Angående brasan i somras

Jag tog ju en lååååång bloggsemester i somras. Så därför kom jag aldrig till att kommentera Gudruns pengabränning i Visby. Men jag var eld och lågot (om jag skämtsamt får använda den klyschan ;-).

Nu hittade jag Susanna Alakoskis nya krönika i Dagens Arbete och fick en anledning att faktiskt kommentera det så här i efterhand:

”Att elda upp 100 000 kronor kan verka desperat, och det är det också. Det är en desperat reaktion på en desperat situation.” /…/ Sammanlagt saknas det över 70 miljarder kronor per år i kvinnors lönekuvert. Omräknat i dagar och timmar blir det drygt 100  000 kronor per minut.”

Riksdagspartierna lägger mellan 7 och 70 miljoner kronor på valet, en del pengar är statligt partistöd – skattepengar. Partierna får även donationer.

Kvällstidningens halvsidesannons kostar mer än 100  000 kronor. FI: s valbudget är löjlig. Pengarna som Feministiskt initiativ eldade upp skänktes av reklamkollektivet Studio Total, som är upprörda över lönediskrimineringen. De vände sig till FI, ville uttalat stödja det politiska arbetet om lönediskriminering.

Precis! Jag håller med! Det var ett desperat men genialiskt drag av Fi! Det nådde ut. Hur osmakligt det än är att elda upp pengar som folk behöver. Men som Gudrun Schyman själv kommenterade:

”När riksdagspartierna bränner närmare 300 miljoner av skattebetalarnas pengar på PR, gratissprit och godis i valrörelsen så har Feministiskt initiativ bränt två mäns privata beskattade 100  000 kronor för att lyfta en viktig politisk fråga.”

Vad tycker ni? Var det rätt eller fel att bränna upp 100 000 kronor?

Men varför skaffade du barn?

Sist på bollen, men i alla fall. Ända sedan Lena Andersson (som jag i vanliga fall brukar tycka är riktigt klok och bra) skrev sin kulturkolumn om liv och småbarnsliv i DN så har jag gått och stört mig på den texten.

Jag hatar att skriva det, men det märks att hon inte har barn. Den här texten är så ogenomtänkt och bygger så mycket på okunnighet. Nej, jag kan inte hjälpa det, jag tappar lite respekten...

Bara början...

"I beskrivningarna av vad samtidens familjepolitik har att avhjälpa skildras storstadslivet i barnfamilj som ett fängelse med en ganska stor rastgård. Det känns rimligt när man ser och hör sig omkring; ljudligt otillfredsställda barn och trötta, uttråkade föräldrar med skuldkänslor."

Slutsatsen i hela kolumnen verkar vara att om man ändå inte vill "vara" eller "leka" med sina barn, så ska man inte skaffa några. Och att det skulle hjälpa Moder jord om vi lät bli. Jag tror inte på något av detta. Jag förstår för det första inte varför man inte kan disktutera och debattera och försöka ordna så att familjer får det så bra som möjligt utan att för den skull kalla det för gnäll, eller klag, eller likställa det med att inte vilja vara med sina barn?

Och sedan detta med att "vara" med sin barn. Jag hör det jämt: "Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?"

Jag tror inte att det är därför majoriteten av jordens mammor och pappor har skaffat barn - för att vara med dem! Barn föds inte som sällskap till sina föräldrar. Vi har äran att få vara en del av deras liv ett litet tag. Vi har en skyldighet att älska och beskydda dem - de behöver inte göra det tillbaka. De föds för sin egen skull. Troligen av någon djupt biologisk drift att vilja reproducera sig. Hur jobbigt det än blir.

Och att leka med barnen? Varför? Barn leker väl med andra barn? Vuxna leker med vuxna. Och emellanåt möts de två... Nej, men det kan väl ändå inte vara ett krav på föräldrar? Att de ska leka med barnen? Barn leker av sig själva! Med sig själva, med varandra. Det är också en drift! Ibland kan det vara roligt att vara med och dela deras underbara lek - men inte är det ett krav att föräldrar måste leka med sina barn! Befängt, tycker jag!

Och sedan tror jag heller inte att det är skadligt att vi föder barn. Tvärtom föds det för få barn i våra länder, som ska kunna försörja oss när vi blir äldre. Jag är absolut för invandring, men det kommer inte att räcka! Nej, det är inte skadligt att föda barn. Det tror inte jag.


Det enda jag håller med Lena om i hennes krönika är att det finns ett enormt tryck på oss att VILJA ha barn.

"Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen."

Det skulle jag verkligen vilja motverka! Jag tror på fri abort. Och jag tror på att föda så många barn man vill. Och jag tror att många inte alls vill ha barn - och då ska man naturligtvis inte ha barn! Ana Udovic hade en bra poäng där, kriminaliteten sjönk när man införde fri abort. Läs här!

Och framför allt! Man måste få diskutera konstruktivt hur samhället kan bli bättre för alla! Både barn, vuxna, barnfamiljer, singelkvinnor, pensionärer, tonåringar och så vidare, utan att bli anklagad för att gnälla! Och utan att få slängt i ansiktet: Men varför skaffade du barn?

Detta blir tydligt när någon vågar gå utanför normen och erkänna att de tycker att det är härligt att ha en vecka utan barnen. Som Maria Sveland i SvD nyligen. Genast kom förstås kommentarer av typen: Varför skaffar man då barn? Om man inte vill VARA med dem...

Julia Scott sammanfattade det väldigt bra:

"Det skulle inte alls förvåna mig särskilt mycket om det är jäkligt jobbigt både att inte skaffa barn och att ha barn. Det är inte alltid en jättesnäll värld vi lever i, och folk älskar att döma andras val."

Du har nog alldeles rätt, Julia!

Bloggen och samvetet

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Jag hinner inte blogga! Folk har länge frågat mig hur jag hinner, med heltidsjobb, tre små barn, hus, pendling, krönikor, bokskrivande och så vidare... hittills har jag gjort det. Nu gör jag det inte längre. Vet egentligen inte varför.

Dagarna i ända ser jag ämnen och debatter som jag tänker att "det där ska jag blogga om senare". Men senare kommer aldrig. Debattämnena växer på hög och samvetet har blommat ut över alla gränser. Den vanligaste känslan jag känner är just dåligt bloggsamvete! Det är ju inte klokt! Inte gör det saken enklare att jag börjat twittra ordentligt. Där länkar alla möjliga smarta och knäppa människor till kommentarer kring debatter på sina egna bloggar. MEN JAG HINNER INTE MED!

Jag hade tänkt skriva vad jag tyckte om Yourlife. Jag hade tänkt kommentera Assenge-affären. Ja, pengabränningen i somras missade jag. Jag ville blogga om min idol Barbara Erenreich nya bok (som jag till min glädje såg låg i topp på DN:s boklista i lördags). Ja, nu kommer jag inte ens på allt jag skulle blogga om och det ger mig också dåligt samvete.

Och så hade jag tänkt svara på ett par kommentarer här på bloggen

Man kan ju inte ha en blogg om man bara får dåligt samvete, eller hur? Så. Bloggen ligger risigt till just nu. Tyvärr. För jag har älskat att blogga. Kanske får den ny fart igen snart. Men jag vägrar ha dåligt samvete för den. Jag har bestämt mig för att i stället försöka producera en ny bok.

Jag vill i alla fall länka till en annan idol (ja, ni som har följt mig vet att jag gillar Ann-Charlotte Marteus på Expressen. Här skriver hon om alla vidriga kvinnor och män som sprider dynga ute på nätet och som verkligen är ett hot på jämställdheten!

Ett smakprov:

"Kvinnan som anmält Assange beskrivs som "feministisk aktivist, alltså extremfeminist". Sådana kan anmäla våldtäkter "av ideologiska skäl". Att kvinnan hjälpt mannen i jobbet, "alltså gratis!", och umgåtts med honom, hålls också emot henne.
"På sannolika skäl misstänkt för att ha sprutat i fittan!" skrattar en annan bloggare och tillägger att "man engagerar inte staten för att man har haft ett dåligt ligg!"
Manskämpen Pär Ström skriver visserligen på sin blogg att "för undvikande av alla missförstånd vill jag understryka att våldtäkt är ett vidrigt brott, liksom liknande sexualbrott, och förövarna av dessa brott ska naturligtvis straffas hårt."
Ja, det är minsann lätt att missförstå Pär Ström.
För han har jagat efter och sedan lagt ut kvinnans namn och (nu borttagna) bild. Han länkar till ett gammalt inlägg på hennes blogg som handlar om hämnd. Han skriver om att Sverige "starkt präglas av statsfeminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar" och hävdar att mäns rättssäkerhet är minimal.
I själva verket leder bara några få procent av alla anmälda våldtäkter till åtal. Och antalet som inte anmäler - mörkertalet - tros vara stort."

Läs hela här!

Och sedan bara en tanke: Hur kan det komma sig att SD som säger sig bry sig så mycket om våldtäktshotet mot kvinnor har så få kvinnliga sympatisörer? Jag säger som så många andra: Vi behöver inte er i kampen mot våld mot kvinnor!

Premiär för Yourlife!

Snart ska jag på premiärmingel för den nya tidningen Yourlife. Ska bli jättespännande att se vad min gamla chef Carina Nunstedt har trollat fram denna gång (hon ligger bakom tidningssuccéerna mama, Family Living och Passion for business). (Och så får jag se om jag ångrar mitt beslut...)

Jenny Östergren skriver en rolig krönika i dag om den nya tidningen – läs!

Go Gudrun!

Gudrun Schyman fullkomligt krossade jimmy Åkesson i dagens Agenda:

Hemmafru 2.0

Helgen har jag bland annat ägnat åt att läsa en bok som heter Hemmafru 2.0 - Om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor av Marina Nilsson. En på många sätt märklig bok. Det märkligaste ur mitt perspektiv är att den är till så stora delar lik den bok jag och Tinni skrev, Skriet från kärnfamiljen, och som kom ut ett och ett halvt år tidigare (mars 2009). Jag satt med en penna och noterade i marginalen allt som fanns med också i vår bok. Det är samma forskning, samma statistik, ja, ofta samma siffror och samma resonemang (här finns mammaskulden, vurmen för 70-talet, dagens överdimensionerade barnkalas, inredningshetsen, Stepford wifes... ja, det mesta) Men också mycket annat.

Jag satt genom hela läsningen och väntade på att hon skulle nämna vår bok. Tänker att en journalist som skriver om hemmafrutrenden och jämställdhetsbacklashen inte skulle kunna ha missat vår bok helt (googlar man på nyckelorden kan man inte undgå vår bok eller den här bloggen). Särskilt intressant blir det i slutet när hon kommer till duktighetsfällan, duktighetskomplexet. Men inte ens där nämner hon Tinni (som tillsammans med Jennie Sjögren) var först med att skriva om kvinnors duktighet och utbrändhet i den utmärkta boken Diagnos duktig.

Det känns lite som om hon medvetet undvikit oss och våra böcker.

Med det sagt så ska jag säga hur boken var. Den var helt okej! Väldigt bra och underhållande skriven. Hon är en duktig och driven journalist med mycket humor. Och det var mycket som var bra i boken. Det mesta kände jag förstås igen, eftersom det var samma uppgifter, siffror och resonemang som i vår bok. Men det var också mycket annat - mycket som var intressant. Till exempel hennes koppling mellan hemmafrudrömmen och pensionärsdrömmen (tänk alla pensionsreklamfilmer om allt man ska hinna göra, njuta, uppleva när man har lite mer att leva för, på ålderns höst). Mycket intressant.

Det jag tyckte saknas i boken är analysen. Jo, den finns där till viss del, men helt frikopplad från männen. Jag saknar jämställdhetsanalysen och maktstrukturen, förhållandet till männen/papporna. Varför väljer kvinnor att till så stor del lägga sin tid på hemmet? Varför tycker de inte att "karriär" och pengar är så viktigt? (och jo, vissa gör det, men rent statistiskt inte!) Och varför fortsätter männen glatt att jobba heltid efter barnens ankomst, utan skuld?

Författaren var intervjuad i dagens DN söndag. Men jag hittar tyvärr ingen länk.

Däremot bloggar Marina Nilsson här!

I fredags skrev hon också en debattartikel i Aftonbladet. Om att inte be om ursäkt för att man bakar cupcakes. Låt kvinnor vara duktiga! (Påminner lite om Tinnis och Jennies debattartikel i Aftonbladet för några månader sedan).

Ja, jag håller väl med Marina till viss del. Be inte om ursäkt! Men granska var de där intressena kommer ifrån, varför, och just nu! (Precis som Marina själv gör i sin bok.) Det intressanta är att hela essensen i den här debattartikeln är det vi skriver om i Skriet - du kan få allt! Boken som från början skulle få heta just: Du kan visst få allt! (Sen blev det bara ett kapitel i boken.)


Är det någon annan som har läst? Vore intressant att höra vad någon annan som läst både den här och vår bok tycker!

Tacksamhet

Jag smygstartar efter min långa bloggsemester. Hittade det här fina inlägget om tacksamhet - apropå min bok Skriet från kärnfamiljen på Lilla O:s blogg som numera heter Enligt O (en måsteblogg - det är inte för inte den alltid ligger högt på bloggtoppen).

Läs bara det här:

"Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?"

Som sagt har vi ett helt kapitel om det här. Jag är så innerligt trött på att höra att vi mammor ska vara så tacksamma! Att vi inte ska gnälla! Att vi har det så bra. Bäst i världen. Jo, visst. Men varför måste vi jämföra oss med kvinnor i Pakistan? Eller varför måste vi BARA jämföra oss med kvinnor i Pakistan. Varför kan inte männen också göra det? Och varför kan inte vi jämföra oss med papporna?

Till saken hör ju att jag tror att det blir bättre både för mamma, pappa och barn om vi lever mer rättvist - så mamma, du som slåss för jämställdhet och rättvisa, du slåss också för ditt barn och för pappan!

Jag skrev om mammors rätt att gnälla i VLT för några år sedan. Läs här!

Hans-rörelsen

Jag funderar på att gå med i Hans-rörelsen. Vad säger ni?

I'm back!

Oj, vilken lång bloggsemester det blev... det var inte riktigt meningen, men det var så skönt att vara riktigt ledig. Och så har det bara inte blivit så att jag kommit igång igen.

Men nu fick jag mig en spark i rumpan. Det hög till lite i debatt-tarmen när Studio ett ringde och ville att jag skulle debattera ämnet: föräldrabloggarna hänger ut sina barn.

Jag tackade dock nej. Av flera skäl. Dels för att jag inte kan - får inte ihop pusslet i dag om jag också ska vara med i radio på eftermiddagen. Dels för att jag inte egentligen står på någon sida. Jag bloggar inte om mina barn och lägger inte ut bilder på dem - för att det här inte är en sådan blogg och för att jag inte tycker att det är så intressant. Men jag vill inte fördöma alla de som gör det. Det är klart att jag också tycker att man ska vara försiktig med hur mycket man berättar och visar av sina barn - eftersom de inte kan välja själva vad de vill visa. Men jag tycker samtidigt att många föräldrabloggar är rätt oskyldiga. Värre är det nästan med tonårsföräldrabloggar... Jag känner till några sådana och undrar verkligen vad de barnen säger.

Så. Nu har jag gjort ett första inlägg, inte särskilt märkvärdigt, men nu är jag i alla fall igång! Hoppas att ni finns kvar och vill fortsätta följa bloggen!

Vad tycker ni? Får man blogga om sina barn? Hur mycket får man visa, berätta?