Okej, nu måste jag återvända till dagisdebatten. Jag har läst alla era kommentarer och kommer att kommentera några här!
Först ett litet tips, för er som inte hörde, i fredags eftermiddag debatterade jag debattartikeln i P1, Studio ett, och som motståndare hade jag den högerkonservativa debattören Elise Claeson. Det var ju fantastiskt intressant att träffa henne, jag har ju tyckt till ganska rejält om vissa saker hon har skrivit, minst sagt. Men precis som andra motståndare som jag har mött live i debatter (Marie Söderqvist, Johan Hakelius, Erik Hörstadius, Maria Abramhamsson bland andra) så var hon inte så farlig. Hon var snäll och trevlig och rätt luddig i debatten, vilket gynnade mig (tycker jag själv... tyck gärna till ni andra).
Lyssna här:
Endast inlägget:
http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=2279904&BroadcastDate=&IsBlock=0
Hela programmet:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_studioett_100325060030.mp3
Det som slår mig när jag läser era kommentarer är att ungefär hälften är positiva till debattartikeln. Många känner igen sig (hetsen finns alltså!).
Det intressanta är att de andra, ofta säger sig 1. inte känna igen sig, 2. hämtar tidigt själv, 3. tror att det bara handlar om ett val (att det handlar om prioriteringar, att man väljer...), 4. förvånandsvärt ofta gör gällande att det faktiskt är så att man är en bättre förälder om man hämtar tidigt!
Ni som inte håller med, ser ni inte hur många som faktiskt gör det? Det betyder att det faktiskt finns en sådan här stress! Och ser ni inte att ni är med och bidrar till den - inte för att ni hämtar tidigt - genom att säga att det är ett val och att ni har valt att vara med era barn (vilket underförstått alla andra inte har). Och att säga att den INTE finns, utan att det bara är de som hämtar sent som har dåliga samvete - det späder på skulden ännu mer!
Jag tycker, ni som kan hämta tidigt, var glada för det! Alla har inte samma möjlighet. Det är inte alltid ett val!
Det som också slår mig är att 16.00 faktiskt räknas som SENT! Det betyder att de mammor (och pappor) som hämtar sent måste gå från jobbet ungefär 15.30 (om de har någon pendlingstid) från sitt jobb. Det handlar alltså inte om några karriärister som lämnar vid 7.00 på morgonen och hämtar 18.30 på kvällen (det vore rätt långt). Utan ni dömer vanliga föräldrar som lämnar 8 och hämtar 16... Då har de föräldrarna inte "prioriterat" rätt... Ursäkta, men de flesta människor i det här landet MÅSTE jobba för att kunna försörja sig. Det är inte så att de slänger in barnen på dagis tio timmar och sen sparar alla pengar de tjänar för att sen kunna åka till Thailand!
Jag gjorde en liten undersökning här på sidan. Och den visar att det inte är så att folk lämnar sina barn 11-12 timmar på förskolan. Endast 14 av 132 hämtar efter 17! 71 personer hämtar runt 16. 23 personer kan, till säkert sin stora lycka (eller stress) hämta redan klockan 15! Och 12 personer, nästan lika många som hämtar efter 17, kan hämta redan klockan 14!
Håller också med de som tycker att det är oansvarigt av förskolepersonal att skuldbelägga föräldrar som måste jobba och hämta "sent". Och som skriver in här på bloggen att föräldrar borde hämta tidigare!! Någon hade en poäng: att det faktiskt är förskolans ansvar att se till att det är bra verksamhet där, även fyra...
Jag blev mycket berörd av många kommentarer. Men undrar om inte Thereses inlägg var det allra viktigaste. Alla ni som skuldbelägger och samtidigt säger att det INTE är en tävling (utan bara en prioritering, "vi har skaffat barn för att vara med dem", vi "väljer") läs detta:
"En mycket träffande artikel! Jag skulle här kunna argumentara för mina åsikter och varför de skulle var "bättre" än vissa andras. Men jag vill bara nämna för er som inte håller med, eller som tycker att kvalitén på föräldraskapet kan mätas i tid att det är utifrån möjligheter och livssituationer de allra flesta människor väljer (eller tvingas) ha sina barn kortare eller längre tid på förskolan. Dvs lever man i tvåsamhet och kanske har nära till jobb och förskola blir kostnaderna inte så stora som för andra. Utan exempelvis bil och långa körvägar, med två inkomster (även om själv tycker att man lever snålt och har bortpriorieterat pengar för barnens skull)är det då inte ett rimligt antagande att exempelvis en ensamstående mamma inte har samma förmåner och ekonomiska möjligheter? Det som jag reagerar på är att man är väldigt snabb på att värdera utan att kanske se till hela bilden. Har man möjlighet att ha barnen kortare tid på dagis är det ju jättebra att man lyckats lösa vardagspusslet! Tyvärr saknar jag den möjligheten och jag känner definitivt av pressen, både från andra föräldrar och förskolepersonal. Jag skulle vara tacksam om föräldrarna jag träffar ibland och om personalen kunde komma med någon mirakel lösning. Giftemål? Arv? Helt plötsligt vinna på triss eller få ett mycket välbetalt jobb så jag kan gå ner i tid? Någonstans måste jag ju gjort fel enligt somligas värderingar. Jag valde i alla fall fel man att skaffa barn med eftersom han avsagt sig ansvaret helt, det kan jag erkänna. Jag gick inte "rätt" utbildning. Jag bor inte granne med förskolan och jag kan inte cykla till skolan/jobbet. Men ändra på det då kanske man kan tycka! Ja visst, nu utbildar jag mig för att få ett bättre, mer välbetalt arbete. Tyvärr bidrar min "quest for a better life" till att jag måste arbeta alla lov. Vilken paradox! Kvarstår gör dock möjligheten att bli sambo/gifta mig...Vad jämställd jag kände mig helt plötsligt! Missförstå mig rätt. Jag är inte en bitter. Jag är mycket nöjd med mitt liv. Jag är trygg i min föräldraroll och jag kan helt säkert säga att mitt barn trivs och mår bra på dagis. Trots klumpiga kommentarer från personal ibland är jag supernöjd med deras insats och pedagogiska verksamhet. Jag ville bara helt krasst förmedla en mångfacetterad bild av ett sådant kontroversiellt ämne. Allt är tyvärr inte svart eller vitt. Människor är unika och de gör egna val. Var vänlig respektera mina val så som jag gör med dina."
Therese, om du läser detta, mejla mig din adress till rebecka@edgrenalden.se så ska jag skicka dig en belöning för bästa kommentar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Åh Therese! Som jag känner med dig. Jag har varit i din situation. Men det som man alltid kan ge sina barn , som inte kostar något, det är kärlek. Det är kärleken våra små (och stora också) lever på. Så många barn som känner sig oälskade idag, trots tidiga hämtningar och fina hus. Om man hämtar tidigt för att man vill och tror att barnen mår bra av det så är det ok. Men om man gör det och samtidigt framhäver sig själv som bättre än andra och skuldbelägger andra då står det för något. Det står för en inneboende osäkerhet och skuld som man projicerar på andra. För det är ganska jobbigt att se sig själv i spegeln? Eller hur?
Väldigt intressant debatt det här. Dotter har ju inte kommit till föreskoleåldern än, men jag fasar inför den perioden precis lika mycket som jag ser fram emot den.
Det ska bli gött att börja jobba till hösten igen! Jag längtar efter att få sätta tänderna i lite vardag igen. Till hösten kommer pappan vara hemma så det känns finfint, men sen kommer ju han börja arbeta igen.
Mitt inlägg för den här gången får vara att: hey! Alla har inte möjlighet att smita ifrån jobbet tidigare. Flexa iväg så där lite fritt och härligt. Jag jobbar som lärare och han som sjuksköterska, det kommer vara omöjligt för oss att bara pipa iväg, dessutom kommer vi vara beroende av vartenda satans öre så vi kommer inte ha råd heller.
Så att det handlar om ett val tycker jag inte riktigt, alla kan inte välja att jobba deltid eller flexa eller kompa. Vissa yrken tillåter inte det.
Men återigen, toppenartikel du skrev och härligt att det blev så mycket respons, visar ju att det är en brinnande fråga.
Tack Marita! Och lycka till med dottern! Tillsammans kommer ni fixa det galant! Och försök att inte känna av någon press eller skuld! Om ni levde i Frankrike eller Spanien eller något annat land skulle hämtning 16-17 känns otroligt tidigt. Detta är ingen sanning utan en kulturell fråga!
Vilket fantastiskt bra inlägg, eller snarare två fantastiska inlägg, både ditt och Thereses.
Hinner inte diskutera mer just nu men ville bara säga hur rätt jag tycker att ni har.
Och att jag är så trött på den här myten att det går att göra allt samtidigt. Det finns säkert de som klarar att skriva en artikel, laga mat och leka med barn samtidigt och att göra det bra. Jag önskar att jag gjorde det men det gör jag inte. Jag har ett fritt yrke och har många gånger försökt jobba när barnen är hemma, men det slutar alltid med att jag blir superstressad och arg på barnen istället. När jag jobbar går jag in i jobbet med hela hjärnan och när jag är med barnen så går jag in i våra relationer, lekar, samtal med hela mitt jag.
En timme till på förskola/fritids kanske är bättre än en förälder som går av på mitten av stress att hantera allt på en och samma gång. Min sambo klarar inte heller av det, men han accepterar det och känner inte sig misslyckad över det på samma sätt som jag kan göra.
"Endast 14 av 132 hämtar efter 17!"
Man kan ju tänka sig att de flesta av dem som hämtar efter 17 inte upplever sig ha tid att gå in på den här bloggen och läsa och rösta om när de hämtar på dagis - om de ens är medvetna om att möjligheten finns. Utan slumpmässigt urval kan man få i princip vilket resultat som helst.
Och angående den citerade läsarkommentaren och huruvida föräldraskap bör mätas i bland annat tid spenderat med barnen:
"Men jag vill bara nämna för er som inte håller med, eller som tycker att kvalitén på föräldraskapet kan mätas i tid att det är utifrån möjligheter och livssituationer de allra flesta människor väljer (eller tvingas) ha sina barn kortare eller längre tid på förskolan."
Vi har ju av feminister i både media och på den här bloggen fått "lära oss" att pappans föräldraskap mäts i tid spenderat med barnen i förhållande till mamman. Har pappan spenderat mindre tid med barnen än mamman har han inte ens rätt till delad vårdnad efter en skilsmässa, har man ofta fått höra. Att detta sedan bland annat bidrar till att även mammans föräldraskap allt mer mäts i tid spenderat med barnen är vad man kan vänta sig.
Johan, jag trodde det var uppenbart att minienkäten här på sidan inte var statistiskt säkerställt. Trodde inte att jag skulle behöva skriva det... Jag tror i och för sig att du har rätt. De flesta som är inne här känner igen sig, eller hämtar tidigt - alltså är det få som hämtar efter 17. Men det är väl självklart att den inte är representativ för samhället i stort!
Och så måste jag kommentera detta med tid. När man pratar om pappor som inte tagit en enda dag föräldraledigt (en femtedel av alla pappor), aldrig vabbar, jobbar mer än heltid. Så är det väsenskilt från mammor som stressar från jobbet för att hinna hämta klockan 17!! Tycker att det är en förolämpning ens att göra den jämförelsen! Vad signaturen Ingrid menar, tror jag, är att det kanske vore bättre för alla parter om mamman i vissa fall hämtade fyra i stället för tre. En mammabekant berättade nyligen att hon hämtade sin son klockan 14 varje dag och hade honom hemma varje fredag och att det gjorde både honom och henne frustrerade eftersom hon inte kunde jobba mer då och han inte fick leka med jämnåriga mer. Men att jämföra med övertidspappor som inte "kan" vara lediga ens en dag från jobbet - det är inte rättvist!
Johan, då missförstod jag dig! Ja, jag tror absolut att du har en poäng! För visst är det så att när papporna är mer med barnen så balanserar mammorna upp det genom att vara ÄNNU mer med barnen! Det är det som kallas balansering. Bara för att illustrera ska jag ta ett tydligt exempel. När den andra pappamånaden infördes ökade pappornas uttag med exakt en månad - medan mammornas uttag ökade betydligt mer. När pappornas ökade sitt uttag kompenserade mammorna (balanserade sin könsroll) genom att vara ledig ännu längre... Så ja, Johan, om det är så du menar så är jag helt med dig!
All heder till Therese som sliter med jobb och barn som ensamstående. Samhället ska absolut stötta henne och hennes barn med bra barnsomsorg hela,långa dagen.
Men bland barnfamiljer med två löner som fått det oerhört mycket bättre ekonomiskt under de senaste 10-15 åren finns det fortfarande de som hävdar att de inte har råd att gå ner i tid. Möjligt utifrån nuvarande konsumtionsnivå, boendestandard etc. men vad är priset för barnen? Vad är viktigast i våra liv - boendeyta eller att få en extra timme med barnen på eftermiddagen?
Jag var med på luciaövning på Fritids i december, kl 15 en måndag. Mycket erfaren personal men för få. Barnen var - ja, speedade är det minsta man kan säga. Det är inte människovärdigt att ha sina barn i sådana sammanhang mer än en kort stund. Det är bra att jag känner skuld i sådana sammanhang för jag tror inte mina barn och inte så många andra heller mår bra i den miljön. Jag tycker det är olyckligt att vi ska intalas att det är OK att jobba mycket särskilt om vi "måste" av något mer eller mindre viktigt skäl.
Maroa
All heder till Therese som sliter med jobb och barn som ensamstående. Samhället ska absolut stötta henne och hennes barn med bra barnsomsorg hela,långa dagen.
Men bland barnfamiljer med två löner som fått det oerhört mycket bättre ekonomiskt under de senaste 10-15 åren finns det fortfarande de som hävdar att de inte har råd att gå ner i tid. Möjligt utifrån nuvarande konsumtionsnivå, boendestandard etc. men vad är priset för barnen? Vad är viktigast i våra liv - boendeyta eller att få en extra timme med barnen på eftermiddagen?
Jag var med på luciaövning på Fritids i december, kl 15 en måndag. Mycket erfaren personal men för få. Barnen var - ja, speedade är det minsta man kan säga. Det är inte människovärdigt att ha sina barn i sådana sammanhang mer än en kort stund. Det är bra att jag känner skuld i sådana sammanhang för jag tror inte mina barn och inte så många andra heller mår bra i den miljön. Jag tycker det är olyckligt att vi ska intalas att det är OK att jobba mycket särskilt om vi "måste" av något mer eller mindre viktigt skäl.
Maroa
varför skulle ensamståendes barn då må bättre av "dagomsorg hela dagen lång" än barnfamiljer med två inkomster? Eller är det okej för att man inte har ett val, eller för att parfamiljernas barn då gått hem? Mycket konstigt resonemang...
(påminner mig om om en kompis barnmorska som frågade om hon hade druckit alkohol och hon sa att hon inte gjort det sen hon fick reda på att hon var gravid varpå BM svarade: ja, men att du drack lite innan, när du inte visste gör inget)
Jag tror det finns barn som inte mår bra på dagis, men att det skulle bero på om man har två inkomster eller inte låter väl ändå väl krystat?
Bra där Anita!
Anita & Rebecka,
Om ni vill ha en diskussion snarare än en enkelspårig "alla-tycker-lika" blogg skulle jag vilja att mina åsikter bemöts med större respekt.
Visst är det så att barn mår bra av att god tillgång till vuxna d v s att det i praktiken går få barn på varje pedagog. Visst är det så att vissa barn och vissa familjer har större behov av mer barnomsorg för barnens psykiska hälsa och familjens ekonomi än andra. Vill vi värna om de barn/föräldrar som av olika skäl har störst behov? I en situation med begränsade resurser anser inte jag att två föräldrar som med sina sista 10-20%av sin heltidsarbete drar in pengar till "överkonsumtion" har samma behov av heltids barnsomsorg som t ex den ensamståendes barn.
Maria
Skicka en kommentar