Jag har funderat på det där som så många använder som argument också: Men man skaffar sig väl barn för att vara med dem...
Gör man? I vilken tid, vilken kultur, vilket land gör man det? Var har man den möjligheten ens?
Jag tror faktiskt inte man skaffar barn för att vara med dem - så enkelt är det. Självklart vill man vara med dem mycket. Men man vill också fortsätta jobba och umgås med vuxna. Och barn kommer inte heller till denna värld för att umgås med sina föräldrar! Det är ett feltänk. Barn kommer till världen som unika individer som ska ut i världen och klara sig själva och interagera med andra. Vi föräldrar ska finnas här och göra dem trygga och hjälpa dem att klara sig på egen hand. Men inte är det meningen att de finns för att vi ska vara med dem?! Jo, första tiden, visst! Men vilket fruktansvärt öde för ett litet barn och komma till världen så att mamma (för det är mammor det framför allt gäller, pappor behöver sällan försvara varför de skaffade barn om de inte ska vara med dem...) ska ha någon att vara med!
Och sedan tänker jag på en del kommentarer under debattartikeln (på aftonbladet.se), många där är väldigt elitistiska! De skriver att det där med jämställdhet och försörjning och sånt, det ska man ha fixat innan man får barn, annars borde man inte ha barn! Alltså om man inte kan hämta barnen tidigt borde man inte ha skaffat dem över huvud taget! Så vad betyder det? Att det bara är vissa, exempelvis övre medelklassen, ja, den GIFTA övre medelklassen, som borde ha barn! Hur är det med fattiga länder? Eller bara ett land som USA där föräldrar ofta behöver två jobb för att kunna försörja sina barn (och där var tredje barn har känt på hunger, nyhet i går) - där ska man över huvud taget inte skaffa barn?
Och hur gör man med dem som har valt "fel" pappa? Eller bara inte längre vill vara gift med barnets pappa och som sedan måste jobba heltid för att försörja sig och barnen? Ska de inte heller få ha barn? Vad är det för elitiskt högerkonservativt synsätt? Jag blir mörkrädd när jag läser vad vissa skriver!
Och sen kanske ni är nyfikna på lösningen? Ja, jag har förstås ingen lösning direkt. Men jag tror att det dels underlättar om man lyfter på filten och synar den där hetsen, den där mammaskulden och funderar på vad som ligger bakom. Och också visar att den inte är individuell, utan strukturell. Och i allra högsta grad kulturell (en bekant som bor i Spanien kände sig som en supermorsa då hon satte sin tio månaders på dagis, eftersom de flesta andra låter barnen börja på dagis vid fyra månader...).
Sedan är min tanke att detta blir en ond cirkel där samhället litar på att många mammor och en del pappor slår knut på sig själva för att försöka flexa, hoppa över lunchen, fuska på jobbet för att kunna gå tidigare för att inte hämta så sent. I boken kallar vi dem backup-mammorna. De som ser till att allt funkar ändå! Så länge de finns och så länge det finns män/pappor som INTE behöver beröras av att de får barn, kan arbetslivet välja männen framför kvinnorna (och det gör de!! Det finns massor av undersökningar som visar att arbetsgivarna ser kvinnor 30+ som riskarbetskraft - föräldralediga, vabbande, deltidsjobbande, klämdagslediga, tankarna någon annanstans än på jobbet...). Den dagen då vi har ett jämställt föräldraskap (och då menar jag inte att varje familj delar 50-50, utan att föräldraskapet i stort är jämställt, med naturliga individuella skillnader) då kommer också samhället och arbetslivet vara tvungna att räkna med att arbetskraft i åldern 25-45 troligen kommer att få barn och allt vad det innebär. Kanske blir det då en massa positiva effekter att 20+ plötsligt blir attraktiva på arbetsmarknaden? Eller 50+?
Vore inte det toppen? Jag förordar inte på något sätt långa dagar på förskolan (och ja, jag vet att det heter förskola! Och jag förringar inte alls förskolans betydelse eller personalens kompetens, tvärtom!), utan ett samhälle där barnen räknas. Där BÅDE män och kvinnor blir föräldrar och att det innebär en del som gör att de inte kommer att kunna ha fullt fokus på arbetslivet just de åren. Ett samhälle där vi inte har vissa krav på mammor som vi inte har på pappor. Där mammor inte behöver bevisa att de älskar sina barn hela tiden (och inte pappor).
Åsikter på det?
Ps. Och så glöm inte att läsa vad den gamla kära Louise Hallin tycker om sena hämtningstider och hämtningsstress... (Ingen överaskning direkt.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
24 kommentarer:
Generellt skaffar folk av egoism:
För att "vara normal". Få status. Förverkliga sig själv. För att inte vara ensam. För att inte bli ensam när man blir gammal. Känna sig älskad av någon. Ha någon att älska. Glömma problem. För att inte bli lämnad av partnern. Förbättra relationen till partnern. För att man har dåligt samvete som inte ger svärföräldrarna barnbarn. Listan kan göras längre.
Om det handlade om altruism hade man adopterat från utvecklingsländer eller ännu troligare skänkt pengar till diverse välgörenhetsorganisationer som arbetare för barnen i utvecklingsländerna.
Givet att man faktiskt skaffar barn av egoism vore det mer etiskt försvarbart att skaffa barn först när man har tillräckligt goda förutsättningar att ta hand om dem. Vad tillräckligt goda förutsättningar innebär i sammanhanget kan jag dock inte svara på.
Generellt skaffar folk BARN av egoism:
"Och hur gör man med dem som har valt "fel" pappa? Eller bara inte längre vill vara gift med barnets pappa och som sedan måste jobba heltid för att försörja sig och barnen?"
Till att börja med kan man sluta se barnen som något man ska "vinna" i en vårdnadstvist och låta papporna fortsätta umgås med sina barn.
Hur ska pappor som vill träffa sina barn, men som fått dom med "fel" mamma göra? Hela vårt samhälle är uppbyggt kring myten att mammor är den bättre föräldern. Pappor har få rättigheter, men många skyldigheter när det gäller föräldraskap.
Ska man ha en jämställd arbetsmarknad där män traditionellt haft fler fördelar, så måste man samtidigt göra föräldraskapet mer jämställt där mammor fortfarande har i princip alla fördelar.
Ämnet kanske kräver en helt egen diskussion. Och jag hoppas att det kan bli det. Men får pappa-rättigheter ta plats på en feministisk blogg? ;)
Jo då! Om inte papparättigheter fick plats här så skulle det inte vara en feministisk blogg!!!
Vad jag menar med "fel" pappa är de fall (känner tyvärr till alldeles för många) där pappan inte vill ha något med barnen att göra. Och bland de jag känner finns det betydligt fler av den sorten, än pappor som slåss för att få umgås med sina barn. Men det kanske bara är i mina kretsar, jag är fullt medveten om att det finns mammor som motverkar umgänget för pappan.
Jag är ju feminist och tycker ju att mammor och pappor är lika mycket värda och att det borde börja synas ute i verkligheten snart (fast det är långt kvar, därför bland annat finns denna blogg).
Ha, det här känns som att läsa min egen oformulerade kommentar till tidigare inlägg. Jag började att skriva en tanke längre ned, men klickade bort den eftersom den blev så svamlig och "intetsägande". Men nu har du sasgt allt jag precis ville säga nedan.
Jag är kvinna. Jag jobbar mycket. Jag har två barn. Jag ser mig som en jämställd person. Ändå är det bara jag i min relation som ibland har dåligt samvete över att mina barn kommer först och hämtas sist på förskolan. Min man tycker bara att det är toppen att vi har en sådan fantastisk förskola till våra barn (som satsar på anknytning till barnen trots att de har ungefär 5,5 barn per vuxnen - replik till Louise Hallins artikel om förskola i Aftonbladet). Så han "skäms" aldrig. Jag har nu därför bestämt mig för att vi är två jämställda föräldrar som gemensamt fattat beslutet att göra som vi gör med jobb och förskola. Alltså vägrar jag numer dåligt samvete.
Kan ju sluta med att sticka ut hakan och säga att jag jobbar "mer än jag just nu ekonomiskt behöver" för att jag gillar mitt jobb. Sådär ja, nu kommer jag snabbt att tillskrivas epitetet dålig mamma. Det är dock ett mycket aktivt val jag gjort. Man vet aldrig vad som händer i framtiden. Kanske vår kärlek inte överlever hela livet och då vill jag ff vara en attraktiv person på arbetsmarknaden så att jag kan försörja mig och mina två barn. Jag vill också vara en vuxen som har en hygglig pension framöver, om det nu skulle vara så att vi delar på oss eller om min man (som männen i min familj verkar göra) dör före mig. Jag vill också bidra till en förändrad syn strukturellt kring kvinnlig arbetskraft för att ge mina döttrar en större möjlighet att göra egna medvetna val utifrån sig själva som individer och inte som tillhörande ett kön.
Visst skaffar man barn av alla de där skälen Johan räknar upp och sen helt plötsligt älskar man dom där ungarna och vill vara med dom iaf någon liten stund när alla är pigga. Om vi kunde minska konsumtionshetsen skulle vi kunna jobba mindre, vilket vore bättre, tycker jag.
Och Helene, män skäms generellt mindre än kvinnor för en massa saker. Så det är väl bra att träna på att försöka låta bli att skämmas för det ena eller andra?
Helene! Jag jobbar också mer än vad jag ekonomiskt behöver just nu! Dels har jag den posititionen att det är svårt att bara tacka för sig och kliva ner, dels älskar jag mitt jobb! Jag håller med om allt du skriver! Jag tror vi jobbar för att vi gillar det, vi jobbar för att vi måste och förhoppningsvis jobbar vi för att ha en säkerhet om något skulle hända i framtiden!
Jag har också försökt skippa skulden. Men märker att den kommer tillbaka om jag inte aktivt jobbar på det. Och, det är lättare att faktiskt pussla ihop vardagen när man lever jämställt och det gör vi.
Jag blir också mörkrädd över en del resonemang eller framförallt fördömande. Man glömmer lätt att hemmafru-tiden egentligen var en kort passus i vår historia och att det är vettigare att föräldrar håller reda på mataffärens öppettider än jagar hem bufflar och samlar nötter. Barn är en gåva och samtidigt meningen med livet. Vi har dom till låns, de ska klara sig själva i samhället sen... när vi inte längre finns.
Loise sammanfattar det bra tycekr jag:
Karriärsteg, villaamorteringar, egen träningstid – när det kommer till småbarnsföräldrars priolista är Louise Hallin tydlig med vad hon tycker:
– När det gäller jämställdhet, rättigheter och jobb är tre personer involverade: mamman, pappan och ett litet barn. Men vi i Sverige tar bara hänsyn till mammans och pappans behov.
----------
Långt fler än de som hämtar vid 15 skulle kunna göra det om de inte prioriterade karriär, dyrt boende, dyra kläder och vanor, dyra semestrar. Allt detta bör verkligen inte komma före tid med sina barn!
Det är att vara väl blåögd att säga att barnen inte behöver mer tid med sina föräldrar än ett par stressiga timmar kvällstid när alla hushållssysslor oxå ska göras. Lyssna på skulden istället och förändra och prioritera efter det!
Alla kan inte jobba deltid men väldigt många skulle kunna få mer tid med sin familj om de prioriterade tid framför pengar och status!
Jag hade kunnat skriva inlägget ovan.
Nu vill jag bara säga att det är tämligen ointressant av vilka skäl folk skaffar barn. När barnen väl kommit till oss är det viktiga att det är vår skyldighet - moraliskt och enligt lag - att t ex inte försumma dem på ett för deras utveckling negativt sätt. (Vi har också en skyldighet att försörja dem men där finns det ju stödsystem som barnbidrag, socialbidrag etc.)
Naturligtvis kan föräldrar kompleteras med andra viktiga vuxna men hur mycket vuxenkontakt får en etta-gluttare under en dag när det är 1 lärare på 25 barn? Möjligtvis får den som stör mest sin beskärda dos ...
Jag vill vända på steken. Hur skapar vi ett så bra samhälle som möjligt för våra barn? Vad behöver mamma och pappa göra? Skola/barnomsorg? Idag har 5% av alla barn kontakt med BUP under ett år. Stora studier i bla Finland visar att ytterligare 10% av barn och unga har svårigheter som borde utredas o/e behandlas.
När vi har "fixat" våra barns OCH de barn som finns i deras närhet välmående - DÅ kan vi börja jobba heltid för att det är roligt och pengarna kan komma till pass ...
maria
Jag bara reflekterar vidare över saker man bara kläcker ur sig, som att man kan bo billigare... jag undrar mycket över var alla dessa billiga boenden finns. Är det i mögelhusen i förorterna? Jag bor i hyresrätt i Göteborg och det är inte billigt, vill man bo nära de bättre skolorna (vilket jag tycker i framtiden är att satsa på sina barn). Ett hus för 4 miljoner kan vara oöverkomligt för vissa, men det kan en hyrestrea eller en bostadsrätt också vara. Allas förutsättningar är ju så olika
Malin,
Det finns billiga boenden i mitt län i mellansverige! Nej, en hyresrätt i Göteborg eller bodstadrätt är inte billig för det är ju en storstad. Men hur mycket slit och tid borta från barnen är det värt för att bo just där? för den vuxne? För barnet?
Ibland är det så mycket vi vuxna måste att barnens behov - som de inte uttrycker så klart - inte hörs.
Maria
Men alla kan ju inte flytta till landet eller småstäder - jobben finns ju här! Jag håller med Malin! Vi bodde i hyrestrea inne i Stockholm. Efter tredje barnet blev det ohållbart att bo kvar - vi fick inte plats, eller valde att försöka ge våra barn lite mer utrymme (kändes inte rätt att sätta ett skolbarn i samma rum som en ettåring till exempel och tre barn i samma rum, olika åldrar är rätt mycket - kalla oss bortskämda bara ;-).
Det gick inte att byta hyrestrean mot större så vi fick lämna den och köpa ett så billigt hus vi bara kunde. Vi hade ju inga sparade pengar, mer än vad som räcker till lagfart och pantbrev. Vi flyttade en bit utanför stan, i Nacka, bortanför Skurubron (det tjänar man nån miljon på bara det...) och sen 15 minuters gångpromenad från bussen. Visst tar det lite tid att ta sig till jobbet, men det är helt okej. Huset var ett litet enplanshus på 117 kvadrat med 5 riktigt sm,å rum, från 1970 (och inget renoverat sedan dess heller). Vi hade inga pengar som sagt så vi hade inte råd att renovera. Vi satte för "återställare" på de mörkgröna vävtapeterna och rev ur de 40 år gamla heltäckningsmattorna och la "trä"-golv. Badum och kök har vi inte gjort något åt. Det är verkligen ingen flådig villa vi har köpt. Tvärtom! Men det kostar ändå här i storstockholm. Och hade vi valt ett något billigare hus hade vi fått flytta ut till Gustavsberg och då hade det tagit ännu längre tid till jobbet och då hade barnen fått gå ännu längre på dagis/fritids... Även vår familj som har det rätt okej (framför allt de senaste två åren) svämmer inte över av pengar, det skulle verligen kännas om någon av oss gick ner i tid. Vi har ju tre barn som vi fått på drygt fem år, de har varit hemma cirka 20 månader vardera, så det är inte så att vi har lyckats spara ihop någon buffert heller. Jag säger bara att det inte är så enkelt att folk kan välja hur som helst. Nu jobbar både jag och min man mycket mindre än vad vi gjorde tidigare, jag har en deal med min chef att jag kan ta en halv föräldradag då och då och gå hem klockan 13. Då tar jag ut mina garantidagar (så många fler dagar har vi inte kvar). Men de kommer inte räcka för evigt.
Jag tycker diskussionen här ibland blir smått sanslös. Ska man behöva förklara sig hela tiden, hur man gör när man är föräldern och arbetar? Det har väl människor gjort i alla tider. Jag kan inte tänka mig att barn mår dåligt av att föräldrar arbetar. Sen ska man självklart hinna ses och umgås och göra saker tillsammans, också, men inte måste det föranleda detta millimeterförklarande inför andra, rentav på klockslagen!
Det börjar inte likna skuld längre utan ett brott. Ett brott mot identiteten "Mamma-Framför-Allt"? Mot fantomen "Barnens Behov"?
Rebecka,
Visst finns det många olika, lediga jobb där jag bor, i en av Sveriges 10 största städer. Och bostäder och service till priser som inte är Stockholmska.
Jag menar inte heller att det är enkelt att välja och prioritera - men att det går och att "rätt" prioritering ger nå'n slags själsfrid som många tycks sakna idag. Det är inte heller enkelt att vara förälder, att sätta andras behov i första rummet (och göra avvägningen ibland att nu behöver jag få mina behov tillgodosedda för annars går det illa ...)
Jag har också 3 barn tätt, har hoppat av ett välbetalt chefsjobb och omskolat mig i flera år. Mitt gamla jobb var bra och mycket engagerande men vilken fantastisk resa jag fått göra tack vare mycket tid med barnen och nytt yrke! Den vill jag absolut inte vara utan och har gett mig saker som ett arbete aldrig kunnat ge. Framförallt har den gett mig och min man mod och erfarenhet att betrakta måsten med skepsism. Vilken frihet vi upplever!
Visst hoppade jag av mitt gamla jobb för att villkoren inte passade ihop med mina barns behov, även om min man tog "hälften". Möjligen ett nederlag för samhället men inte för mig, min man, våra barn och vår "mening i livet".
Maria
David, jag håller med! Helt absurd! Det är nog min mammaskuld som spökar!
Tack, Rebecka! Måste dock understryka att jag tycker du är oerhört modig!
En sak till tänkte jag på: föräldraskap som rättfärdigande.
Jag gör X eller avstår från Y och åberopar: för barnens skull!
Oehört vanligt i min lilla värld, och även i denna nätets värld, tydligen.
Till exempel: vi kan inte komma ikväll, det blir för körigt med barnen (trots att vi hade tänkt komma och visste att, hrm, vi har barn).
Jag kan inte ta det jobbet, det blir för stressigt för barnen.
Vi kan inte bo här, barnen kommer inte att trivas. Det här är inget område för barn!
Osv.
Jag är uppväxt i en tvåbarnsfamilj där både mor och far arbetade men har aldrig hört dem motivera sin livsval eller vardagsval på detta sätt. Borde inte även vi 2000-talsföräldrar tänka och argumentera lite i andra termer, också?
Jag tror att föräldrar fjättrar sig till och gömmer sig bakom sina barn i ett försök att begränsa sin egen frihet och finna svar på sin egna svåra frågor om hur de ska leva. Ett slags "Flykten från friheten" (Erich Fromm) i föräldraskapstappning.
Vi skulle ju exempel kunna tänka oss följande:
Jag vill inte komma ikväll, jag känner mig så trött.
Jag står inte ut med det här arbetet, det blir för stressigt för mig.
Och jag vill inte bo här, jag kan inte se mig själv uppfostra barn här och ta emot gäster här. Osv.
Det blir väl mer ärligt? Och så får barnen, i takt med att de växer upp, formulera sin egna argument och behov.
Därmed inte sagt att barn och framför allt småbarn skulle sakna behov som föräldrar ser, men det handlar om mycket mer konkreta saker: mat, sömn, stimulans, omsorg, kärlek, etc., som trots allt kan tillfredsställas under de mest skiftande omständigheter.
Se bara på historien. Barn har växt upp i stad och land, i London och Burlöv, på 1700-talet och på 1900-talet, på medeltiden och under antiken, i Japan och Finaldn, i storfamiljer och i ensamhushåll, bland syskon och som ensambarn, med skilda föräldrar och med föräldrar engagerade i sociala rörelser och karriärer (vilket slukar mest tid..?).
Variatonen är ju enorm. Föräldrar, se er frihet!
Åh, jag gillar Davids sista inlägg. Min mamma var hemmafru, men lekte aldrig med oss barn. Istället 'arbetade' jag bredvid henne, med min deg, min bit gurka att skära. Vi plockade bär och hängde tvätt, men aldrig att vi satt och spelade spel eller lekte. När pappa kom hem gjorde han sitt, och vi var med bredvid. Våra utflykter anpassades efter vad mamma och pappa ville se. Vi hängde med och det var roligt i de allra flesta fall - trots att det inte var barnanpassat.
Såhär gör jag med mina barn också. På det sättet blir aldrig den där stunden på kvällen 'meningslös', för vi gör hushållsarbete och tränar tillsammans.
Vår son går heltid (9-16:45) på förskolan trots att vi är oavlönade arbetssökande konsulter (ej anmälda till A-förmedlingen för då kan man inte tjäna pengar på små tillfälliga frilansuppdrag samt måste ha deltid på förskolan) och trots att vi jobbar hemifrån 90% av tiden. Vi lever enbart på sparpengar och har inte råd med något extra.
Men absolut tycker vi det är värt 1260 kr per månad (barnbidraget plus lite sparpengar) att han får vara där medan vi jobbar på så mycket vi kan för att förhoppningsvis ändra på situationen.
Och ingen av oss har dåligt samvete, fast han är på förskolan och vi hemma, liksom.
Det strörsta skillnaden idag är att vi har mer kunskap om barns psykologi. Vissa av oss tar till oss den och är beredda att göra de förändringar som krävs för att ge våra barn en bra bas att bygga sitt liv på. Uppväxten är oerhört viktig!
Stressade föräldrar ger stressade barn! Och idag har vi kunskap om hur negativ stress påverkar oss, både nu och i framtiden.
Till Catarina: håller med, gör ungefär som du!
Till Anonym: Men (1) psykologin måste inte stå oemotsagd och är inte heller det i den vetenskapliga världen, (2) psykologiska resultat populariseras och utnyttjas i debatten, långt bortom den vetenskapliga grunden (t ex Bowlby, som aldrig hävdade att barn måste anknyta till endast en person), (3) det finns annan vetenskap, såsom historia och etnologi och sociologi, som berättar om barndom på andra sätt, (4) om nu vi lever i den mest upplysta tiden, betyder det att alla andra tiders barn led stora trauman? Knappast, enligt min mening. (De föräldrar i min närhet som slår mest i populärpsykologiska böcker har de största problemen, om jag ska vara ärlig, och det är inte lätt att veta vad som är hönan och ägget.)
Det är något som stör mig med den här debatten. Först kunde jag inte sätta fingret på det, men efter en stunds funderande stod det klart: det hela verkar vara så svart eller vitt. Lite tillspetsat: Antingen hävdar man att hämtning efter en viss tid är för långa dagar och att de som har barnen längre än så på förskolan är egoistiska karriärister. Eller så hävdar man att föräldrar alltid väljer rätt och att det inte finns något som heter för långa dagar.
I min värld är vi människor olika. Med olika känslor, behov och lynne. Därför tycker jag att debatten blir så konstig. Det finns barn som trivs utmärkt bra med att vara på förskolan till fem eller sex. Det finns också barn som borde vara mer på förskolan. Men samtidigt finns det ju också barn som behöver mer tid med sina föräldrar än vad de får i dag. För vilka är det annars som ringer till BRIS när de är lite äldre än de förskolebarn vi pratar om? Tex: "Det är markant i alla kontakter att barnen vill ha mer av sina föräldrar, framför allt mer tid. De saknar de vuxna. Det kan föräldrar verkligen ta till sig." (BRIS-rapport nummer 1/2008)
Det blir så konstigt när det är relativt okontroversiellt att prata om förekomsten av barnmisshandal och att vi måste arbeta med den frågan, medan frågan om att det kanske också finns föräldrar som prioriterar fel i det sk livspusslet är superkänslig. Jag är själv en förskoleentusiast och har periodvis haft barnen längst av alla där. Samtidigt vägrar jag gå med på att man inte får diskutera hur en sådan lösning kan påverka vissa barn eftersom deras föräldrar då får dåligt samvete och känner sig stressade. Mer diskussion tycker jag - men gärna mer nyanser samtidigt.
Betto, jag håller med. Men jag tycker inte att den har varit svartvit. Läs inläggen längre ner i bloggen får du se. Alla varianter finns där. Man kan ju dessutom tänka att en hämtningshets, om nu någon sådan finns, INTE är till gagn för de barn som har det lite svårt där hemma. Att "tvinga" en mamma eller pappa att hämta vid tre för att det "ser bra ut", men där mamman/pappan egentligen bara är frustrerad för att hon/han inte hinner med är inte heller bra. Det finns många aspekter på detta.
När min dotter fyllde 8 år så "försvann" 70 garantidagar (föräldradagar ersättning 90 kr/dag).Jag som ensamstående mamma hade inte råd att ta ut dem.....
Visst är barnperspektivet oerhört viktigt. Men vem har sagt att alla barn alltid vill bli hämtade så tidigt som möjligt? Har ett barn som då mormor ska hämta brukar säga: "Säg att hon kommer efter mellanmålet, inte klockan två." Att alla barn, även om det handlar om fem eller sexåringar alltid vill bli hämtade så tidigt som möjligt stämmer helt enkelt inte. Och jag pratar INTE om barn som har hemska hemförhållanden nu.
Skicka en kommentar