torsdag 19 augusti 2010

I'm back!

Oj, vilken lång bloggsemester det blev... det var inte riktigt meningen, men det var så skönt att vara riktigt ledig. Och så har det bara inte blivit så att jag kommit igång igen.

Men nu fick jag mig en spark i rumpan. Det hög till lite i debatt-tarmen när Studio ett ringde och ville att jag skulle debattera ämnet: föräldrabloggarna hänger ut sina barn.

Jag tackade dock nej. Av flera skäl. Dels för att jag inte kan - får inte ihop pusslet i dag om jag också ska vara med i radio på eftermiddagen. Dels för att jag inte egentligen står på någon sida. Jag bloggar inte om mina barn och lägger inte ut bilder på dem - för att det här inte är en sådan blogg och för att jag inte tycker att det är så intressant. Men jag vill inte fördöma alla de som gör det. Det är klart att jag också tycker att man ska vara försiktig med hur mycket man berättar och visar av sina barn - eftersom de inte kan välja själva vad de vill visa. Men jag tycker samtidigt att många föräldrabloggar är rätt oskyldiga. Värre är det nästan med tonårsföräldrabloggar... Jag känner till några sådana och undrar verkligen vad de barnen säger.

Så. Nu har jag gjort ett första inlägg, inte särskilt märkvärdigt, men nu är jag i alla fall igång! Hoppas att ni finns kvar och vill fortsätta följa bloggen!

Vad tycker ni? Får man blogga om sina barn? Hur mycket får man visa, berätta?

11 kommentarer:

Sara sa...

Svårt. Jag vet att många inte alls tycker att man ska visa bilder på sina barn eftersom man inte vet hur de kommer att användas på nätet. Men det problemet har man väl även i verkligheten.
Min dotter är 2 och figurerar på min blogg, jag har aldrig tänkt att det skulle vara olämpligt att "hänga ut henne".

Rebecka Edgren Aldén sa...

Nej, jag kan tycka att det är lite moralpanik. Jag har gjort resereportage med mig och mina barn - då skulle det också vara fel. Okej, med lite omdöme. Men att det skulle vara fel att skriva om sina barn, det tycker jag inte.

Helen sa...

Jag kan inte se något stort problem med det mer än att man ska tänka på vad man skriver eftersom man ska kunna stå för det man skriver (men det gäller ju allt, http://www.metro.se/2010/08/17/25918/tank-pa-ditt-ex-nar-du-skriver-pa-nat/). Man kan ju fundera på många saker som kan vara lite halvok som att verkligen vilja att barnen ska prestera i idrott, göra filmstjärnor/fotomodeller av sina bebisar och mkt annat. Vi föräldrar gör många val åt våra barn och alla valen ska göras med omdöme.

Maria sa...

Håller med om att det kan vara ett större problem att föräldrar skriver om sina tonåringar. Är det någon som känner till om den aspekten har diskuterats på allvar någon gång i svensk media eller bloggvärlden? Vad tycker sådana föräldrar att de åstadkommer med att blogga? Vad tycker ungdomarna själva? Vet de i allmänhet om att deras mamma eller pappa skriver om dem? Om inte, hur är det möjligt för en internetvan ungdom att INTE upptäcka vad mamma/pappa använder sin dator och sina konton på sociala nätverk eller bloggplattformar till?

Emma sa...

Har inte ens hört talas om att föräldrar till tonåringar bloggar om barnen. Där har gränsen passerats för länge sen anser jag. Jag har precis tagit ett beslut att ändra inrikting på min blogg om sonen som precis fyllt ett år. Bloggen har fungerat som en bra kanal att låta vänner och mor- och farföräldrar ta del av Kickens utveckling men nu är han blivit en egen individ på ett annat sätt har jag slutat med dagliga uppdateringar om honom. Lägger fokus på allt runt omkring istället samt syskon på väg.

Marita sa...

Visst kan man väl blogga om sina barn MEN jag reagerar på när barnen fotograferas nakna eller när de gör sina behov. Jag har t o m sett en videoblogg där en mammam visar ett barn på en potta och sedan resultatet av besöket. Det är vad jag tycker är olämpligt i en blogg och i det offentliga rummet.

Maria sa...

Jo, det finns de som bloggar om både tonåriga och äldre barn... Det är kanske särskilt vanligt i de fall då ungdomarna har någon form av diagnos eller andra problem som föräldern behöver prata av sig om. Så länge sådant sker på föräldraforum och andra ställen där man kanske är anonym för varandra är det väl ett acceptabelt sätt att söka stöd i en svår situation. Men när man antingen bloggar under sitt eget namn eller har sett till att ha ett helt gäng av bekanta i bloggläsekretsen från den del av livet där man vet varandras och varandras ungars namn så har man passerat en anständighetsgräns i skvallerbeteendet, tycker jag.

cruella sa...

För egen del vill jag inte vara så privat på nätet. Skulle inte lägga ut bild efter bild på mina ungar, det känns helt enkelt inte bra. Och de vill inte själva heller. Det är ingen genomtänkt anledning och absolut inte pedofilskräck;-) Mer en känsla av att kontrollera den lilla del av privatlivet som fortfarande går att kontrollera. Talar jag om barnen är det i allmänna ordalag.

A.M.O. sa...

Jag bloggar om föräldraskap och det är möjligt att det här ett försök att rättfärdiga det, men jag tycker nog att mina blogginlägg om föräldraskap är rätt harmlösa. Jag använder alltid smeknamn, försöker vinklar inläggen så att de handlar mer om mitt föräldraskap än om kidsen och publicerar väldigt sällan närbilder.

Peppe sa...

Jag tycker det låter lite skenheligt att skriva "utan barnens medtyckande". Så länge barnen är riktigt små sker det en massa saker utan deras demokratiska rätt: vart man åker på semester, vad de får serverat till middag, vilka kläder de har på sig, när de ska läggas sig etc

Jag tycker inte att barnporrkonsumenter ska begränsa våra liv.

cruella sa...

Men då, Peppe, handlar det kanske snarare om att vi bör tänka oss för i vilken utsträckning vi gör saker utan våra barns medtyckande IRL? Föräldrar har ju i alla tider, till barnens fasa, älskat att berätta om misslyckade pottförsök och diverse roliga saker som de små har gjort och sagt.