De som inte orkade läsa Linnas inlägg som jag länkade till i förra inlägget, kanske kan läsa Katarina Wennstams och Nina Björks inlägg i samma debatt.
Så här skriver Nina Björk bland annat:
"Jag tänker att syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till det politiska som lösning. Visst kan den enskilda kvinnan, när hon upptäcker vad Sveland tyckte sig upptäcka, välja att skilja sig eller avstå från att försöka få fler barn. Men att, som Kjöller gör, kräva en sådan personlig lösning på vad som är ett politiskt problem förändrar ingenting för framtida kvinnor. Och målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska – inte den personliga – förändringen.
Kjöller skriver i ett andra inlägg att hon ser kvinnor som ”kompetenta och rationella” och inte som ”passiva objekt – offer för en rad omständigheter”. För mig blir då frågan: varför är man mer kompetent och rationell om man väljer en personlig lösning på vad Kjöller också erkänner som strukturella problem framför försök till en politisk lösning?"
Och så här skriver Katarina bland annat:
"Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen."
Instämmer till fullo! Är så trött på att man måste försvara att man har barn eller är gift, bara för att man ifrågasätter normen. Jag tycker att Maria Svelands bok Bitterfittan är en mycket viktig bok som sätter fingret på något som många, många kan känna igen sig. Eller, som jag skrev i förra inlägget: känner man inte igen sig så bjuder jag på känslan av att känna sig bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Jag gillade också Bitterfittan och frågorna den ställde, inte som roman utan som ett debattinlägg och diskussionsunderlag. När mina ungar var små, för drygt tio år sedan var debatten så himla levande och ingen hade höjt på ögonbrynen över en bok som Bitterfittan. Vilken skillnad på bara några år! Jag var fortfarande aktiv på Allt för föräldrar när jag läste boken och vi diskuterade den i bokforumet där. Många reagerade precis som Hanne Kjöller: ett jäkla gnäll när man egentligen bara får ligga som man bäddar, och så brist på igenkänning *personligen*. Tydligen var det jättesvårt för många att lyfta blicken ovanför den egna familjebilden och upplevelsen ens för att diskutera bokens teser. Avslag bara.
Det förundrade mig no end.
klart att det personliga är politiskt... Det är ingen slump att kommunerna inte anställer en hemvårdarinna om frun blir sjuk. Man räknar med att pappan kan slänga fram fiskpinnar :-). Och klart att familjelivet kan vara nästan allt samtidigt... och att det inte är en slump att det är kvinnor som arbetar deltid och funderar på dagistider...
Därför att vi i rådande samhällsklimat enbart lyfter individen. Man kan lyckas med allt på ett individuellt plan. När man sedan då "misslyckas" så blir det på grund av individen, inte struktur. Jag är så trött på det individuella perspektivet i alla debatter att jag inte riktigt ids läsa mer. Därför gjorde Nina Björks artikel mig väldigt glad för den satte tillbaka individen i sitt sammanhang. När vi på fullo accepterar att vi inte är öar, då kan vi på allvar börja diskutera. Och förändra.
Som vanligt är ni så kloka! Ja, Cruella, jag tycker också att vi har en backlash. Jag fick mitt första barn 2001, då skulle allt vara happy, happy och naturligt. Jag hamnade i en förlossningdepression och kände att jag var helt fel som mamma eftersom jag inte kände igen mig i den idealiserade mammabilden. Men sedan läste jag Uppdrag: mamma och blev räddad. Min gamla chef på Expressen som också skrev i den boken startade mama och jag var med och skrev från första numret, äntligen nyanserades mammarollen något. Mama var något helt annat då än vad den är i dag. Då var det faktiskt revolution, jag skrev artiklar om delad föräldraförsäkring, amningshetsen och tabut att tycka föräldraledigheten är tråkig. Bland mycket annat. Några år senare var jag med i uppföljningen till Uppdrag: mamma, Uppdrag: familj. Där skrev jag om att saker inte blir som man har tänkt det. Jag blev så ledsen när jag märkte att den där happy, happy, fördömande föräldrastilen kom tillbaka. "Skaffa inte barn om det är så jobbigt." "Skilj dig om han inte 'hjälper till'"... Suck!
KaosJenny, på vården av äldre ser man verkligen strukturerna, fördomarna och förväntningarna på könen... Skrev en lång artikel om den ojämställda åldringsvården för några år sedan, det blev väldigt tydligt. Äldre och invandrare - där blir det tydligt. Skrev en artikel i Bang för många, många år sedan om Livstycket, det hyllade invandrarprojektet i Tensta. Kvinnorna, spelade ingen roll om de var analfabeter från Somalia eller storstadskvinnor från Beirut, alla skulle de lära sig att sy och trycka mönster på tyger... Männens verksamhet hette Skruven, de skulle snickra... Varför lär man de inte datorer eller något man faktiskt kan överleva på i det svenska samhället? Nej, tyg, sömnad, tryck kändes passande för invandrarkvinnorna.
Helena, ja, jag är precis lika trött på individualismen som du. Det är därför jag älskar Barbara Erenreich. Hon satte fingret på det där så bra i Gilla läget, men även i hennes andra böcker.
Hoppar nu över hela diskussionen om Bitterfittan mm, och vill så här näsvist påpeka att man aldrig har RÄTT att SKAFFA en unge. Ursäkta skriket, men jag blir så vansinnigt trött på detta uttryck.
Möjligen har man chans att FÅ ett barn, eller fler.
IVF-mamman
Hej!
Skulle du vilja skriva ett blogginlägg för att fler pappor i framtiden tar hand om sina barn?
Kampanjen ”Klart jag ska vara hemma!” vill höra med dig, men jag hittade ingen mejladress till dig. Skriv gärna till mig på sanna@klartjagskavarahemma.se
Tack!
Sanna
Jag håller med, man kan inte skaffa. Rubriken på inlägget är samma som Wennstams artikel. Tror inte hon heller menar det så.
Sanna, visst gör jag gärna det, hur bråttom är det? Är just nu på Filippinerna med begränsad uppkoppling.
Jag tycker också Nina Björk formulerade det galant, men med ett viktigt tillägg. När hon talar om "politik" tycks det enbart vara ett slags politik hon talar om, inte den politik som faktiskt äger rum på mellannivåer och i småskaliga sammanhang i samhället, vardagens politik, förhandlingarna mellan makar, med arbetsgivare, ens attityd och hantering av det kulturellt framtvingade kravet på en viss identitet (som mamma, t ex) etc.; hon tycks snarare menar politik i termer av lagstiftning och politisk reglering.
Om inte, tycker jag det bör klargöras. I annat fall blir det mycket lätt att ge upp inför klyftan mellan å ena sidan den mångfald av livssituationer som ojämställda familjer och par befinner sig i, å andra sidan de ytterst trubbiga instrument som politiker har till handa. Det finns politik på flera nivåer och där krävs också opinionsbildning, fast då på ett mer kulturellt och organisatoriskt plan (via medier, litteratur, film, journalistik, via föreningar och arbetsplatser mm.).
Diskussionen om huruvida man har rätt att skaffa barn ter sig overklig för mig. Varför skulle någon som mänsklig självständig individ ge någon annan auktoriteten att bestämma huruvida man har rätt eller inte rätt till detta. Vill man göra barn och hittar någon att göra detta med så är det bara att just göra barn - om man kan. Orka bry sig om någon semantisk diskussion förd av människor som faktiskt tror att det går att postulera vad man har rätt till och inte.
Skicka en kommentar