onsdag 20 april 2011

Eget företagande en kvinnofälla?

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."


Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."


Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:


"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."


Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

11 kommentarer:

Charlotte sa...

"Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?"

Åstadkomma vad? Alla vill inte göra karriär på det sätt du beskriver. Tänk i stället på vad de åstadkommer i sina hem och med sina barn. Ett osynligt, men ett fantastiskt arbete.

marla sa...

Bra skrivet! Och ett viktigt ämne. Tycker du ska bearbeta och skicka in till passande tidning.

KaosJenny sa...

Intressant tanke och det visar ju att vi inte kommit så långt i jämställdheten. Jag känner inte heller en enda man som startat företag för barnen eller familjens skull på det sätt som kvinnor gör. Och alla argument som familjer har om föräldraledighet kan vara hur olika som helst men de leder alltid till att det "råkar" passa bättre att kvinnan är mest ledig... oavsett vem som puggar, företagar, är arbetslös, tjänar mer pengar osv osv. Viktigt ämne. Glad påsk

cruella sa...

Precis det här har jag också debatterat, senast när en bloggvän blev ambassadör för kvinnors företagande och beskrev företagandets fördelar helt utan att problematisera.

Jag har gjort det själv. Jobbat en massa, varit familjelivets gummisnodd, har usla pensionspoäng från den tiden - och samtidigt fått ut massor av det, inte minst erfarenhet som tagit mig till mitt nuvarande jobb.

Men jag tycker verkligen att man måste se båda sidorna av myntet.

Tessa sa...

Jag är också lockad av tanken. Problemet uppstår ju när kvinnan inte värderar sin egen arbetstid och inbillar sig att hon är den som kan vara mest flexibel och ställa upp för familjelivet. Jag tror faktiskt inte att det är ett hinder som är omöjligt att komma över.

Och apropå segregation och val av skolor/förskolor. Jag är typisk medelklass i storstad med akademisk utbildning, men vi bor inte i ett typiskt medelklassområde och jag måste säga att den verklighet jag upplever skiljer sig rätt mycket från det du beskriver med välja-stress, hämta tidigt-stress, och annat. Hämtar man tidigt här är det snarare ett tecken på att man är arbetslös;-), jag känner mig udda när jag lämnar på dagis i skjorta och finbyxor. Vi har valt den närmaste kommunala skolan (helt ok skola), och jag upplever att kravbilden på föräldrar är mycket lägre här än det jag läser om i tidningar. Barnen har med sig McD-fika till lussefirandet, eller köpta bullar, inte så mycket märkeshets på kläder, etc. Alltså, min poäng är att det är svårt att generalisera, det ser så olika ut beroende på var man bor.

Anonym sa...

Rodnar lite för du har så rätt. Jag är precis en sån under-cover-hemmfru. Brukar entusiastiskt prata om hur bra det är med eget företag eftersom det gör att jag kan anpassa mig efter barnens behov - hämta tidigt, låta dem vara hemma på loven osv. Pratar mer sällan om att de där lediga loven och eftermiddagarna gör att jag måste jobba sena kvällar, tidiga morgnar och jämt jämt jämt när jag kan hitta en ledig stund. (Ledig i betydelsen att barn & hem inte kräver min uppmärksamhet just då.Som om företaget var min hobby, inte mitt sätt att försörja mig).

Borde diskuteras mycket mer detta - att män och kvinnors småföretagande ser helt olika ut & deras företag bedrivs på helt olika villkor. Håller helt med dig om att det är en kvinnofälla.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Anonym! Du behöver inte rodna. Det här är inte någons fel. Någon som gör fel. Det är ett strukturellt fel. Jag tänker minst fem gånger i veckan att jag ska hoppa av och bli min egen igen - just för att kunna låta mina barn vara hemma på loven, kunna hämta de tidigare på förskola/fritids... Problemet är väl att det främst är kvinnor som tänker så här. Inte män. Du är inte ensam, kan jag lova!

Anonym sa...

Rebecka:
Förklara det strukturella felet. Tack.

Pappa-egenföretagare pga familjelivet finnes! sa...

Jag är kille, pappa och egenföretagare (stundtals förtäckt hemmafru vilket min tjej (frilansare) iofs också är ibland). ;)
Jag startade eget för att kunna vara hemma med vårt barn från födseln tillsammans med min tjej. (massa sena nätters jobb blev det de nätter som vi inte vandrade runt med kolikbebis). jag var efter vår gemensamma och mammans föräldraledighet föräldraledig själv med barnet i nio månader, och jobbade då lite på kvällar.
Fortfarande anpassar jag mina arbetstider som egenföretagare så att jag får mycket tid med vårt barn. Min karriär är väldigt viktig för mig men mitt barn är prio ett.

Jag har prioriterat mitt barns förskoletider före mitt jobb och har tagit igen det jag "missat" pga tidig hämtning/ledighet/vabb på andra tider.
Trots korta arbetsdagar är jag numera framgångsrik inom min bransch, men tjänar fortfarande inte massa pengar eftersom jag jobbar för lite. Jag har låg sgi, har haft dåligt pensionssparande men jag känner mig så förbannat rik hur klyschigt det än må låta. Jag är så glad att jag har prioriterat min familj och vårt barn, och att vi har så mycket tid tillsammans. Och att kunna ha den friheten som jag tycker det innebär att vara egenföretagare även om det ibland är dåligt betalt och otryggt.
Och även om de där första småbarnsåren var skrala så var det så värt det. Jag förstår mig inte på mina kompisar som tar lån för bilar och badrumsrenoveringar men som inte har råd att vara hemma med sina barn..
Om jag får ett till barn ska jag vara hemma ännu mer från dag ett. En karriär hänger ju inte på de där dagarna man missar när man vabbar, eller på de timmarna man "förlorar" i arbetstid när man hämtar tidigt varje dag. Men för min relation med mitt barn märker jag en stor skillnad beroende på hur mycket jag träffar hen.
Men kanske är det lättare för mig som man att känna så? Jag blir ju per automatik duktig i de flesta människors ögon. Och jag är ingen hemmapappa-mes i andras ögon eftersom jag är lyckad karriärsmässigt också.
Vad gäller pension etc ser vi nu till att vi pensionssparar till oss båda så att ingen av oss i framtiden ska ha förlorat pengar på att vara den som varit hemma mycket i perioder.

Min tjej har liknande arbetssituation som jag men jobbar periodvis i projekt och har då svårare att vabba och hämta och lämna etc. När hon projektjobbar för en arbetsgivare sätter vi alltid hennes jobb före mitt om inte jag har något jätteviktigt just den dagen, men när vi båda jobbar i egna företagen tar vi det som det kommer. Vissa perioder sköter hon det mesta, vissa perioder gör jag det.

Men en stor skillnad mellan mig och företagarkvinnorna som beskrivs i inlägget är ju att jag delar ansvaret med min tjej. Och att det kräver mer arbete i hemmet,förskola etc för mig innan jag blir familjens projektledaren med superkoll mot vad det kanske gör för mammor.

Jag vet inte vad jag ville få fram riktigt mer än att jag/vi finns! men det känns rätt ensamt..

christiankp sa...

Jag har inte arbetat en timme på arbetsmarknaden för min egen skuld. Jag har gjort det för att min familj har behövt pengar.

Jag har på det hela tagit aldrig gjort något för min egen skuld. Jag har inte haft fritidsintressen. jag har inte haft vänner eller bekanta.

Jag har sett till att all den tid som jag använd utan för familjen har växlats till pengar för familjen skuld.

Jag har varit hemma med barnen, men upplever inte att det har gett mig någon nära relation till dem. De föredrar deras mor. Jag har aldrig känt mig trygg i en omvårdande roll och har på många plan upplevd att jag är bättre till att sätta de ramar som gör att andra kan vara omvårdande.

Därför blev det jag som hade högst lön i familjen då vi hade barn hemma.

Nu är barnen stora och jag har vald att trappa ner och i dag är det frun som har högst inkomst.

Är jag en kvinnoförtryckare för att vi valde att göra så då barnen bodde hemma. Har jag hindrat min fru i att göra en stor karriär.

Catharina fr Networking sa...

Vad roligt att du skrev om det här (igen)! Det var inte så längesen jag läste i Mama (tror jag) just om tre kvinnor som "bytte karriär" efter föräldraledigheten. So far so good. Men det stod liksom INGENTING om hur (eller om) de tjänade några pengar. Den enakvinnan sydde alla kläder i sin butik själv! Jag förstår om man inte vill lämna ut sin resultat- och balansräkning i tidningen, men jag tror att man marknadsför drömmar som inte är genomförbara för de flesta.

Självklart Charlotte (som kommenterar) så gör de kvinnor som Rebecka skriver om ett bra jobb med sina hem och sina barn, men det skickar signaler att "det är lätt att starta eget och tjäna pengar" när det i själva verket är en ekonomisk risk.

Tessa - vad intressant att läsa, det är lätt att generalisera utifrån sin egen verklighet, jag känner igen det som Rebecka skriver om, men det är roligt, och viktigt, att läsa andra verkligheter!!