Jag har inte slutat blogga om någon trodde det. Jag har bara haft fjällsemester. Först konferens i Åre med jobbet och sen fjällen med familjen.
Härligt att vara ledig, men lite ångest över hur mycket efter jag ligger på jobbet nu... Ett dilemma som alltid uppstår efter ledigheten. Vissa saker kan man inte lämna över till andra. Och på en vecka har högen växt till sig...
Nu är det söndagkväll och jag känner mig lite stressad över veckan som kommer. Har blivit ombedd att skriva om hämta tidigt på dagis-hetsen. Så det är det jag sitter och gör nu.
Så nu undrar jag: Känner ni någon hämta tidigt på dagis-hets? När är lagom att hämta? Varför är det så viktigt att hämta tidigt? Och hur kan folk hämta så tidigt? Jobbar de inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
30 kommentarer:
Sista året gick jag ner i tid för att kunna hämta barnen från dagis/fritids mellan 14.30 och 15.00. Jag lämnade dem vid 07.30 och på så sätt blev ju inte dagarna särskilt långa för dem. Inte för mig heller, och det tycker jag mig kunna se på min löneutveckling. När jag jobbade 110% så hängde jag med, men sedan jag började jobba deltid och snittar 80% så har jag halkat efter.
Vi har sonen hos dagmamma och hämtar honom varje dag kl fyra prick, för då slutar hennes arbetstid. Alla hämtar samtidigt, så nej, jag känner inte av någon stress. Annat än att jag alltid är den som hämtar sist, på minuten, eftersom jag är en sådan tidsoptimist.
Hur vi löser det? Jag jobbar 75% och maken 100%. Vi har flexibla jobb och kan jobba hemifrån om det behövs.
Vi ser bara fördelar med att ha valt dagmamma framför dagis, men vi inser att tiderna hade varit ett problem för många, i synnerhet om man är ensamstående.
Det blev så långt att kommentera, så jag bloggade istället :)
http://mcsarcne.wordpress.com/2010/03/22/dadi/
Ja, jag känner stressen! Fast jag vet att jag inte ska, jämför jag mig med andra. Jag hatar det. Sonen går 8-16 och det går jättebra. Om jag skulle gå ner i tid skulle det bara vara för att "alla andra" barn verkar gå 9-15, och därför gör jag det inte. Vi jobbar båda heltid. Jag fattar inte heller hur det går ihop att ha barnet på dagis 9-15, men antar att andra jobbar deltid eller är arbetslösa. Tänker också att 80% oftast är 100% vad gäller insatsen, men 80% av lönen. OCH, skulle hellre ta timmarna och vara hemma en hel dag med sonen, än hämta kl. 15. Jag tänker på det här mer än vad som är nyttigt för mig.
När jag var ensamstående med äldsta pojken lämnade jag först och hämtade sist, suck. Men jag hade inget val och pojken har älskat dagis från första stund så jag har inte haft dåligt samvete. Om han hade mått dåligt av dagis, då hade jag gått under. Nu är jag mammaledig med tvåan och äldsta går i skolan. Vi hämtar 16 varje dag och han vill inte bli hämtad tidigare får då missar han lekstunden (rutiner är så viktiga i en adhd-pojkes liv). Jag förstår inte varför alla bryr sig så mycket om "vad alla andra gör". Om man vill hämta två så gör man det. Men jag fattar inte hur det går ihop, då måste man ju jobba halvtid nästan.
Hetsen ligger alltid och pyr. När man pratar med vänner och bekanta är det absolut tabu att lämna barnen på dagis längre än till 16. Och att ha barnomsorg när skolan har lov är det absolut värsta. Gud nåde den som inte ger sina dagisbarn tre veckors jullov eller en sportlovsvecka.
Mellan 8:30-15 går de flesta barnen. Gissningsvis jobbar en förälder (mamman...) 75%. Vissa använder sig av mor- och farföräldrar för att hålla nere tiderna.
Vår förskola är lite speciell då den över huvud taget inte öpnnar innan 8. Det är med andra ord skvatt omöjligt att vara exempelvis ensamstående och jobba inom vården (jag är föräldraledig och ska sedan studera, så för oss fungerar det bra. Än så länge).
Jag jobbar deltid och eftersom jag är snabb och effektiv på jobbet funkar det utmärkt. Jag vet att det är ovanligt och nog bidrar det till att jag känner mig mycket tveksam till att byta jobb. Trivs bra också så det får nog vara så ett tag till. Sen är ju knepet att dela - min man jobbar heltid men han har så nära till jobbet och flexibelt jobb så han lämnar nästan varje dag kl 9 och hämtar kl 15 två dagar i veckan. När man inte lämnar eller hämtar kan man komma tidigt eller gå hem lite senare. Saxa alltså. Jag känner absolut ingen press från omvärlden att hämta/lämna tidigt men vill det för yngsta barnets och vår egen skull. Skönt att ha lite mer än bara middags- och tröttid på eftermiddagen. Efter sommaren när han är 2,5 år kanske vi går upp lite i tid.
Vi vägrar att dras med i den löjliga tävlingen. Efter att ha bott och arbetat i andra länder, har vi aldrig stött på fenomenet förrän vi kom tillbaka till Sverige. När våra stora flickor var små fanns inte detta. Det verkar dessutom vara ett medel- och överklassfenomen, eftersom där vi bor nu - i ett miljonprogramsområde - råder ingen som helst tävling mellan föräldrarna, tack och lov. Har inga problem med att ha barn på förskolan 8.30-17. Absolut bäst är att vara där på loven, då är det färre barn och jättemysigt för dem som är där, så på lovdagarna är vi alltid där!
Man ska inte bry sig om andra föräldrar, alla har sitt liv och bestämmer själva vad de vill må dåligt över. Med den lyx som heltid i förskola för endast 1260 kr per månad med utbildad och engagerad personal och all mat är, är det konstigt att någon ska må dåligt alls.
Nej, vi känner ingen sådan stress alls. Är både hårdhudade ;-) och turen att ha vänner som heller känner av hetsen.
Visst är det så att förskolan börjar avfolkas vid 15, men det finns också några barn som går 07.30–17.30 eller längre.
Genom att båda gå ner till 90% och köra på att den som inte lämnar går till jobbet tidigt för att hämta sedan, har vi möjlighet att hämta 16.30 (och då är barnen alltid sura för att vi är för tidiga ...).
Hade man inte behövt tänka på det där med att få maten på bordet i rimlig tid, hade vi utan en gnutta skam i kroppen ;-) dragit ut lite längre på dagarna.
Vi som familj trivs med att vara tillsammans så därför vill vi inte vara ifrån varandra långa dagar. 6h/dag på förskolan är absolut max enligt mig!
Min man och jag lever enligt hur vi som äldre kommer tänka. Vi kommer inte ångra en sekund av den tid vi varit tillsammans med våra barn och med varandra! Inget jobb i världen och inga pengar i världen kan få oss att tänka/prioritera annarlunda!
Dessutom har vi fantastiskt roliga och givande jobb som vi trivs med!
Det råder en viss hets - även om det kanske är ett medel/överklass problem. De flesta människor måste faktiskt arbeta för att överleva - inte för att sätta gulkant på tillvaron. Har även råkat ut för dagisfröknar som gärna spär på det dåliga samvetet, vilket gör mig vansinnig!
Vi har, som många andra, inga nära släktingar som kan hjälpa oss med lämning/hämtning/lov. Min erfarenhet är att många föräldrar på våra barns dagis jobbade heltid men hade mor/farföräldrar som hjälpte dem att "hålla nere" tiden på dagis. Den möjligheten har vi aldrig haft.
Nu när jag är företagare har jag ibland större möjligheter till ett mer flexibelt liv. Men det är ju definitivt inte alla som har det så. Fast jag helst vill se mig som en som inte låter mig påverkas av hetsen - får jag dåligt samvete när lappar om påsklov/sportlov etc ska fyllas i (döttrarna går i nollan så de är ju mer medvetna om "lov" nu). Under dagisperioden skulle jag aldrig bry mig om loven - de var som vilka veckor som helst.
Håller med Catarina. Vi har bra dagis med bra utbildad personal. Det är en service till arbetande föräldrar.
Jag känner definitivt hetsen. Vårt dagis uppmuntrar till tidig hämtning, vilket föder dåligt samvete. Vår son går 8.30 till 2, vilket vi löser genom att jag börjar tidigt, jobbar 90% och hämtar och min man jobbar 75% och lämnar.
Jag tycker det är bra att vi kan ha det så och så klart trivs "vi som familj" "med att vara tillsammans", men jag tror inte att detta skiljer oss från familjer där längre dagar är nödvändiga.
Jag anser att dagis bör vara designat för heltidsarbetande föräldrar och det är obehagligt när det sätts likhetstecken mellan korta dagisdagar och ett lyckat föräldraskap.
Jag är väldigt glad att jag kunnat vara hemma med mina barn länge och ha dom korta dagar på förskola och fritids.
Det är ingen tävling föräldrar emellan upplever jag iallafall och jag skulle inte bry mig det minsta om det så var för vi i vår familj gör det vi tycker är bäst för oss och har möjlighet till. Däremot har jag lite svårt att förstå de som har möjlighet att vara hemma mer med sina barn, men ändå väljer att lämna dom längre tid för att kunna köpa den där senaste bilmodellen eller åka på den där Thailandsemestern, men men alla är vi ju olika.
Jag bor i Belgien och här är det verkligen annorlunda. Ingen skulle drömma om att ge en annan förälder dåligt samvete för att man har barnen på dagis/hos dagmamma den tid man betalar för. Här finns nämligen inga föräldradagar som kan tas ut tills barnen går i skolan och barnomsorgen kostar mycket mer. Vi betalar i genomsnitt 350 euro/månad för 4 dagar/vecka hos en dagmamma. Jag lämnar vår dotter runt kl 8.30 och min man hämtar henne runt kl 17. Dom 3 månaderna föräldraledighet som man har rätt till efter 15 veckors mammaledighet har jag valt att ta ut 1 dag/vecka i 15 månader i stället för på heltid. Ersättningen är nämligen bara 700 euro/månad före skatt. Tycker att jag får ut mer av tiden på det här sättet. Fast å andra måste jobbet göras på 4 dagar i stället för 5 :-)
Det där med lov känner jag inte alls igen. Vi har 25 semesterdagar per år, that's it, det ska täcka all ledighet. Vi har heller inga mor-eller farföräldrar i närheten som kan hjälpa till. Så att ta 3 veckors jullov, sportlov, påsklov och 10 veckors sommarlov är en total omöjlighet. Dagmamman har stängt 3 veckor per sommar och på dom nationella helgdagarna när vi ändå inte jobbar.
Sammanfattningsvis: herregud vad bra ni har det i Sverige! Jag kan sakna alla privilegier som barnfamiljer har nu när jag har barn själv. Innan tänkte jag inte så mycket på det. Förutom att det kunde vara irriterande med småbarnsföräldrar som var borta i princip hela sommaren, alla lov och gick hem kl 14.30. När hinner dom jobba egentligen brukade jag tänka! Fast det är klart man ska prioritera barnen och familjen om man kan. Problemet är väl att det oftast är kvinnorna som känner att dom borde prioritera barnen. Många män verkar vara befriade från dylika känslor.
Nåväl långt inlägg. Vad jag egentligen ville säga är att jag tror detta är ett väldigt svenskt medel/överklass problem!
Vi har 3 barn. Äldsta på lågstadiet går hem själv = hemma 12.30 - 14.00. Yngsta på dagis hämtas 13.15 och mellan på 6-års senast 13.45. Det funkar med hjälp av makens flexibla arbetstider samt studier/f-ledighet. I höst arbetar jag 75% och maken samma eller något mer. Vi räknar med att hämta vid 14.
Tidigt? Ja, speciellt ett av våra barn klarar inte längre dagar. Vill vi har en trevlig eftermiddag/kväll tillsammans utan allt för många utbrott så är det här max. Vi har inget val, inga far-morföräldrar att kalla in och trivs väldigt bra med detta.
Kanske jag hör till dem som stressar andra. Ja, för det syns ju att vi har det bra både ekonomiskt, trots högst normala inkomster och på andra sätt. Barnen har tidigar gått längre dagar men detta mår vi alla bättre av. Det var dock ett svårt beslut att gå ner i tid. Gissa om vi blev motarbetade!! Barnomsorgspersonal la sig i, föräldrar till barnens kompisar ... "och vad säger er arbetsgivare" lät nog den äldre generationen undslippa sig.
Jag har större förståelse för att läta barnen gå längre på dagis där miljön är lugnare. Fritids kl 16-17 är inte en barnvänlig miljö. Då säljer jag hellre bilen än att låta barnen vara där!
Till dig som stressas av andras hämt-tider: skulle du/ni och era barn må bättre av att få gå hem tidigare? Det är för mig det som avgör när det är dags att gå hem. inte andras tider.
Jag tror dock att om fler satte barnen i första rummet, jobbet i andra och utnyttjade vår rätt att gå ner i tid skulle vi få lugnare och gladare barn i stort.
Maria
Jag får väl en skopa ovett efter detta men frågeställningarna känns väldigt kvinnliga. Jag känner inte en enda man (och då känner jag många småbarnsfäder) som ens snuddar vid de frågeställningarna. Och tro mig, de älskar sina familjer mer än allt annat!!
Det funkar väl inte att leva sitt liv i osäkerhet vad andra tycker, eller för all del osäker på hur barnen ska må eller hur mycket andra jobbar eller har råd med? Va? Jag förstår inte hur ni (som nu funderar på dessa frågor) orkar? Det kommer ju alltid finnas de som har det bättre ekonomiskt eller på annat sätt, hur ska man kunna jämföra sig med dem?
Skulle vara intressant att få höra lite HUR ni tänker som verkligen funderar på dessa frågor.
Tony J - jag tänker inte ge dig "en skopa ovett". Jag tror att du har alldeles rätt! Jag tror absolut att detta är något kvinnor funderar kring, ältar och diskuterar och känner skuld över! Och inte pappor. Det intressanta är varför det är så? För om det vore så enkelt att säga att man ska sluta tänka "fel" tankar, så skulle många saker lösa sig här i världen. Men så enkelt är det ju inte. Det finns en anledning till varför det just är kvinnor som tänker så här. Varför tror du? Och jag är inte det minsta ironisk. Jag vill verkligen höra vad du tror.
Det här tänker jag på varenda dag, och visst är det en tävling. Vi förlorar alltid.
Vi lämnar varsitt barn på skola och dagis i olika ändar av stan kl 07.30-08.00 och hämtar kl 16 och storasyster 16.30.
Fredagar lediga.
Jag jobbar minst en timme varje kväll efter läggning som det är nu, och jag skulle aldrig hinna med mitt jobb om jag gick ned till 80 procent, samma för min man. Vi skulle få samma jobb att utföra för mindre lön.
Jag skulle vilja veta hur människor får till sommarlov, höstlov, jullov, sportlov, påsklov, och några veckor i Thailand, hur avtalar man sig till 17 veckors semester om året?
Vi fixar åtta veckor på sommaren med lite trix och byten, farmor och farfar etc, och ett par veckor vid jul, men alla dessa andra lovveckor? Vi är ju inte lediga tillsammans hela tiden precis.
Till alla er som mår dåligt av att barnen har för långa dagar, kom ihåg att efter 14.30 brukar det bli så lugnt på förskolan att personalen faktiskt har individuell tid för dem som är kvar. Det är inte alltid dåligt det heller, även om man önskar att man hade mer av vakentid.
Jag tror Tony har rätt. Jag har visserligen känt en fläkt av det ni skriver om men inte lika mycket. Kvinnor kontrolleras och kontrollerar varandra så mycket mer, och det mönstret borde brytas. Förskolan är ju till för att avhjälpa! Var inte ängsliga för att nyttja det! Och att jämföra med 'alla' som åker på Thailandsresor, har långa lov, etc. det är ju inte mer moget än tonåringen som säger att 'alla andra' får Wii, dator, mobil, språkresor mm. Slå er fria från detta, vädjar jag ... Och rannsakning av en själv, kanske: deltar ni i dagistidskontrollen av andra, genom att exempelvis fråga varandra, jämföra, skryta lite om den tidiga hämtning som trots allt görs ibland, eller?
David - du har helt rätt! Vad som måste till är en omprogrammering! Vi måste sluta att jämföra oss, sluta att ha dåligt samvete. Men det är lättare sagt än gjort, för detta sitter så djupt! Se bara här på kommentarerna här ovan! Flera skriver att de undrar varför folk väljer Thailand-semestrar i stället för att vara med sina barn, eller undrar över föräldrars (läs mammors) prioriteringar. Detta möter mammor varje dag. Inte säger pappor så till varandra? Inte hoppar någon på alla småbarnspappor som jobbar mest av alla i samhället (enligt statistiken). Jag tror att man på djupet måste försöka förstå varifrån den här mammaskulden. Har precis lämnat in min debattartikel - länkar så fort den kommer in i tidningen (säger inte vilken än ;-)
David - du har helt rätt! Vad som måste till är en omprogrammering! Vi måste sluta att jämföra oss, sluta att ha dåligt samvete. Men det är lättare sagt än gjort, för detta sitter så djupt! Se bara här på kommentarerna här ovan! Flera skriver att de undrar varför folk väljer Thailand-semestrar i stället för att vara med sina barn, eller undrar över föräldrars (läs mammors) prioriteringar. Detta möter mammor varje dag. Inte säger pappor så till varandra? Inte hoppar någon på alla småbarnspappor som jobbar mest av alla i samhället (enligt statistiken). Jag tror att man på djupet måste försöka förstå varifrån den här mammaskulden. Har precis lämnat in min debattartikel - länkar så fort den kommer in i tidningen (säger inte vilken än ;-)
Vi (jag) tillhörde de som hämtade bland de sista och ofta sist (15.45-16.30). Känner igen skuldkänslorna, som jag vet att min man aldrig har haft.
Läste just en kvinnlig cio's krönika s. 6 i ComputerSweden nr22 denna vecka. Läs gärna den.
Speglar en del skillnader i förutsättningarna.
Rebecka,
Håller med dig om att det kan vara så att det är mammor som känner skuld. Då gäller det att fundera: har skulden något att säga mig? Vill/behöver familjen kortare dagar? Eller är det jämförelse-nojja att bortse ifrån? Det är ju tur att vi förmår känna skuld för ibland har den något väldigt viktigt att säga oss!
Tänkte också på det du skrev om pappor:
"Inte hoppar någon på alla småbarnspappor som jobbar mest av alla i samhället (enligt statistiken)." Nej för här gäller det omvända. Det hoppas på pappor som min man som ett par dagar i veckan hämtar 13.30 trots att han har ett 8-17 jobb!!
Maria
Maria - och det är ju fruktansvärt! Men det är ju så här könsroller bevaras och återskapas! Hela tiden. Män som är hemma tio månader med sina bebisar (som min man varit med våra tre) får reaktionen "så länge?" och frågan om de inte trivs på sitt jobb. Medan jag som mamma får reaktionen "så kort?" och frågan om jag inte vill vara hemma längre... Det är detta vi behöver diskutera och ifrågasätta och jobba emot. För det förstör och motverkar människors möjligheter att välja själva! Och visst kan vi avfärda detta med att man bara ska strunta i alla förväntningar, alla yttre krav och alla kommentarer. Men de flesta är inte så starka. Vore vi det skulle något som trender inte existera. Vi är betydligt mer påverkbara och homogena än vi vill ge sken av. Men vi maskerar vårt anpassningsbehov/socialisering med att påstå att det är vi själva som har valt det...
Tack, Rebecka! Lycka till med artikeln.
Jag fastnade för detta:
"Då gäller det att fundera: har skulden något att säga mig? Vill/behöver familjen kortare dagar? Eller är det jämförelse-nojja att bortse ifrån?"
Här är väl pudelns kärna. Men vad "skulden" har att säga oss -- det är ju lätt hänt att somliga mammor, kanske de flesta, är hyperkänsliga för minsta antydan till skuldkänslor. Jag tycker man borde se det mer sakligt. Trivs barnen på förskolan? Visar de tecken på att vilja vara längre tid där, eller kortare? Om de inte mår bra av så kallat långa dagar är det ju mycket klokt att jobba mindre och vara hemma mer. Men om det bara känns så, utan några tecken, då bör man väl ifrågsätta känslan. Alla utbrott etc. kan knappast bero på för lite uppmärksamhet från föräldrarna, det kan också vara tvärtom! För lite annat som drar från omvärlden, och barnet blir centrum för all uppmärksamhet och därmed avsläst in i minsta skrymsel, och vips har man skapat en mycket känslig varelse som lätt får "utbrott".
Jag läser i senaste numret av Vi föräldrar en insändare från "Forum föräldraskap" med rubriken "Jag slår knut på mig själv", om en mamma som inte får mycket kärlek tillbaka från sina barn -- och hon jobbar halvtid "(bättre för barnen såklart!)". Här verkar det snarare vara alltför mycket engagemang i barnen, alltför mycket närhet och uppmärksamhet, som knäcker föräldern och knappast gagnar det uppväxande släktet.
När jag läste tänkte jag: kanske öka tiden på dagis? Och se till att skaffa ett intressant arbete eller intressanta uppgifter i arbetet, som gör att föräldern får en viss distans till föräldraskapet och därmed faktiskt blir en bättre förälder?
Jag tror att förskolan kan bidra med balans i tillvaron för barn, så att de förstår att världen är större än familjen och lär sig socialt hänsynstagande och delaktighet. Så istället för att ha dåligt samvete bör man se förskolan som en tillgång, en resurs, som gör det möjligt för människor att utvecklas. Och samtidigt kan föräldern faktiskt göra detsamma.
Allt detta handlar ju inte om pengar (att maxa lönen eller karriären) utan om ett djupare slags välbefinnande, tror jag. Och att våga släppa taget om sina barn, då och då (till slut helt och hållet).
Tack, Rebecka! Lycka till med artikeln.
Jag fastnade för detta:
"Då gäller det att fundera: har skulden något att säga mig? Vill/behöver familjen kortare dagar? Eller är det jämförelse-nojja att bortse ifrån?"
Här är väl pudelns kärna. Men vad "skulden" har att säga oss -- det är ju lätt hänt att somliga mammor, kanske de flesta, är hyperkänsliga för minsta antydan till skuldkänslor. Jag tycker man borde se det mer sakligt. Trivs barnen på förskolan? Visar de tecken på att vilja vara längre tid där, eller kortare? Om de inte mår bra av så kallat långa dagar är det ju mycket klokt att jobba mindre och vara hemma mer. Men om det bara känns så, utan några tecken, då bör man väl ifrågsätta känslan. Alla utbrott etc. kan knappast bero på för lite uppmärksamhet från föräldrarna, det kan också vara tvärtom! För lite annat som drar från omvärlden, och barnet blir centrum för all uppmärksamhet och därmed avsläst in i minsta skrymsel, och vips har man skapat en mycket känslig varelse som lätt får "utbrott".
Jag läser i senaste numret av Vi föräldrar en insändare från "Forum föräldraskap" med rubriken "Jag slår knut på mig själv", om en mamma som inte får mycket kärlek tillbaka från sina barn -- och hon jobbar halvtid "(bättre för barnen såklart!)". Här verkar det snarare vara alltför mycket engagemang i barnen, alltför mycket närhet och uppmärksamhet, som knäcker föräldern och knappast gagnar det uppväxande släktet.
När jag läste tänkte jag: kanske öka tiden på dagis? Och se till att skaffa ett intressant arbete eller intressanta uppgifter i arbetet, som gör att föräldern får en viss distans till föräldraskapet och därmed faktiskt blir en bättre förälder?
Jag tror att förskolan kan bidra med balans i tillvaron för barn, så att de förstår att världen är större än familjen och lär sig socialt hänsynstagande och delaktighet. Så istället för att ha dåligt samvete bör man se förskolan som en tillgång, en resurs, som gör det möjligt för människor att utvecklas. Och samtidigt kan föräldern faktiskt göra detsamma.
Allt detta handlar ju inte om pengar (att maxa lönen eller karriären) utan om ett djupare slags välbefinnande, tror jag. Och att våga släppa taget om sina barn, då och då (till slut helt och hållet).
Och där kom den (även om jag är lite sen på bollen, då), från anonym 22 mars 15.52:
"Däremot har jag lite svårt att förstå de som har möjlighet att vara hemma mer med sina barn, men ändå väljer att lämna dom längre tid för att kunna köpa den där senaste bilmodellen eller åka på den där Thailandsemestern, men men alla är vi ju olika."
Hur många är det egentligen som arbetar långa dagar för att ha råd att åka till Thailand? Ganska få, skulle jag tro.
Troligen arbetar de flesta heltid för att de ska få vardagen att gå ihop – hur många kan egentligen försörja sig på halvtidslöner? Hur många har så pass höga löner att man kan skära bort hälften utan att det inverkar menligt på vardagen?
De finns, de familjerna, men det är knappast så många att det är ett problem. Och har man en så hög lön har man ofta också ett arbete som inte är så lätt att göra deltid av, och så heter man troligen Göran och inte Görel ... Och där dök jämställdhetsfaktorn upp igen.
Inte undra på att kvinnor känner större skuld – vi har ansvaret både praktiskt och känslomässigt.
Malinka,
Jag tror otroligt många barnfamiljer med två heltidsinkomster skulle kunna avvara en halv lön utan någon större inverkan på vardagen! Googla lite på hur mycket bättre ekonomi barnfamiljer fått de senaste 10 åren.
Vi har av olika skäl "bara" haft en lön under flera år, men med mer tid för barnen. vi har minskat en del på konsumtionen men det har det varit värt.
Det "kostar" ofta att jobba mycket för bristen på tid gör att många föräldrar som vi möter löser ekvationen genom att ha kanske två bilar/städhjälp/laga mindre mat från grunden/kompensera trötthet med långsemestrar utomlands. Det här är inte menat som pekpinne utan att tid ibland kan vara minst lika värdefullt som pengar!
maria
Maria, det finns säkert sådana familjer. Frågan är om de är så många att man behöver bli upprörd över att "folk lämnar barnen på dagis för att jobba ihop pengar för att leva lyxliv".
Dessutom är det nog fler än man föreställer sig som sliter med att få ihop ekonomin. Eller, som vi, lever inom okej men tajta gränser. Det kan man nog inte räkna ut, om man inte känner oss lite närmre.
Malinka - bra skrivet!
Skicka en kommentar