I morse sa jag det igen: "Jag flyttar hemifrån" - när morgonbråket var som värst och min man skrek och barnen vägrade klä på sig och äta upp sin frukost och bara ville kolla på Lejonkungen (för tusende gången).
Så hemskt. Det tommaste av tomma hot (fast jag på allvar känner så just när jag med bitter röst uttalar det...). En snabbgallup bland morsorna på dagisgården i morse fick mig att förstå att jag inte är ensam om att ta till denna mening.
Är det en klassik morsa-mening? Vad tror ni?
Och jag undrar hur det är för en treåring att höra detta? Själv minns jag inte att jag kände någonting när en viss mig närstående person sa sådär när jag var liten. Kanske förstod jag känslan?
I fortsättningen ska jag med bitter röst säga "Jag skaffar övernattningslägenhet".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Ack ja. Det har man sagt en gång. Men det gjorde jag aldrig mer.
Det visade sig nämligen att jag och fyraåringen kollat på Oprah någon gång när hon (fyraåringen, inte Oprah) var sjuk, och det hade handlat om ett syskonpar, ca 5 och 8 år gamla, vars mamma stuckit. De var förstås ledsna, och när fyraåringen frågade varför förklarade jag det med att deras mamma flyttat hemifrån ...
Och det mindes fyraåringen. Och såg parallellen mellan de gråtande barnen och mitt trots allt ganska lugna konstaterande att jag ville flytta hemifrån.
Det tog ungefär en månad innan den ängsliga frågan "mamma, ska du flytta hemifrån?" inte dök upp varje gång jag blev lite arg.
När jag tänkte efter har jag t.o.m. bloggat om den händelsen.
jag tror att det är en klassisk föärldramening. Både jag och maken har yppat den ett antal gånger. Ingen tror oss längre. Nu säger vi; nu flyttar jag hem till S (en kompis till oss som inte har barn)fast ungarna gillar henne så mycket att de vill flytta med.
Jag vill minnas att jag tyckte att det var skithemskt att höra detta sägas av en förälder. Men då var jag äldre och föräldern flyttade mycket riktigt hemfrån. Men jag glömmer aldrig första gången jag hörde det sägas. Som en kniv i magen.
Inte sagt men känt för att flytta många gånger. Messat till kompisar och bloggat. Känslan är helt klart bekant. Just nu har jag fått interimistiskt beslut på enskild vårdnad om min kropp...
Jag är expert på tomma hot som t.ex. "om du inte kommer nu så får du sova här på dagis", "du får aldrig mer äta godis", jag har t.o.m. hotat med att personalen i affären kommer och tar med sig barnen ut på lagret och talar allvar med dem om de inte slutar tjata, för att inte tala om polisen...Men jag har aldrig sagt att jag flyttar hemifrån, kanske för att det inte är ett helt tomt hot. Det kan ju faktiskt hända. Sedan vi fick barn har jag också slutat att lämna hemmet när jag blir förbannad. Tidigare kunde jag drämma igen dörren bakom mig. Det har varit nära många gånger men det känns helt enkelt inte rätt att lämna dem med de frågor som oundvikligen måste uppstå.
Alexandra
Skicka en kommentar