På utmärkta Networking-bloggen har man just nu världens diskussion om ifall man ska byta efternamn när man gifter sig eller inte. Väldigt intressant! Läs här!
Jag tyckte att det var en skitsvår fråga. Egentligen hade jag ingen alls lust att byta namn. Tycker att man är den man är och att det är fruktansvärt patriarkalt att det alltid ska vara mannens namn man byter till (99 gånger av 100...). Men så kom då dagen då jag själv skulle gifta mig. Jag var i femte månaden med vårt första barn och andra dilemman dök upp. Om vi inte heter samma, vad ska barnet då heta? Först sa vi att vi skulle behålla våra egna namn och så skulle barnen få heta som jag (för så blir det naturligt). Men då kände sig min man utanför. Då försökte jag få honom att byta till mitt namn, men det ville han inte. Sen försökte vi med att båda skulle heta dubbelnamn, men det fick man inte. Till slut bestämde vi att jag skulle behålla mitt efternamn som mellannamn och ta hans efternamn. Jag har alltså tre namn. Nu heter hela familjen, alla fem, Aldén i efternamn. Men jag har kvar mitt namn.
Jag har inte varit helt nöjd med den lösningen, ska jag villigt erkänna. Men då kändes det som den bästa kompromissen. En sak är jag i alla fall nöjd med i dag: I hela världen finns det ingen som heter som jag!
Hur har ni gjort? Hur har ni tänkt? Vore kul att höra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Vi gifte oss förra året, efter 12 år tillsammans. Jag har ett ovanligt släktnamn. Min sambo hette Johansson. Han ville behålla sitt efternamn med den roliga förklaringen; "det är så vanligt så det är kult". Som sagt. Roligt var det bara.
Vi tog mitt efternamn, och vår äldsta tjej fick byta från Johansson till vårt nu gemensamma efternamn. Lilla tjejen hade haft mitt sedan födseln samma år, eftersom vi hade på lut med att gifta oss.
Beslutet var ganska odramatiskt. Svårt att argumentera med mig, jag har pga gifta, sen skilda, och sedan omgifta föräldrar haft ett antal efternamn. Men det som funnits med sedan jag föddes är det jag bär idag! (Och jag vägrade dubbelnamn, ser inte poängen med det. Men så var det ju mitt namn som vi valde också ;))
Kram!
Jag bytte inte men barnen heter Mannens efternamn eftersom det är ovanligare. Känns bra, jag har alltid hetat mitt namn så varför byta kände jag.
Tycker ni borde skriva något om alla dessa svenska fruar som följer med sina män utomlands och blir hemmafruar. Är själv mycket tveksam till detta men har inte barn än. Här i Singapore är de flesta i föreningar som Swea t ex hemmafruar, oftast med barn och verkar trivas med det... Men vad händer den dagen de flyttar hem? I och för sig, en del av dem kanske aldrig flyttar hem och här är det helt ok att vara hemma och ägna sig åt hem och barn...
Hälsning från Singapore.
En barndomskamrat bytte efternamn lika ofta som sin mor byte make. Lite märkligt tycker jag.
Själv har jag min mors namn, hon fick det från sin far.
Min man och jag behöll båda våra efternamn, eftersom vi inte kunde enas. De tre barnen har mitt efternamn och min makes efternamn som mellannamn.(vi var inte gifta när de första två föddes.) Det kändes viktigt att barnen fick mitt namn när de föddes. Nu ångrar jag dock att vi inte kunde enas. Det hade varit lättare att byta då. Det känns tråkigt att vi inte har samma namn i familjen. Ju längre man väntar desto svårare att byta.
Jag svarade redan på Networking-bloggen men är inte sen att bre ut mig här också: vi behöll våra respektive efternamn när vi gifte oss, och vår son har min mans efternamn. För oss var det helt konflikt- och gnisselfritt, jag kan inte minnas att vi ens diskuterade saken.
Däremot måste jag erkänna att jag blir lätt bestört ibland när jag tar del av diskussioner i frågan, över att den är så laddad. Att man idag på 2000-talet pikar en man för att han tar sin frus namn- jesanes! Att som någon förmodligen stockkonservativ debattör hävda att familjesammanhållningen beror av att alla heter samma sak. Man tar sig för pannan.
Nä, lev och låt leva och acceptera att folk gör som de vill. Namn är ju det personligaste vi har, kan man då inte respektera andras val?!?
Vi behöll våra när vi gifte oss. Eftersom ingen av oss ville byta kändes det inte som man kunde försöka övertala den andra tt byta. Sen när vi fick barn ville vi att barnet skulle ha ett efternamn (eftersom det andra bara blir mellannamn). Då drog vi lott.
Sen ska man ju inte tro att modellen tjejen-byter-till-killens-efternamn är så som man alltid gjort eller gör överallt i världen idag. Tex på Island kan ju medlemmarna i samma familj ha 4 olika efternamn.
Vi ska gifta oss nu i augusti och har valt mitt efternamn, det är ovanligare än min blivande makes efternamn (som också är Johansson). Vi hade lite disskusioner att byta till ett helt annat efternamn (hans mammas flicknamn) men bestämde sen att ta mitt efternamn.
Jag och min man köpte ett adligt efternamn på http://adelsnamn.se - kul att få ett fint gammalt svenskt adelsnamn,äkta dessutom.
"Jag och min man köpte ett adligt efternamn på http://adelsnamn.se - kul att få ett fint gammalt svenskt adelsnamn,äkta dessutom."
Idiot...
Vi har varit gifta i sju år, men är fortfarande inte nöjda i namnfrågan.... Först tog vi mitt ovanliga men också sydeuropeiska efternamn båda två. Efter två års testande var min man fortfarande inte nöjd med det här "invandrarnamnet", och vi bytte till hans (Carlsson), jag och barnen behöll mitt namn som mellannamn. Nu, fem år senare är jag fortfarande inte nöjd med den kompromissen, eftersom det är ett litet helvete att ha dubbelnamn. Ständiga förväxlingar, och de flesta tar mitt flicknamn för efternamn, vilket ju inte stämmer. Vad ska man göra? Ena alternativet är att ta mitt flicknamn som enda namn för mig och barnen, maken behåller sitt Carlsson. Det går väl an, om barnen står ut med mitt krångliga men fina namn. Ett stort minus är att våra drömmar om ett gemensamt familjenamn för att hylla vår tillhörighet till varandra går i graven. Det andra alternativet är att byta till ett taget namn med anknytning till något av våra gamla efternamn. Nackdelen är att det inte skulle kännas "äkta", samt att det känns lite pinsamt att förklara för släkt och vänner att man har bytt namn för sjuttielfte gången i ordningen... tips, någon???
Skicka en kommentar