Elisabet Höglund skriver i dag om hemmafrudrömmarna i Aftonbladet:
"När jag smakar på ordet hemmafru, går det kalla kårar längs ryggraden.
Jag minns omedelbart min mors ständiga klagan över att hennes påtvingade hemmafruroll hindrade henne från att förverkliga sig själv och att hennes barn var orsaken till att hon inte fick förvärvsarbeta.
Hur många döttrar har inte levt med dessa bittra och missnöjda hemmafruar till mödrar? Att vara hemmafru var för många kvinnor detsamma som att vara dömd till livstids straffarbete. Nästan inga barn har heller i efterhand tackat sina mammor för att dessa stannade hemma. Det var självklart på den tiden. Vem brydde sig förresten om kvinnorna och deras hemliga yrkesdrömmar?
Det är 50- och 60-talen jag talar om, hemmafruns storhetstid i Sverige, en tid som de flesta av oss kvinnor, som slagits för jämställdhet, lika lön och rätt till barnomsorg aldrig skulle vilja ha tillbaka."
Men invänder ni. Det är ju inte samma sak! De som drömmer om hemmafrutillvaron i dag VILL ju det. Det är inte ofrivilligt! Alla måste ju få göra som de vill. Ska de inte få bli försörjda om de nu vill det?
Som sagt. Visst är det så att de som vill bli försörjda måste få bli det. Men vi måste få prata om konsekvenserna av det valet. Och då menar jag inte enbart konsekvenserna för varje enskild individ, utan för samhället i stort.
Att vi just nu – i dessa finanskristider – har en hemmafrubacklash är inte särskilt konstigt. Mode/trender följer ofta politiken/utvecklingen i världen. När det är brist på män (antingen ute i kriget, eller dödade i kriget) då blir det modernt med den arbetande kvinnan – tänk 30-, 40-talet och alla käcka kvinnor i välsvarvade dräkter! Sen när männen kommer tillbaka från kriget, och behöver få tillbaka sina jobb – ja, då blir det mode att vara hemmafru (tänk 50-, 60-talet). Sedan när välfärden ska byggas och det blir arbetsbrist, ja då är både invandrare och kvinnor plötsligt välkomna! Tänk senare 60- och 70-talet.
Man ska inte tro att vi människor står helt fria och väljer helt fritt. Vi är sociala djur som följer med i strömmen. Jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar att det är så.
Nu är det brist på jobb, då är det igen modernt för kvinnor att vara hemma (och invandrare är uppenbart inte längre lika välkomna – se bara på SD:s framgångar, "de tar våra jobb").
Elisabet skriver så här:
"Efterfrågan på arbetskraft är lägre än på 60-talet. Särskilt svårt är det för ungdomar. Då faller det sig kanske naturligt att unga kvinnor börjar fundera på att gå tillbaka till hemmet? Föräldraförsäkring och barnbidrag finns ju också där som säkra ekonomiska grundplåtar."
När vi böjer oss för de här krafterna så är vi också med och skapar framtidens samhälle. När vi inför vårdnadsbidrag så öppnar vi upp vårdnadsbidraget som en möjlig, om än väldigt ynklig, försörjning för framför allt kvinnor som inte kommit in på arbetsmarknaden. Och det blir ännu svårare att komma in. Och så blir det en ond cirkel. För att ta ett exempel.
När vi börjar idealisera hemmafrun och stannar hemma allt längre (och samtidigt låter männen stå för förvärvsarbets- och försörjningsbördan) så målar vi in oss i ett hörn. Som jag har skrivit tidigare. En man som har en hemmafru konkurrerar ut alla kvinnor som vill ha samma jobb/yrke som han. Vi könssegregerar arbetsmarknaden än mer (den är redan enormt könssegregerad, mycket mer än vi tror, i Sverige). Vissa kvinnodominerade yrken får högre kostnader för långa föräldraledigheter, mycket vabb och deltid. Medan mansdominerade yrken kan köra på som förr – och där blir en kvinna bara ett störande moment. Jämför med Island där man införde en tredelad 9 månader lång föräldraförsäkring, 3 till pappan, 3 till mamman, 3 valfritt. Nästan omedelbart efter reformen tog alla pappor på Island ut 3 månaders föräldraledighet. Och genast upptäckte mansdominerade arbetsplatser som till exempel brandkåren att de var fick högre kostnader och mer administration – sånt som var vardag för vården.
Varför anställa en kvinna som i bästa fall bara behöver göra hälften där hemma? Om man kan få en man som behöver göra noll där hemma? Vem väljer du? Företagen väljer män framför kvinnor.
Nu klarar sig kvinnor rätt bra ändå, för att de ofta har högre utbildning och inte konkurrerar med männen, utan med andra kvinnor (eftersom kvinnor och män oftast väljer olika branscher).
Om vi skulle göra allvar av våra hemmafrudrömmar skulle arbetsmarknaden bli ännu mer orättvis, ojämlik och könssegregerad. Och till slut skulle många av de som till en början stannade hemma frivilligt inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.
Så här avslutar Elisabet:
"Men tänk er för, tjejer. Att vara hemmafru och inte ha något jobb är detsamma som att inte heller ha någon sjukpenninggrundande inkomst. En hemmafru får heller inga pensionspoäng, eftersom hon inte arbetar. Och vad händer, om gubben tröttnar och hittar en ny kvinna? Jo, skilsmässa förstås. Då står hemmafrun där, ensam, utan utbildning och utan jobb. Lyxtillvaron som hemmafru är ett minne blott – om den överhuvudtaget fanns.
Många kvinnor har för övrigt sen lång tid tillbaka löst ”hemmafruproblemet” genom att arbeta deltid. I dag arbetar 41 procent av svenska kvinnor deltid. I vården är hela 85 procent av kvinnorna deltidsarbetande. Så många kvinnor har egentligen aldrig på allvar lämnat hemmet. Men med sitt deltidsarbete har de ändå en fot på arbetsmarknaden. Som hemmafru har de ingen fot alls."
Inlägg
18 kommentarer:
Elisabeth Höglund har sedan länge varit min idol. Vem vill vara hemmafru när man kan vara Elisabeth?
Word.
Jag älskar Elisabet Höglund.
Intressant också att de som har invändningar mot hennes text i Aftonbladet helt väljer att inte ta upp frågan om ekonomi och försörjningsmöjligheter om/när deras förhållanden tar slut.
Ett antal huvuden stoppade i sanden där, ja.
Sonja P.
"Varför anställa en kvinna som i bästa fall bara behöver göra hälften där hemma? Om man kan få en man som behöver göra noll där hemma? Vem väljer du? Företagen väljer män framför kvinnor."
Så jädra bra. Så sant.
Men du, kära bloggare, Elisabet stavar sitt förnamn utan "h".
Ett litet påpekande bara av respekt för henne.
Sonja P. igen.
Ja! Du har rätt!!! Jag skäms! Har skrivit hennes namn så många gånger i tidningen (korrekt) och skriver jag fel här! Pinsamt! Ska genast ändra!!!
funderat på en sak med hemmafruar sen du tog upp det. arbetsmarknaden har ju blivit hårdare också och krav på kompetens (och utbildning) bara ökar. det märks ju inte minst bland de ungdomar som vill ut i arbetslivet istället för universitetsvärlden, det finns inte många jobb. förr (tänker ffa på min farmor född typ 1920) hon var hemmafru när min pappa och hans syskon var små och sen började hon jobba på nåt vårdhem. men såna jobb är det också svårt att få idag. till det kommer "åldersdiskrimineringen" i arbetslivet, är själv arbetslös och i min "grupp" på arbetsförmedlingen finns kvinnor på 50 som är "förbrukade" på arbetsmarknaden trots deras erfarenhet. ok, blev lite långt, men min poäng är om man ens kommer in på arbetsmarknaden igen när barnen blir större (om man nu tänker sig det) eller om det slutar med att man blir hemmafru (kanske tom socialbidragstagare om förhållandet tar slut) livet ut. jag kanske är pessimist, men just nu måste man slåss för att få och behålla ett jobb.
Vilken tidning menar du?
Jag har dålig koll, men vill gärna läsa det du skrivit om EH.
Sonja P.
Jag är redaktionschef för tidningen M-magasin (m-magasin.se) - mitt heltidsjobb, detta är bara mitt vid sidan av-engagemang ;-). Hon blev vald till Årets Mappie av oss och våra läsare. Och det var på vår gala som hon berättade om att hon kände sig åldersdiskriminerad av TV4. Det var ju förstås en massa journalister där som bevakade galan och de plockade förstås upp tråden... Det blev världens grej i tidningarna och det slutade, som du kanske vet, att hon fick sparken från Förkväll. Sen fick hon ju komma tillbaka, men slutade sen ändå. Nu kommer hennes memoarer. Vi har alltså skrivit om Elisabet flera gånger i tidningen.
Aha, då vet jag.
Sonja P.
Rebecka skrev:
"En man som har en hemmafru konkurrerar ut alla kvinnor som vill ha samma jobb/yrke som han."
Han kommer enligt samma logik konkurrera ut alla män som inte har en hemmafru. Speciellt de män som är singlar.
Fast livet är ju inte rättvist.
De studenter som kommer från studievana hem konkurrerar ut dem som inte gör det i konkurrensen om intagningen till de populäraste utbildningarna.
De studenter som har föräldrar som hjälper till med ekonomi eller på annat sätt under högskoletiden konkurrerar ut de andra studenterna när det gäller att komma in på de populäraste traineetjänsterna eller andra toppjobb för nyutexaminerade.
Vad ska man göra? Förbjuda folk att hjälpa varandra så att staten är den enda källan till hjälp? Självfallet inte. Ska man designa samhällssystemen så det blir svårare att hjälpa varandra?
"Nu klarar sig kvinnor rätt bra ändå, för att de ofta har högre utbildning och inte konkurrerar med männen, utan med andra kvinnor (eftersom kvinnor och män oftast väljer olika branscher)."
Tycker faktiskt du använder det här påståendet på ett delvis oseriöst sätt. Dels eftersom det bara gäller för de yngre åldrarna. Dels för att det är som att jämföra äpplen och päron då könsfördelningen varier i olika ämnen. En kandidatexamen i ingejörsämnen är ofta mer relevant än en magisterexamen i litteraturvetenskap.
Och kanske allra viktigast: traditionellt kvinnodominerade yrken med tillhörande utbildningar som tidigare inte var högskoleutbildningar har i långt högre utsträckning ombildats till högskoleutbildningar jämfört med manliga dito. Anledningar till detta är tillexempel att man vill ge yrkena mer status, jämnställdhetspolitik, samt olika minskad efterfrågan på arbetskraft på olika marknader.
Var ska en 25-åring som jobbar på bibliotek och har en magisterexamen anses ha högre utbildning än en man som jobbat i byggnadssektorn i 30 år? Om vi räknar både formell och informell arbetsplatsknuten utbildning har ju mannen lärt sig långt mycket mer.
När du nämner Islands föräldraförsäkringssystem som förebild hoppas jag att du känner till att det systemet skiljer sig markant från vårt svenska, och även från den tvångsdelade föräldraförsäkring som du förespråkar.
Isländska föräldrar har rätt att vara lediga båda två samtidigt, och den absoluta majoriteten män som tagit ut ledighet sedan reformen har gjort det parallellt med att mamman också är ledig. Med andra ord har väldigt få isländska pappor varit pappalediga på samma sätt som många svenska män är.
Vidare börjar isländska barn inte förskola före tidigast två års ålder, så i de fall där man inte använder dagmamma när barnet är litet är kvinnan hemma betydligt längre än de där 3-6 månaderna som det kan verka som när man läser om deras tredelade system.
Visst kan det vara relevant att ta upp det isländska exemplet i diskussioner, men jag tror att det finns en utbredd missuppfattning om hur det systemet faktiskt är uppbyggt. Det kanske tom är MINDRE jämställt än det svenska, beroende på hur man ser på saken....
Jo, jag vet att samhället är orättvist på många sätt. Jag visar bara på konsekvensen av att säga: "Min man KAN inte vara hemma med barnen." Nehe, då kan alltså inga mammor ha det jobbet? Och ja, män med hemmafruar har en fördel mot män utan hemmafruar.
När det gäller utbildningen så visst, det gäller bara vissa. Jag kanske var otydlig. Men jag menade kvinnor som grupp. Om inte kvinnor som grupp hade haft så bra utbildning i jämförelse med männen som grupp så hade kvinnor legat ännu längre efter. Det var det jag menade. Självklart finns det kvinnor utan utbildning och män med utbildning.
Intressant om Island. Menar du att de är mer ojämställda? Hur? Jag vet bara att på pappret är papporna hemma 3 månader i snitt och mammorna i 6 månader. Det är mer jämställt rent statistiskt än i Sverige. Island har säkert en massa problem (eller ja, det har de ju). Men de har gjort en reform som få länder har gjort och som har fått en del konsekvenser som kan vara intressanta för andra länder att studera. Som det faktum att det visade sig att de manliga arbetsplatserna plötsligt fick dras med samma typ av problem och ekonomiska förluster som kvinnliga arbetsplatser alltid dragits med. Det är ett perspektiv vi sällan tar med i debatten och det var därför jag tog upp det.
Berätta gärna mer om vad du vet om Island och deras föräldraförsäkring!
Jo, och jag försökte förklara varför jag inte tycker det är lämpligt att beskriva verkligheten som att kvinnor som grupp är mer välutbildade än män. Verkligheten är för komplex för att använda sånna extrema aggreationer/förenklingar på ett användbart sätt i det här sammanhanget.
Ovanstående tycker jag är långt i från samma sak som att fler kvinnor än män nuförtiden tar ut examina från högskolan. Vilket är ett användbart faktum.
Jag gjorde inte inlägget 6 oktober 2010 19:25.
Hej! Jag skrev just ett långt inlägg om Island som försvann, hoppas att jag inte upprepar mig nu. Här är en länk till en studie. Jag kan inte säga hur tillförlitlig den är i alla delar, men i och med at det finns begränsat med översatt material kan man kan använda den för en grundläggande orientering i ämnet. Den är gjord före finanskrisen men ett antal år efter att föräldraförsäkringsreformen genomförts.
http://www.folksam.se/polopoly_fs/1.61011%21/Radikal-lag-B.Holst.pdf
Där står bland annat att ytterst få isländska män är hemma ensamma med sina barn. Det vanliga är att modern tar ut 40 procent under ett sammanhängande år och att fadern tar ut tre månader parallellt med mamman, eftersom man på Island till skillnad från i Sverige får vara hemma båda samtidigt. Ofta tar mannen ut en månad i samband med barnets födelse. Resterande två månader tar han i regel ut uppstyckat, kanske två veckor i taget i anslutning till jul, semester etc. I och med att den tidigare mammaledigheten förlängts, är kvinnorna därför borta MER från arbetsplatserna än tidigare, medan männens frånvaro anpassas till när det funkar bäst för arbetsgivaren. Alltså minimalt avbrott i hans karriär och minimal belastning på arbetsplatsen.
Vidare blir det ett glapp mellan föräldraledigheten och förskolestart, eftersom isländska barn sällan får börja förskola före två års ålder. Barntillsynen löses då antigen genom dagmamma, hjälp från familjemedlemmar eller genom att kvinnan säger upp sig från sitt jobb. Praktiskt taget inga män säger upp sig. Här ska dock understrykas igen att studien gjordes före finanskrisen då det var mycket lätt att få nytt jobb på Island. Kan ju mycket väl vara så att kvinnorna håller hårdare i sin anställning idag.
Med andra ord tror jag att vi kommit betydligt närmare ett jämställt föräldraskap här i Sverige, där män är hemma ensamma med barnen under betydligt längre tid än på Island.
Vidare känns det helknasigt att använda Island som argument för att män skulle ta ut alla sina dagar om man tvångsdelade föräldraförsäkringen här i Sverige. Om man ska göra en sådan jämförelse måste rimligen både föräldraförsäkringslagstiftningen och föräldraledighetskulturen vara någorlunda lika. Eller?
Fortsättningen..
Det kommer nog att bli JAG, dvs kvinnan, som kommer att vara hemma mest. Varför? Jag skulle helt enkelt tycka att det var roligare att vara hemma, tror vi båda. Men det är ju inget man kan veta på förhand. Men varför är detta så hemskt? Vad förlorar jag på detta? Om jag är hemma mer har vi kommit överens att kompensera mig på detta sätt: Pensionsspara extra mycket i mitt namn. Jag förlorar därför inget vad gäller den biten. I övrigt så har vi ju inget äktenskapsförord, så skulle min man lämna mig efter att jag varit hemmamamma så har jag ju rätt till hälften av allt! Dvs. hälften av våra fastigheter, bilar, aktier etc. trots att min man då skulle ha betalt mycket mer än mig. Kan man ha en bättre försäkring? Som jag skrivit ovan har jag dessutom ett fast jobb att återgå till samt en fryst SIG. Skulle jag eller min man dö i förtid har vi försäkringar som löser alla bostadslån samt bra livförsäkringar.
VARFÖR vill vi ha det som jag just beskrivit det?
Vi vill inte stressa ihjäl oss under barnens första år utan njuta av dem. Ingen av oss har stress med att göra karriär, vi kan göra det sen, när barnen blivit äldre om vi vill. Att båda arbetar heltid och sätter barnen på förskola vid ett års ålder är ingen lösning för oss.
Till er som avskyr hemmamammor: Varför får inte vi kvinnor välja själva utan att ni fördömer? Kan man inte som jag, göra karriär som ung, vara hemma i ett antal år, och sedan återgå till karriären? Måste man göra ALLT samtidigt? Utgå inte heller från att alla som drömmer om att vara hemmafruar är korkade lågutbildade fattiga kvinnor som inte har koll på något. Det är fruktansvärt fördomsfullt!
Låt hemmamammor och pappor vara lyckliga och respektera vårt val! Alla kan inte ha det exakt likadant. Vissa vill arbeta heltid och ha barnen på dagis, låt dem göra det utan kritik! Andra vill vara hemma med sina barn, låt dem också göra det utan kritik!
Främst vi kvinnor borde stötta varandras olikheter och val i livet, så länge man är lycklig och tillfreds med sitt val bör ingen kritiseras! För mig är den största friheten för oss kvinnor just valfriheten, att vi är fria att välja hur vi vill utforma vårt liv.
Tack för ordet och trevlig helg till er alla! :)
Kan bara instämma helt och hållet med anonym 16.45.
Det är enormt fördomsfullt att kalla kvinnor som väljer att vara hemma för outbildade, naiva, romantiska och allt vad det är.
Jag har själv varit hemma betydligt längre än min man. Jag är
-äldre än min man
-har lika hög utbildningsnivå som min man (universitetsexamen)
-hade högre lön än min man när vi fick barn
-har betydligt större ekonomiskt kapital än min man (som jag sett till att skydda med äktenskapsförord-förstås)
...och jag valde att vara hemma med öppna ögon. Jag vet vilka för- och nackdelar det för med sig. Jag har gjort ett övervägande och valt att ta nackdelarna med fördelarna.
Precis som den andra anonym skrev så borde kvinnor stötta varandra att välja olika, inte försöka tvinga varandra att välja likadant. Annarrs har vi ett dubbelt förtryck-strukturella orättvisor för kvinnor PLUS kvinnor som försöker stöpa in alla andra kvinnor i samma form som de själva.
Jag tänkte mest lägga en kommentar för att säga att jag gillar din blogg. Just nu min favorit! Läste själv o recenserade "Hemmafru 2.0" för ett tag sen. Ytterst deprimerande o skrämmande läsning. Det behövs att folk som Elisabeth Höglund uttalar sig med lite svärta. Och så intressant att läsa hur det är yttre faktorer som styr över det där med trenderna; att männen "kommer hem från kriget" och så svänger det hit o så svänger det dit; fantastiskt ju! Låter nästan som årstider. :)
Skicka en kommentar