Vad blev det????

Den här bilden hittade jag på Ann Söderlunds blogg... Ja, jag tror också Tori Spelling fick en dotter ;-)

Mer blått och rosa

Hillevis krönika om blått och rosa på barn. Vad tycker ni? Jag tycker att hon har en poäng. Självklart är det viktigt att inga föräldrar är rädda för att klä sina pojkar i rosa och att det är idiotiskt att de gör rosa flickkläder insvängda, urringade och så... Självklart!! Men vi kan ju välja bort det vi inte vill ha. Och uppmuntra handeln med det vi vill ha! Och sen ska vi inte döma andra föräldrar så hårt och tro att alla andra är idioter. Barnens kläder blir lätt en tydlig klass- och etnisk markör som visar hur medvetna just vi är och hur korkade alla andra är...

Och så min käpphäst: Vad har du själv på dig? Går du till jobbet i kjol, högklackade stövlar, långt hår, mascara, foundation och läppstift? Hur går pappan klädd?

Barn gör som man gör, inte som man säger.

Vad tycker ni?

Alternativ till kärnfamiljen

Ni har väl inte missat att Ann Söderlund ska bli särbo? Modigt tycker jag! Så här skrev hon i sin blogg i går:

"Men det är klart, det finns inget facit för hur vi ska leva tillsammans i 50 år. För hundra år sen var en man som blev 50 en gammal man, idag ska vi uppfinna relatiosnhjulet tusen gånger om. Men jag tror på att det går. Man får gå utanför sina snäva ramar, man får ha god fantasi och försöka strunta i vad omgivningen tycker om att man går utanför kärnfamiljen. Är det egentligen någon som vet varför kärnfamiljslivet är så omhuldat. Vilka är fördelarna och vilka är nackdelarna, det funderar jag på nu."

Ann – vi älskar er som går utanför alla snäva ramar, alla ni som vågar försöka något annat, alla ni som vågar och orkar ta tag i problem och försöker lösa dem istället. Jag önskar att jag är lika modig som du om jag hamnar i din situation. Lycka till med ert nya liv!

Kläder är ju kul

En bloggutmaning från Ecoloco.se (hej Loa!)

Hur tänker du när du köper kläder till barnen? Vad är viktigt? Tänker du unisex?
Jag tänkte jättemycket unisex när min dotter var liten. Pinsamt nog så till den milda grad att nu när min son ska ärva grejerna så blir det tokstereotypt på honom. Det som var unisex på henne (neutrala kläder), blir väldigt pojkigt på honom och jag önskade att det låg mer gult, rött och rosa i lådorna med gamla kläder. Det avslöjar hur svårt och smålöjligt det här med barnklädeshysterin är.
Nuförtiden köper jag det som verkar bra och som är snyggt. (Och det som barnen gillar. Annars använder de det inte.) Men jag köper väldigt sällan kläder med Disney-tryck (det tror jag dock är mer av en klassmarkering jag vill göra där om jag ska vara ärlig... och det är jag ju).

Vad tycker barnen själva? Har de åsikter om sina kläder?
Det går i perioder för båda barnen. 2,5-åriga sonen är väldigt bestämd och intresserad. Han vill ha "coola" kläder. Den nya skinnjackan går hem, fotbollsskor likaså, svarta t-shirts med rockiga mönster också. Dagens fynd i ärvda kläder-lådan, en ljusrosa skjorta, älskade han. Idag är han en liten stekare med rosa skjorta och lockar i nacken. Får sjuårigen själv bestämma blir klädseln vild: rutig kilt och gula strumpor, randig kofta och målade stjärnor på kinderna. En framtida punkare kanske.

Tror du att barnens kläder påverkar deras beteende och utveckling?
Ja, barn får ju kommentarer för sina kläder och olika kläder är olika bra att leka i. Jag tror dock att det är svårt att stå emot omvärldens tryck - kläder och klädstil är ett sätt att uttrycka sin personlighet (jag tror att minsta barn fattar detta). Kläder är ju faktiskt kul.
Är man för totalt könsneutrala kan man ju börja med att klä sig så själv, tycker jag.

Frågorna skickar jag vidare till alla bloggare som vill svara. Hur tänker ni kring barnkäder?

Så jävla normal!

Åh, vad jag gillar Nina Hemmingsson! Läste ni artikeln i DN i dag?

När jag flyttade från stan (Hornstull) till förorten (Nacka) för drygt ett och ett halvt år sedan köpte jag den här kylskåpsmagneten av Nina på Hallongrottan – den utmärkta feministiska bokhandeln vid just Hornstull.

Det var precis som tjejen på magneten jag kände mig... Gift, heterosexuell trebarnsmorsa och nu skulle jag bo i kedjehus i förorten också!! Så jävla normal!

När jag fyller år nu i maj önskar jag mig Ninas senaste album Så jävla normal.

Jämställdhetskontrakt

Tänk om alla par kunde skriva ett sånt här jämställdhetskontrakt? Skulle det bli lika många hemska vårdnadstvister som ledde till katastrofer för barn då?

Om man är överens om att den andre är en lika bra och viktig förälder och har förtroende nog att dela ansvaret medan man är ihop borde det vara svårare att hävda att den andre plötsligt inte är lämplig som förälder...

Självklart är jämställdhet ingen försäkran mot otäcka vårdnadstvister. Men nog är det en början i alla fall? Eller vad tror ni?

Mångfald!

Det här var ett sympatiskt inlägg i debatten!

Över huvud taget gillar jag synen på detta med barn och genus att man ger de hela världen. Att man breddar deras värld! För vad är det antifeministerna hela tiden påstår? Jo, att feminister försöker göra pojkar och flickor, män och kvinnor till samma sak – en grå massa utan några skillnader kvar.

Men som feminist står man ju för mångfalden! För att låta människor vara på mer än ett sätt! Både män och kvinnor!

Fotbollssässong!

Apropå barn och kläder och könsöverskridande och allt det vi har diskuterat... Precis i detta nu gick min 7-åring och min 5-åring till IP för att spela fotboll.

7-åringen (pojke) har satt på sig hela fotbollsuniformen (han spelar i lag för andra året i rad).

5-åringen? Ja, hon har djuprosa volangkjol, ljusrosa tights, svartrosa baddräkt som linne (!) och ett par blommiga gummistövlar (hon älskar gummistövlar)... (Nästa vecka börjar hon också på fotboll, kanske kommer hon bo i sin fotbollsuniform precis som storebror efter det?)

Och ute i trädgården sitter min 2-åring i bruna byxor och grönvit tröja – den enda jag fortfarande kan styra...

Blått eller rosa

”Det händer något med barnen när de får på sig en tröja med en söt katt på eller en tröja med eldsflammor och monster. De blir bemötta på helt olika sätt av andra barn och av vuxna. /…/ Val av färg har även praktiska konsekvenser. Smuts syns bättre på ljusa kläder än på mörka, något som gör att barn med ljusa kläder många gånger förväntas vara rädda om sina kläder och inte smutsa ned dem.”

Ur boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två och av Marie Tomicic och Kristina Henkel.

De här kvinnorna verkar riktigt smarta! Och boken verkar väldigt bra! Läs artikeln i DN här.

Att försöka ge barnen en så könsneutral uppfostran som möjligt är att ge dem fler möjligheter, ett rikare liv. Men samtidigt tycker jag att det är superviktigt att man tittar på sig själv också. Varför skulle pojken sätta på sig en rosa glittriga tröjor när pappa går klädd i blå jeans eller mörk kostym? Varför skulle flickan vilja klä sig i coola unisexkläder när mamma sminkar sig, bär klänning och högklackade skor? Jag tycker att det främst är föräldrarnas ansvar att leva jämställt. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Barn ska inte behöva vara små skyltfönster för föräldrarna. Läs min krönika jag skrev för snart två år sedan om det här.

I dag träffade jag en sann förebild. "Tantmannen" kallas han. En man som verkligen vågar ta ut svängarna i sin klädstil. Linus Fremin. Läs hans blogg här!

Utsatta barn

De senaste dagarna har jag funderat mycket på hur otroligt beroende barnen är av sina föräldrar. Hur oerhört utsatta de är. Hur viktigt det är för ett barn att ha stabila föräldrar som tar hand om dem oavsett...

Det har varit så många sorgliga historier på sistone. Eller vad sägs om den tyska trebarnsmamman och styvpappan som lämnade sina tre barn (den yngsta bara 6 månader gammal) på en pizzeria i Italien?

Eller lilla bebisen Thor, 17 månader, som kidnappades av sin amerikanske pappa när svenska mamman Mia tilldömdes vårdnaden? Vad gör det med ett så litet barn att vara borta från sin mamma i två månader? Och sen hamna på barnhem, pappan är på flykt. Nu verkar Mia ha fått tillbaka sin son... men detta kommer troligen för alltid att förfölja dem båda.

Och så har vi skotten i Gamla stan mot "greven" (varför kallas han inte agronomen, det är ju det han är...). Nu är exfrun anhållen misstänkt för att ha lejt någon att mörda greven. Oavsett om det är hon eller inte är de två inblandade i en riktigt smutsig vårdnadstvist (jag har läst dokumenten, det är verkligen ingen lek)... Deras två små flickor, hur mår de i dag? Pappa skjuten, mamma hos polisen.

Alla dessa barn är enbart offer. De har ingen skuld. Men det är ytterst de som blir drabbade. Visst är det tragiskt?

Blogg-skolk

I går hade jag fullt upp med att vabba. Två barn sjuka. En som var uppe och härjade mitt i natten och den andra fick jag ta till akuten. Hann inte blogga. Sorry!

Jag har med största intresse följt DN:s serie om konstruerade könsidentiteter. Ni har väl inte missat?

Jag har aldrig trott så där jättemycket på biologiska skillnader, men heller inte förnekat dem. Tror att det mesta är inlärt. Men här läste jag ett bra argument även till dem som tror på mycket biologiska skillnader:

"Även om Anna Nordenström anser att pojkar och flickor har vissa medfödda beteendeskillnader ser hon inga problem med att uppmuntra pojkar till flicklekar och tvärtom.

– Det är väl bra, om man bara inte begränsar barnen från att göra sånt som de tycker om.
Hon ser det som en fördel att uppmuntra båda sidor eftersom mer könsöverskridande personer fungerar bättre socialt än de som helt lever upp till mans- eller kvinnoidealet, enligt en amerikansk studie."

Läs hela artikeln här!

Och här är ett bra inlägg på samma tema. Hur kan man tycka att den könsneutrala trenden gått för långt??? Det är som sagt bara att titta sig omkring. Vi och våra barn är hur könssterotypa som helst!

Att flytta hemifrån

I morse sa jag det igen: "Jag flyttar hemifrån" - när morgonbråket var som värst och min man skrek och barnen vägrade klä på sig och äta upp sin frukost och bara ville kolla på Lejonkungen (för tusende gången).
Så hemskt. Det tommaste av tomma hot (fast jag på allvar känner så just när jag med bitter röst uttalar det...). En snabbgallup bland morsorna på dagisgården i morse fick mig att förstå att jag inte är ensam om att ta till denna mening.

Är det en klassik morsa-mening? Vad tror ni?

Och jag undrar hur det är för en treåring att höra detta? Själv minns jag inte att jag kände någonting när en viss mig närstående person sa sådär när jag var liten. Kanske förstod jag känslan?

I fortsättningen ska jag med bitter röst säga "Jag skaffar övernattningslägenhet".

Jämställdhetsförgörare är vi allihopa?

Hemliga damen berättar på sin blogg om en heltidsarbetande småbarnsmamma som skyndar sig hem för att avlasta den föräldralediga pappan. Läs här!

Ett typiskt fall av balansering skulle jag säga. I boken har vi ett helt kapitel om detta. Om hur vi omedvetet eller medvetet försöker balansera upp våra könsroller när det börjar bli för jämställt. Det finns alltså en del teorier kring detta och de är hur intressanta som helst. Hemliga damen har hittat på ett nytt ord för dem, riktigt bra och säkert sant, men kanske lite väl hårt: "jämställdhetsförgörare".

Ja, jag tror att vi många gånger lägger krokben för oss själva. Jag vet att jag ofta, ofta balanserar. Ett enkelt exempel: Eftersom vi har delat på föräldraledigheten rakt av (tio månader vardera med alla tre barnen), så har jag istället ammat sjukt länge (14 månader + 24 månader + 19 månader = 57 månader = 4 år och 9 månader...). Det har säkert något med att jag försökt bevisa min moderlighet.

Det vore intressant att höra, är det fler som vet med sig att de balanserar? Och i så fall hur? Bikten är öppen ;-)

"Påminner om en stroke"

Läser senaste Amelia och hittar massor av bra grejer! Amelia är en underskattad tidning, faktiskt. Till exempel finns det en artikel om två ensamstående mammor som flyttat ihop och är "bästbor". Jag älskar den typen av artiklar, som visar andra alternativ till kärnfamiljen! Det är så skönt att se att det finns andra sätt att leva på, om det inte skulle funka i den här formen. Att vara bästbor låter jättekul! Fast det måste nog vara rätt bästis, någon man kan vara rak mot... Någon som har ungefär samma värderingar och nivå som en själv. Jag vet vissa bekanta som det skulle vara en mardröm att vara bästbor med. Och jag skulle nog inte vara helt enkel att bo med ;-)

Sen finns det en annan rolig text (och ett test) av Terri Herrera Eriksson om det nya statusracet, om alla krav, liknande det vi skriver om i boken (säkert mycket inspirerat från vår bok). Att man ska vara jämställd, en aktivitetsmamma, ekomedveten, karriärist, trimmad, ändå ha hemmafrutalanger och ett snyggt hem och en rolig kompis, ha "koll"... Samtidigt. Puh!

Det roligaste är bildtexten till bilden där Terri står med alla bullar, inredningstidningar, dator osv och tänker: "Hm, är det såhär det känns att duga... påminner lite om en stroke, faktiskt." Haha, det skrattade jag gott åt.

Och så får man en jättebra bilaga från Amelia och Chef: Smarta tips för jobbet där de bland annat tipsar om vår bok. Kul!

(Och innan någon protesterar mot detta inlägg: Ja, jag är till viss del partisk. Jag jobbar på Amelia förlag, dock inte med denna tidning. Men jag blev faktiskt glatt överaskad, det var en hel del roliga grejer.)

Kära mormor

Jag läser just nu ur Min mormors historia (Forum). Tänker på min egen älskade mormor som tyvärr inte längre finns. Puss på dig, mormor!

Har bara hunnit läsa några av alla mormorshistorier i boken. Man borde väl förstås läsa den från början till slut. De har ju börjat med den äldsta skribenten och slutar med den yngsta. Men jag kunde inte hålla mig utan läste Maria Svelands först. Och oj, vad den var bra! Om ett osynligt livsöde, om den frustrerande ordlösheten som finns i vissa arbetarklassfamiljer. Om en oberättad historia. Läs!

Perfekta föräldrar finns inte...

Nä, för bara genom att försöka vara en perfekt förälder så är man inte en perfekt förälder. Hillevi Wahl skrev en så bra krönika om detta.

"Just nu pågår en ständig kapplöpning om vem som är mest, bäst och vackrast bland mammor och pappor. Vem som har flest barn, pysslar mest, har bästa kvalitetskläderna, fixar flest kompisar, hämtar tidigast, har roligaste kalasen, lagar mest hälsosam mat och har det finast hemma.
Sedan ska man ju vara snygg också. Och hinna raka sig. Och gärna skriva några böcker medan man är mammaledig."

JA! Det är ju precis detta vår bok handlar om!

Och nu skriver hon på sin blogg om att fler föräldrar borde gå ner i tid. Tack! Ja, jag måste höra det. Min workoholic-tarm värker och drar i mig, det är som ett beroende, jag måste läsa precis sånt här som du skriver för att kunna stå kvar och fast i mitt deltidsbeslut, utan att skämmas eller få ångest och känna att jag inte längre är någonting värd:

"Jag önskar att fler föräldrar gick ned i tid. Inte minst män. På den punkten är det nattsvart på jämlikhetsfronten. Men jag tror att det många gånger är som för er, att man har sin identitet i att vara “jävligt bra på att jobba”.
Och då vill jag säga två saker:
1. Det handlar om en sådan kort tid i våra liv när barnen är små. Senare kan man jobba mycket igen. Om man vill.
2. Det går att kombinera. Man kan vara en jäkel på att jobba när man jobbar. Och en jäkel på att vara med barnen när man är med dem. Problemen uppstår oftast när man försöker göra båda sakerna samtidigt, när man fixar barn-grejer på lunchen eller ringer jobbsamtal hemma."

Jag är inte det jag presterar, jag är inte det jag presterar.
Jag duger som jag är, jag duger som jag är.
Jag är inte perfekt. Jag är good enough.

En dålig Norgehistoria?

Norge var det land där flest menade att föräldraledigheten främst är till för mammor.

Och så lite hårdfakta:

Under 2008 tog papporna ut 21,5 procent av de använda föräldrapenningdagarna i Sverige.

Motsvarande siffror för:

Norge: 12,3
Danmark: 7,57
Finland 6,6

Källa: Försäkringskassan

Åt rätt håll

Det händer ju saker! Det går åt rätt håll! All opinion, all debatt ger resultat! Det är kul! För hur ska man annars förklara att 7 av 10 svenskar tycker att föräldraledigheten ska delas lika mellan föräldrarna, enligt en stor undersökning som SVT gjort i samarbete med NRK, YLE och Danmarks radio.

Det som är extra roligt är att det inte bara är löst tyckande, många tar det till handling också (annars är det ju så vanligt med inställningen "i praktiken tycker jag det, men i just vårt fall så går det inte")!

I fjol delade nästan 9 procent av hushållen med tvååringar på föräldradagarna inom ett 40–60 intervall. När jag och Tinni skrev boken för drygt ett år sedan var vi på ett jämställdhetsseminarium där de presenterade en del statistik. Då var det bara 0,4 procent av de svenska föräldrarna som delade lika på dagarna. Och i bara 0,1 procent av familjerna hade han tagit ut fler föräldradagar än hon.

Det går framåt!

Underbara påsk!

De här fyra lediga påskdagarna har varit så otroligt fantastiska. Jag kan knappt komma ihåg att jag mått så bra tidigare. Det kan vara det ovanligt vackra vårvädret, den ovanligt lyckade harmonin i familjen, den ovanligt braiga blandningen av vila, vänner, slappa, träna, umgås med andra, umgås bara med familjen... Men det kan också bero på det ovanligt modiga steg jag tog i torsdags, precis innan ledigheten.

Jag har fattat och genomfört ett beslut som jag tror kommer att påverka mig mer än nästan något annat jag hittills fattat och genomfört:

Jag har gått ner till 80 procent. Två dagar i veckan ska jag gå hem klockan ett.

I hela mitt liv har jag varit workoholic. Har alltid jobbat minst 100 procent, ofta mycket, mycket mer. Att jobba mycket har blivit en del av mig, en del av min personlighet, en del av berättelsen om vem jag är. Och det är i prestationen, i det hårda arbetet hela min identitet alltid har legat. Och nu har jag frivilligt avsagt mig det. Har ingen aning om hur min självkänsla kommer att ta detta, men tror att min kropp och själ kommer att tacka mig. För att inte tala om mina barn! Och, kanske viktigast av allt – mitt eget framtida jag! För det är faktiskt mest för henne jag gör det här. Visst kanske jag hör till de procenten som klarar att köra på i 180 hela livet (troligare inte), men till vilket pris? Och för vems skull? Egentligen bara min egen bekräftelses skull (jag är en sucker för bekräftelse...).

Nu kommer mitt liv ta en drastisk ändring. Jag kommer att vara deltids-Rebecka, inte 120-procents-Rebecka. Jag kommer att tvingas ta hand om mig själv. För vad ska jag skylla på nu när jag inte hinner gå till doktorn, tandläkaren, apoteket, träna... Jag kommer att tvingas ta det lugnt. Vara nöjd med mig själv utan att prestera något. Nyttig övning.

Det bästa med allt är att min man också går ner till 80 procent. Ett nytt liv väntar oss, ett något fattigare men stillsammare liv.

– Vi kanske kan köpa hund? föreslog mannen.

Ja, kanske det. Nya rikare liv – here we come!

Tinni i media

Tinni, du är en stjärna! Lyssnade precis på en radiointervju med dig. Nu vill jag självklart tipsa bloggläsarna om den också!

Lyssna här!

Och, om ni skyndar, skyndar, skyndar er så hinner ni se Tinni på Kattis och company också (fem dagar kvar att se programmet, sänt den 7 april). Se här! Om ni inte orkar se hela programmet spela fram till cirka 40.00.

Vad är jämställdhet?

Här och här pågår en diskussion om vad som är jämställdhet. Ja, vad är jämställdhet? Det är ju egentligen det hela vår bok handlar om.

Att man inte ska begränsas av sitt kön är en väldigt bra definition! Om vi nu pratar om familjelivet tycker jag att det också är viktigt med tiden. Hur mycket tid och energi lägger de respektive föräldrarna ner? På hushållsarbete? Sitt lönearbete? På sina vänner? Sina intressen? På att planera för resten av familjen? Jag tycker att man ska sträva efter en så jämlik fördelning av ansvar, tid och att bådas tid, jobb, vänner, intressen, tid med barnen osv är lika viktig.

Vad tycker ni? Vad är jämställdhet?

Tack Ann!

Tack Ann Söderlund! Ja, vi är inte så jämställda som vi tror...

Tänk om jag hade Blondinbellas morgon...

Visst drömmer ni också om en övernattningslägenhet ibland? Hur mycket man än älskar sina barn och familjelivet så finns det ju en del av en som längtar tillbaka till den där sorgliga tiden då man var ung och bara hade ansvar för sig själv. Kanske inte ens ett jobb att gå till på morgonen, bara några universitetsföreläsningar som började vid tio som man hjälpligt kom i tid till...

Hittade en blogg här där en mamma jämförde sin morgon med Blondinbellas (och plötsligt minns jag Linda Skugges "vem som har det mest stressigt-debatt" med Ebba von Sydow, i detta fall vinner bloggmamman över Blondinbella alla gånger ;-)

Läs här!

En egen övernattningslägenhet...

Det är ingen som vet –
att jag drömmer om en övernattningslägenhet

Jo, det är sant! Jag och säkert de flesta av mina småbarnsföräldrar till grannar delar denna dröm. Tänk er själva! En möjlighet att åka in och ta en paus från kladdiga barnfingrar, syskongräl, tjafs om tvätten, klossar på golvet, tidiga morgnar och leva som man gjorde en gång i tiden, fb (före barn)...

En variant på Virginia Woolfs ett egent rum?

Jag och Tinni var på en fantastisk konsert i går på Mosebacke. Finalen på Peter Barlach och Frans Haraldsens Vardagsrumsturné.

Ett smakprov:

Hur många ord?

Det här roliga hittade jag också hemliga damens blogg! Har inget med våra ämnen att göra, mer än att prestationsprinsessan i mig går i spinn ;-) Jag är snabb men slarvig...

Ja, vad säger ni? Kan ni slå mig?

46 words

Speed test

"Ordet är kvinnans makt"

Hemliga damen skriver så bra om orden, flickorna och makten:

"Ordet är kvinnans makt. Genom att uttrycka våra åsikter, känslor, tankar, bekymmer och vår lycka i ord visar vi våra (flicke)barn att vi har rätt att höras. Och jag vill skrika till mig själv så att det ekar i decennier: STÄVJ INTE DETTA! Låt henne höras. Låt henne hitta sitt sätt att använda orden och rösten för att hävda sig. Uppmuntra henne att slipa argumenten och putsa formuleringarna. Och gör allt detta genom att visa med praktisk handling att ordet är mitt. Och därmed hälften av makten. I evighet. Amen."

Läs hela här.

Scen ur ett ganska jämställt äktenskap, del 1

Lördag. Det är mitt på dagen. Det ringer. Jag svarar i köket.

Jag: Hallå.

Marc: Det är utförsäljning på barnkläder i en affär jag går förbi. Behöver barnen något?

Jag: Ja, vad tycker du?

Marc: Meh, sluta.

Jag: (säger inget).

Marc: Okej, okej, okej, jag kan kolla runt lite. Vad har barnen för storlek då?

Jag: suck.

Marc: Okej, okej, okej. Hej hej.

Jag: Hej hej.

Utbrända högstadietjejer

Som jag tidigare skrivit om, när tar egentligen det där Pippi-självförtroendet hos flickor slut? Ska mina kaxiga tjejer också få ångest, börja skära sig, deppa över att de inte har någon framtid?

DN i dag om högstadietjejer utbrända av prestationsångest, läs här.

Och jag kan hålla med Cissi Wallin att det är så jävla egoistiskt av 30-plusmediemammorna inte de inte orkar vara feminister längre. Läs hennes krönika här. Vi får inte glömma hur det var att vara blyg flicka, osäker tonåring, 20+, nästan 30 och barnlös, överårig student eller arbetslös student. Dels av solidariska skäl. Dels för våra döttrars skull.

Vi som verkligen har alla möjligheter att leva jämställt, att kräva jämställdhet måste börja. Det är en solidarisk handling med andra kvinnor att till exempel dela på föräldraledighet, vab och deltid. Det gör att samhället tvingas bli mer jämställt och så småningom kanske kvinnor inte längre diskrimineras av arbetsmarknaden bara för att de kanske någon gång kommer att få barn och då troligen ta det mesta av ansvaret och på så sätt bli en sämre arbetstagare i arbetsgivarens ögon.

Att pappa är där lika mycket som mamma signalerar också till våra döttrar (och söner förstås) att de är viktiga! Så viktiga att pappa väljer dem framför jobbet.

Ingen bebis längre

I morgon fyller min yngsta två år och jag inser att jag inte längre har två barn och en bebis, utan tre barn. Det går så fort. Min söta bebis. Alldeles prickig med sina vattkoppor, men glad och positiv och med på allt ändå.

Pappor som tröstare

Svenska Dagbladet skriver i dag om pappors förmåga att trösta, apropå det rätt chockartade resultatet på Kamratpostens undersökning för ett tag sedan. (Den visade att barn i första hand vänder sig till mammor för tröst. Och till pappor först i femte (!) hand, efter kompis och INGEN.)

Svenskans artikel i dag innehåller några särskilt viktiga poänger. Läs:

"När ett barn vänder sig till någon för att få tröst visar det att relationen är trygg, att det finns en stark anknytning. Om barnet blir tröstat förstärker det anknytningen och känslan av trygghet fördjupas. Går barnet alltid till mamma och aldrig till pappa (hellre då till en kompis eller till Ingen) kan det alltså vara ett tecken på bristande anknytning och att barnet inte känner sig riktigt trygg hos pappa. Om inte annat borde detta oroa pappa."

Och detta:

"Så vad att göra? Vi män och pappor måste bryta mönster. Ett sådant är förstås att många av oss ägnar för litet tid åt barnen och för mycket åt arbete och andra projekt. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén är övertygad om att hemligheten ligger i ”mer tid tillsammans”.

– Fast det får inte enbart röra sig om några veckor under sommaren. Pappan måste ibland vara ensam med barnet, få hela ansvaret, och de måste dela en riktig vardag.

Det är inte bara pappan som måste lära känna barnet. Barnet måste också lära känna pappan."

Och så slutligen detta:

"Men det finns också andra hinder. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson pratar om våra socialt inlärda beteendemönster där mammor ses som den primära vårdnadshavaren, hon som ska stå för den varma omvårdnaden och ensam inneha tröstarfunktionen. Pappor ges andra roller.

Träningen inför de här rollerna börjar tidigt. Medan flickor leker sociala rollekar rullar pojkarna omkring på golvet och brottas. Även om det skulle finnas en biologisk komponent i dessa mönster har nutida svenska pappor visat att de kan brytas, menar Lars H Gustafsson.

– Pappor kan gå in och bli lika naturliga tröstare som mammor."

(Det är jag som har fetat vissa meningar!)

Läs hela artikeln här.

I will survive

Hinner inte blogga. Vädret är för vackert! Härliga vårhälsningar från oss med en till power-låt:

Få power!

Dagar man känner sig nere och har låg självkänsla ska man lyssna på den här!

Ilskan sitter i munnen!

I morse fick min lilla snart 2-åriga tjej en ilskeattack för att jag envisades med att hon måste ha blöja, byxor och tröja när vi skulle till dagis. (Dum mamma, eller hur? Varför kan man inte gå naken till dagis för???)

Det har varit likadant varje morgon nu ett tag. En solstråle som själv klättrar ur spjälsängen (vi tog bort några spjälor så att hon inte ska känna sig instängd) och säger "God morgon, mamma! Frukost!" Sen är hon nöjd och glad tills jag då dumt nog insisterar på att kläder behövs...

Sen när vi kommer till dagis är allt frid och fröjd och jag frågar henne: "Var du arg i morse?" Och hon svarar: "Ja, i munnen." (Och pekar på sin mun.)

Och jag tänker när jag åker därifrån att det är så sunt. Klart ilskan sitter i munnen! Är man arg kommer det ju ut den vägen! Och så funderar jag på att så många flickor slutar uttrycka sin ilska. När de i så fall gör det? Och varför? När slutar ilskan komma ut ur munnen?

"Åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!" Inte vända ilskan innåt. Ut med den! Ur munnen!

Nostalgiska minnen

För er som inte sett Marianne Arhnes fruktansvärt fördomsfulla filmer (vilken fin alliteration!) så ska jag här ge er ett smakprov: En scen i flickfilmen visar en kvinnlig präst som insett att hon hamnat fel i livet, hon slutar som präst och flyttar ut till landet där hon startar kafé. Först där är hon lycklig. På kafét bakar hon bullar och gör små uppträdanden för sina gäster. Rigmor Roberts analys är att män alltid har haft en nära koppling med Gud och himlen och kyrkan, medan kvinnorna är närmare naturen. I kafét ute i skogen hittade hon tillbaka till sin kvinnlighet i och med att hon sysslar med kvinnliga sysslor som "bröd och skådespel".

Jag skojar inte! Båda filmerna går ut på att visa den sanna manligheten och den sanna kvinnligheten.

En annan kvinna de intervjuar är en liten tanig sak med tjocka glasögon som är ingenjör. Hon förklarar att hon inte vill föda barn utan hoppas på att man ska uppfinna en konstgjord livmoder. Som kontrast till henne visar man en barfota Timotej-tjej* med vit klänning och långt blont hår som leker med en lite guldlockig ettåring på en svensk sommaräng. Den "riktiga" kvinnan/modern vs den "oriktiga" kvinnan/modern, liksom.

*Kommer alla ihåg Timotejreklamerna som gick för hundra år sedan? För Timotej-schampot. Det var alltid blonda långhåriga unga kvinnor i vita kläder som dansade på en sommaräng...

Ps. Det roligaste var när feministradion Freja skämtade om Marianne Arhne och Rigmor Robert och deras särartsfeminism att det var en konspiration, att de egentligen var män: Arne och Robert!

Slackern i mig

I de senaste årens jobbskörd finns det två jobb som jag har gjort som har etsat sig fast i mitt inre. Det ena är ett ganska skämtsamt reportage jag gjorde för Family Living (som inte är publicerat ännu) om när en ordning hemma-konsult kom hem till mig för att hjälpa mig att rensa i några skåp.
Det andra är ett reportage jag gjorde för Idag-sidan om några familjen som hemundervisade sina barn (finns att läsa här).

Ni kanske tycker att båda jobben låter lite ... typ märkliga, och det tyckte jag nog också innan jag gjorde dem. Men, mina vänner, människorna jag träffade vid dessa jobb gjorde outplånliga intryck på mig och de har påverkat mitt liv.

Ordning hemma-konsulten berättade till exempel att hon och hennes man (och deras tre barn) hade bott i USA några år i ett hyrt hus och typ inte haft några personliga prylar - och de har aldrig mått så bra. När de kom hem igen till sitt stora hus i Sverige och alla prylar så stockade sig livet och de fick den där känslan av att tiden aldrig räckte till. Så de satte sig ner och jämförde livet i Sverige med livet i USA - och bestämde sig för att göra sig av med över hälften av alla prylar de hade. Möbler, kläder, leksaker, porslin, gamla bra att ha-vinterjackor: rubbet gick de igenom.
Och när de var klara blev deras liv enkelt igen. Idag har de ENDAST saker de använder hemma.

Hemundervisarna påverkade mig på ett djupare plan. Ett "vad-håller-jag-egentligen-på-med-plan". Barnen är små under så kort tid, varför träffar vi dem så lite?

Jag tänker på dessa möten hela tiden nu när jag och min familj för andra gången på ett år flyttar till mindre, gör oss av med saker och får en lägre månadskostnad. När flytthelvetet och rensandet och fixandet och trixandet är över kommer livet bli ännu lättare.

Det bor en slacker i mig som vill ut. Jag låter henne ta plats lite stegvis.

Varför så många prestationsprinsessor?

Mammor känner skuld, pappor inte. Kvinnor överpresterar på jobbet och tycker ändå inte att de har rätt att kräva högre lön. Flickor presterar mycket, mycket bättre i skolorna, 65 procent av alla på universitetet är i dag kvinnor...

Ja, varför finns det så många fler prestationsprinsessor än prestationsprinsar? Ann Söderlund tror sig veta svaret.

"Killar får tidigt lära sig, och utvecklar sen talangen hela livet, att dom duger som dom är. Att hur jävla dåliga dom än är, hur som än beter sig mot fruar och barn och omvärlden så är dom bra. Tänk och gå genom livet med den konstiga, uppblåsta självbilden, det kan fasen inte vara lätt. Alla mammor och pappor har ett ansvar att se sina söner och döttrar på samma sätt, begära samma saker. Och vissa mammor måste sluta att vara så besatta av sina söner, det är som att dom från tre års ålder ska infria alla löften som pappan inte klarade av att leva upp till. Småpåvarna finns överallt och det skapar ännu fler prestationsprinsessor med ångest och ont i magen. Sjukskrivningarna och ohälsan för unga kvinnor ökar lavinartat, jag må verkligen illa i hjärtat över det."

Jag är en riktigt sjuk prestationsprinsessa, jag får jobba med mig själv hela tiden... Men jag känner Ann lite grann och hon är en sann förebild. Hon är verkligen ingen prestationsprinsessa! Hon är bara... skön!

Läs hela hennes inlägg här!

Kärnfamiljen – den nya hackkycklingen?

Ana Udovic heter en riktigt duktig journalist som både jag och Tinni känner. Hon skrev en jättebra artikel i tidningen mama om attacken på kärnfamiljen i januari tror jag det var. Nu har mama lagt ut artikeln på sin hemsida. Om ni missade den är den helt klart läsvärd! Ana har också en blogg, den hittar ni här!

Och här disktuerar de mammaskulden apropå vår bok!

Min morbida sida

Jag har en riktigt morbid sida, slukar allt som har med styckmordsfallet att göra. Alltså, mordet på Catrin da Costa. Det här har egentligen ingenting med feminism, jämställdhet eller familjeliv att göra... mer än att Hanna Ohlsons bok Catrin och rättvisan var en av mina feministbiblar när den kom. Fast på senare år har jag behövt omvärdera den, tyvärr. För jag är inte alls längre lika säker på att det var obducenten och allmänläkaren som gjorde det. Men. Även om den kommer till fel slutsats är det en väldigt bra bok. Och Catrins fruktansvärda öde berör mig än i dag. Nu när alla är så upprörda över justitiemordet på läkarna är det lätt att glömma bort att en ung kvinna faktiskt blev brutalt mördad. (Men självklart ska man inte dömas oskyldig och är de oskyldiga är det verkligen fruktansvärt.)

Nu gör kontroversiella Marianne Ahrne en dokumentärfilm om fallet. Måste jag så klart se, även om hon inte är en favorit sedan filmerna Gott om pojkar, ont om män och Flickor, kvinnor – och en annan drake... Vilken debatt det var när de filmerna kom... Nostalgi. Oj, vad kul det var att vara feminist på den tiden!

Goda nyheter!

Inget överraskande, men en glad nyhet ändå. Det var på tiden!

"En stor riksdagsmajoritet sade i dag ja till att införa könsneutralt äktenskap. Från och med den 1 maj får homosexuella gifta sig."