Bojkotta könsmärkta kläder

Nina Ruthström har uppmärksammat mig på en kampanj som bojkottar könsmärkta kläder - ett utmärkt initiativ!

Jag har både döttrar och söner, och har ofta problem att hitta bra kläder till dem. Min pojkes favoritfärg är röd, det är inte alltid det finns ens enkla röda t-shirtar eller röda långärmade tröjor (utan några pojksymboler på: bilar, drakar, sporttryck och så vidare). Och även om det finns blåa tröjor till min äldsta dotter (som älskar och verkligen passar i blått) så är de alltid urringade eller har glitter eller puffärmar på sig.

"Det handlar om att möta individer. Inte i första hand flickor och pojkar. För att alla flickor vill inte vara prinsessor och alla pojkar vill inte spela fotboll. Det är vi vuxna som har i uppgift att fånga upp och stärka barnet i tanken att de är bra som de är. Barnen ska inte behöva känna att de måste göra det som förväntas av dem på grund av deras kön. Det handlar om att vidga världen, skapa fler möjligheter och kunskaper där barn får bra självkänsla och ett gott självförtroende. Det handlar inte om att förbjuda prinsessor eller fotboll. Det handlar om att se variationen och möjligheterna.

För att ge barn en chans att växa upp till jämlika individer och för att motverka sociala könsroller uppmanar jag er att inte köpa några könsmärkta barnkläder på lördag."

Bra initiativ!

Här kan ni läsa hur det går för de barn som bryter med könsnormen... Oskar, 6 år, blev mobbad för att han gillade rosa. Läraren tyckte att han fick skylla sig själv.

Isobel Hadley Kampz har skrivit en jättebra krönika i Dalarnas Tidning om hur könsstyrda våra barn här:

""Om den här filmen varit med en pojke skulle den anklagas för genusindoktrinering". Det var min första tanke när en bekant lade upp en reklamfilm för ett lekhus på twitter. Färgerna gick i rosa och den lilla flickan i filmen bakade leksaksmuffins, bäddade ned dockor och tvättade leksakstvätt i sin leksakstvättmaskin.

Tänk om det varit en pojke i filmen? Hade leksakstillverkaren mordhotats då, som skedde med genusinriktade förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm, efter att Aftonbladet skrivit om skolans medvetna pedagogik?

På Egalia vill man aktivt försöka se bortom barnens kön, välja sagoböcker där både pojkar och flickor är aktiva och äventyrliga (eller kramiga och rädda) och där föräldrar till exempel ibland är två mammor eller två pappor.

Det skulle de inte ha gjort, tyckte Aftonbladets läsare som hojtade om genuspräster och hjärntvätt. Nazister tog steget längre och skickade rena hot.

Så känsligt är det alltså fortfarande. Medan det är kommersiellt självklart för leksaksföretag att små flickor gillar att tvätta är det extrempolitik att försöka se barn som individer."

Ja, mycket bra, det handlar om att vi inte vill se dem som individer! Och när jag tänker på hur upprörda så många är över genuspedagogik som vill ge barnet fler än två möjligheter så blir jag så upprörd! Vem är det egentligen som styr barnen?

Till alla de som är så rädda för genusdagis och hur barnen påverkas rekommenderar jag denna artikel i SvD. En intervju med två personer som själva gått på ett genusdagis, en kille och en tjej.

Utdrag ur artikeln:


– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.


"Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."

Underbart citat - tack Niklas!

Här bland annat har jag tidigare skrivit om könsbestämda barnkläder.

Ps. Jag har inte glömt er som är med i utlottningen av min bok! I veckan skickar jag ut böcker till vinnarna. Tack för alla bidrag! Jag kommer att lägga ut några av dem på bloggen här. Ds.

Lars Lindströms öppna brev till Assange

Och i dag skriver Lars Lindström i Expressen en utmärkt text på samma tema som jag skrev i går.

Ett utdrag:

"Försöken från Assange och hans advokater att utmåla svensk rättssäkerhet som sämst i världen är dömda att misslyckas, även om "feminismens Saudiarabien" är ett roligt uttryck.
- Sverige är feminismens Saudiarabien. Jag föll in i ett getingbo av revolutionär feminism, har Julian Assange sagt om anklagelserna.
Faktum är att till exempel både England och Wales har strängare sexlagstiftning än Sverige."

Och:

"Om två kvinnor anmäler sexbrott i Sverige är det självklart att de har rätt att få saken prövad. När en åklagare vill förhöra den misstänkte gärningsmannen ökar det inte direkt hans trovärdighet att han håller sig undan. Vilket den brittiska domstolen i går slog fast att han gjort.

För den som läser polisförhören med de inblandade tycks Julian Assange ha en mycket föråldrad kvinnosyn, ungefär lika gammal som lagen om spöstraff.
Om han ens ska åtalas för något brott mot de två kvinnorna kan vi väl äntligen låta rättsskiparna avgöra. Ett förhör med den misstänkte är en bra början."


Läs hela här!

Missa särskilt inte hans öppna brev till Julian Assange:

"ÖPPET BREV FRÅN LARS LINDSTRÖM TILL JULIAN ASSANGE

Dear Julian! I would like to welcome you to the free, reasonably incorrupt and right now winter cold country of Sweden. Since you call our country "the Saudi Arabia of feminism" I would like to inform you that whipping and amputation of limbs as punishment was abolished in Sweden in 1734. At that time, a suspected criminal in Sweden could go free by denying and presenting twelve honest men who could testify that he could not have committed the crime. I know you undoubtedly have at least twelve honest people like Michael Moore and Naomi Klein who can prove your innocence - but that kind of justice was also abolished in Swedena couple of hundred years ago."

Assange utlämnad

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att stå anklagad för ett allvarligt brott offentligt. Jag lider med Julian Assange på den punkten. Och inte bara med honom, utan med alla som tvingas vara misstänkta i offentligheten. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är skyldig förrän man dömts. Om utlämningen som nu är bestämd blir verklighet får vi veta om han kommer att ställas inför rätta eller inte, om han kommer bli dömd eller inte.

Nu råkar det vara så att misstankarna mot Assange skildras av all världens medier. Men hur synd det än är om honom så är det inte de två misstänkta offrens fel. I en fungerande rättsstat så måste man ha rätt att anmäla en person som man tycker har begått ett fel mot en. Och en åklagare har en skyldighet att granska den anmälan och se om det personen gjorde är ett brott i lagens mening. Utan att diskutera vem som kommer att vinna i en eventuell rättegång, så kan det Assange anklagas för vara ett brott mot våra lagar och om fallet håller för åtal så ska han ställas inför rätta.

Det är egentligen inget konstigt med det.

Utan att ta ställning till om han är skyldig eller inte, så tycker jag att stora delar av världen, framför allt på internet har gjort sig skyldig till anklaga offret. De beskrivs som horor, köpta av CIA, man har lagt ut deras namn och bild och adresser. Det har varit en riktig häxjakt på dem - och man utgår från att de ljuger. (Jag har läst den otroligt långa tråden på Flashback om alla konspirationsteorier kring de här kvinnorna, #prataomdet och CIA, Wallenberg, Prime... Jag känner inte, och har aldrig träffat de två kvinnorna i fallet.)

Och det är det som upprörde mig när jag och ett gäng andra bestämde oss för att #prataomdet offentligt. Det har ju visat sig att det inte var kvinnorna som anmälde honom, de gick till polisen för att höra om man kunde tvinga en person att HIV-testa sig - och när polisen hörde kvinnornas berättelse så gick det de berättade under allmänt åtal. Det är förbjudet enligt svensk lag att ha samlag med någon mot dennes vilja. Och det är förbjudet att tränga in i någon mot någons vilja, även om den sover eller är i ett tillstånd där man inte kan göra motstånd. Det krävs alltså inte våld för att det ska vara våldtäkt. Enligt lagen (och den kan man ju diskutera).

Många kvinnor har någon gång varit med om händelser i gråzonen, som man inte riktigt vet är ett övergrepp eller inte. Många har ställt upp mot sin vilja, inte tordats säga nej, blivit så chockad när det frivilliga inte längre bli frivilligt. Sådana händelser bland annat är det som massor av kvinnor har beskrivit i #prataomdet. Få, inga som jag har läst, har anmält det som hänt. Och de flesta händelser hade säkert inte ens gått att anmäla. Det är inte det som är grejen. Utan att det så tydligt finns en viss osäkerhet, vad är okej, vad är inte okej. Vad kan jag förvänta mig. Och så finns det en massa skam och skuld och tabu som ligger i vägen för en äkta kommunikation.

Det är möjligt att Assange inte har gjort det han blivit anklagad för. Det är möjligt att han har gjort det. Det är också möjligt att rätten finner att han har gjort det, men kommer fram till att det inte är brottsligt. Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad! Utan att bli uthängda på det sätt de har blivit.

Diskutera vår lag, om ni tycker att den är knäpp. Man har ju rätt att tycka att det inte ska vara straffbart att tränga in i någon mot dennes vilja. Eller att det inte ska vara straffbart få utlösning i en annan människas kropp - mot dennes vilja.

Anna Larsson Laestadius skriver så här i SvD:

"Vi vet inte vad Assange själv menar har hänt och vi vet inte om det håller i domstol eller ens till ett åtal. De flesta anmälningar om våldtäkt läggs ner innan det går så långt. Men det väcker frågan om vad som egentligen är våldtäkt. För det är ju faktiskt vi som tillsammans genom våra lagar bestämmer det. Och just nu överväger regeringen en samtyckesparagraf som bland annat ställer följande fråga på sin spets: Är det alla människors rätt att penetrera någon man tidigare har haft sex med när andan faller på? Eller bör man bemöda sig om att till exempel väcka sin partner först för att försäkra sig om att hon eller han är med på det?"

Det är det här vi borde diskutera! Inte anklaga varken Assange eller kvinnorna. Låt fallet ha sin gång. Skulle kvinnorna ljuga får vi hoppas att det kommer fram. Det är faktiskt inte alldeles lätt att fälla någon för våldtäkt om det inte finns några som helst bevis och dessutom ljuger (jag säger inte att det är omöjligt, det finns säkert någon som har lyckats, men svårt är det i alla fall). Jag tycker inte att det är fruktbart att överhuvudtaget diskutera vem som ljuger. Det finns ju alltid två sidor i ett fall. Det hör liksom till. Och det är rätten som ska bestämma vems version som gäller.

Intervjuad i GP

GP intervjuade mig innan jag åkte om generation duktig, 70-talisterna. Ingen exakt vetenskap, direkt. Men rätt kul. Vår bok bygger ju mycket på just den här generationen som gör uppror mot sina revolterande 70-talsmammor som slängde husmorssysslorna åt skogen och sysslade med politik och experimenterade med sex i stället (ja, jag vet, inte alla ;-).

Här är ett utdrag ur artikeln (finns tyvärr inte på nätet):

"Så blev de ”Generation Duktig”
Smart, social, snygg, smal, stark och självständig. Så höga är kraven som ligger i tiden – i arbetslivet och samhället i stort.
De sex s:en har myntats av socialpsykologen Lars Dencik, som till dessa egenskaper också lägger flexibel och anpassningsbar. De har ersatt gamla tiders krav på plikt och lydnad. Nu ska vi själva vara projektledare i vårt livsprojekt – och det kräver ett starkt jag.
70-talisterna är dagens 30–40-åringar som efter en lång tonårstid växt upp, skaffat jobb, barn, bolån och nu försöker få livet att gå ihop och leva upp till egna och andras krav.
GENERATION DUKTIG är en vanlig beteckning på 70-talisterna när samtidsspanare och forskare ringar in dem så här:
�� Tv-tittandet fick dem att bli tonåringar innan de fyllt 13 och många har skjutit fram ansvarsåren till uppåt 30.
�� Skolans grupparbeten och projektarbeten präglade dem och lärde dem samarbeta.
�� Livsstilen är urban med likartade ideal såväl i storstäder som på landet tack vare nätet
och sociala medier.
�� De är mer utbildade än sina föräldrar och en majoritet tillhör medelklassen.
�� I livsidealen ingår jämställdhet och ekologisk medvetenhet.
�� Föder barn gör de senare än någon annan generation på 1900-talet och nu kolliderar
småbarnsåren med jobbkarriären och alla andra projekt. Eller med den engelska förkortningen
yupplots, young urban people/parents with lack of time. Medelåldern vid första barnets födelse är 29 år för kvinnor och 31 för män, enligt senast tillgängliga statistik.
JOURNALISTEN Rebecka Edgren Aldén är född 1972 och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen som också är namnet på hennes blogg.
– Många i min generation har tagit på sig att det ska bli jämställt och det finns en status
i att ha en jämställd man. Vi har också en tendens att se det mesta som projekt – utbildningen,
jobbet, hela cv:n, barnen och vi vill fixa föräldraskapet perfekt.
Hon tror att det handlar om att 70-talisterna gör uppror mot 40-talistgenerationen, som i sin tur gjorde uppror mot sin föräldrageneration – 50-talisthemmafruarna – genom att köpa halvfabrikat, acceptera långa dagar på dagis för att kunna tjäna sina egna pengar och inte stanna i dåliga äktenskap.
– Så vi ska gifta oss i kyrkan, inte skilja oss, baka vårt eget bröd och göra de perfekta matsäckarna. Min generation har också börjat mangla och odla kryddor – man kan fråga sig varför ska vi göra det?
DET ÄR DÄREMOT inte 70-talisterna som tävlar i att baka cupcakes och drömmer om ett
par hemmafruår – det är 80-talisterna som gör det."

Vad säger ni? Känner ni igen er?

DN tipsar om Skriet + amningsrekommendationer

Är på långresa i Filippinerna och missar det mesta som händer i Sverige. Dock följer jag vad som händer i Egypten med stort intresse. Tydligen har det varit en stor amningsdebatt - de sökte mig för medverkan, hade varit fantastiskt kul, men det gick ju förstås inte (Ana Udovic gjorde tydligen riktigt bra ifrån sig i debatten). Amning och spelet runt amning är ett av de ämnen som jag verkligen har intresserat mig för. Tydligen presenterades det nu (äntligen) som en nyhet att det finns brister med sex månaders helamning. Detta är ingen nyhet för mig. Jag skrev om det i mama redan 2005, tror jag det var (här la jag ut hela den artikeln på bloggen). Det enda WHO-dokumentet, som svenska myndigheter lutar sig mot, säger är att helamning är möjligt i sex månader (men man påpekar att barnet inte får i sig exakt alla näringsämnen). Detta har alltså presenterats för svenska mammor som att det är mest optimalt att helamma i sex månader. Alla som har försökt vet att det kan vara svårt att få barnet mätt på enbart bröstmjölk i ett halvår. Synd om de mammor som sliter och lider för att de gått på Livsmedelsverkets förvanskning av WHO-dokumentet. Och igen - jag är ingen amningsmotståndare, älskade att amma. För de som KAN helamma i sex månader - fortsätt gärna med det. Enligt rapporten är det fullt möjligt, och inte skadligt för barnet.

Jag har skrivit om amning bland annat här och här tidigare.

I går fick jag tips om att DN rekommenderar både min bok och den här bloggen! Det var ju fantastiskt roligt. Tack!

Läs Catia Hultquists krönika om bostadsknarkandet som nått nya höjder:

"Surrealismen blir total när man sedan surfar in på Familyliving.se och hittar reportaget ”Fyra nyanser av vitt”. Det handlar om en verklig barnfamilj i Bromma som låtit måla och inreda hela sin villa i olika nyanser av vitt och (precis som Schyffert) satsat på minimalism och förvaring. Det är Ljust & fräscht, helt enkelt.

Reportaget är förstås gjort långt före premiären av Lindströms och Schyfferts show. Men frågan är om det någonsin mer går att skriva så här om inredning – post ”Ljust & fräscht”?

Skrattfesten på Berns är ett tecken på att kulmen är nådd och att vi börjat tröttna på det omänskligt fräscha. Vem blir först med tidningen om riktiga, ostylade hem? The real family living."

Jag och Tinni var ju med och myntade begreppet bostadsknarkande för den breda massan när vi var med och startade tidningen Family Living. Det var efter vår tid där som vi skrev Skriet från kärnfamiljen...