Det är alltid intressant att skriva om 80-talister, för många blir så upprörda - det märks ju i kommentarerna. Jag funderar på vad det beror på? För er som inte har läst Skriet från kärnfamiljen så handlar ju den om min generations föräldrar (spelar ingen roll när de är födda), föräldrar till barn på 2000-talet (som jag själv). Jag och Tinni driver i boken bland annat tesen att något hände på 2000-talet. I och med 11 september, terrorhot, klimathot, högkonjunktur... Det gjorde något med oss som föräldrar. Curlingsföräldrar och lattemammor blev begrepp. Nya fondtapeter, egenodlade kryddor, surdegsbak, perfekta barnkalas och en enorm föräldraoro och mammaskuld blev vardag. Flera av de pusselbitar som våra mammor på 70-talet gjorde sig av med plockade min generations mammor tillbaka. Halvfabrikat som sågs som något som underlättade vardagen för stressade mammor på 70-talet är något fult i dag, förskolan, som sågs som möjligheten för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och tjäna sina egna pengar... Stickning, bakning, odling, renovering, inredning, mangling (jo, det är sant!)... Inget av detta är ju fel i sig. Det är ju underbart att inreda och baka och odla och sticka och allt sånt! Problemet för mammorna på 2000-talet är att de flesta skulle göra allt! Sysslorna (och kraven) som ingick i ett gott mammaskap ökade något enormt från tidigare år. För samtidigt som man ska leva hemmafru ska man göra karriär, ha kvar sina gamla vänner och intressen och ta hand om sin kropp och hälsa...
Ja, det var kortfattat några saker vi tar upp i boken.
Varför berättar jag då detta igen? Jo, för att hela den boken ju är en diskussion om dagens föräldrar, min egen generation mammor, och våra dilemman och "måsten". Vi utgick mycket från oss själva i boken, fast byggde våra resonemang på rena fakta, studier och statistik (vi läste grymt mycket inför skrivandet av boken). Självklart tycker jag då att det är intressant när det kommer en ny generation mammor, att det förstås är intressant att följa utvecklingen, titta på den generationen, se skillnader och likheter, se vart trenderna blåser, läsa det som skrivs och diskutera och analysera det. Sen må mina analyser och spaningar vara fel - men varför är det fel att diskutera detta?
Om man som jag tycker att det är superviktigt med jämställdhet. Och har vigt delar av mitt liv (bortanför lönearbetet, för detta är ju inget jag tjänar pengar på, om någon trodde det...) åt att skriva, debattera, fundera på, läsa om, analysera frågor som rör föräldraskap, familjeliv och jämställdhet... så är det väl inte särskilt konstigt om jag tycker att det är anmärkningsvärt att många 80-talister säger att de drömmer om att vara hemmafruar? Även om de sen inte blir det, så är det ändå anmärkningsvärt. Något HAR hänt. För det skulle ingen ha sagt på 80- eller 90-talet. Eller ytterst få! Jag lovar, hemmafrun var helt passé! Hon gjorde entré igen på just 2000-talet (det skriver vi också om i boken). Och det finns fler andra tecken på att folk inte längre tycker att det är så viktigt med jämställdhet. Till exempel är det bara en procent av befolkningen som tycker att jämställdhet är en viktig valfråga... Kanske är det så att vi har blivit så bortskämda, att vi tar jämställdheten för given här i Sverige, att vi glömt bort hur många kamper som ligger bakom varje litet steg? Kanske tänker de flesta, precis som 80-talisterna i den här undersökningen, att det där med jämställdhet är så självklart att det behöver man inte tänka på? "Det går bra att vara hemmafru några år, vi är så jämställda ändå."
Jag tror inte att jämställdheten kommer att gå åt helvete med 80-talisterna. Det tror jag verkligen inte. Men jag tycker att det är lite oroande och historielöst... För de som säger sig vilja vara hemmafruar kan ju inte ha en aning om den kamp från spisen som har föregåtts av kvinnor. Det var ju inte så att hemmafruarna förr hade så många val, och möjligheten till ett annat oberoende liv var långt ifrån självklart. Tycker att man borde kunna lära av tidigare generationer. Det kanske är supermysigt att passa upp sin pojkvän, laga mat, städa, handla, tvätta... när man är 20+, men fråga de kvinnor som hunnit bli 50+ hur kul det är... Särskilt när de flesta förhållanden inte har så goda förutsättningar att hålla livet ut (särskilt inte för 80-talisterna, som enligt den här undersökningen tycker att man kan gå in och ur relationer som det passar de egna ambitionerna).
Jag vet att några av de främsta feministerna och jämställdhetsivrarna i dag är just 80-talister. Jag sätter mitt hopp till dem! Att de är med och ser till att strävan efter jämställdhet inte stannar av. Det finns fortfarande mycket att göra. Och vi är inte i hamn ännu.
Det var mina osorterade tankar om det. Kommentera gärna!
Inlägg
27 kommentarer:
Man kan verkligen undra vad som håller på att hända om drömmen är att vara hemmafru. Vad är drömmer de blivande 80-talistpapporna om tro? Vill de också ha en hemmafru, eller vill de ha rätt till halva föräldraledigheten? Skulle gärna vilja veta det. Våra grannar är födda på 80-talet och extremt traditionella. Istället för att pappan tog ut sina pappamånader ansökte de om vårdnadsbidrag så att mamman kunde vara hemma. Det hade inte hänt bland mina vänner födda på 70-talet, men jag vet inte om vi är riktigt representativa.
Jag är född 85 och nästan alla mina kompisar är lika gamla som mig, se säger att de tycker att jämställdhet är viktigt men sen gör de raka motsatsen. De flesta av mina tjejkompisar vet knappt hur en hammare fungerar, de ringer sina pojkvänner, bröder eller pappor och ber om hjälp om en hylla ska upp, en skruv ska skruvad eller ett rum ska målas. Jag är uppvuxen med att man kan om man vill, min mamma har borrat, spikat, lagt golv och allt sånt som hon har haft fysisk styrka till. En av mina kompisar sa för ett tag sedan att hon låtsades vara lite tjejig och hjälplös för att hennes sambo skulle få känna sig stor och stark, jag lovar att jag dog lite grann inombords. Jag tror tror att många i min generation har blivit så jäkla bortskämda med att andra jobbar för jämställdhet att många av oss tror att vi kan åka räkmacka på andras ansträngningar. Det pratas väldigt mycket om att män inte städar, diskar och gör hushållssysslor men det talas ganska lite om att en hel del kvinnor är mjäkiga och hellre bakar bullar än att lära sig hur gräsklipparen eller borrmaskinen fungerar, för det är minst lika illa att en hel massa med kvinnor inte vill ta sig an "manssysslorna" jag har till och med läst om meserier som att vissa inte tankar sin egen bil.
Angående antydandet om att 80-talister förmodligen kommer separerar mer än andra hörde jag några i veckan på P4 som hävdade att dagens unga tycker det är viktigare att hålla ihop relationen och är berädda att kämpa mer än generationen innan för att rädda förhållandet. Bland annat för att de själva fått uppleva skillsmässor som barn.
Sen om folk inte gick in och ur relationer som det passar dem själva skulle det ju betyda att de lät någon annan bestämma om de skulle vara i en relation eller inte.
Och nog tror jag att man kan vara mer än väl inläst på feministisk- och jämnställdhetshistoria och ändå vilja vara hemmafru eller hemmaman. Den feministiska kampen och de patriarkala strukturerna (i den mån de existerar) är ju ändå allmänbildning. Själv trodde jag man läste om detta på samhällskunskapen i grundskolan.
Och angående tjejer som låter killarna fixa jobbet åt dem. Jag vet en tjej (85:a) som inte ville göra slut med sin kille bland annat för att han var så bra på att fixa med hennes dator och för att han hade bil och kunde köra henne dit hon ville med mera. Hon var regelbundet otrogen mot honom utan skydd ens men hon ville gärna ha hans hjälp.
Väljer att svara på den första frågan - den om varför man blir upprörd, eftersom jag helt uppenbarligen blir det.
Efter en del funderande tror jag att det är det här: jag uppfattar bloggens budskap som att man inte ska bli pådyvlad en massa föreställningar om vad man kan eller är utifrån att man tillhör en given kategori (i det här fallet kvinna eller man). Att jag som tjej inte ska förväntas vara värdelös på bilar och matte och ha ett jätteintresse för gardiner.
Och det är ju ett budskap som jag till fullo ställer mig bakom och applåderar! Jag älskar den här bloggen och den har gett mig massor!
Så då känns det lite som ett bakhåll att få höra att man förväntas (blir pådyvlad!) ha ett jätteintresse för gardiner - inte för att jag är kvinna utan för att jag är 80-talist?!
Jag tror att precis som alla generaliseringar av typen "kvinnor vill bara vara hemma med barnen" blir problematiska eftersom de straffar oss som inte passar in i den mallen, så kommer generaliseringar av typen "80-talister vill bara vara hemma med barnen" bli problematiska för att det på arbetsmarknaden i längden straffar oss 80-talister som inte passar in i mallen.
Hemmafrutrenden gör dig nervös. Fine. Men definiera det som så istället: "den hemmafrutrend som förekommer i vissa (yngre?) kretsar" osv.
Du nämner i nåt tidigare inlägg att saker måste dras till sin spets för att det ska bli intressant. Men då är det inte heller underligt att folk blir upprörda.
Jag tror att det ofta är så att man provar sig fram lite när man är ung och börjar i förhållanden... a lá Me Tarzan You Jane... men det är som alltid lätt att bita sig i foten och bli tvungen att kämpa sen för delande av hus och hushållsarbete när man fått barn. Dock tänker jag att en skillnad är att de flesta blivande pappor är klart mer intresserade av faderskapet än 30 och 40 talistpapporna var. Så mitt svar är nix, jämställdheten kommer inte att gå åt helvete men vi måste nog värna om den och fortsätta diskussionerna.
Hanna: du har en viss poäng i det hon skriver om förväntningar, men samtidigt så är det ganska svårt att lägga fram ett problem utan att generalisera, om en företeelse är vanligare bland män, kvinnor, 80-talister, svenskar, invandrare eller whatever så blir det inte mindre sant för att man rullar in sanningen i sockervadd, men sen så är det ju tyvärr så att när en generalisering blir tillräckligt uttjatad så börjar folk se det som en sanning istället för just en generalisering, nu svamlar jag. Det är knepigt det där.
TACK för dina ord. Själv lever jag i en bohemisk krets, där tygblöjor o hemmagjord bovetegröt står på listan (efter minst 6 mån helamning). Jag kräks på alla människogrupper jag kommer i närheten av just nu. Oavsett värderingar. 80-talisterna är en jävla bluff... När ska ny mark brytas igen? Jag har väl inte helt tappat hoppet, men börjar helt ärligt undra vad folk egentligen håller på med..?!
Noora, på vilket sätt är de en bluff?
Född 80 och kan inte mer än hålla med tyvärr. Sen familj blev aktuellt i min vänkrets brottas jag med i mina ögon förändrade vänner. De tar hela föräldraledigheten och tycker det är viktigt att försöka "vara bra fruar" (direktcitat) åt sina killar under mammaledigheten. Jag känner tyvärr igen mig massa i det du skriver, men som alltid med liknande undersökningar stämmer det inte in på alla. Tyvärr är det i detta fallet nästan betydligt värre att behöva stå bedvid och se på...
Undertecknad är född -82, och känner igen mig i beskrivningen av många kvinnor jag känner. Alla håller med om jämställdheten, men när sedan äktenskap och barn kommer in i bilden så råkar det nästan alltid "bara bli så" att kvinnan är hemma, "det passar bäst just nu, för oss". Och jag tror att det framför allt är på kvinnornas initiativ, männen anpassar sig efter kvinnornas hemma-fruideal. Jag och min partner pratar dagligen om hur vi vill ha det, och har haft många och långa diskussioner om jämställdhet, och jag rekommenderar alla andra män och kvinnor att läsa "Med uppenbar känsla för stil" (om mansrollen) och "Familjens projektledare säger upp sig" (om allt som kan "bara bli så" inom en parrelation).
Dock så ser jag positivt på paradigmskiftet att arbetet inte längre är allt, jag och min man planerar att jobba 80 % båda två när vi har små barn, och vi kommer att bosätta oss så att vi inte tyngs av stora lån och kostnader. Men det är frivillig enkelhet, och inte hemmafrukomplex.
Undertecknad är född -82, och känner igen mig i beskrivningen av många kvinnor jag känner. Alla håller med om jämställdheten, men när sedan äktenskap och barn kommer in i bilden så råkar det nästan alltid "bara bli så" att kvinnan är hemma, "det passar bäst just nu, för oss". Och jag tror att det framför allt är på kvinnornas initiativ, männen anpassar sig efter kvinnornas hemma-fruideal. Jag och min partner pratar dagligen om hur vi vill ha det, och har haft många och långa diskussioner om jämställdhet, och jag rekommenderar alla andra män och kvinnor att läsa "Med uppenbar känsla för stil" (om mansrollen) och "Familjens projektledare säger upp sig" (om allt som kan "bara bli så" inom en parrelation).
Dock så ser jag positivt på paradigmskiftet att arbetet inte längre är allt, jag och min man planerar att jobba 80 % båda två när vi har små barn, och vi kommer att bosätta oss så att vi inte tyngs av stora lån och kostnader. Men det är frivillig enkelhet, och inte hemmafrukomplex.
Jag fascineras av det här att man beklagar sig över hur andra valt att leva. Om det så handlar om jämnställdhet, huruvida man äter halvfabrikat, hur mycket folk motionerar, hur mycket folk jobbar, eller vad det nu kan vara.
Här ovan har vi fått höra dömande övertoner om så kallade vänner som inte valt att leva i enlighet med den feministiska läran. Kommentarer i stil med eller att .
Man kan förstås spekulera i om det handlar om avundsjuka eller missnöjdhet med sitt eget liv som skapar detta behov av att fördöma hur andra lever. Eller om det är någon slags psykologisk försvarsmekanism, kanske av typen projektion eller förskjutning.
Fast ännu intressantare är hur den feministiska rörelsen reagerar när folk faktiskt väljer att leva i strid med rörelsens ideologiska lära. Att folk väljer att leva som de vill är inte alls bra. I själva verket anser man att folket inte ens har valt själva hur de lever. Det är samhället och kulturen som har format deras personligheter och deras liv. Det är endast när man lever i enlighet eller möjligen tillräckligt i enlighet med vad den feministiska rörelsen förespråkar som den samma skulle erkänna att människorna i fråga faktiskt valt själva hur de lever. Påstår någon att de inte vill leva jämnställt så lurar de bara sig själva, menar man eller så är de för att de inte vet bättre. Vilket vittnar om att man inte har speciellt höga tankar om sina medmänniskors intellektuella förmågor, självinsikt, med mera.
Teorin jag beskrev i stycket ovan att det är bara när man lever jämnställt som man har valt själv hur man lever är dessutom av den karraktären att den är icke-falsifierbar, vilket betyder att den går inte att motbevisa oavsätt omständigheter. Vilket är intressant eftersom icke-falsifierbara teorier vanligen inte betraktas som vetenskapliga.
Här är en till icke-falsifierbar teori för att exemplifiera:
Alla människor avskyr att äta senap, eftersom det smakar alldeles för starkt. Den som påstår sig tycka om senap ljuger för att visa sig tuff inför omvärlden.
Grejen är väl att detta "jag vill vara hemmafru" hör ihop med en stor samhällstrend som ni också beskriver: man ska baka surdeg, ha tygblöjor, göra långkok etc.
OM man nu VILL generalisera om 80-talister (vilket du vill) så tror jag att det kan vara så att 80-talister gärna gör det de vill. Dvs de vill jobba med saker de tycker är roliga, de vill inte ha ett jobb bara för att tjäna lite pengar, det handlar väldigt mycket om att ha kul och må bra hela tiden.
Den här trenden som andra generationer kombinerar med ett vanligt jobb kanske får 80-talisterna att bara vilja ägna sig åt att baka surdeg, föda barn, valla höns eller what not. Inte att kombinera med annat, utan att helt och fullt ägna sig åt det som är kul. Och att det snarare är "hemmafruidealet" som är tidstypiskt, hade något annat varit trendigt så kanske 80-talisterna hade hakat på det i stället.
Jag vet inte, de 80-talister jag känner (inkl mig själv) är feminister och medvetna - men bara som en tanke.
Till er som anser att det är varje familjs eget val att välja om föräldraledigheten och hemmafrugrejen: Tyvärr påverkar era val även oss andra kvinnor, särskilt kvinnor då födda på 80-talet. Era val gör att vi blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden, vi ses som dåliga föräldrar för att vi vill jobba, vi tappar inkomst (pga att vi ses som en risk, oavsett om man har barn eller inte).
Era val påverkar. Tyvärr påverkar era val negativt. Innan vi är framme vid att det är lika många hemmafruar som hemmamän kommer kvinnorna fortsätta att förlora på detta.
Men är inte 80-talister -- om vi nu ska generalisera -- ombytliga? Det skulle ju betyda att de bara gör hemmafrugrejen ett tag och sen går över till nåt annat, t ex karriärgrejen. Eller?
Jag tror den där naiviteten inför vad odelad föräldraledighet betyder är ganska jämt fördelad över generationer, trots allt. Det finns i alla fall rikligt även bland 70-talister.
Jag är 70-talist och man, min högsta dröm är att vara 'hemma man' någon som blir upprörd?
Anonym, blir möjligen upprörd över att du inte vågar stå för din åsikt.
Anna, det handlar inte om att lägga sig i andras liv. Jämställdhet är ingen privat angelägenhet och det är ett samhällsproblem att män och kvinnor inte har samma möjligheter och rättigheter.
Chokladmoose, håller helt med dig, det handlar inte om privata val utan om att förväntningar på kvinnor i samhället i stort blir att de är anställda som inte går att lite på då de kommer att vara hemma med snoriga ungar istället för att jobba.
Antar att "dömande övertoner om så kallade vänner som inte valt att leva i enlighet med den feministiska läran" syftar på mig. Jag har inte dömt mina vänner, (snarare tvärtom då de är i majoritet i mitt fall) och det jag menade med att det kan vara värre att stå bredvid och se på är att det kan bli ensamt på kanten när vänner förändras, oavsett anledning.
Lilla O,
Jag varken pratade om eller syftade på att lägga sig andras liv. Jag pratade om att döma eller värdera andras liv och val. Och om man tycker sin egen version av jämnställdhet är tillräckligt viktig för att man ska döma och värdera andras liv och val tycker jag man ska stå för det också. Det verkar inte du göra.
malin,
Ja, jag gjorde en tolkning av ditt inlägg. Du verkade varken positivt eller neutralt inställd till hur dina vänner har valt att leva. Då återstog bara negativt inställd till deras val. Att detta kunde bero på att du drabbas av deras val kunde jag inte föreställa mig. Jag trodde du tyckte att deras val var dåligt för dem själva.
Intressant inlägg! Jag är ju själv en del av denna husmoderstrend men tycker ofta att den missförstås. Alla jag känner som håller på som mig har heltidsjobb och gör det rent som ett nördigt fritidsintresse, istället för att typ samla skivor eller intressera sig för fotboll. Jag har faktiskt ALDRIG hört någon som sagt att hon vill vara hemmafru. Tvärtom ser jag att det finns ett starkt förakt för de kvinnor som fattar ett sådant beslut. Jag tycker att det vore jätteintressant med några konkreta exempel på tjejer som uttalat att de vill stanna hemma? För jag misstänker att de inte är särskilt många egentligen utan mest en frukt av missförstånd?
Jag vill inte vara "hemmafru", men jag tycker att det är roligare med privatliv än att jobba. Akademiker, har kul jobb. Men stressigt, kostar för mycket av mitt liv. Kan tänka mig att jobba ett par dagar i veckan, inte 5 av 7.
Älskar min son, vill inte dagisstressa. Hellre baka surdegsbröd ihop. Vill hänge mig åt mitt liv, min familj. Vill vara icke-arbetande, ha helg jämt, det vore drömmen. Men inte "hemmafru", det är något annat.
Är född 1981, har halvårsgammal son. Är väl för min generation typiskt självupptagen och struntar för det mesta i att "vara duktig", som 60- och 70-talisterna fallit på.
Varför sätta hemmafru mot jämlikheten?
Jag är en 70-talist som råkat bli "hemmafru", men ändå lever i ett jämlikt förhållande.
Varför betyder jämlikhet att kvinnan ska hetsa efter en karriär?
Om man har så snäva idéer om vad jämlikheten handlar om så förstår jag att jämlikhetsarbetet går baklänges.
Jag och min man gör vårt bästa att uppfostra två barn, en flicka på 5 år och en pojke på 3 år, till självständiga individer som har all rätt i världen att leka med vilka leksaker som helst och klä sig i vilka kläder som helst.
Är det mindre värt för att jag inte valt att jobba heltid?
(Vilket mamman OCH pappan gör som har den alltid lika rosa tjejen på dagis som bestämt att alla tjejer jämnt ska ha rosa annars får man inte vara med och leka, och då med de "flickiga" sakerna...)
Snälla, gör inte mänskligheten den här otjänsten: att förminska jämställdhet till att handla om heltidsarbete för alla kvinnor.
Men Rumpmasens fru... menar du att jämställdhet handlar om vilken färg barnen har på kläderna? Mer än kvinnors rätt till egen försörjning, mäns rätt till att vara nära sina barn? Ingen tvingar dig att jobba heltid, men att det alltid är kvinnor som väljer att vara hemma/jobba deltid gör något med samhället, arbetslivet och signalerar något till våra barn.
Rebecka
Nej, jag menar INTE att jämställdhet handlar om färger och leksaker UTAN om valfrihet.
Det exemplet kom av att precis lika som vi kvinnor ska styras in i karriärfällan så styrs våra barn in i pojk/flickfällan.
Alla såna förminskningar, att inte se individen utan stereotypen, är negativt för jämlikheten.
Du skriver att det alltid är kvinnorna som är hemma.
Det är inte min erfarenhet bland mina släktingar och vänner.
Jag har tex en svägerska som fick ett chefsjobb när hennes första barn bara var några månader, vilket har gjort att min bror har varit "hemmaman" en lång tid.
Bland mina vänner så är föräldradagarna rätt jämt fördelade. Inte på det sättet att alla par har delat 50/50 utan på det sättet att om man lägger ihop hur alla paren tagit, efter sina förutsättningar, så har kvinnorna tillsammans varit hemma 50% och männen tillsammans varit hemma 50%.
Men inte i nåt av paren hade det varit praktiskt möjligt att dela 50/50 inom paret eftersom inga av oss har 9-17kontorsjobb.
Om nu kvinnan ska anses vara myndig, borde hon (och hennes partner) inte själva få bestämma då hur det ska gå till för att funka bäst i den familjen?
Är det inte det som feminismen borde handla om?
Att myndiggöra kvinnan oavsett vad hon väljer?
"Det går bra att vara hemmafru några år, vi är så jämställda ändå."
Detta stör mig så jävla mycket. Jag blir faktiskt sjukt förbannad. Att många i vår generation tänker såhär, att de glömt allt blod,svett och tårar som äldre kvinnor gjort av med för deras och vår skull.
Visst behöver man inte göra allt som tidigare generationer kämpat för att vi ska göra, vi lever ju våra egna liv, men det här smalseendet, skygglapparna och att ignorera historien.. that makes me so pissed off. Jag tror inte ens att de flesta i vår generation har någon aning om hur liten del av historien som kvinnor haft möjlighet att göra egna val. Hade fler vetat om det, då hade man nog inte pissat så mycket på jämställdhetskampen som folk nu gör när de vill bli hemmafruar och tycker att det är så himla jämställt.
Jämställdhet är en process, en ständig kamp som måste underhållas. Det är inget man uppnår en gång för alla.
Fyfan vad trist och ensamt det verkar vara att vara hemmafru. Jag älskar att vara på jobbet där jag får äta min lunch i godan ro utan att behöva mata nån annan, kan prata med kollegorna och gå in på toaletten utan "sällskap". Jag har ansvar, sitter på möten och diskuterar intressanta saker, det är nästan så att jag borde få betalt för att vara där!
Anna - Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv! Blir alltid lika upprymd när jag upptäcker att de finns de som tänker som jag!
Jag lever i ett, vad många antagligen skulle tycka är ett extremt jämställt förhållande. Jag jobbar mer än min man, gör mindre hemma sysslor hemma, hämtar och lämnar mindre på förskolan än vad han gör och när absolut inga drömmar om att bli hemmafru. Jag var hemma fyra månader med min son, resterande tid var min man hemma. Det var en kombination av att jag INTE ville vara hemma och att han inte har någon större önskan än att få vara "hemmapappa".
Vi har alla fria viljor, män som kvinnor och av de kvinnliga vänner jag har som valt att vara hemma (och det är inte många), känner sig inte tvingade av varken samhället eller sina partners. De gör det för att de vill det. Men att kvinnor skulle vilja göra saker som historiskt sett har setts som just kvinnliga, sticker i ögonen på väldigt många.
Skicka en kommentar