Nina Ruthström har uppmärksammat mig på en kampanj som bojkottar könsmärkta kläder - ett utmärkt initiativ!
Jag har både döttrar och söner, och har ofta problem att hitta bra kläder till dem. Min pojkes favoritfärg är röd, det är inte alltid det finns ens enkla röda t-shirtar eller röda långärmade tröjor (utan några pojksymboler på: bilar, drakar, sporttryck och så vidare). Och även om det finns blåa tröjor till min äldsta dotter (som älskar och verkligen passar i blått) så är de alltid urringade eller har glitter eller puffärmar på sig.
"Det handlar om att möta individer. Inte i första hand flickor och pojkar. För att alla flickor vill inte vara prinsessor och alla pojkar vill inte spela fotboll. Det är vi vuxna som har i uppgift att fånga upp och stärka barnet i tanken att de är bra som de är. Barnen ska inte behöva känna att de måste göra det som förväntas av dem på grund av deras kön. Det handlar om att vidga världen, skapa fler möjligheter och kunskaper där barn får bra självkänsla och ett gott självförtroende. Det handlar inte om att förbjuda prinsessor eller fotboll. Det handlar om att se variationen och möjligheterna.
För att ge barn en chans att växa upp till jämlika individer och för att motverka sociala könsroller uppmanar jag er att inte köpa några könsmärkta barnkläder på lördag."
Bra initiativ!Här kan ni läsa hur det går för de barn som bryter med könsnormen... Oskar, 6 år, blev mobbad för att han gillade rosa. Läraren tyckte att han fick skylla sig själv.
Isobel Hadley Kampz har skrivit en jättebra krönika i Dalarnas Tidning om hur könsstyrda våra barn här:
""Om den här filmen varit med en pojke skulle den anklagas för genusindoktrinering". Det var min första tanke när en bekant lade upp en reklamfilm för ett lekhus på twitter. Färgerna gick i rosa och den lilla flickan i filmen bakade leksaksmuffins, bäddade ned dockor och tvättade leksakstvätt i sin leksakstvättmaskin.
Tänk om det varit en pojke i filmen? Hade leksakstillverkaren mordhotats då, som skedde med genusinriktade förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm, efter att Aftonbladet skrivit om skolans medvetna pedagogik?
På Egalia vill man aktivt försöka se bortom barnens kön, välja sagoböcker där både pojkar och flickor är aktiva och äventyrliga (eller kramiga och rädda) och där föräldrar till exempel ibland är två mammor eller två pappor.
Det skulle de inte ha gjort, tyckte Aftonbladets läsare som hojtade om genuspräster och hjärntvätt. Nazister tog steget längre och skickade rena hot.
Så känsligt är det alltså fortfarande. Medan det är kommersiellt självklart för leksaksföretag att små flickor gillar att tvätta är det extrempolitik att försöka se barn som individer."
Ja, mycket bra, det handlar om att vi inte vill se dem som individer! Och när jag tänker på hur upprörda så många är över genuspedagogik som vill ge barnet fler än två möjligheter så blir jag så upprörd! Vem är det egentligen som styr barnen?
Till alla de som är så rädda för genusdagis och hur barnen påverkas rekommenderar jag denna artikel i SvD. En intervju med två personer som själva gått på ett genusdagis, en kille och en tjej.
– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.
"Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."
Underbart citat - tack Niklas!
Här bland annat har jag tidigare skrivit om könsbestämda barnkläder.
Ps. Jag har inte glömt er som är med i utlottningen av min bok! I veckan skickar jag ut böcker till vinnarna. Tack för alla bidrag! Jag kommer att lägga ut några av dem på bloggen här. Ds.
Inlägg
10 kommentarer:
Vi jobbar på det... Färgerna må ju vara men man ska kunna röra sig i alla kläder...
"Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."
Ååhh jag blir så trött. Det är så många människor som lever i en sådan liten värld. Tänk att det finns folk som tror att hindret mellan att vara sig själv och inte är könsroller.
För mig är det så fjuttigt att fullständigt rikta in sig på könsroller och då väldigt ofta på vilken färg eller vilket tryck barn har på tröjan.
Könsroller är bara en subgrupp av alla de socio-kulturella normer och värderingar som gör att individer inte är sig själva till fullo. Varför inte ta sig an helheten istället? Att man inte gör detta kan väl bara bero på att man inte vill, inte har kunskapen eller att man inte har den intellektuella kapacieten. Färger på tröjor är ju mycket enklare. För det kan man ju se med ögonen utan att behöva tänka. Alla förstår.
Svenska pojkar och flickor i 15 års åldern är mer lika varandra i beteende än vad de är lika barn av samma kön i länder som Japan, Sydafrika, Indien, Saudiarabien och så vidare. Och detta trots att de haft olika färger på tröjan när de växte upp. Könsroller är bara en lite pliten del av normer etc. som begränsar individen och får den att bli en i mängden.
Vidare kan jag ju som vuxen, hör och häpna, faktisk också ha det svårt att hitta exakt de kläder jag vill köpa i affärerna vad gäller färg, storlek, mönster skärning med mera.
Normerna och värderingar för vad som är en lyckad eller framgångsrik eller helt enkelt en bra och älskvärd människa är oerhört destruktiva och begränsande. Både bland vuxna och bland barn. Omfattningen på den här destruktiviteten och det resulterande lidandet och de förlorade möjligheterna/glädjen/välmåendet är så långt mycket större än för motsvarande negativa effekter från våra nuvarande könsroller (om än att de som redan nämnts är en subgrupp).
Vad spelar det för roll vilken färg man har på tröjan om man känner sig misslyckad och/eller man är ensam.
Könsroller och tröjor är fjuttigt.
Men bra, jag tycker inte heller att just färgen på tröjan är så viktig (läste ni min länk?), då har ni inget emot genuspedagogik? Väldigt många människor har nu det, och tror att man hjärntvättar barnen då. Att det skulle vara farligt för pojkar att ha rosa på sig eller leka med dockor, eller att det är farligt för tjejer att uppmuntras ta för sig, göra mål, bygga kojor. Härligt att höra att ni inte är sådana!
Hur vet man om en liten tjej som älskar att klä sig till prinsessa gör det för att normen föreskriver det eller för att hon tycker att prinsesskläder är det finaste hon sett?
Man måste hålla två tankar i huvudet samtidigt här, vilket gör det hela till en balansakt. Vi ska å ena sidan vidga ramarna för vad som är okej att ha på sig, men vi ska å ena sidan inte ta ifrån barnen rätten att välja det som råkar vara den traditionella normen. Även de som befinner sig i den så kallade majoriteten är individer. En del tjejer har prinsessiga kläder för att de "ska" ha det, andra har det för att de väljer det. Och sannolikt går de två alternativen in i varandra och bildar en mängd gråskalor eftersom vi är kulturella varelser.
Om vi genusmedvetna vuxna rynkar på näsan åt den lilla flickans prinsesskläder känner hon av det på en bråkdels sekund, även om vi försöker dölja det. Vad signalerar vi till henne när vi inte stöttar hennes eget val, låt vara att valet kan vara influerat av konventioner? Stärker vi hennes självkänsla och självförtroende då?
Anonym - du har så rätt. Och även om det är normen som ligger bakom så kan ju ändå intresset och preferensen vara äkta! Som Judith Butler sa: Vi har våra masker, men det finns inget bakom masken. Vad jag vill säga med det är att jag inte alls gillar att man rynkar på näsan åt rosa eller något annat "flickigt". Genusmedvetenhet när det gäller barnkläder och leksaker tycker jag handlar om att vidga, inte begränsa. Läs gärna länken som ligger längst ner i inlägget!
I vissa av samhällets kretsar har det numera blivit norm att ta avstånd från allt som har med män, traditionell manlighet och heterosexualitet att göra, samtidigt som man hyllar allt som har med kvinnor, traditionell kvinnlighet och alternativ sexualitet att göra. Sådant påverkar också både de uppväxande barnen och andra vuxna i samhället.
Det verkar inte som man verkligen vill öppna upp fler möjligheter, utan snarare att det handlar om att skapa nya tvingande normer. Man byter bara en tvångströja mot en annan.
Anonym - du tycker att det verkar så. Se till att inte göra det du. Jag känner inte igen det. Jag har två flickor och en pojke. Och jag lovar, vi har massor av prinsessklänningar hemma, men också superhjältedräkter. Det jag tycker är värt att diskutera är: vad är manlighet? och vad är kvinnlighet?
Och sen - du kan väl inte på allvar att det i vissa kretsar har blivit norm att ta avstånd från heterosexualitet?? I vilka kretsar menar du då? När jag tittar mig runt i samhället, i media, i filmer, reklam, på skolan, på förskolan, bland grannarna i min förort, på mitt jobb och så vidare så ser jag nästan bara heterosexualitet. Som en norm som skapas och återskapas om och om igen. De flesta av oss lever väldigt konservativt. Vi gifter oss och vi förutsätter att de allra flesta är heterosexuella, i reklamen, i filmen, i musiken, i medierna. Var ser du detta avståndstagande? Har inte sett det.
Denna överdrivna j*vla könsdisskusion mellan pojkar och flickor, rosa och blått eller Polarn och pyrets hemska brun-orange-70tal... Klä barnen som ni vill eller som de själva vill! Jag klär min dotter i rosa, fina tjejiga, bekväma och lekvänliga kläder. Skulle aldrig ta på henne killkläder eller såna gräsliga s.k. könsneutrala kläder! Snacka om att skapa problem med den här uttjtade debatten. JAG BOJKOTTAR KÖNSNEUTRALA KLÄDER!
Jag tycker allt detta är jätteviktigt men känner mig nästan alldeles uppgiven och har släppt mycket som jag tidigare tjatade om som färger och blommor och bilar och sånt. När barnen kommer upp i 6-7 årsåldern så kommer man plötsligt i kontakt med en typ av produkter som är mycket värre. Sexiga kläder för flickor och tryck för pojkar där inspirationen verkar ha hämtats från kriminella gäng eller militären. Samma sak med leksaksutbudet. Hjälp!
Skicka en kommentar