Tvåsamheten som norm

Måste bara citera ett bra inlägg om detta med tvåsamheten. Från den här bloggen:

"Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord."

Både gifta och skilda, sambo och separerade utgår ju från tvåsamheten. Allt kretsar kring tvåsamheten. Viljan att vilja ha en partner att dela livet med. Funkar det inte, skiljer man sig och letar efter en ny att dela livet med. Så ser normen ut.

Läs hela inlägget här.

Feministhat och viljan att vara en riktig man

Läser en intressant artikel i DN som visar på sambandet mellan högerextremismen och feministhatet.

Saxat ur artikeln:

"Jakten på att bli en ”riktig man” förenar Anders Behring Breivik och andra högerextremister. Det hävdar maskulinitetsforskaren Michael Kimmel, som har intervjuat flera tidigare svenska nynazister, bland andra polismördaren Jackie Arklöv.

Fem år av intervjuer med nynazister i USA och Sverige, både aktiva och avhoppande, lägger grunden till analysen som görs av Michael Kimmel, sociolog och maskulinitetsforskare på Stony Brooks universitet i New York.

För att förstå terrordåd som Anders Behring Breiviks eller Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs måste man också förstå kön, menar Kimmel.

– De högerextrema tycker att maskuliniteten är något som har tagits ifrån dem och getts till andra. Och nu ska den återfås, säger han."

Och:

"Norske attentatsmannen Anders Behring Breivik visar likaså en tydlig machosträvan, men han är mer ideologisk än Arklöv. I synnerhet hans 1500-sidiga manifest som Kimmel beskriver som ett ”tätt buskage av ideologiskt material”.

– Breivik ser feminismen som ett stort problem, att samhällets utveckling har vänt saker på ända. Att mannen har blivit underlägsen kvinnan."

Det paradoxala med högerextremismen är att de ofta säger att de står på kvinnornas sida, jag vet inte hur många gånger jag har hört att de ska rädda "oss" från gruppvåldtäkter och hedersförtryck. De pratar om vilken vidrig kvinnosyn "invandrarmännen" har. Samtidigt är de superkonservativa, ofta mot abort, mot skilsmässor, mot homoäktenskap, tycker att mannen är familjens överhuvud, att män och kvinnor är så olika och därför ska ha olika roller...

Det går inte riktigt ihop...

Läs hela artikeln i DN här!

Om näthat

...och så måste jag bara säga att jag verkligen uppskattar den debatt om näthat och anonyma kommentarer som pågår nu. Bra att många tidningar tar sitt ansvar och redaktörar i sina kommentarsfält. De gånger jag har varit intervjuad i någon av de stora tidningarna har jag verkligen fått känna på hat och förakt. Även här i bloggen förstås, men det känns tryggare här. Här har jag så många seriösa läsare som också kommenterar, här är jag inte ensam. Och här kan jag svara.

Det vidriga är att texterna som fylls med hatkommentarer inte ens behöver vara särskilt provocerande eller innehålla några som helst åsikter. Min syster har till exempel fått känna på näthat efter artiklar hon har skrivit när hon jobbade på DN - rena intervjuer, jobb som redaktionen bett henne att göra. Inga konstigheter, bara vanlig journalistik. Och ändå har hon fått en massa hat i kommentarsfälten. Jag känner många journalister och debattörer som har slutat att blogga, som har slutat att skriva krönikor och som drar sig för att skriva över huvud taget - för att de tycker att det är så jobbigt att höra hur vidrigt dåliga eller fula de är.

Läs till exempel vad Lins Fremin (mycket duktig journalist) fått läsa i kommentarsfälten.

Jag fick till exempel ett brev efter en av mina krönikor i VLT (där jag skrev i tre år) som var riktigt vidrigt. Brevskrivaren hoppades att socialen skulle komma och ta mina barn och tyckte att min man skulle begå självmord för att det vore en befrielse för honom att slippa mig. Jag har också fått mejl och facebookmeddelanden om hur otroligt korkad jag är, hur ful och vidrig jag är och förstås fått det berättat för mig att de minsann vet var jag bor och att jag är en av de första man bör skjuta när revolutionen kommer.

Jag har aldrig raderat en kommentar här i bloggen. Jag har verkligen dragit mig för att göra det. Har tänkt att alla har rätt till sin åsikt. Jag kommer aldrig att kräva att folk ska skriva under med namn. Jag gör det alltid - i alla forum där jag deltar står jag med eget namn. Men jag tycker samtidigt att det är en demokratisk rättighet att få tycka anonymt. Och man kan stå för det man tycker även om man är anonym. Däremot har jag nu bestämt mig för att faktiskt radera kommentarer OM de är hatiska och OM de får mig att må så dåligt att jag drar mig för att skriva. Hittills har jag varit väldigt tålig.

Det är inte en mänsklig rättighet att spy ur sig en massa hat på andra människors bloggar. Då får man skaffa sig en egen blogg eller ett eget forum.

Men som sagt. Min tröskel har hittills varit väldigt hög. Så kommentera på!

Största tabut att vara ogift?

Jag måste skriva lite mer om äktenskap och skilsmässor. Är faktiskt lite förvånad att inte fler blev arga på mitt förra inlägg.

Det viktigaste att kämpa mot är att tvåsamheten ses som en norm och att äktenskapet och kärnfamiljen ses som det enda riktiga. Heteronormen och kärnfamiljsförespråkarna är farligt många (läste precis om den kristna extremhögern i USA i senaste Arena, har förstått läst om det förr, men det är lika otäckt varje gång). Det är vad jag tycker. Jag säger inte död åt kärnfamiljen, men jag säger död åt kärnfamiljen som norm.

Jag vet att det finns en stark kärnfamiljsnorm i samhället - världen och jag gillar den inte. Därför tycker jag att det är jättebra när det kommer böcker om skilsmässor och där skilsmässor skildras på något annat sätt än bara tragedier. Jag har inget emot boken Happy happy. Det jag har något emot är när det blir alldeles för svartvitt. När det påstås att gifta ännu inte har nått nirvana, lyckats frigöra sig, ses som mindre vetande, lurade. Och när skilsmässan bara ses som en befrielse, som något enkelt, något man kan göra - bara så där. Det kan det visserligen vara också, men självklart är det oftast förenat med en massa sorg - också (i alla fall om det finns barn med i bilden). Och liksom skilsmässa ofta inte är ett val, utan en nödvändighet, så är att fortsätta leva i en kärnfamilj inte alltid ett val, utan något som bara är en effekt av att man råkar älska en man som man har barn med och som man faktiskt vill leva med (och det fungerar). Råkar det bli så att man lever i en kärnfamilj, så vet ni vad jag tycker: det finns en del fällor med kärnfamiljen och räddningen stavas jämställdhet.

Med det sagt tycker jag nog ändå att en av kommentarerna till mitt förra inlägg är det mest intressanta i hela debatten. Att samhället har utvecklats så att skilda ses som annat än misslyckade (= bra), och att det är okej att vara singel om man är skild, men fortfarande blir ifrågasatt om man aldrig varit gift/sambo. Tvåsamheten är fortfarande norm. Är man skild har man haft tvåsamheten. Och det är okej. Men har man aldrig haft någon - då blir man verkligen ifrågasatt. Sant. Allt utgår ändå från att alla vill ha en partner. Är det inte så att man som skild förväntas leta efter en ny partner också?

Vad säger ni? Är det största tabut att inte ha eller ha haft någon över huvud taget?

Hypen med skilsmässor

Ingen har väl missat att det är lite inne med skilsmässor just nu. I alla fall inte om man får tro tidningar (sådana jag själv jobbar på). Nyligen kom boken Happy happy – en skilsmässobok redaktörad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag missunnar verkligen inte dem en lycklig skilsmässa. Och jag tror nog att den fyller sin plats i bokhyllan. Nyseparerade kan behöva en sådan bok. Sådana som står och tvekar om de ska ta steget eller inte kan också behöva en sådan bok.

Men, diskussionen kräver fler nyanser.

Jag kände att jag faktiskt blev lite illa berörd när Maria Sveland i Hanna Hellquists lyckoprogram på tv pratade om skilsmässan som vägen till lycka. Allt lät så enkelt. Man är gift, och sen är man skild. Och allt är bara happy happy. Riktigt så enkelt är det ju inte. En separation är ju alltid tuff. Om inte från mannen så åtminstone från barnen (som man kanske bara får ha halva tiden).

Sanna Lundell skriver klokt om happy happy-skilsmässomantrat i Aftonbladet:

"Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka ­familjen med frekventa plast- och styv-­inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra."

Och det är precis det jag också tänker. Katarina Wennstam sa någon gång att det var förbjudet för skilda att tala om lyckliga skilsmässor med gifta personer. Jag tycker att det är precis tvärtom. Man får tala om lyckliga skilsmässor och gratta till skilsmässan, men man får inte säga att man är lyckligt gift. Särskilt inte till skilda personer. Inte till någon...

Om man säger att man är lyckligt gift känns det som att folk tror att man är lurad. Att man är förljugen. Att man gått på kärnfamiljsmyten. Tänk om det bara är så enkelt att man råkar älska sin man, och dessutom kommer rätt bra överens med honom? Och att det funkar så bra att vi båda tycker att det är värt att leva tillsammans och båda få ha barnen på heltid? Jag gör faktiskt det. Jag älskar min man och även om jämställdheten inte var självklar från början (långt ifrån) så har vi nu ett förhållande som bygger på jämställdhet och respekt. Och så är jag dessutom kär i karln (vi firar tio år som gifta nu i september). Visst tyckte jag att det var skönt den veckan mina föräldrar tog barnen i somras. Men det var en vecka det. Visst tycker jag att det är härligt att gå ut med mina vänner utan min man. Men jag älskar även vardagen med både mannen och barnen. Inte är det alltid frid och fröjd. Vi bråkar också. Och vi blir trötta, på varandra och på oss själva. Men vi älskar varandra och tycker om att vara tillsammans som en familj.

När recensionerna på min och Tinnis bok Skriet från kärnfamiljen kom var det många som tyckte att vi förhärligade kärnfamiljen (det gör vi verkligen inte). Flera frågade retoriskt om det verkligen var värt att bevara och försöka rädda kärnfamiljen. Var det verkligen en institution som förtjänar att bevaras? Vårt svar var ju att nej, inte den patriarkala, ojämställda, orättvisa kärnfamiljen. Men att den jämställda familjen faktiskt kan vara värd att bevara.

Eller värd... Det finns inga alternativ! Om man vill, måste, behöver skiljas så gör man det. Tycker man fortfarande om sin partner, har ett bra liv med honom/henne och sina barn - ja, då är det värt att kämpa för att få jämställd familj. Det var vår tes. Omöjligt för många. Men faktiskt fullt möjligt för vissa. Okej, helt jämställda kan vi aldrig kan bli - ojämställdheten finns inbyggd i hela strukturen, i hur vi ser på kvinnor och män, vilka förväntningar vi har på kvinnor och män (mammor och pappor). Men den ojämställdheten finns kvar även om man skiljer sig. Synen på män och kvinnor kommer inte att förändras. Oavsett om man är skild eller gift.

Det behöver inte vara synd om en skild person, det behöver inte vara synd om en gift person. Happy happy kan man vara både som skild och som gift.

Tillbaka!

Vad skriver man om när man inte har bloggat på flera månader? Har tänkt att återvända hit flera gånger, men allt känns så fjuttigt att börja med. Så nu kör jag bara!

Ett nytt jobb tog all min kraft och jag var tvungen att ge mig själv lite ledigt från allt utanför jobbet. Men, mitt intresse för politik, föräldrafrågor och framför allt jämställdhet är fortfarande brinnande. Och att blogga om det är ju så otroligt roligt. Hoppas ni är med mig fortfarande.

Sitter i detta nu och filar på en ny debattartikel i ämnet. Blev så glad över att få erbjudandet att skriva igen. Det var ju ett tag sedan nu. Kommer förstås att meddela er här på bloggen när den publiceras och var.

Annars följer jag med stort intresse hur (C) diskuterar föräldraförsäkringen och håller förstås på sidan som vill dela föräldraledigheten. Det vore väldigt modigt av dem!

Sedan blev jag förstås påmind om det enorma kvinno- och feministhatet som finns när den galna norrmannen (vill inte skriva hans namn) utförde sin fruktansvärda massaker. Det är något man ska komma ihåg. Rasism och feministhat (och socialisthat) går ofta hand i hand. Sådana som ABB är motståndare till socialism, tolerans och feminism. Och ja, jag kan inte säga att jag är ledsen över att tillhöra hans motståndarsida.

Sommarens bioupplevelse (förutom den fantastiska Melancholia) var the Bridesmaids! I mina ögon en feministisk sensation. Blev så otroligt glad när jag såg den. Kände samma revolutionerande känsla när jag såg den som när jag såg Long Kiss Goodnight och Fucking Åmål. Med de två filmerna tog utvecklingen ett stort steg framåt: Geena Davis som kvinnlig actionhjältinna var vi inte vana att se då (och vad peppad man var när man kom ut från biografen!). Och kärlek mellan två coola tonårstjejer var något alldeles nytt när Agnes och Elin hånglade i taxin på bioduken. Den här gången var det inte främst filmen som var revolutionerande (jo, visst, att tjejer får vara så roliga och äckliga kändes nytt och fräscht och hysteriskt roligt, och det var också fruktansvärt uppfriskande att alla de kvinnliga rollerna var knäppa och roliga, det händer nästan aldrig) utan publiken! Aldrig har jag sett en "tjejfilm" (=definitionen brukar väl vara att huvudpersonerna är kvinnor, att männen bara har mindre biroller) som uppskattas så mycket av män! Det har länge varit en sanning att kvinnor kan se filmer om män och kvinnor, medan män bara ser filmer om män. Men när jag såg the Bridesmaids var det lika många män i publiken och de verkade ha minst lika kul! Det värmde mitt gamla feministhjärta!

Annars funderar jag just nu mycket på semester och jämställdhet. I förorten där jag bor möter jag nu dagligen mammor som varit semesterlediga i sju, åtta och till och med nio veckor. De förlänger semestern med föräldradagar och jobbar förstås aldrig mer än deltid. Själv har jag bara haft tre veckors semester. Jag blir alltid vansinnigt avundsjuk när jag hör om deras långa, långa somrar. Men kommer till sans när det uppdagas att papporna i familjen knappt varit ledig alls (en, två veckor - företagande män som drar in mycket pengar...), och jag minns att de flesta av de här mammorna inte har fasta jobb, inte har särskilt roliga jobb, inte tjänar särskilt bra, ofta är helt ekonomiskt beroende av sina män, är de som sköter det mesta i hemmet och har det största ansvaret för de många barnen (där jag bor, ofta minst tre, inte sällan fyra eller fem...). Och då känner jag att jag nog ändå vill ha det som jag har det. Ett jobb som jag kan försörja mig på, ett stimulerande jobb, och ett jämställt familjeliv. Även om jag inte skulle tacka nej till några fler veckors semester ;-)

Hur har er sommar varit?