Jag smygstartar efter min långa bloggsemester. Hittade det här fina inlägget om tacksamhet - apropå min bok Skriet från kärnfamiljen på Lilla O:s blogg som numera heter Enligt O (en måsteblogg - det är inte för inte den alltid ligger högt på bloggtoppen).
Läs bara det här:
"Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?"
Som sagt har vi ett helt kapitel om det här. Jag är så innerligt trött på att höra att vi mammor ska vara så tacksamma! Att vi inte ska gnälla! Att vi har det så bra. Bäst i världen. Jo, visst. Men varför måste vi jämföra oss med kvinnor i Pakistan? Eller varför måste vi BARA jämföra oss med kvinnor i Pakistan. Varför kan inte männen också göra det? Och varför kan inte vi jämföra oss med papporna?
Till saken hör ju att jag tror att det blir bättre både för mamma, pappa och barn om vi lever mer rättvist - så mamma, du som slåss för jämställdhet och rättvisa, du slåss också för ditt barn och för pappan!
Jag skrev om mammors rätt att gnälla i VLT för några år sedan. Läs här!
Inlägg
3 kommentarer:
Tillåt mig ifrågasätta påståendet att pappor fortfarande anses "hjälpa till".
Tror att det synsättet är ganska främmande för de flesta föräldrar i vår generation, alldeles oavsett om man delat föräldraledigheten rakt av eller inte. Finns det någon grund för att människor (i Sverige)fortfarande refererar till pappornas roll som att de "hjälper till"? Har ni någon källa? Eller handlar det om att ni hört tre individer säga så och därav drar slutsatsen att det är en allmänt förhärskande åsikt? Hur många har ni träffat som ALDRIG skulle drömma om att säga så, och tar ni med dem i beräkningen? Säger man en sak tillräckligt många gånger blir den en sanning, men det innebär inte att den var sann från början.
Apropå tacksamhet: Är det fult att vara tacksam? Jag är tacksam att jag har en underbar familj, att vi fått vara friska, att vi lever i ett av världens bästa, mest jämställda och mest välmående länder. Det är några saker jag är tacksam för-listan kan göras längre. Sedan är det en helt annan sak att det fortfarande finns ljusår kvar att göra på jämställdhetsområdet. Det borde till exempel vara självklart att det på allvar ska GÅ att kombinera familj och karriär om man så vill. För både mammor och pappor. Visst, det funkar för vissa idag, men för långtifrån alla. DÄR är jag helt överens med er.
Vi har däremot diametralt olika syn på vad ett jämställt samhälle egentligen innebär. Har vi nått ett jämställt samhälle om två föräldrar delar 50/50 på föräldraledigheten och sedan sätter in barnet på förskola vid 1 1/2 års ålder för att i jämställdhetens namn jobba heltid båda två. Är det DÅ vi har rätt att känna den där omtalade tacksamheten, när vi nått samma lönenivåer, håller samma takt i karriären och träffar våra små barn en timme på morgonen och ett par på kvällen? Kan vi luta oss tillbaka och vara nöjda då? Vi träffar ju i alla fall våra barn exakt lika stor andel av de där 2-3timmarna, och vi utför exakt lika mycket (eller lite) hushållsarbete. I den mån vi inte betalar en lågavlönad kvinna för att städa åt oss förstås. Då slipper vi städa lika mycket i jämställdhetens namn.
Hur jag än vrider och vänder på saken känns det djupt ojämställt i alla fall. På det stora hela (med undantag för 6-9 månaders pappaledighet och lite hushållsarbete) kan den traditionella manligheten fortsätta precis som den alltid har gjort medan kvinnorna tvingas bli som männen- och sätta karriär framför barnen. Ni tror att det är jämställt men det känns som att ni har tunnelseende. Ni kan aldrig komma ifrån det faktum att det är kvinnor som är gravida och föder barn, vilket innebär att kvinnor ALLTID kommer att vara mer frånvarande från arbetsmarknaden, tex på grund av sjukskrivningar för graviditetsbesvär. Om man tror att jämställdhet endast kan uppnås genom att kvinnor och män deltar millimeterlika mycket på arbetsmarknaden så GÅR det således inte att uppnå jämställdhet, förutsatt att vi inte börjar odla barn i laboratorium...
Om ni tänkte utanför lådan skulle ni kunna vägra acceptera en arbetsmarknad som utestänger gravida, ammande och föräldralediga. I stället för att kvinnor ska anpassa sig(som alltid annars i historien) kunde man jobba för att arbetsmarknaden ska anpassa sig efter kvinnorna. Vi kunde jobba för ett samhälle där kvinnor och män är välkomna tillbaka i förvärvsarbetet efter några år hemma med småbarn, ett samhälle där vårdnadsbidraget ses som en fantastisk möjlighet för BÅDE män och kvinnor att vara hemma med sina barn. Det är säkert en svårare uppgift än att klubba igenom en lagstadgad delad föräldraförsäkring och förbjudet vårdnadsbidrag. Det tar säkert längre tid, det krävs säkert ytterligare en generations attitydförändringar. Men kanske kan våra barn då säga "tack mödrar och fäder det gjorde ni bra" i framtiden
Jag vägrar vara jämställd på männens villkor och jag menar att ni spelar patriarkatet i händerna när den traditionella manligheten görs till norm.
Att vara hemma i flera år med barn på det vis du verkar förespråka åtminstone för egen del, Anonym, är en tämligen kort parentes historiskt sett - om vi räknar in hela befolkningen och inte bara de allra mest välbeställda. Därför är det oärligt att påstå att jämställdhetsförespråkare av idag är på väg bort från något slags naturtillstånd som låtit kvinnor vara hemma på grund av sin biologi. Normen är således inte primärt den traditionella mansrollen utan att att varje vuxen och arbetsför person bidrar till försörjningen.
Cruella:
Var i mitt inlägg läser du att jag anser att bara kvinnor ska vara hemma med barn? Jag sticker inte under stol med att jag tror att det är det bästa för spädbarn som ammas, men sedan spelar det väl ingen roll? Har jag påstått det? Tvärtom skriver jag på flera ställen att mammor och pappor- det vill säga föräldrar- borde ha möjlighet att vara det. Om de vill alltså-jag säger självklart inte att du eller någon annan ska vara tvungen.
Som det är idag är normen att INGEN av föräldrarna ska vara hemma med barnen när de fyllt 1 1/2. Mammorna ska vara lika frånvarande från barnen som männen varit traditionellt. I stället för att uppmuntra fler män att ta ut vårdnadsbidraget kallar man det kvinnofälla och tar bort det. Det är ett svek mot barnen i jämställdhetens namn. Barn mellan 0 och 2-3 år önskar inget hellre än att få vara med sina föräldrar, de BEHÖVER sina föräldrar för att få en trygg anknytning. Till det behövs kvantitetstid, onågot som är omöjligt att ro iland med två heltidstjänster.
Skicka en kommentar