”Det händer något med barnen när de får på sig en tröja med en söt katt på eller en tröja med eldsflammor och monster. De blir bemötta på helt olika sätt av andra barn och av vuxna. /…/ Val av färg har även praktiska konsekvenser. Smuts syns bättre på ljusa kläder än på mörka, något som gör att barn med ljusa kläder många gånger förväntas vara rädda om sina kläder och inte smutsa ned dem.”
Ur boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två och av Marie Tomicic och Kristina Henkel.
De här kvinnorna verkar riktigt smarta! Och boken verkar väldigt bra! Läs artikeln i DN här.
Att försöka ge barnen en så könsneutral uppfostran som möjligt är att ge dem fler möjligheter, ett rikare liv. Men samtidigt tycker jag att det är superviktigt att man tittar på sig själv också. Varför skulle pojken sätta på sig en rosa glittriga tröjor när pappa går klädd i blå jeans eller mörk kostym? Varför skulle flickan vilja klä sig i coola unisexkläder när mamma sminkar sig, bär klänning och högklackade skor? Jag tycker att det främst är föräldrarnas ansvar att leva jämställt. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Barn ska inte behöva vara små skyltfönster för föräldrarna. Läs min krönika jag skrev för snart två år sedan om det här.
I dag träffade jag en sann förebild. "Tantmannen" kallas han. En man som verkligen vågar ta ut svängarna i sin klädstil. Linus Fremin. Läs hans blogg här!
Inlägg
4 kommentarer:
Och svårare och svårare blir det...
Jag minns med sorg den dag min 6-åriga flicka inte ville ha sin spindelmannentröja till skolan, med motivet att inga andra tjejer hade det.
Tröjan som var hennes favorit innan sommaren då hon gick på förskola och var stolt över att hon kunde klättra som Spindelmannen upp för stora kanan på gården.
Ja, jag tror man lurar sig själv om man tror att det bara är att vara öppen som förälder och köpa könsneutrala eller könsöverskridande kläder till sina barn... Jag hade massor av rosa tröjor till min son, men i dag, 7,5 år gammal har han aldrig rosa på sig...
Hör så ofta föräldrar till små barn (under 4-5 år) säga saker som: "Men min kille är en sån mjukis, han älskar djur och att pyssla och han klär sig i mina kläder och älskar rosa och klänningar..."
Ja, det gjorde min också. Sen hinner verkligheten ikapp. Tyvärr! Men jag tror inte att man ska skylla på föräldrarna. Många, många föräldrar jag möter VILL verkligen att deras barn inte ska vara så könssterotypa. De älskar när deras söner vill vara Lucia eller när deras döttrar samlar på robotar och leker Batman. Sanningen är nog att det yttre trycket är så stort. Och sen bör vi titta på oss själva - hur gränsöverskridande är vi själva? Fler borde vara som "tantmannen"!
Så sant att barnen gör som vi gör och inte som vi säger.
Men i den vuxenvärld som jag befinner mig i(jag vet att alla inte har det så) där
...kan jag ha manliga vänner och kollegor.
...kan min sambo vara föräldraledig och gå ut på promenad med barnvagnen. Han kan byta blöja, bära i sjal, natta, vabba och trösta.
...finns män med rosa skjortor i tv, man kan köpa dem på herravdelningen. Andra män på tv kan säga "visst har vi tjejgrabbar det lite enklare".
...är det ok för männen att vara fysiskt klena, helt ok att vara rädd och inte våga störta sig utför stup. Och man slipper den ständiga frågan om man gillar att spela fotboll.
Men små 6-åriga pojkar i samma värld kan inte ta dockvagnen med dockan på promenad. Eller gör det åtminstone inte särskilt ofta. Min son slutade med det för länge sedan. Men jag minns den 3-åring som han än gång var. Som stod i affären med den utvalda dockan och förklarade för hela världen att han alltid tog hand om sina bebisar. Pojken som förälskade sig i gummistövlarna med blommor, tittade på tv med dom på och längtade efter regnet. Och farmor och farfar som skällde ut oss, nåt sånt fick vi aldrig köpa igen. Kompisen som undrade varför han hade flickstövlar. Och nu, 2 år senare vägrar han ta på sig jeansen med blomlappen. Till hösten börjar han skolan och jag undrar vad händer med honom och bästa kompisen då? De som varit kompisar sedan 2-årsåldern och kan göra allt tillsammans. Hon är flicka och deras relation börjar redan att naggas i kanten av omgivningen.
Varför måste små pojkar vara så tuffa när vuxna män inte behöver vara det? Jag kan inte låta bli att undra över det.
Du har rätt! Små pojkar har orimliga krav på sig! Och det är vi vuxna som måste försöka hjälpa dem att bredda den värld de lever i!
Det jag vänder mig emot är en trend att visa upp sina barn som små skyltfönster. Känner familjer som har sina barn på genusdagis där pappan inte tagit en dag pappaledighet - det sänder ut fel signaler!!
Fruktansvärt att farmor och farfar skällde ut er för att ni köpte blommiga stövlar! Jag har faktiskt bara varit med om det en gång när en närstående man fällde någon dum kommentar om min son när han hade nagellack. Men han fick snabbt på pälsen och nu törs han inte säga något alls. Tvärtom får jag oftast positiva kommentarer om mina barn överskrider könsrollerna. På mina barns förra dagis var det tre pojkar som var Lucia till alla föräldrars förtjusning.
Jag tycker att det är bra att sträva efter att ge barnen båda, absolut! Men man ska inte tro att det räcker. Eller tro att alla de med lite större barn som klär sig könsstypiskt har idioter till föräldrar. Ofta har de (sådana som jag) klätt sönerna i rosa och flickorna i svart och gjort allting "rätt", men de faller ändå in i könsrollerna. Det sitter så djupt!
Skicka en kommentar