Den gastrosexuella mannen?

Det är mycket snack om den gastrosexuella mannen nu. Han som gärna står i köket och lagar mat. Det nya mansidealet. Det låter nästan som att männen har tagit över köket och matlagningen...

Men. I verkligheten ser det förstås inte ut så. Visserligen har vi mest män bland de framgångsrika kockarna och i kocklandslaget. Och det är säkert så att många män lagar de där exklusiva måltiderna hemma (och får kredden för det också). Men vardagsmaten är det fortfarande kvinnorna som står för.

I vår bok Skriet från kärnfamiljen refererade vi till en undersökning från 2006 som gjordes av Coop som visade att 70 procent av vardagsmaten lagades av kvinnorna. Männen lagade 17 procent. De resterande 13 procenten lagade barnen (!).

Man tänker att det kanske har hänt något sedan dess, särskilt med tanke på alla skriverier om den gastrosexuella mannen. Men nej, inte så mycket har hänt. Enligt en alldeles färsk undersökning från Familjeliv.se står mamman vid spisen dubbelt så ofta som männen. 6 av 10 dagar är det mamma som lagar maten. Dessutom ansvarar 7 av 10 mammor för matinköpen.

7 av 10 mammor vill vara hemma mer med barnen och varannan mamma tror att fler skulle vara hemmafruar om möjligheten fanns. (Andelen är högre bland yngre mammor, precis som jag skrivit om tidigre).

Det positiva är att majoriteten, 57 procent, anser att papporna tar ett större ansvar för barnen än tidigare. Härligt att det går framåt! (Trist bara att 43 procent tydligen upplever att det inte har hänt något eller att det går bakåt...)

Rapporten bekräftar också hur tufft det är för den ensamma mammorna. Varannan oroar sig ofta eller ständigt över sin ekonomiska situation (bland gifta mammor är siffran 15 procent...).

Jag hoppas att människor förstår sambandet mellan de ensamma mammornas tuffa vardag och hur mycket eller lite jämställdhet vi har i vårt samhälle. Lever vi jämställda medan vi är ihop minimerar vi inte bara risken för skilsmässa, utan minimerar även risken för att leva fattig som ensamstående. En kvinna som tagit det mesta av ansvaret för barnen, större delen av föräldraledigheten, jobbat deltid, tagit vabben har förstås inte hunnit komma upp i lön på samma sätt som en mamma som delat.

En pappa som varit jämställd inom förhållandet har säkert dessutom större tendens att vara mer jämställd även efter skilsmässan. Även om jag vet många män som blivit jämställda först efter skilsmässan. På samma sätt som jag vet många män som totalt skitit i ansvaret efter skilsmässan, eller bara velat ha det på sina villkor - och samtidigt som jag vet fall där mamman velat ha allt under förhållandet och efter separationen försöker roffa åt sig så mycket som möjligt då också.

Jämställdhet skyddar alltså inte bara mot sämre ekonomi efter skilsmässan, det skyddar också pappan mot mammor som velat ha allt under förhållandet och som inte är beredda att dela med sig efter separationen.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Hillevi om fetmaoperationer

Hillevi Wahl skriver en bra text i dag i Metro om att fetmaoperationer. Att det egentligen inte löser problemen. Att ett missbruk lätt går över i ett annat.

Läs här!

Missa inte heller hennes blogg.

Min kamp är inte er

Hinner inte göra något längre inlägg nu, så därför ber jag er läsa Elin Grelssons utmärkta krönika: "Min kamp är inte er." Om att främlingsfientliga krafter utnyttjar jämställdhetens retorik. Jag har tänkt på det också, särskilt nu kring valet då SD ofta sa sig slåss för kvinnors rätt att inte bli våldtagna... av invandrade män... Nej, jag betackar mig för deras "hjälp" och "stöd".

Så här skriver Elin till exempel:

"I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet."

Läs hela texten här!

Är manligheten en folksjukdom?

Först några svar till kommentarerna till mitt förra inlägg (visst är hon häftig?):

Jo, hon är sexig! Många människor är sexiga. Med kläder eller avklädda. Grejen är att hon inte klär av sig kläderna för att vara sexig.

Anna ifrågasätter om det är feminism. Jag skulle säga att det förstås är större än feminism och berör det hon skriver, inre frid, självförtroende och så vidare. Men det är också en del av feminismen. Jag tycker att detta är ett exempel på en kvinna som får uppträda på samma villkor som en man. Hon får skoja, hon får vara grotesk. Hon behöver inte vara sexig. Hon tar för sig, det är hon som driver med publiken.

Feminism betyder att man anser att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Och att man inte tycker att det är uppfyllt i dag.

För att uppnå det behöver vi fler sådana här uppträdanden, fler sådana här kvinnor. Vi behöver också fler män som vågar vara svaga, prata känslor. Som någon nyligen skrev på twitter, uppgradera ordet flickpojke. Alla som utmanar och tänjer på könsrollerna bidrar till att göra världen större.

Därför tycker jag att debatten som pågår nu om männen, manligheten och rätten att vara svag är så viktig. För alla, framför allt pojkarna/männen men också för mig som feminist.

Här är några röster från debatten:

Unni Drougge har skrivit om myten att det är kvinnornas fel att män är macho – för att kvinnorna väljer machotyper och att ingen kvinna vill ha en "snäll" man. En vanlig uppfattning och ett ofta tilltaget argument bland antifeminister. Läs till exempel vad Unni skriver här:

"Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara “svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på “flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?"

Jens Klitgaard har skrivit en viktig text i Ottar:

"Det pratas sällan om manlighetsrelaterad död, ändå är det exakt vad det handlar om. I medierna får vi bilden av att kvinnor blir sjuka och mår dåligt av att bära upp samhällets ideal om hur en kvinna ska vara och se ut. Men hur påverkar manlighetsidealet männens hälsa?
Världsomspännande statistik visar på riktigt allvarliga konsekvenser, och detta nästan oberoende av det enskilda landets materiella välstånd. Myten om att en man ska »leva hårt och dö ung« verkar tyvärr stämma, men det är skillnad på att födas till man och att vara manlig enligt normen om vad som anses manligt, och det är just manlighetsidealet som är problemet. För även om det skiljer sig åt beroende på tid, kultur och klass, så står det »manliga« alltid i motsats till det som anses feminint. Och troligen är det mäns rädsla för att vara feminina som hindrar många från att ta till sig en mer hälsosam livsstil."

och:

"Det är dags att börja kalla manlighetsidealet för en folksjukdom. 2007 dog 3 140 fler män än kvinnor i åldrarna 15-64 i Sverige, det motsvarar ungefär antalet människor som under samma år dog på grund av prostata- och livmodercancer. På varje löpsedel borde det stå »Manlighet – farligt för hälsan«. Men verkligheten är omvänd, fokus ligger mestadels på kvinnors ohälsa.
Fler kvinnor än män söker sig till vården, vågar prata om sina känslor, har en nära vän. Kvinnor tar hand om sig på ett annat sätt än män och det är ett accepterat beteende i deras omgivning. En man ska istället klara sig själv. Statistiken talar dock sitt tydliga språk – män klarar inte sig själva, de dör.
På samma sätt som vi tar till oss nya kunskaper om hur man förebygger de stora folksjukdomarna borde vi satsa på insatser för att förändra manlighetsidealet, och sluta låta det skörda människors liv. En bra karl reder sig inte själv."


Från bloggen Glitterfittorna:

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll."


Boggen Oxymandias Suspensoar skriver något mycket viktigt:

"Jag ser ingen poäng i att jämföra offerskap mellan pojkar och flickor, inte ens för att skapa debatt. Om vi som vill förändra det förlegade och hitta en ny väg för könsrollerna börjar ett skyttegravskrig sviker vi de som vi egentligen vill värna."

Nej, jag håller med. Det är därför jag blir så frustrerad över alla antifeminister som lägger ner all sin tid, sin energi och sitt hat på att sätta dit feminister. Jag undrar: Vad gör de för killarna som feministerna "glömmer bort"/"skiter i"? Och det är samtidigt en underlig (och förödande) logik att om man inte kämpar för rättvisa åt alla samtidigt så får man inte göra det alls! "Forskar du bara på cancer? Tycker du inte lika synd om de som får hjärtinfarkt?" "Har ni hjälpprojekt i Etiopien? Men barnen i Afghanistan då?"

Det listiga med feministers kamp är att om det blir mer jämställt för kvinnorna så blir det automatiskt mer jämställt för männen! Om kvinnor får större möjligheter och högre lön på arbetsmarknaden så får männen mindre försörjningsbörda och i förlängningen mer tid och närhet till sina barn och – om det blir skilsmässa betydligt mindre risk att förlora vårdnaden om och umgängesrätten med sina barn. Ja, jag kan hålla på i all oändlighet men ni kanske fattar vad jag menar.

La Clique

Jag har varit en usel bloggare på sista tiden. Kan bara förklara det med att jag haft mycket på jobbet, mycket i livet överhuvudtaget och inte så där jättestor lust – trots en massa roliga och intressanta debatter värda att kommentera och tycka till om.

Jag har egentligen inte tid att blogga nu heller, så i stället ska ni få en liten film att titta på. Helt fantastiska, skickliga, charmiga Ursula Martinez från showen La Clique (tack till mina medarbetare som visade mig den):



Det här är vad jag skulle vilja kalla feminism i praktiken. Vad tycker ni?

Jag på bokhora

I dag är jag intervjuad på Bokhora. Läs här!

Killar och självmord

Ingen har väl missat att vi hade ett på nätet direktsänt självmord nyligen. En ung man, bara 21 år, riggade sitt självmord framför kamerorna och chattade in i det sista. Jag var inne och läste hela tråden på Flashback, hans kommentarer och de andras kommentarer. Det var förstås fruktansvärt. Som vanligt på Flashback råder en hård ton, en tuff jargong som i detta fall var direkt dödlig. Fega anonyma röster som häver ur sig knäppa grejer. Internet har blivit så mycket bättre sen fler kom ut ur anonymiteten. Man ska kunna stå för det man skriver, om alla skrev under sitt eget namn skulle tonen här inne vara mycket bättre.

Såg Debatt i går på SVT om självmordet och det var ju ett skämt. De som diskuterade visste inte vad de pratade om. Flera verkade tro att det bara är ungdomar som är ute på nätet och som vanligt framfördes åsikten att internet är en farlig plats. Att "ungdomarna" vänder sig bort mot nätet i stället för att vända sig till någon i "verkligheten". Man skiljer på kommunikationen på nätet och den i "verkligheten". Som om den i "verkligheten" skulle vara mer verklig och bättre (något jag inte tror ett dugg på). Och så kom förslaget om att vuxna skulle "nattvandra på nätet"... vara där de utsatta ungdomarna håller till... Vilken verklighet lever de i egentligen? Jag är vuxen, jag är här på internet! Jag vet massor av vuxna som är på internet. Vilka är det egentligen som befolkar Facebook? Tror väldigt många vuxna. Det går inte att "nattvandra" på nätet. Man måste ha ett genuint intresse av att vara på internet för att kunna hitta till sådana här diskussioner som den på Flashback. Det skulle inte någon "vuxen" som inte är intresserad av internet kunna. Jag lovar att flera av de som skrev på Flashback den kvällen då 21-åringen tog sitt liv var vuxna. Vi ska inte skylla detta på ungdomar.

En annan sak som slog mig när jag läste den råa jargongen i tråden på Flashback ("du är för feg, du kommer aldrig att göra det" och "kan du komma till skott snart, jag måste till jobbet...") är att det här är den manliga könsrollen i sin kanske sämsta form - att vara tuff, "klara av" att ta livet av sig, inte visa känslor, ha en rå jargong mot varandra. Och vi såg vad den ledde till. En stor tragedi för både mannen som dog och hela hans familj och alla hans vänner.

Många tror att feminism handlar om att göra det bättre för kvinnor. Att feminister som kämpar för att lösa upp könsrollerna inte bryr sig om männen. Men det gör vi i allra högsta grad! Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag har alltid sagt, flera gånger här på bloggen, att jag är mer orolig för min sons framtid än vad jag är för mina döttrars. Jag ser ju hur betydligt mer begränsande den manliga könsrollen är. Det är pojkar som får sämre betyg i skolan. Det är pojkar som drabbas av våld när de springer ute på kvällarna (av andra män), det är pojkar/män som råkar ut för olyckor och det är män som tar livet av sig.

Anders Kilander skrev en bra text om detta i Expressen i går.

Så här skriver han bland annat:

"Män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer. Så när pojkar och karlar råkar bli just offer, för sin egen eller andras svaghet, så väljer vi att ignorera dem. Det är lättare om vi behåller uppdelningen. Trots att machomyten oftare skadar män än den skadar kvinnor."

och:

"Om jag kan komma på en enda anledning till att killar tar sitt liv oftare än tjejer så är det följande: det enda som är mesigare än att ge upp livet är att misslyckas med att ge upp livet.
Förresten, det kan ju vara så att männen, killarna, gubbarna mår mycket sämre än kvinnorna. Att det är därför som män missbrukar mer, slåss mer, självmördar mer och sköter sig sämre. Det kan vara så. Men det är nog bäst att jag inte säger det högt. För då är jag ju svag, ett offer, en mes."

Läs hela debattartikeln här!

Mer om superfarsor

Linus Fremin - som jag gärna skulle ha i min blogglista, men som av någon outgrundlig anledning inte fastnar - har också skrivit om Erik Ullenhags epitet Superfarsa. Så här skriver han bland annat:

"Men grejen är ju att kvinnor aldrig får kredd för att de tar sitt föräldraansvar. Det ses som självklart. Och om de vågar tänka på karriären så får de skit för det.

En man som tar hand om sina barn är däremot någon sorts hjälte.

Det är jävligt tröttsamt och respektlöst mot alla de kvinnor som i hundratals år har offrat sig själva, sin tid och sina karriärsmöjligheter för att ta hand om barn och hem så att mannen kan göra vad fan han vill.

Det är svårt att vara förälder, ännu svårare att kombinera det med en karriär. Men för de flesta som vill ha tak över huvudet och mat i magen är det nödvändigt. Det gör de flesta. Det finns inga superkrafter involverade i det.

Det är bara vanligt jävla levande.

Det är jättefint att Erik Ullenhag är en pappa som tar ansvar och inte hindrar sin frus karriär bara för att få ha sin egen. Kanske är han ett föredöme när det fortfarande finns så få pappor som gör samma sak.

Men det är bara idiotiskt att göra varje man som tar sitt självklara föräldraansvar till världens bästa, när kvinnor har gjort just det sedan dinosauriernas tid utan några jävla supertitlar."

Läs hela här!

Och missa inte Tinnis debattartikel i Aftonbladet på samma tema.

Tusen gånger starkare

För några veckor sedan såg jag en förhandsvisning av filmen Tusen gånger starkare. En film om könsroller och hur det drabbar individer, som utspelar sig i skolan. I går debatterades filmen på SVT Debatt. Det blev ingen vidare diskussion om hur man ska komma åt dessa begränsande roller. Tvärtom var det flera där som ifrågasatte om det över huvud taget är sant att vi behandlar varandra olika beroende på kön.

Jag blev väldigt berörd när jag såg filmen. Tyckte att den på många bra sätt visade på hur det kan se ut när män tar plats på tjejers bekostnad. Samtidigt var jag lite kritisk. Filmen var väldigt överdriven och svartvit. Och jag saknade pojkarnas utsatthet. Nu var det några tuffa killar som tog all plats. Från tjejerna, men också från många av de andra killarna - men de killarna kom inte fram i filmen. Här var det bara tjejerna som var utsatta, på olika sätt. I verkligheten drabbas ju killarna också, på andra sätt. Det är inte lätt att leva upp till förväntningarna som finns på killar.

Med det sagt var det ändå en helt okej film. Bra unga skådisar. Bra exempel på hur tjejer får städa upp efter killar. Hur killar breder ut sig. Och hur utmanande det är med tjejer som tar plats.

Sedan tidigare vet vi genom forskning att flickor får mindre uppmärksamhet och mindre tid att prata i klassrummet (man har filmat och klockat under lektionerna). Flickor får och accepterar rollen som ordningsskapare, det klassiska exemplet är att sätta en lugn flicka mellan två stökiga pojkar. Pojkar får mest uppmärksamhet av lärare, enligt en SOU-utredning från 2009. Fler flickor mår också sämre och har låg självkänsla, visar samma undersökning.

Jag blir därför upprörd över att det sitter en massa människor i tv och pratar om att "vi tror inte att det är så här", "det där stämmer inte", "jag tycker inte att det är så". En lärare har inte sett filmen, "men fattar vad den går ut på". Hon känner inte igen sig. Nej, är det så konstigt? Om hon hade förstått att flickor och pojkar behandlas olika hade hon kanske inte gjort det. Och ja, jag håller med henne om att det finns massa andra faktorer som också spelar in. Klass. Etnicitet. Ekonomi. Föräldrarnas utbildningsnivå. Ja, säkert en massa till.

Som genusvetaren i programmet påpekade handlar det om kunskap, om forskning. Det finns massor av studier om hur flickor och pojkar behandlas annorlunda från att de föds tills de dör.

Även om filmen var överdriven, stämmer grundtesen. Enligt utredningen från 2009:

"Flickor känner sig mer utsatta än pojkar för i stort sett alla former av kränkningar i skolan. Pojkar framstår som mer aktiva än flickor när det gäller att behandla andra illa. Språket kan användas för att upprätthålla maktförhållanden som råder mellan olika grupper av människor. Ord som ”hora”, ”bög” eller ”kärring” kan användas för att förtrycka genom att anspela på att en grupp människor är mindre värd. Sexualiserad mobbning kan även bestå av olika former av fysiska övergrepp."

Och:

"Generellt gäller att pojkarna pratar mest i klassrummet och får mest uppmärksamhet av pedagogerna. Flickorna är i allmänhet tystare, och tilldelas och accepterar rollen som ordningsskapare. Att få komma till tals och bli lyssnad på har stor betydelse i det sociala livet. Att inte ge en person utrymme att uttrycka sina åsikter är ett effektivt sätt att inskränka hennes inflytande. Det är svårt att veta vilka konsekvenserna blir i vuxenlivet av att flickor fortfarande i dagens skola verkar socialiseras in i rollen som tysta och snälla ordningsskapare, medan pojkar i högre grad tillåts busa och ifrågasätta, avbryta och ta ordet från andra samt ibland även utsätta flickorna för kränkande tillmälen. Kan grunden till unga kvinnors sämre självkänsla åtminstone delvis ha sin grund i den ojämlika situationen i klassrummet?"


Och så till Pär Ström som när Kitty Jutbring pratade om att flickor kände press att se bra ut svarade att: "Det är väl bara att låta bli. Vem tvingar dem?" Så här står det i SOU:n, bland annat:

"Flera studier har visat att flickor oroar sig mer för sitt utseende och sin kroppsvikt än pojkar. Flickors kroppsbild och självkänsla försämras i samband med puberteten."

Och till sist. I dag skriver komikern Nour El-Refai en upprörd och känslosam debattartikel om detta på Newsmill. Jag förstår hennes ilska (även om jag inte tycker att motståndarna måste hålla käften):


"Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om förtrycket mot flickor i skolan och är bland det bästa jag sett. Men när filmen diskuteras på SVT Debatt förnekar debattörer verkligheten för alla småflickor. "Manshatare" hörs det någonstans ifrån när det är uppenbart att det handlar om kvinnohat. Hur kan det vara så att när vi pratar genus, som är ett kunskapsområde precis som vilken annan vetenskap som helst, att det plötsligt blir en åsiktsfråga?"

Ps. Och till alla dem som nu kommer avfärda den här SOU:n som ett resultat av feministetablissemangets maktställning i Sverige: Den tar upp orättvisor åt båda hållen! Till exempel tar den upp problemet att pojkar får lägre betyg än flickor. Så här skriver man till exempel i pressmeddelandet när SOU:n presenteras:

"I genomsnitt har flickor 10 % bättre betyg än pojkar, en skillnad som varit konstant åtminstone under 20 års tid. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom idrott och hälsa. Pojkar hoppar också av gymnasieskolan oftare än flickor, och lämnar oftare skolan utan fullständiga betyg.

- Det här har naturligtvis stor inverkan på elevernas framtid. Det är inte alls bra att pojkarnas relativt sett sämre prestationer diskuteras så lite. Skolan måste bland annat bli bättre på att uppmärksamma konsekvenserna av pojkarnas senare biologiska mognad, menar Anna Ekström."

Tinni om ministrar och superfarsor

I går ringde Newsmill och ville att jag skulle skriva en debattartikel med utgångspunkt från en av de nya ministrarna. Jag skrev, men utgångspunkten höll inte så vi bestämde oss för att lägga ner.

I dag skriver Tinni om en annan av de nya ministrarna - Erik Ullenhag, som utmålats som superfarsa i Aftonbladet.

"Det blir superjobbigt – men din plats i regeringen är viktig för alla Sveriges småbarnsföräldrar."

Läs hela här!

Bra jobbat Tinni!

Elisabet Höglund om hemmafrudrömmarna

Elisabet Höglund skriver i dag om hemmafrudrömmarna i Aftonbladet:

"När jag smakar på ordet hemmafru, går det kalla kårar längs ryggraden.

Jag minns omedelbart min mors ständiga klagan över att hennes påtvingade hemmafruroll hindrade henne från att förverkliga sig själv och att hennes barn var orsaken till att hon inte fick förvärvsarbeta.

Hur många döttrar har inte levt med dessa bittra och missnöjda hemmafruar till mödrar? Att vara hemmafru var för många kvinnor detsamma som att vara dömd till livstids straffarbete. Nästan inga barn har heller i efterhand tackat sina mammor för att dessa stannade hemma. Det var självklart på den tiden. Vem brydde sig förresten om kvinnorna och deras hemliga yrkesdrömmar?

Det är 50- och 60-talen jag talar om, hemmafruns storhetstid i Sverige, en tid som de flesta av oss kvinnor, som slagits för jämställdhet, lika lön och rätt till barnomsorg aldrig skulle vilja ha tillbaka."

Men invänder ni. Det är ju inte samma sak! De som drömmer om hemmafrutillvaron i dag VILL ju det. Det är inte ofrivilligt! Alla måste ju få göra som de vill. Ska de inte få bli försörjda om de nu vill det?

Som sagt. Visst är det så att de som vill bli försörjda måste få bli det. Men vi måste få prata om konsekvenserna av det valet. Och då menar jag inte enbart konsekvenserna för varje enskild individ, utan för samhället i stort.

Att vi just nu – i dessa finanskristider – har en hemmafrubacklash är inte särskilt konstigt. Mode/trender följer ofta politiken/utvecklingen i världen. När det är brist på män (antingen ute i kriget, eller dödade i kriget) då blir det modernt med den arbetande kvinnan – tänk 30-, 40-talet och alla käcka kvinnor i välsvarvade dräkter! Sen när männen kommer tillbaka från kriget, och behöver få tillbaka sina jobb – ja, då blir det mode att vara hemmafru (tänk 50-, 60-talet). Sedan när välfärden ska byggas och det blir arbetsbrist, ja då är både invandrare och kvinnor plötsligt välkomna! Tänk senare 60- och 70-talet.

Man ska inte tro att vi människor står helt fria och väljer helt fritt. Vi är sociala djur som följer med i strömmen. Jag lägger inte någon värdering i det, jag bara konstaterar att det är så.

Nu är det brist på jobb, då är det igen modernt för kvinnor att vara hemma (och invandrare är uppenbart inte längre lika välkomna – se bara på SD:s framgångar, "de tar våra jobb").

Elisabet skriver så här:

"Efterfrågan på arbetskraft är lägre än på 60-talet. Särskilt svårt är det för ungdomar. Då faller det sig kanske naturligt att unga kvinnor börjar fundera på att gå tillbaka till hemmet? Föräldraförsäkring och barnbidrag finns ju också där som säkra ekonomiska grundplåtar."

När vi böjer oss för de här krafterna så är vi också med och skapar framtidens samhälle. När vi inför vårdnadsbidrag så öppnar vi upp vårdnadsbidraget som en möjlig, om än väldigt ynklig, försörjning för framför allt kvinnor som inte kommit in på arbetsmarknaden. Och det blir ännu svårare att komma in. Och så blir det en ond cirkel. För att ta ett exempel.

När vi börjar idealisera hemmafrun och stannar hemma allt längre (och samtidigt låter männen stå för förvärvsarbets- och försörjningsbördan) så målar vi in oss i ett hörn. Som jag har skrivit tidigare. En man som har en hemmafru konkurrerar ut alla kvinnor som vill ha samma jobb/yrke som han. Vi könssegregerar arbetsmarknaden än mer (den är redan enormt könssegregerad, mycket mer än vi tror, i Sverige). Vissa kvinnodominerade yrken får högre kostnader för långa föräldraledigheter, mycket vabb och deltid. Medan mansdominerade yrken kan köra på som förr – och där blir en kvinna bara ett störande moment. Jämför med Island där man införde en tredelad 9 månader lång föräldraförsäkring, 3 till pappan, 3 till mamman, 3 valfritt. Nästan omedelbart efter reformen tog alla pappor på Island ut 3 månaders föräldraledighet. Och genast upptäckte mansdominerade arbetsplatser som till exempel brandkåren att de var fick högre kostnader och mer administration – sånt som var vardag för vården.

Varför anställa en kvinna som i bästa fall bara behöver göra hälften där hemma? Om man kan få en man som behöver göra noll där hemma? Vem väljer du? Företagen väljer män framför kvinnor.

Nu klarar sig kvinnor rätt bra ändå, för att de ofta har högre utbildning och inte konkurrerar med männen, utan med andra kvinnor (eftersom kvinnor och män oftast väljer olika branscher).

Om vi skulle göra allvar av våra hemmafrudrömmar skulle arbetsmarknaden bli ännu mer orättvis, ojämlik och könssegregerad. Och till slut skulle många av de som till en början stannade hemma frivilligt inte ha någon möjlighet att komma tillbaka.

Så här avslutar Elisabet:

"Men tänk er för, tjejer. Att vara hemmafru och inte ha något jobb är detsamma som att inte heller ha någon sjukpenninggrundande inkomst. En hemmafru får heller inga pensionspoäng, eftersom hon inte arbetar. Och vad händer, om gubben tröttnar och hittar en ny kvinna? Jo, skilsmässa förstås. Då står hemmafrun där, ensam, utan utbildning och utan jobb. Lyxtillvaron som hemmafru är ett minne blott – om den överhuvudtaget fanns.

Många kvinnor har för övrigt sen lång tid tillbaka löst ”hemmafruproblemet” genom att arbeta deltid. I dag arbetar 41 procent av svenska kvinnor deltid. I vården är hela 85 procent av kvinnorna deltidsarbetande. Så många kvinnor har egentligen aldrig på allvar lämnat hemmet. Men med sitt deltidsarbete har de ändå en fot på arbetsmarknaden. Som hemmafru har de ingen fot alls."

Hets mot homosexuella på skolgården

Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm har skrivit en viktig debattartikel på Newsmill. Deras undersökning visar att många barn har en negativ attityd mot homosexuella. På skolgården flyger ord som bög och lebb – i nedsättande mening. Och det blir värre och värre med åren...

"36% av nioåringarna säger att orden "bög" och "lebb" används som fula ord i skolan, och sen stiger procentantalet för varje årskull upp till 14 där 70% säger att dessa ord används nedsättande i skolan. Sju av tio!"

Läs hela här!

Bokcirkelbok!

Det här var ju trevligt! Att min bok blir tipsad som bokcirkelbok!

Jag var faktiskt inbjuden en gång till en bokcirkel där de skulle diskutera Skriet från kärnfamiljen. Det var väldigt intressant! Egentligen skulle man ha en bokcirkel om boken man skrivit INNAN den går till tryck. Då skulle man verkligen kunna jobba vidare på vissa stycken och kanske korta i andra. Skriva om vissa. (Tro mig, man behöver alltid jobba mer med en bok, det är ett evighetsjobb...) Man skulle be en grupp opponera på boken några veckor innan den går till tryck. Risken är väl att man får så jobbig kritik att man inte sen törs publicera den... Det är mycket läskigare än vad man tror att ge ut en bok.