söndag 22 augusti 2010

Hemmafru 2.0


Helgen har jag bland annat ägnat åt att läsa en bok som heter Hemmafru 2.0 - Om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor av Marina Nilsson. En på många sätt märklig bok. Det märkligaste ur mitt perspektiv är att den är till så stora delar lik den bok jag och Tinni skrev, Skriet från kärnfamiljen, och som kom ut ett och ett halvt år tidigare (mars 2009). Jag satt med en penna och noterade i marginalen allt som fanns med också i vår bok. Det är samma forskning, samma statistik, ja, ofta samma siffror och samma resonemang (här finns mammaskulden, vurmen för 70-talet, dagens överdimensionerade barnkalas, inredningshetsen, Stepford wifes... ja, det mesta) Men också mycket annat.


Jag satt genom hela läsningen och väntade på att hon skulle nämna vår bok. Tänker att en journalist som skriver om hemmafrutrenden och jämställdhetsbacklashen inte skulle kunna ha missat vår bok helt (googlar man på nyckelorden kan man inte undgå vår bok eller den här bloggen). Särskilt intressant blir det i slutet när hon kommer till duktighetsfällan, duktighetskomplexet. Men inte ens där nämner hon Tinni (som tillsammans med Jennie Sjögren) var först med att skriva om kvinnors duktighet och utbrändhet i den utmärkta boken Diagnos duktig.


Det känns lite som om hon medvetet undvikit oss och våra böcker.


Med det sagt så ska jag säga hur boken var. Den var helt okej! Väldigt bra och underhållande skriven. Hon är en duktig och driven journalist med mycket humor. Och det var mycket som var bra i boken. Det mesta kände jag förstås igen, eftersom det var samma uppgifter, siffror och resonemang som i vår bok. Men det var också mycket annat - mycket som var intressant. Till exempel hennes koppling mellan hemmafrudrömmen och pensionärsdrömmen (tänk alla pensionsreklamfilmer om allt man ska hinna göra, njuta, uppleva när man har lite mer att leva för, på ålderns höst). Mycket intressant.


Det jag tyckte saknas i boken är analysen. Jo, den finns där till viss del, men helt frikopplad från männen. Jag saknar jämställdhetsanalysen och maktstrukturen, förhållandet till männen/papporna. Varför väljer kvinnor att till så stor del lägga sin tid på hemmet? Varför tycker de inte att "karriär" och pengar är så viktigt? (och jo, vissa gör det, men rent statistiskt inte!) Och varför fortsätter männen glatt att jobba heltid efter barnens ankomst, utan skuld?


Författaren var intervjuad i dagens DN söndag. Men jag hittar tyvärr ingen länk.
Däremot bloggar Marina Nilsson här!


I fredags skrev hon också en debattartikel i Aftonbladet. Om att inte be om ursäkt för att man bakar cupcakes. Låt kvinnor vara duktiga! (Påminner lite om Tinnis och Jennies debattartikel i Aftonbladet för några månader sedan).

Ja, jag håller väl med Marina till viss del. Be inte om ursäkt! Men granska var de där intressena kommer ifrån, varför, och just nu! (Precis som Marina själv gör i sin bok.) Det intressanta är att hela essensen i den här debattartikeln är det vi skriver om i Skriet - du kan få allt! Boken som från början skulle få heta just: Du kan visst få allt! (Sen blev det bara ett kapitel i boken.)


Är det någon annan som har läst? Vore intressant att höra vad någon annan som läst både den här och vår bok tycker!

10 kommentarer:

A.M.O. sa...

Har beställt den! Lovar att återkomma i ämnet.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Toppen! Tack!

Marina sa...

Hej!
Kanske lite märkligt av mig att svara på det här, Rebecka, som någon slags blogg-catfight ju, men äsch... det känns som att jag måste.

Anledningen till att jag inte nämnde er bok i Hemmafru 2.0 var för att jag faktiskt inte hade läst den. Jag kände självklart till Skriet från kärnfamiljen, men just för att jag visste att vi rört oss inom samma ämnesområden så lät jag medvetet bli att skaffa och läsa den, för att inte riskera att något blev för likt. Att du nu ändå känner dig plagierad beror kanske på att vi använt samma källor, och möjligen på det kollektiva medvetandet... ;-)
Vänliga/Marina

Rebecka Edgren Aldén sa...

Hej Marina! Kul att du hittade hit så fort! Jag är faktiskt inte ett dugg sur. Hoppas det inte verkade så. Jag läste din bok med stort intresse. Och väldigt mycket är som sagt likt. Men å andra sidan är det ju bara ett bevis på att jag och Tinni var rätt ute. För den här hemamfrutrenden har blommat ut rejält på senare år. När vi började skriva på vår bok var det inte alls lika mycket och jag och Tinni var oroliga att vi överdrev, eller bara skrev för en liten klick. Men det visade sig att det bara växte! Så våra böcker kompletterar varandra väl.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Marina, det bästa med din bok var att du fördjupade dig i sen - pensionen. Det har nämligen jag tänkt att jag skulle göra också. För jag är allvarligt oroad. Vi kommer ha en stor mängd fattigpensionärer om sisådär 30 år - framför allt kvinnor. Och då även dem med bra utbildning och bra jobb. För, som du (och vi) säger är ju att det är kvinnor som utbildar sig, kommer ut på arbetsmarknaden senare, oftare får högutbildade, men lågbetalda jobb. Stannar hemma med barnen, jobbar deltid, vabbar och så vidare... Många kommer att bli besvikna. Särskilt om man räknar in de kommande skilsmässorna (då får vi se om alla "team" håller...)

Marina sa...

Jo snabb. ;-) Men jag har haft en narcissistisk dag då jag googlat min boktitel, och där surfade du raskt upp på plats nummer tre eller nåt.

Ni ska helt klart ha cred för att tidigt ha fört upp hemmafrusyndromet på agendan, och vi har ju också precis samma mål - att väcka medvetenhet, så jag tar det som en stor komplimang att du säger att vi kompletterar varann.
Sedan har min väg dit varit mer att fokusera på det psykologiska, än exempelvis jämställdhetsfrågan, som också ofta blir så himla deppig ... Det är ett problem, känner jag. Så jag spetsade receptet med lite humor och självironi.
Vi hörs!
/Marina

Rebecka Edgren Aldén sa...

Allt gott!

Världen enligt J. sa...

Jag har inte läst den ännu - men det bör ske inom kort!

En intressant aspekt i denna diskussion är konsekvenserna för dem (vanligtvis kvinnor) som just vill ha allt; karriär, stålar...men också surdegsbröd och välsorterade garderober. Mitt intryck är att stor del av jämställdhetsdiskussionen just nu handlar om att alla ska släppa kraven, sluta vara duktiga, downshifta och jobba deltid. I jämställdhetens namn. Men om det inte är det som man vill...?

För övrigt så kan jag bara hålla med om att det är jätteviktigt att diskutera vad det för med sig att vara den (om det bara är en) som jobbar deltid, satsar på teamet familjen etc. I förlängningen handlar det nog inte bara en grupp fattiga pensionärer, utan också om ett gäng synnerligen bittra kvinnor.

Annika sa...

Vad jag inte kan begripa, är att så många verkligen tror att det kommer att finnas pengar till våra pensioner, långt borta i det avlägsna 2040-talet. Jag är helt övertygad om att vi bara kommer få varsin spottstyver, oavsett hur mycket vi arbetat.
Min strategi är att bygga en tillvaro som blir så billig som möjligt den dag jag går i pension. Sedan får jag vara beredd på att suga på ramarna och hoppas att barnen vill hjälpa sina gamla föräldrar om vi så behöver.
Tyvärr, jag tror inte det kommer att löna sig så mycket i längden att ha arbetat 100%.
(Därmed inte sagt att alla ska satsa på att bli hemmafruar. men, kanske fler av de gnälliga fattigpensionärerna borde ha satsat på att skaffa sig billigare omkostnader under åren mellan att barnen flyttat hemifrån och att de gick i pension. Länge var detsnorbilligt att köpa sig en bostadsrätt, även i Stocholm...)

Anonym sa...

Rebecka, du skriver att kvinnor inte borde be om ursäkt men däremot ställa sig frågan varför de valt att satsa som de gör.

Jag är en kvinna som valt en hemmaFÖRÄLDERtillvaro under några få år. Värjer mig mot begreppet hemmafru eftersom jag inte varit hemma för att vara någons fru, däremot någras förälder.

Jag har ställt mig just den frågan varför jag vat som jag valt-ganska många gånger till och med-så jag kan svara. Tror inte att du är intresserad egentligen, åtminstone inte intresserad av att se mig som något annat än ett offer i en kvinnofälla, men kör till då-om inte annat för att någon som läser kanske har förmågan/viljan att göra det.

Jag har valt att vara hemma ett par år med barnen därför att jag velat det. Mycket har jag varit osäker på i livet men aldrig det. Jag har velat det mer än någonting annat. Man är aldrig objektiv kring de egna barnen, men jag är övertygad om att det bidragit till att de blivit trygga, självständiga och välmående personer.

Måste jag välja mellan att vara hemma med mina barn och att få en hög pension så väljer jag det förstnämnda. Alla gånger. Hade jag valt att satsa på karriären i den omfattning du menar att man bör göra-även under småbarnsåren-hade jag grämt mig över det resten av mitt liv. Och det-Rebecka-hade inte varit vare sig jämställt eller fritt.

Jag är lika mycket emot unkna påtvingade könsroller som du är. Men sedan går våra åsikter isär. Jag menar att du och dina åsiktsfränder ägnar er åt ett väldigt likartat förtryck, fast på andra kanten. Genom att säga att kvinnor väljer fel om de väljer tid med sina barn framför karriären. På 50-talet valde kvinnor fel om de satsade på en karriär. När ska vi sluta trycka in kvinnor i trånga mallar? Eller är vissa mallar mer okej än andra?