Unni om Kerstin Thorvall

Apropå böcker... en stor svensk författare är död. Kerstin Thorvall. Jag läste Godnattsagor om Anders 4 år så sent som för en vecka för min nyss fyllda treåring...

Unni Drougge skriver väldigt bra på Newsmill om hur Kerstin Thorvall fick ett erkännande först när hon skrev om 20-talet och satte klass framför kön... Då slutade hon vara farlig, och kunde hyllas.

För det är tydligen farligt att skriva om kvinnor som tar för sig sexuellt. Och stor skillnad på när män skriver och när kvinnor skriver... Så här skriver Unni:

"Vid samma tid som Kerstin Thorvall kom ut med "Det mest förbjudna" gav Ulf Lundell ut "Jack". Båda romanerna var självbiografiskt baserade. I bägge böckerna förekom sex i ymniga mängder. Men sedan träder de biologiska
skillnaderna in. Till dessa hör sexualiteten. Thorvall beskriver en kåt, medelålders kvinna som hoppar över skaklarna och tar för sig bland unga svarta män. Lundell serverar en viril unghingst som stegrar sig när pinglorna vill inkräkta på hans frihet. Lundell placerades på piedestal, Thorvall surrades vid en skampåle. Lundell hade skrivit en "generationsroman" Thorvall en "bekännelseroman".

Det är nämligen skillnad mellan mäns och kvinnors självbiografier. Männen stoltserar med sina triumfer, erövringar och bravader ­ kvinnorna erkänner sina fiaskon, tillkortakommanden och nederlag. Man skulle kunna säga att kvinnor är mer ärliga, och att denna ärlighet vänds emot dem. Litterärt borde detta, att visa sina blottor, premieras. Men det finns en blodtörst bland kritiker och journalister. Kvinnor har redan som det är lägre rang,
men när de öppet demonstrerar sina svagheter inbjuder de till gang bang. Hajarna flockas kring den som blöder."

Och så det här:

"Kerstin var med andra ord karltokig, självcentrerad, hysterisk, neurotisk, krävande, fåfäng och svår att leva med. Men om hon hade varit man ­ hur hade dessa omdömen låtit? Det hade förmodligen låtit som en ganska vanlig beskrivning av en konstnär. Kerstin levde för att skriva. En vinter, då halkan var svår, vågade hon inte gå ut. Hon var så rädd att ramla och slå ihjäl sig innan boken hon skrev på blivit klar. Så tänker en sann författare. Kerstin var äkta. Hon kompromissade inte. Hon skrev varken för den ekonomiska tryggheten eller för kultursidornas gunst. Ändå tjänade hon ganska mycket pengar och erhöll så småningom också kritikernas välsignelse. Men hon förlät dem inte. Hon förblev en outsider. Förblev besvärlig. Ägd av ingen."

R I P Kerstin Thorvall!

Läs hela Unnis text här!