jag tycker synd om dig och än mer väldigt synd om dina barn som måste växa upp i närheten av en människa med de här värderingarna om sina medmänniskor och deras val av löjliga, fjantiga utbildningar.
Sen att du blir behandlad som du blir kanske beror på en din inställning och syn på andra. Man kan ju alltid börja med att se till och ändra på sig själv innan man dömmer andra människor! Tror faktiskt inte att det spelar någor roll HUR MYCKET eller VAD du studerar, har man en taskig inställning på livet så spelar det liksom ingen roll. Sorry...
Oj oj oj... heta känslor i kommentarerna här. Men inte så mycket kring själva ämnet om skillnader mellan pappor och mammor. Synd!
Ytterligare ett klargörande behövs visst.Jag vet att de som studerar till lärare får en bra pedagogisk utbildning.Jag har själv flera nära vänner inklusive min svägerska som läst till pedagoger.Självklart klankar jag inte ned på deras utbildning eller deras kompetens som pedagoger!Det jag tycker är att:
1.Utbildningen är inte på heltid dvs inte 40 h i veckan (därför kan man inte säga att "jag har pluggat heltid till förskollärare och jag kunde jobba extra 50%,då borde du kunna hämta ditt barn kl 15 varje dag")
2.Varför finns dagis?Enligt mig för barnen men självklart också (kanske mer?)för att flera vuxna ska arbeta och bidra till välfärdssamhället.
Det ingår alltså inte (vad jag vet)i personalens arbetsbeskrivning att skuldbelägga föräldrar för långa timmar på dagis eller att se till att barnen är så lite som möjligt på dagis.
Hej Linda!
Du läste till civilingenjör. Jag vill bara skriva att jag blev väldigt berörd av vad du skrev. Du måste ha haft det skit jobbigt. Ingen har rätt att döma dig, du gör så gott du kan. Du har ju inte planerat detta.
Synd att du inte kan få mer hjälp av din mamma. På den punkten förstår jag dig också. Var är den äldre generationen? Varför finns det inget familjärt skyddsnät? Varför kan man aldrig be om hjälp utan att stå i tacksamhetsskuld?
Detta har jag tänkt på mycket sedan jag fick barn och den dag då de blir föräldrar, så skall jag ställa upp för dem. Sådan hjälp är guld värd.
Linda jag tänker på dig!
Kram
Skicka en kommentar