söndag 7 november 2010

Kåt, glad och tacksam



Sista dagen på höstlovet. Mina stackars barn fick en dag ledigt med mig... En dag var de två stora utlånade till kompisar med föräldrar som hade fler semesterdagar kvar än vi - då fritids var stängt i två dagar. Resten av veckan har de varit på förskolan och fritids. Kan inte annat än att le igenkännande åt Karin Magnussons krönika om alla dessa lov i Aftonbladet. Läs här om ni missade! (Malin Wollin skrev också om höstlovet, läs här!)

I går kväll vaknade jag till i soffan och råkade zappa in i filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Kunde förstås inte missa scenen där Peter Dalle föreslår för Lena Endre att hon borde prova att vara lite kåt, glad och tacksam för en gångs skull... Det där har ju blivit en klassiker. Vår bok och den här bloggen har till och med underrubriken Kåt, glad och jämställd. Jag har inget emot att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Men tacksamheten kan också stå i vägen för de krav man har rätt att ställa. Man ska INTE acceptera orättvisor, ojämställdhet. Oavsett hur mycket i livet man har att vara tacksam för. Om detta skriver vi mycket om i boken - ett helt kapitel heter Kåt, glad och jämställd.

Jag har ju tidigare skrivit om vad jag tycker om den positiva psykologin och attraktionslagen i den här bloggen - jag är ju djupt skeptisk. Inte för att jag inte tror på att tänka positivt och se det man har, men för att det finns en risk att man förlamar kritiken och lägger över ansvaret på individen. Ofta kvinnorna - som är de som oftast jobbar med att försöka vara tacksamma...

Läs gärna vad jag har skrivit tidigare om detta! Här! Och här! Och förstås - läs Barbara Erenreichs bok Gilla läget - om hur allt gick åt helvete med positivt tänkande!

Jenny Sonesson skriver en intressant debattartikel i Aftonbladet om att tacksamma kvinnor inte kommer långt. Jag håller med. Jag har i och för sig varken sett filmen eller läst boken - de är säkert bra båda två på sina sätt. Men jag är trött på det inåtvända, på det egocentriska inåtblickande och på det politiskt passiva, på individualismen och tron att man bara kan förändra sig själv. Historien visar oss att så inte är fallet! Jag längtar efter kollektivism, mer politik, mer strukturella förklaring och mer aktivism. Kanske är det därför jag har kommit att älska twitter - för där ser jag faktiskt en hel del av detta. Mycket politik, ett djup (kan tyckas som en paradox men där finns verkligen ett djup - varje händelse belyses ur så många fler vinklar än i vanliga medier), mycket tyckande och en naturlig och sund skepticism mot allmänna sanniningar, nyandlighet och positivt tänkande som bot mot allt möjligt icke önskvärt. Nu låter jag helt okritisk själv ;-) Det finns säkert en massa baksidor med twitter. Men det finns ingen annan plats där jag får höra åsikter från så många olika håll. Där är verkligen folk inte ja-sägare, där stryker folk inte medhårs och man läser och debatterar gärna med/mot de som tycker totalt tvärtemot.

Men, det var en liten utvikning. Jag ville berätta om den här debattartikeln i Aftonbladet. Tycker att den var väldigt tänkvärd och att den kommer i rätt tid. För jag tror att vi befinner oss mitt i ett skifte. 00-talet var enormt ytligt, individualistiskt, egocentriskt, konservativt. Men vi går mot helt andra tider, det är vad jag tror och hoppas på!

Jenny Sonesson skriver bland annat så här:

"Revolutionärer som Mary Wollstonecraft, Martin Luther King och Lech Walesa var inte tacksamma. Demokratikämpar som jag mött på Kuba, i Vitryssland och i Somalia är inte heller tacksamma. Och det ska vi vara glada över. Forskningsprojektet World Values Survey tyder nämligen på att de viktigaste faktorerna bakom ökad lycka är demokratisering, tolerans, frihet och global ekonomisk tillväxt. Det kan vi inte åstadkomma enbart genom att sitta bakom ett ashrams murar och meditera.

Den optimistiska filosofin har särskilt vunnit anhängare bland kvinnor och det är en feministisk utmaning att bemöta den.

Vi som uppskattar kvinnlig rösträtt är tacksamma över att suffragetterna skrev glödande pamfletter i stället för tacksamhetsdagböcker. Många av feminismens segrar ligger fortfarande framför oss. I Elizabeth Gilberts gurus Indien aborteras till exempel miljontals flickfoster på grund av systemet med hemgift och en skrämmande fjärdedel av världens totala mödradödlighet sker på indisk jord. Helig vrede är en drivkraft som kan ta lyckan i världen framåt snarare än tacksamhet."

Vill tillägga att jag faktiskt är kåt, glad och tacksam - men av en enda anledning kan jag vara det fullt ut: För att vi delar bördor och glädjeämnen, jag och min man. Så visst, kåt, glad och tacksam. Men först kåt, glad och jämställd!

Elin Grelsson är som vanligt briljant. Hon har också skrivit om självhjälpskulturen, om hur vi lägger över ansvaret på oss själva, hur feminismen på många sätt blivit en individualistisk kamp som mer handlar om att vägra vara eller se sig som ett offer (och tävla om vem som är den bästa feministen) än att se strukturer och förtryck och gemensamt jobba mot dem. Läs bara här:

"När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra."

Och:

"Riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer."

Läs hela hennes inlägg här!


Vad säger ni? Är det inte dags för lite kollektivism, aktivism och strukturanalys igen? Och - är ni kåta, glada och tacksamma ;-)?


Ps. Den berömda repliken kan du höra 4.38 in i klippet ovan. Ds.

9 kommentarer:

5 Vikingar är fler än 1 Joddlare sa...

Jag är kåt, glad och Otacksam;-)
Lämnar snart det projekt som jag arbetat med i 8 månader om jämställdhet inom landstinget och det är en lång uppförsbacke kvar. Svårt att få kvinnorna som är (O)tacksamma att sluta tro att det är enda vägen, gå samman kvinnor,ställ gemensamma krav, följ era regler, ställ upp för varandra så kanske ni kan ta en del av makten.. ni är tre gånger fler än maktcentrat idag.
Jag hoppas att den lilla människan orka kämpa och att vi inte ger upp. De som står på barrikaderna får ta stryk men jag själv drivs av den filosofiska principen-så mycket gott för så många som möjligt. Och i detta krockar jag med sjukvården..
Tack än en gång för intressanta inlägg!

Anna sa...

Den forskningen jag tagit del av menar att det positiva tänkandet inte fungerar. Det som istället verkligen fungerar och ger stora resultat är att notera och acceptera negativa tankar, men att man låter dem vara. Varken förneka dem eller tränga bort dem, men att uppmärksamma dem utan att fortsätta tänka på dem eller de tankar de i sin tur väcker. Fast då krävs det också att man inser att negativa tankar är bara negativa tankar, dvs de är varken sanna eller förmedlar verkligheten.

Vilket i sin tur leder till att man endast hänger sig åt neutrala och positiva tankar.

Tacksamhet är ju ett sätt att skydda sig mot negativa tankar och hänge sig åt positiva istället. Fast jag har inte riktigt förståt åt vad man ska rikta den här taksamheten? Mot sig själv, livet, universum, gudar?

Lagen om attraktion är en teori som är icke falsifierabar. Dvs den går inte att motbevisa under några kända omständigheter. Och därmed kan den inte betraktas som vetenskaplig. Får du inte det du vill ha eller tänker på säger ju lagen att det är du som gör fel (oavsätt hur du gör) istället för att det är lagen som är falsk.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Falsifierbarhet

Rebecka Edgren Aldén sa...

Anna, jag är med dig där. Av det jag har läst tror jag mer på att låta tankarna komma och bara notera/acceptera dem. Lite taoistiskt/buddistiskt så där. Och ja, det är ett moment 22. Funkar det inte, gör du fel, funkar det så gör du rätt. Metoden funkar alltid...

Tror egentligen inte att tacksamhet är fel. Jag är själv ofta tacksam. Men att försöka styra bort negativa tankar och känslor (som reella upplevelser av orättvisor) genom att försöka tänka positivt eller att försöka vara tacksam i stället - DET tror jag inte är konstruktivt.

Anna sa...

Asså jag kan tänka mig att det finns orsaker till att det kommer nagativa tankar. Är man nöjd alt. tacksam i största allmänhet bör det finnas färre orsaker som genererar/orsakar negativa tankar.

Och huruvida man är nöjd alt. tacksam tror jag i mycket stor utsträckning beror på hur vi tänker, vår verklighetsbild och vår kultur.

Vår kultur och media är nog jättestora orsaker till varför vi får negativa tankar.

Om vi jämför med människorna som levde på stenåldern har vi så oerhört mycket mer materialism och bekvämligheter. Bevisligen mer än vad vi behöver.

Men vi mår ändå dåligt eftersom den bilden vi har av hur vårt liv borde vara eller hur vi vill att det ska vara, inte stämmer med hur vårt liv är. Och bilden av hur vårt liv borde vara kommer från kulturen och media. Och därmed kan bilden sägas vara falsk eller overklig.

Eller kortfattat vårt liv stämmer inte överrens med bilden av hur vi tycker eller vill att vårt liv borde vara. Vilket gör att vi mår dåligt.

Att känna tacksamhet inför hur vi har det och hur vårat liv är gör nog att skillnaden mellan hur vårt liv är och bilden av hur vårt liv borde vara minskar. Och eftersom det då är mindre skillnad mellan hur vårt liv är och hur vi tycker att det borde vara mår vi bättre.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Och tack till dig bakom bloggen 5 Vikingar är fler än 1 Joddlare! Tack för att du läser!

Blondies blogg sa...

God morgon Rebecka!
Det var rena energikicken att läsa Ditt inlägg på morgonen.
Jag kan inte låta bli att känna tacksamhet för att det finns tjejer som Du!
Kram!

David sa...

Jag är helt med på noterna men måste erkänna att när det gäller jämställdhetsutvecklingen blir mina tankar ibland allt annat än positiva. Det är trots allt så många män som bara jobbar och så många kvinnor som försvinner in i sina mammaroller -- särskilt bland de välbesuttna! de som inte behöver kämpa för försörjning och ekonomisk trygghet -- att jag finner det kämpigt att avvika, ibland.

Man går till BVC. Bara mammor, igen, bara kvinnor i personalen. Läkaren, kvinna, frågar: "Så du är hemma nu?" "Mm", säger jag eftersom jag varit det de senaste åtta månaderna (med avbrott för en månads arbete under sommaren). Och så får vi "hälsa mamma att allt är bra", säger hon till mig och storasystern som också är med. Jo, hoppas de säger så till er med, mammor, "hälsa pappa att allt är bra"?

Utanför står mammor och pratar heminredning. Mannen fixar köket nu i nya huset, det är SÅ skönt när köket är klart. Tycker mamman, som väl lagar maten, men mannen gör själva köket medan mamman är med barnet på BVC ...

Stämmer träff med manlig kompis i lekpark vid mellanmålstid. Mamman dyker också upp, ska amma den lilla och tar sen hand om barnen nästan hela eftermiddagen och kvällen. Mannen är föräldraledig ... men får lite andra uppgifter. Mamman tar helt sonika över.

Går vidare på stan men ack, kan knappt röra mig nu i kylan förrän äldre mammor tittar strängt i vagnen, uppfordrande, och sen gärna påpekar högt och ljudligt att mössan sitter snett, täcker inte hela örat! Eller jackan är inte tillräckligt knäppt i halsen. Får ni mammor också sådana kommentarer? Jag antar det men som sagt, när mina negativa tankar kommer så tror jag att könsordningen är lika fast som monarkin här i landet ... ;-)

... trots att båda två är löjliga.

Anna sa...

David, så du ser det som att det går inte att ha ett jämnställt samhälle samtidigt som människor behandlas utifrån kön? Eller att man har olika förväntingar på olika kön?

Så länge vi har separata omklädningsrum för könen kommer människor behandlas utifrån kön, så tänk på det.

David sa...

Om förväntningarna består i att mannen är sekundärförälder och kvinnan primärförälder då blir könsordningen inte jämställd. Den ena är överordnad den andre.

Det var det jag ville illustrera, denna gång med subtila exempel (men just därför mer utbredda).

Hur jag än gör tycks jag aldrig få det erkännande som en kvinna skulle fått för motsvarande (hem-)arbete. Alla tror att jag gör det "istället för" eller "i brist på".