måndag 30 augusti 2010

Men varför skaffade du barn?


Sist på bollen, men i alla fall. Ända sedan Lena Andersson (som jag i vanliga fall brukar tycka är riktigt klok och bra) skrev sin kulturkolumn om liv och småbarnsliv i DN så har jag gått och stört mig på den texten.

Jag hatar att skriva det, men det märks att hon inte har barn. Den här texten är så ogenomtänkt och bygger så mycket på okunnighet. Nej, jag kan inte hjälpa det, jag tappar lite respekten...

Bara början...

"I beskrivningarna av vad samtidens familjepolitik har att avhjälpa skildras storstadslivet i barnfamilj som ett fängelse med en ganska stor rastgård. Det känns rimligt när man ser och hör sig omkring; ljudligt otillfredsställda barn och trötta, uttråkade föräldrar med skuldkänslor."

Slutsatsen i hela kolumnen verkar vara att om man ändå inte vill "vara" eller "leka" med sina barn, så ska man inte skaffa några. Och att det skulle hjälpa Moder jord om vi lät bli. Jag tror inte på något av detta. Jag förstår för det första inte varför man inte kan disktutera och debattera och försöka ordna så att familjer får det så bra som möjligt utan att för den skull kalla det för gnäll, eller klag, eller likställa det med att inte vilja vara med sina barn?

Och sedan detta med att "vara" med sin barn. Jag hör det jämt: "Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?"

Jag tror inte att det är därför majoriteten av jordens mammor och pappor har skaffat barn - för att vara med dem! Barn föds inte som sällskap till sina föräldrar. Vi har äran att få vara en del av deras liv ett litet tag. Vi har en skyldighet att älska och beskydda dem - de behöver inte göra det tillbaka. De föds för sin egen skull. Troligen av någon djupt biologisk drift att vilja reproducera sig. Hur jobbigt det än blir.

Och att leka med barnen? Varför? Barn leker väl med andra barn? Vuxna leker med vuxna. Och emellanåt möts de två... Nej, men det kan väl ändå inte vara ett krav på föräldrar? Att de ska leka med barnen? Barn leker av sig själva! Med sig själva, med varandra. Det är också en drift! Ibland kan det vara roligt att vara med och dela deras underbara lek - men inte är det ett krav att föräldrar måste leka med sina barn! Befängt, tycker jag!

Och sedan tror jag heller inte att det är skadligt att vi föder barn. Tvärtom föds det för få barn i våra länder, som ska kunna försörja oss när vi blir äldre. Jag är absolut för invandring, men det kommer inte att räcka! Nej, det är inte skadligt att föda barn. Det tror inte jag.


Det enda jag håller med Lena om i hennes krönika är att det finns ett enormt tryck på oss att VILJA ha barn.

"Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen."

Det skulle jag verkligen vilja motverka! Jag tror på fri abort. Och jag tror på att föda så många barn man vill. Och jag tror att många inte alls vill ha barn - och då ska man naturligtvis inte ha barn! Ana Udovic hade en bra poäng där, kriminaliteten sjönk när man införde fri abort. Läs här!

Och framför allt! Man måste få diskutera konstruktivt hur samhället kan bli bättre för alla! Både barn, vuxna, barnfamiljer, singelkvinnor, pensionärer, tonåringar och så vidare, utan att bli anklagad för att gnälla! Och utan att få slängt i ansiktet: Men varför skaffade du barn?

Detta blir tydligt när någon vågar gå utanför normen och erkänna att de tycker att det är härligt att ha en vecka utan barnen. Som Maria Sveland i SvD nyligen. Genast kom förstås kommentarer av typen: Varför skaffar man då barn? Om man inte vill VARA med dem...

Julia Scott sammanfattade det väldigt bra:

"Det skulle inte alls förvåna mig särskilt mycket om det är jäkligt jobbigt både att inte skaffa barn och att ha barn. Det är inte alltid en jättesnäll värld vi lever i, och folk älskar att döma andras val."

Du har nog alldeles rätt, Julia!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Kommentar från en ännu barnlös men gravid person: Utifrån sett är föräldraskapet märkligt. Samtidigt som det tycks vara högsta graden av normalitet- "när man får barn" , "andra barnet.." osv- hör jag nästan enbart negativa saker. Jag får ofta kommentaren "oj, ja det är så jobbigt- sömnen, skriket osvosv... men grattis". Jag upphör itne att förundras över grattis. Och tänker men varför gör de om det? Så, självklart, ja, det är klart man inte vet hur ngt är som man inte har upplevt. Liksom man inte vet hur det är att förlora sin förälder, separera, immigrera osv. Men, jag tror inte att det är "gnället" som avses. Utan snarare att jag väldigt sällan hört ngn säga ngt positivt överhuvudtaget om att ha barn alls-förutom "grattis". Ändå liksom? Till vad? Till framtida lidande? Det är lite som lumparhistorier kanske- en slags gemenskap som bygger på "vi som har haft det så tufft" Och vem som hade det värst- vinnaren! Också en väldigt tydlig markör av att "vara med" i klubben eller "inte med". Föräldrar understryker sina resonemang med "det kan man inte förståp om man inte har barn" "så känner man efte första/andra/tredje barnet" som om de levererar universala sanningar. Bara det alla tycker olika. Alla berättar för mig om "hur man" känner ifnör föräldraledighet- olika lösningar- men samma argument. Som om individuellt tyckande, värderingar, smak och livsstil hade suddats ut.
Mycket mycket märkligt fenomen som gör mig mkt mkt kluven.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Hej anonym. Jag ska berätta en hemlighet för dig. Du är gravid, eller hur? Du ska få ett barn? Helt ärligt tror jag många med barn är rädda för att berätta exakt hur fantastiskt det är med barn för dem som är barnlösa. Jag är i alla fall det. Ibland tycker jag att det är riktigt obehagligt. För jag kan få sådana där riktiga rysningar, "tänk om", tänk om jag inte hade fått mina tre barn! Men då tröstar jag mig med att jag inte hade vetat eller förstått vad jag gick miste om. Med andra som har barn kan jag sitta i timmar och prata om hur fantastiskt det är att ha barn. (I jobbiga stunder har jag suttit i timmar och pratat om hur jobbigt det är också, men ytterst sällan, inte de sensaste sex, sju åren - och jag har bara haft barn i 8,5 år.) Men vågar det med väldigt få barnlösa personer. Fegt kanske. Men om det nu är så att de inte kommer att få barn, varför ska jag då sitta och berätta hur fantastiskt det är? Kanske vill de inte ha barn? Ofta kan de inte få barn, eller har försökt länge. I alla fall är det ofta så i min ålder. Med min man kan jag prata om våra fantastiska barn hur länge som helst. Men det skulle bara låta patetiskt för vem som helst annan. Så jag ligger lågt. Men jag är så otroligt tacksam över mina barn. De är finast i världen och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Vad skulle jag gjort med mitt liv? En helt ofattbarn tanke. Barn är så fantastiskt roligt att ha! Lycka till med bebisen i magen!

Ana sa...

Word rebecka!
Och folk som bara hör gnäll, lyssnar nog inte så noga. Och ser kanske inte hur föräldrar springer över hela stan vid 16-tiden för att de längtar ihjäl sig efter sina ungar som är på dagis. Inte alla dagar, men många. Barn är som de flesta människor som du måste bo nära inpå och träffar väldigt ofta: Jobbiga ibland, ljuvliga ibland.

Lisa sa...

Ana: Det du skrev om föräldrar som springer över stan vid 16 tiden fick mig lite tårögd. För precis så är det ju - att de alldra flesta föräldrar längtar så det svider efter sina barn emellanåt. Då varje ytterligare sekund de måste vara borta från dem är smärtsam.

Tycker det är obehagligt hur debatten stundtals insinuerar att föräldrar (läs mödrar) inte älskar sina barn tillräckligt när de nyttjar barnomsorg och vill delta i livet utanför hemmet. Relationen mellan barn och deras föräldrar är komplicerad och bottenlös och handlar, som Rebecca påpekat, sällan om att umgås och leka. Och att förvänta sig en ständigt närvarande enkel lycka vore att simplifiera relationen, tycker jag.

malin sa...

men är inte det bara mänskligheten(eller svenskar kanske) som är sån? Att man pratar mer om det negativa? Jag har aldrig tänkt på det innan men sen jag blev arbetslös märker jag det konstant, alltså hur mycket folk gnäller på sina jobb! Det är helt galet egentligen och ändå vet jag att de omkring mig gillar och trivs på sina jobb väldigt mycket. Detta är inget som retar mig och jag var troligtvis likadan jag med. Själv tror jag det negativa behöver "komma ur en" på ett annat sätt än det positiva. Få söker väl samtalsterapi när livet rullar på och man är "lycklig"?

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag tycker bara att man ska skilja på gnäll och konstruktiv debatt. Jag tänker att allt mitt politiska engagemang när det gäller jämställdhet och familjefrågor gagnar mina barn! Annars skulle jag inte hålla på med detta. Att försöka skapa ett jämställt samhälle gör man INTE för att man inte vill vara med sina barn! Utan för att man tror på att både män och kvinnor behöver en egen försörjning, för att man tror att barn även behöver sina pappor, att man tror att det är säkrare för barnen om de har stabila relationer till båda föräldrarna (och att båda föräldrarna så långt det går står på egna stadiga ben), och för att man tror att hela samhället blir bättre om vi blir mer jämställda - helt enkelt en bättre framtid för dem! Och tittar man bakåt, hur det har varit, så tycker jag att det har blivit bättre.

Nya Flickrummet sa...

Hej.
Som ofrivilligt barnlös måste jag ändå påpeka att jag uppskattar debatter om familjenormer. Det skulle kännas så mycket enklare med att ansöka om familjehem etc, om det slutade vara så mycket hysch-hysch och tyst förväntan att "det blir (biologiska barn) om det blir". Men jag tycker som du att det är en bra ide att inte fråga eller antyda privat, men ändå -ofta blir det väldigt krystat när ingen vågar påpeka det uppenbara -själv trivs jag bäst med vänner där jag kan prata om det -som inser att det är helt normalt att alla inte kan få biologiska "naturligt gjorda" barn.. För alla barn är ju lika fina för den som vill ha dem, liksom det är härligt att vara barnfri för den som vill det. Oftast har man som barnlös bearbetat de här känslorna massor och kan prata om frågorna -oftast lättare än de som inte gått igenom det.