torsdag 11 juni 2009

Att göra en bitterfitta


Blev precis intervjuad av VLT om varför det är sånt stigma för småbarnsmammor att resa från sina barn. De har intervjuat en mamma med tre små barn (i samma ålder ungefär som mina), som reste på solsemester en vecka alldeles ensam. Så klart fick hon en hel del kommentarer, typ, hur kunde du lämna barnen så länge och frågor: längtade du inte hem hela tiden?

Hon gjorde helt enkelt som karaktären i Bitterfittan, stack iväg från familjen en vecka.

(Artikeln publiceras i VLT den 22 juni.)

Nu vill jag höra: Har ni lämnat era barn en längre tid? Hur länge? Hur små var barnen? Har ni fått några reaktioner? Upplever ni att det blir negativa reaktioner om en mamma åker iväg på semester utan sina barn?

7 kommentarer:

Karin Berg sa...

Jag har åkt en del gånger utan barn. En gång tillsammans med en väninna som är ensamstående. Hon lämnade också sina tre barn hemma.Vi åkte till spanien i en vecka. Jag har själv åkt till London ngr gånger utan barn och ska göra det igen till hösten. Många undrade vad vi skulle göra u t a n barnen, när vi åkte till Spanien. Som om man inte kan åka på semester utan dem. Jag tror att alla behöver det lite då och då.

Ana sa...

Jag har åkt, 5 dagar, när minsta var 1 tror jag. Jag kan tyvärr inte umgås med folk som inte kan se att det där är olika för olika barn, och som inte förstår att barn kan vara trygga med pappan, så jag fick inga kommentarer.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Fan vad bra Ana! Okej att det inte är bra att lämna när de är för små. Men det gäller ju pappan också. Men när de är lite större så gör man ju bara barnen en tjänst, sig själv och framför allt pappan en tjänst också! Att ta hand om sig som mamma är att göra barnen en tjänst. Att göra barnen självständiga är också en god gärning. Och att ge pappan möjlighet att vara själv med barnen länge är också bra.

Eva-L sa...

2-3 ggr om året åker jag ensam till Brighton. Det har jag gjort sen barnen var 4 och 2 år gamla (de är 6 och 8 nu) och ingen har någonsin kommenterat det annat än i positiva ordalag. Då lämnar jag barnen med pappan. Tillsammans har vi inte varit iväg så mycket, 2-3 dagar bara, som längst 5 dagar när vi var i NY i höstas. Alla vi umgås med har nog upplevt hur intensivt man lever med småbarn, så den starkaste känslan jag känt från dem är nog en lätt avundsjuka. De som inte har barn brukar inte reflektera över det alls (utom att de kan bli väldigt glada över att få umgås med sina kompisar helt utan barn). För mig är det jätteviktigt att få vara själv och inte tänka på tider och rutiner emellanåt.

Helga sa...

Jag var borta från min son för första gången i våras när han var tre. Två veckors tjänsteresa. Innan dess har jag bara varit borta någon enstaka natt. Jag har inte fått några kommentarer alls. Men jag gör inte om det. Det var alldeles för lång tid, mer för mig än för honom.

Tinni Ernsjöö Rappe sa...

Jag åkte med stortjejen en vecka till alperna när lill-killen var 10 månader. Vi behövde det, stora tjejen och jag. Jag fick inte många kommentarer, men kände att många tyckte att det var märkligt. Tom mina feministpolare. Anknytningen, liksom.
(den har jag och lillkillen tack och lov inte haft några problem med - då hade jag kanske inte åkt... tänker jag)

Anki sa...

Jag tycker absolut att man kan resa iväg på egen hand, både längre och kortare perioder. Lite semestrande på egen hand kan göra underverk för familjerelationerna. man får ju dessutom en chans att sakna varandra. Jag brukar åka till London med min mor och bror och min man brukar hitta på något med sin far och bror.