Hellre barnflicka än utbildad pedagog

Som ni säkert vet har SvD granskat nannyverksamheten ett tag nu. Enligt branschen är just hämtning på förskolan den vanligaste barnvaktstjänsten. Och jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Det visar ju väldigt tydligt vilka ideal som i dag råder. Man ska inte ha barnen kvar sent på förskolan (och att inte lyckas leva upp till det ger en ökad stress bland de föräldrar som inte kan leva upp till normen och hämta tidigt, som Kommunals rapport visade för några veckor sedan).

Det handlar inte bara om att man vill vara med sina barn mer - för många anlitar i stället en barnflicka som hämtar barnen. Man väljer alltså hellre en outbildad yngre person att ta hand om sina barn, än utbildade pedagoger på förskolan. Och ja, jag kan förstå argumentet att man vill ge barnen en chans att varva ner. Men samtidigt är det ett privilegium för de som har råd. Man subventionerar de som redan har, i stället för att bygga ut och satsa på den allmänna barnomsorgen - som alla har tillgång till. Samtidigt ökar man kraven på föräldrar, genom att spä på normen att hämta tidigt. Och det blir ännu jobbigare för de som inte har råd. Varken att gå ner i tid, eller har råd med en barnflicka. Jag kan inte annat än att tycka att utvecklingen inte är helt lyckad.

Så här säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i SvD i dag:

"Rut-avdraget är ett svar på de välsituerade kvinnornas rop på hjälp. Det infördes i stället för att lägga de resurserna på en bra bemannad förskola, så att man lyfter bort skammen från kvinnornas axlar – för det är där den vilar."

Ja, man accepterar det omöjliga pussel och de ouppnåeliga krav vi har ställt på oss själva i dag. I stället för att ifrågasätta dem. Och så hjälper vi de som har råd att köpa sig ifrån skuldkänslorna. Vi glömmer totalt klassperspektivet och lämnar som så ofta männen utanför. (För det handlar framför allt om mammornas skuldkänslor.)
Lär gärna vad jag tidigare har skrivit om klassperspektivet i den här frågan. Här och här och här och här!

Nalin Pekgul skrev i en debattartikel efter min debattartikel i Aftonbladet förra året så här:

"Alltså: Sopa undan alla spår av 70-talets optimism och de vuxnas stolthet över daghemmen. In med det dåliga samvetet över att barn ska behöva vara kvar på förskolan för att deras mammor behöver arbeta. Det är nödvändigt för balansen i familjen. Medelklassen sätter normerna som präglar samhällsutvecklingen."

Det här är i allra högsta grad en klassfråga. Och vi löser inte livspusslet eller jämställdheten genom att subventionera medelklassen! Måste citera Nalin Pekgul igen:

"Hämta tidigt-stressen ger kommuner en möjlighet att hålla nere kostnaderna för barnomsorgen. Om barnen hämtas redan klockan fyra kan barngrupperna vara stora och personaltätheten låg. Om barnen för allt i världen inte är på förskolan för att mammorna ska kunna arbeta utan endast för få ta del av den stimulerande pedagogiken behövs inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid.

Alliansregeringen går medelklassfamiljerna till mötes. Med barnomsorgspengen, som också ska kunna betala så kallad pedagogisk omsorg, drivs förskolan mot en deltidsverksamhet som starkt påminner om de gamla lekskolorna. Rutavdraget kompletterar den pedagogiska omsorgen. I förlängningen kommer en marknad att växa fram som erbjuder enklare tillsyn av barn.

Av politiker som tar jämställdheten på allvar krävs dock en överblick som ser längre än till medelklassfamiljernas behov att få balans i sina liv.

Till det mest akuta hör bristen på barnomsorg på kvällar nätter och helger. Inom LO-grupperna arbetar drygt hälften av kvinnorna med små barn på obekväm eller oregelbunden arbetstid. Mot detta ska ställas att endast cirka 4 000 barn är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg på kvällar, nätter eller helger. Under dessa förutsättningar blir det inte lätt att arbeta heltid vilket också avspeglas i statistiken. Andelen kvinnor med små barn som arbetar heltid är endast 58 procent för sammanboende och 65 procent för ensamstående kvinnor.

Riksdagen har antagit jämställdhetsmålen och en fungerade barnomsorg är en förutsättning för kvinnors ekonomiska självständighet. Men det faktum att ett mål antagits av riksdagen är inte någon garanti för att politiken på nationell och kommunal nivå inriktas mot att uppfylla detta mål. Barnomsorgen är dessutom en kommunal uppgift. Det finns mycket som kan komma emellan, inte minst när kommuner ska fastställa sin budget."

Annelie Nordström fortsätter i SvD i dag så här:

"Vi vill se frikostigare öppettider och att det är okej att barnen är där, genom att det är bra bemannat. Föräldern ska inte behöva möta en barnskötare eller förskolelärare med tio snoriga, trötta ungar i hallen. I stället ska barnet kunna krypa upp i knät och få lugn en stund."

Mitt förslag: Se till att det finns bra och pedagogisk verksamhet för barnen på förskolorna de tider då föräldrarna arbetar! Och dra in männen i detta - dela på hämtningar och lämningar. Gör så att ALLA småbarnsföräldrar blir obekväm arbetskraft. Gör så att arbetsmarknaden tvingas räkna med att arbetare i en viss ålder kommer att ha andra saker att prioritera några år (och kanske kan det bidra med att göra andra åldersgrupper än just 30+ och 40+ attraktiva på arbetsmarknaden - 20+ (den grupp som är allra mest utanför arbetsmarknaden) eller 50-60+ (som ofta får klamra sig fast, trots lång erfarenhet, gedigen kunskap och massor av tid).