Är manligheten en folksjukdom?

Först några svar till kommentarerna till mitt förra inlägg (visst är hon häftig?):

Jo, hon är sexig! Många människor är sexiga. Med kläder eller avklädda. Grejen är att hon inte klär av sig kläderna för att vara sexig.

Anna ifrågasätter om det är feminism. Jag skulle säga att det förstås är större än feminism och berör det hon skriver, inre frid, självförtroende och så vidare. Men det är också en del av feminismen. Jag tycker att detta är ett exempel på en kvinna som får uppträda på samma villkor som en man. Hon får skoja, hon får vara grotesk. Hon behöver inte vara sexig. Hon tar för sig, det är hon som driver med publiken.

Feminism betyder att man anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Och att man inte tycker att det är uppfyllt i dag.

För att uppnå det behöver vi fler sådana här uppträdanden, fler sådana här kvinnor. Vi behöver också fler män som vågar vara svaga, prata känslor. Som någon nyligen skrev på twitter, uppgradera ordet flickpojke. Alla som utmanar och tänjer på könsrollerna bidrar till att göra världen större.

Därför tycker jag att debatten som pågår nu om männen, manligheten och rätten att vara svag är så viktig. För alla, framför allt pojkarna/männen men också för mig som feminist.

Här är några röster från debatten:

Unni Drougge har skrivit om myten att det är kvinnornas fel att män är macho – för att kvinnorna väljer machotyper och att ingen kvinna vill ha en "snäll" man. En vanlig uppfattning och ett ofta tilltaget argument bland antifeminister. Läs till exempel vad Unni skriver här:

"Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara “svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på “flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?"

Jens Klitgaard har skrivit en viktig text i Ottar:

"Det pratas sällan om manlighetsrelaterad död, ändå är det exakt vad det handlar om. I medierna får vi bilden av att kvinnor blir sjuka och mår dåligt av att bära upp samhällets ideal om hur en kvinna ska vara och se ut. Men hur påverkar manlighetsidealet männens hälsa?
Världsomspännande statistik visar på riktigt allvarliga konsekvenser, och detta nästan oberoende av det enskilda landets materiella välstånd. Myten om att en man ska »leva hårt och dö ung« verkar tyvärr stämma, men det är skillnad på att födas till man och att vara manlig enligt normen om vad som anses manligt, och det är just manlighetsidealet som är problemet. För även om det skiljer sig åt beroende på tid, kultur och klass, så står det »manliga« alltid i motsats till det som anses feminint. Och troligen är det mäns rädsla för att vara feminina som hindrar många från att ta till sig en mer hälsosam livsstil."

och:

"Det är dags att börja kalla manlighetsidealet för en folksjukdom. 2007 dog 3 140 fler män än kvinnor i åldrarna 15-64 i Sverige, det motsvarar ungefär antalet människor som under samma år dog på grund av prostata- och livmodercancer. På varje löpsedel borde det stå »Manlighet – farligt för hälsan«. Men verkligheten är omvänd, fokus ligger mestadels på kvinnors ohälsa.
Fler kvinnor än män söker sig till vården, vågar prata om sina känslor, har en nära vän. Kvinnor tar hand om sig på ett annat sätt än män och det är ett accepterat beteende i deras omgivning. En man ska istället klara sig själv. Statistiken talar dock sitt tydliga språk – män klarar inte sig själva, de dör.
På samma sätt som vi tar till oss nya kunskaper om hur man förebygger de stora folksjukdomarna borde vi satsa på insatser för att förändra manlighetsidealet, och sluta låta det skörda människors liv. En bra karl reder sig inte själv."


Från bloggen Glitterfittorna:

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll."


Boggen Oxymandias Suspensoar skriver något mycket viktigt:

"Jag ser ingen poäng i att jämföra offerskap mellan pojkar och flickor, inte ens för att skapa debatt. Om vi som vill förändra det förlegade och hitta en ny väg för könsrollerna börjar ett skyttegravskrig sviker vi de som vi egentligen vill värna."

Nej, jag håller med. Det är därför jag blir så frustrerad över alla antifeminister som lägger ner all sin tid, sin energi och sitt hat på att sätta dit feminister. Jag undrar: Vad gör de för killarna som feministerna "glömmer bort"/"skiter i"? Och det är samtidigt en underlig (och förödande) logik att om man inte kämpar för rättvisa åt alla samtidigt så får man inte göra det alls! "Forskar du bara på cancer? Tycker du inte lika synd om de som får hjärtinfarkt?" "Har ni hjälpprojekt i Etiopien? Men barnen i Afghanistan då?"

Det listiga med feministers kamp är att om det blir mer jämställt för kvinnorna så blir det automatiskt mer jämställt för männen! Om kvinnor får större möjligheter och högre lön på arbetsmarknaden så får männen mindre försörjningsbörda och i förlängningen mer tid och närhet till sina barn och – om det blir skilsmässa betydligt mindre risk att förlora vårdnaden om och umgängesrätten med sina barn. Ja, jag kan hålla på i all oändlighet men ni kanske fattar vad jag menar.