torsdag 24 februari 2011

Assange utlämnad

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att stå anklagad för ett allvarligt brott offentligt. Jag lider med Julian Assange på den punkten. Och inte bara med honom, utan med alla som tvingas vara misstänkta i offentligheten. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är skyldig förrän man dömts. Om utlämningen som nu är bestämd blir verklighet får vi veta om han kommer att ställas inför rätta eller inte, om han kommer bli dömd eller inte.

Nu råkar det vara så att misstankarna mot Assange skildras av all världens medier. Men hur synd det än är om honom så är det inte de två misstänkta offrens fel. I en fungerande rättsstat så måste man ha rätt att anmäla en person som man tycker har begått ett fel mot en. Och en åklagare har en skyldighet att granska den anmälan och se om det personen gjorde är ett brott i lagens mening. Utan att diskutera vem som kommer att vinna i en eventuell rättegång, så kan det Assange anklagas för vara ett brott mot våra lagar och om fallet håller för åtal så ska han ställas inför rätta.

Det är egentligen inget konstigt med det.

Utan att ta ställning till om han är skyldig eller inte, så tycker jag att stora delar av världen, framför allt på internet har gjort sig skyldig till anklaga offret. De beskrivs som horor, köpta av CIA, man har lagt ut deras namn och bild och adresser. Det har varit en riktig häxjakt på dem - och man utgår från att de ljuger. (Jag har läst den otroligt långa tråden på Flashback om alla konspirationsteorier kring de här kvinnorna, #prataomdet och CIA, Wallenberg, Prime... Jag känner inte, och har aldrig träffat de två kvinnorna i fallet.)

Och det är det som upprörde mig när jag och ett gäng andra bestämde oss för att #prataomdet offentligt. Det har ju visat sig att det inte var kvinnorna som anmälde honom, de gick till polisen för att höra om man kunde tvinga en person att HIV-testa sig - och när polisen hörde kvinnornas berättelse så gick det de berättade under allmänt åtal. Det är förbjudet enligt svensk lag att ha samlag med någon mot dennes vilja. Och det är förbjudet att tränga in i någon mot någons vilja, även om den sover eller är i ett tillstånd där man inte kan göra motstånd. Det krävs alltså inte våld för att det ska vara våldtäkt. Enligt lagen (och den kan man ju diskutera).

Många kvinnor har någon gång varit med om händelser i gråzonen, som man inte riktigt vet är ett övergrepp eller inte. Många har ställt upp mot sin vilja, inte tordats säga nej, blivit så chockad när det frivilliga inte längre bli frivilligt. Sådana händelser bland annat är det som massor av kvinnor har beskrivit i #prataomdet. Få, inga som jag har läst, har anmält det som hänt. Och de flesta händelser hade säkert inte ens gått att anmäla. Det är inte det som är grejen. Utan att det så tydligt finns en viss osäkerhet, vad är okej, vad är inte okej. Vad kan jag förvänta mig. Och så finns det en massa skam och skuld och tabu som ligger i vägen för en äkta kommunikation.

Det är möjligt att Assange inte har gjort det han blivit anklagad för. Det är möjligt att han har gjort det. Det är också möjligt att rätten finner att han har gjort det, men kommer fram till att det inte är brottsligt. Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad! Utan att bli uthängda på det sätt de har blivit.

Diskutera vår lag, om ni tycker att den är knäpp. Man har ju rätt att tycka att det inte ska vara straffbart att tränga in i någon mot dennes vilja. Eller att det inte ska vara straffbart få utlösning i en annan människas kropp - mot dennes vilja.

Anna Larsson Laestadius skriver så här i SvD:

"Vi vet inte vad Assange själv menar har hänt och vi vet inte om det håller i domstol eller ens till ett åtal. De flesta anmälningar om våldtäkt läggs ner innan det går så långt. Men det väcker frågan om vad som egentligen är våldtäkt. För det är ju faktiskt vi som tillsammans genom våra lagar bestämmer det. Och just nu överväger regeringen en samtyckesparagraf som bland annat ställer följande fråga på sin spets: Är det alla människors rätt att penetrera någon man tidigare har haft sex med när andan faller på? Eller bör man bemöda sig om att till exempel väcka sin partner först för att försäkra sig om att hon eller han är med på det?"

Det är det här vi borde diskutera! Inte anklaga varken Assange eller kvinnorna. Låt fallet ha sin gång. Skulle kvinnorna ljuga får vi hoppas att det kommer fram. Det är faktiskt inte alldeles lätt att fälla någon för våldtäkt om det inte finns några som helst bevis och dessutom ljuger (jag säger inte att det är omöjligt, det finns säkert någon som har lyckats, men svårt är det i alla fall). Jag tycker inte att det är fruktbart att överhuvudtaget diskutera vem som ljuger. Det finns ju alltid två sidor i ett fall. Det hör liksom till. Och det är rätten som ska bestämma vems version som gäller.

12 kommentarer:

Öbon sa...

Bra påminnelse om att vi inte ska tjafsa om Assange eller de båda kvinnorna som har rätt.

Tack för länken till Anna L-L:s artikel i SvD.

Thorsten Schütte sa...

Bombardemanget av information, desinformation, partsinlagor, konspirationsteorier överträffas väl vid det här laget endast av Palmemordet. Men emedan jag i Palmefallet har fått frid genom att anamma Leif G W Perssons knivskarpa analys från "Veckans Brott" i tisdags, är jag i Assangefallet nu så förvirrad att jag inte längre har någon uppfattning alls...

Kim sa...

Visst ska alla ha rätt att anmäla (sådant som de själva upplever som) ett brott.

Dock är det ett stort problem att rättsväsendet tar parti för den som anmäler och att den som blir anmäld dessutom blir inlåst (och ofta helt blir berövad sin möjlighet att kommunicera med omvärlden). Syftet sägs vara att den anklagade inte ska kunna påverka utredningen, men den som anklagar har minst lika stora möjligheter att påverka utredningen. Se bara på Assangefallet. Där har de som anmält Assange först talat sig samman innan de gick till polisen. Direkt efter att de gjort anmälan till polisen uttalade de sig i media och senare har de via sina vänner i mediabranchen bedrivit en kampanj som syftat till att smutskasta Assange. De har dessutom haft möjlighet att tala ihop sig med de vittnen som polisen senare har förhört.

Om den anklagade ska häktas och låsas in i väntan på rättegång så borde samma sak gälla för målsägande. Då först kan rättsväsendet sägas vara någorlunda objektivt.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Kim, hur tycker du att vi ska göra då? Ska både den som blivit anklagad och den som blir anklagad bli inlåsta? Om du till exempel blir nedslagen på stan, ska både du och den som misstänks vara förövaren bli inlåsta? Eller om du får inbrott i ditt hus. Eller om någon förskingrar dina pengar. Eller gäller detta bara i våldtäktsmål?

ConnyT sa...

"Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad!"

Men kände dom verkligen att dom hade blivit utsatta för ett övergrepp?

Det var väl snarare, som du själv skriver, så att polis/åklagare ansåg det och gjorde en anmälan under "allmänt åtal".

Rebecka Edgren Aldén sa...

ConnyT - som sagt, nu är lagen skriven så att våldsbrott lyder under allmänt åtal. Något jag tycker är bra. Men det behöver man ju inte tycka. DET kan man ju diskutera och debattera - för att få en förändring via politikerna (som ju är valda av oss). Nu är jag ju långt ifrån att vara en jurist, men jag minns att man ändrade det just för att det inte skulle vara en sak mellan två personer. Kvinnor som blev misshandlade, till exempel, tog tillbaka sina anmälningar. Även kriminella vill inte anmäla. Men att slå eller på något sätt våldsföra sig på någon är inte bara ett brott mot den enskilda individen, utan en brott mot vårt samhälle. Och jag tycker att det är något bra. Men det behöver man inte tycka.

Anonym sa...

Till och med de två damerna har ju sagt att inget våld har förekommit. Alltså är det inget "våldsbrott"!

Rebecka Edgren Aldén sa...

anonym - som sagt, debattera då i så fall lagen! Lagen är skriven så att det är förbjudet att tränga in i någon som inte vill - oavsett hur mycket eller lite våld som är inblandat. Det kan du tycka är fel. Men det är åklagarens uppgift att åtala om brottet står i lagen! Och det gör det. Och likaså kan man inte vara arg på kvinnorna. De tyckte, av naturliga skäl, att det var obehagligt att Assange trängde in i dem utan kondom, fast de bett om det. Och nu får vi se, kommer Assange hit så kan vi få saken prövad. Var det brottsligt att göra så, eller var det inte brottsligt att göra så? Det ska bestämmas i tingsrätten. Och - om han inte instämmer i beskrivningen av vad som skett, så får rätten pröva vem som är mest trovärdig och vad bevisen säger. Det är så en rättsstat fungerar!

Maria sa...

Rebecka skriver: "Det är åklagarens uppgift att åtala om brottet står i lagen!"

Nonsens, att "brottet står i lagen" är naturligtvis inte tillräckligt för ett åtalsbeslut.

Åklagaren ska åtala, om han bedömer det sannolikt, att han kan få en anklagad gärningsman fälld med de bevis som finns.

Rättsskipningen betr. sexualbrott har emellertid spårat ur så totalt i Sverige, att det tyvärr inte är osannolikt att Assange skulle bli fälld enbart på målsägandens berättelse.

Jag skulle därför välkomna en rättegång mot Assange.

Att svensk rättsskipning (i sexualbrottsmål) får shavottera inför en häpen, chockerad och indignerad internationell press och förfärade jurister i andra länder, det är förmodligen det enda, som kanske skulle kunna leda till någon slags tillnyktring i Sverige.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Ja, du har rätt. Åklagaren har en skyldighet att utreda om det finns tillräckliga bevis för att ett brott har ägt rum enligt vår lag. Slarvigt uttryckt av mig - ursäkta. Jag är ingen jurist, men jag tror nog ändå jag har förstått hur det fungerar. Tydligen är det väldigt många där ute som inte förstår hur det fungerar och som tycker att man inte ska se om ett misstänkt brott kan leda till åtal - bara för att det är en känd och i många fall beundransvärd person som begått det misstänkta brottet. DET tycker jag är fel. Sen om det går till åtal eller om han blir dömd, det återstår att se. Kvinnorna och staten har rätt att få sin sak prövad.

Maria sa...

Tack för svar, Rebecka.

Jag kan ju inte tala för "många där ute", som du anser "inte förstår hur det fungerar och som tycker att man inte ska se om ett misstänkt brott kan leda till åtal - bara för att det är en känd och i många fall beundransvärd person som begått det misstänkta brottet".

Men.. jag undrar, om det verkligen är där, som skon klämmer. Jag tror, att "många där ute" inte riktigt har förstått i vilken utsträckning, som rättsskipningen i sexualbrottsmål har spårat ur i Sverige. Det blev tydligt för dem genom anklagelserna mot Assange.

Jag tror också, att många i likhet med undertecknad finner handläggningen av fallet Assange anmärkningsvärd - inte minst, när man jämför t.ex. med detta fall:

"Filmen visar hur de båda männen slår ner Christer. Sedan tar en av dem sats och stampar honom fem gånger i huvudet med full kraft. Männen försvinner in i sin hytt. Efter 30 sekunder återvänder en av dem och sparkar den medvetslösa Christer två gånger i ansiktet."

"I Sverige togs ärendet över av kammaråklagare Thomas Holst. Trots övervakningsfilmen, erkännandet och att de två gärningsmännen var identifierade beslutade han att lägga ner utredningen.

– Personerna finns inte att få tag i, säger han.

Men de är ju kända och finns på Irland?

– Om vi skulle försöka hämta hem alla människor som begått brott som inte är tillräckligt allvarliga så skulle vi få väldigt mycket att göra.

Att begära dem utlämnade ser han inte som ett realistiskt alternativ.

– Så går det inte till. Sådant där håller vi på med när det är allvarliga brott - som mord."

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8031457.ab

Rebecka Edgren Aldén sa...

Maria - ja, du har rätt. Där är en punkt där jag faktiskt tycker att det svenska rättsväsendet agera märkligt. De lägger ner åtal till höger och vänster och orkar sällan jaga misstänkta utländska brottslingar som befinner sig utomlands. DET är det jag tycker har varit märkligast i det här fallet. Däremot håller jag inte med dig om att rättskippningen i sexualmål spårat ur. Eller, jo, kanske, men åt båda hållen. Som nu i fallet med den lätt förståndshandikappade 14-åriga flickan som ett stort gäng män har utsatt för övergrepp - där döms de inte för våldtäkt. Där används lagen mycket, mycket märkligt. Jag vet att det finns andra märkliga fall åt andra hållet. Så ja, det är inte alltid rätt domar som faller. Särskilt inte i sexbrottsmål. De flesta anmälningar leder inte ens till åtal och ännu färre leder till fällande dom. Och, detta är vad jag tror, de allra, allra flesta fallen anmäls inte ens. Det visar alla hundratals #prataomdet-berättelser (och med det sagt vill jag förtydliga att många av de berättelserna inte heller SKA anmälas, de är inte brott i lagens mening, men personen har känt sig kränkt ändå - jag har varit med om saker, jag har berättat om en händelse, jag tycker inte att det var en våldtäkt - eller, jo, i dag hade det varit det eftersom jag var minderårig, men själva händelsen var inte brottslig - den var bara mycket, mycket obehaglig för mig.)