torsdag 11 juni 2009

Hanne-Vibeke Holst!


I dag var jag (och Tinni och en massa andra härliga roliga människor) och lyssnade på Hanne-Vibeke Holst. Det var Carina Nunstedt som ordnade en Bookyourlife-lunch med intervju med den smarta danska författaren på Operaterassen i Stockholm.


Jag tror ärligt att Hanne-Vibeke Holst är en av Danmarks smartaste personer!


Hon pratade om sin nya bok, om jämställdhet, om hat mot kvinnor (och ja, hon har också varit utsatt), om hur det var att förlora sin mamma (som dog nyligen), hur det är att vara 50, ha barn som flyttat hemifrån, hur det är att skriva böcker som handlar om sånt som snudd på händer i verkligheten (hon släppte första delen i Kronprissan-triologin på svenska 11 september 2003, samma dag Anna Lindh blev mördad...). Det var mycket intressant, även om jag inte förstod alla danska ord (förbannar mig själv för att jag är så dålig på att förstå nordiska språk... fy, fy på mig).


En sak hon sa lever kvar i mig nu i kväll: "Jag älskar att jobba, jag älskar mitt jobb! Jag älskar att jobba så mycket mer än till exempel baka bullar." Det var så skönt att höra. Jag känner igen mig.


Tycker att det har varit mycket på sistone om att jobbet ses som ett nödvändigt ont. Som att vi bara jobbar för att vi måste. Som att vi sätter våra barn på dagis bara för att vi måste. Att vi helst skulle vilja vara med familjen, och främst med barnen, dygnet runt.


Men. För mig är det inte sant. Jag VILL jobba. Jag älskar att jobba. Jag älskar mitt jobb! Jag skulle heller inte stå ut med att vara med mina barn och min man dygnet runt. Och jag tror heller inte att det är det bästa för varken dem eller mig. Jag tycker tvärtom att det här är livet. Att vuxna ska jobba (det är något fint med att jobba för samhället, tjäna egna pengar, bidra till skatt) och att barn ska gå på dagis (nej, jag vill inte tvinga alla föräldrar att sätta sina barn på dagis). Att det är så livet är. Att det alltid har varit så. Att vuxna, mammor och pappor, jobbar och man tar hand om barnen kollektivt. Och att det är det som är, bland annat, att vara barn. Att det gör de självständiga. Att det ger dem en förberedelse för vuxenlivet. Att de får social träning. Att det är något bra!


Dagis är inget nödvändigt ont. Vi jobbar inte bara för att vi måste försörja oss. Att jobba är livet. Och det är inte meningen att vi ska vara med våra barn hela tiden. Det är vad jag tror.


Oj, vad spretigt detta inlägg blev! Och det kanske inte alls var detta Hanne-Vibeke menade... men hon och jag har i alla fall något gemensamt. Vi älskar att jobba. Och det kanske inte är så dumt.


Vad tycker ni?

12 kommentarer:

Helga sa...

Jag håller med, även om jag just i detta nu är sliten och trött på mitt jobb och mer i behov av semester än någonsin tidigare i mitt liv. Jobbet äter mig, känns det som. Men jag vet ju att det går över.

Å andra sidan glömmer jag inte känslan av att börja jobba efter mammaledigheten. Jag var nervös och grät t o m sista kvällen av ångest (dock inte av oro för att lämna sonen med hans pappa, det visste jag skulle gå bra). Men det blev så bra! Det var underbart att bli en egen människa igen. Nu mer än ett år senare njuter jag fortfarande av att åka tunnelbana. Min ifred-tid då jag får sitta för mig själv och läsa!

Jag tror att det är bra för både barn och vuxna att ha ett liv och en tillvaro utanför familjen.

Tinni Ernsjöö Rappe sa...

Det är underbart att du älskar att jobba, Rebecka!
Själv tycker jag för det mesta om att jobba - men jag är så jävla utmattad på hela ekorrhjulet. Jag ruttnar på den gammeldagsa syn vi har på jobb. Varför måste vi arbeta så mycket, varför på kontor och varför så stelbent syn på det här med arbetstid.
Nä - jag jobbar på att slänga allt det där överbord. Jag vill vara mer med familjen, och jag vill att min man också ska vara mer med familjen.

hej hopp

Veronica Palm sa...

Håller med. "Min mosters migrän" är en av det bästa böcker jag läst.

Anna Langefors Bräutigam sa...

Det är som om vi delar samma hjärna och hjärta :-) Detta är EXAKT vad jag tycker och framförallt KÄNNER!
Åhh, vad skönt och befriande att se att jag inte är ensam.
Heja, modigt (jo faktiskt) att skriva det.

Tack NetWorking-Camilla som tipsade om detta befriande inlägg!

Heja heja.

Anonym sa...

Detr optimala som jag ser det är att jobba så lite som möjligt,och tjäna så mycket pengar att man kan leva. Dvs att leva är att vara.
Vi jobbar båda deltid och har på detta sätt jobb och ett rikt liv utan stress. Jag förverkligar mig själv med massa intressen/föreningar och annat som jag brinner för och har tid för Att inte löneslava i ekorrhjulet behöver inte betyda att vi är låsta i hemmet, vi har ett aktivt liv.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Kul med alla kommentarer! Härligt och intressant att höra hur ni tänker.

Det är klart att jag också drömmer om att vinna en massa miljoner och slippa vara beroende av lönearbete och göra vad jag vill. Eller kanske skriva en bestseller och tjäna massor av pengar och sen åka till Thailand i ett halvår med hela familjen och skriva uppföljaren... Självklart! Men. Det jag vill säga med mitt inlägg är att det finns en negativ inställning till jobbet. Många verkar ha dåligt samvete för att de måste lämna sina barn på dagis, som att jobbet stjäl tid från familjen. Jag har också känt så. Men jag börjar tänka om. Att det är det här som är livet och att vi inte skulle må så mycket bättre om vi kunde vara med varandra jämt. Jag ser ju hur bra mina barn mår av att gå på dagis och i skolan - hur mycket de lär sig, vad roligt de har, hur de utvecklas. Jag vill dels ta bort skulden hos framför allt mammor för att de "lämnar" sina barn, dels diskutera synen på dagis som något nödvändigt ont.

Ulrika sa...

jag igen !

Jag älskar givetvis mitt jobb och det är superviktigt men då vi båda jobbar deltid så får vi båda delarna. jobb och familj. Det jag menade var att vi offrar lite pengar/sänkt materiell standard till förmån för familjen.
Dagis är superbra och något barnen verkligen behöver. Men med lagom långa dagar. Genom att vi har korta dagar så orkar vi alla mer och får ett lugnare liv.
Lösningen jag tror stenhårt på är
DELTID FÖR BÅDA FÖRÄLDRARNA

Rebecka Edgren Aldén sa...

Håller med! Jag har precis gått ner till 80, min man ska också göra det så fort vi lagt om lånen efter semestern!

Charlotta sa...

Här är en till som skriver under på ditt inlägg. Och Hanne Vibeke Holst är också en riktig favorit.

Fantastiskt Kaos sa...

Heja Hanne och Heja Skriet från kärnfamiljen. Hade jag inte barnen hade jag inte haft så roligt på jobbet och hade jag inte jobbet hade jag inte haft så roligt med Man och barn. Jag skriver under, det har alltid varit så att vuxna ska bidra till samhället och försörjningen. Hemmafrugrejen är en otroligt kort historisk parentes (förrutom i de högsta samhällsklasserna).

Helga sa...

Och jag måste återkomma och kommentera igen. För jag håller helt med Tinni -också! Jag gillar att jobba, jag blir en bättre människa och därmed en bättre mamma av att jobba, men jag frågar mig ändå: varför måste allt ske precis nu? Varför måste jag prestera 100% på jobbet medan mitt barn är litet? Varför är det i så många fall ett allt-eller-inget-krav vad gäller jobb? Dvs att om man inte jobbar 60 timmar i veckan och är konstant tillgänglig så kommer man ingen vart? Det tycker jag inte är okej.

Och kanske är det också den inställningen som många har tröttnat på när de uttrycker att jobbet är ett nödvändigt ont. Eller?

Anonym sa...

Jag jobbar konstant 50-60 timmar i veckan, har två barn och sambo. Bortrationaliserat: TV, och träning i lokal samt s-xliv ; ). Vi jobbar om varandra på dagarna och när kvällen kommer blir det mer...ja du Emil...men vi tafsar på varandra jämt typ apflock ändå. Tja det går!! Jag älskar också jobbet och känner ansvar. Mitt goda jobb genererar andra jobb. så positivt. Anne