Bojkotta könsmärkta kläder

Nina Ruthström har uppmärksammat mig på en kampanj som bojkottar könsmärkta kläder - ett utmärkt initiativ!

Jag har både döttrar och söner, och har ofta problem att hitta bra kläder till dem. Min pojkes favoritfärg är röd, det är inte alltid det finns ens enkla röda t-shirtar eller röda långärmade tröjor (utan några pojksymboler på: bilar, drakar, sporttryck och så vidare). Och även om det finns blåa tröjor till min äldsta dotter (som älskar och verkligen passar i blått) så är de alltid urringade eller har glitter eller puffärmar på sig.

"Det handlar om att möta individer. Inte i första hand flickor och pojkar. För att alla flickor vill inte vara prinsessor och alla pojkar vill inte spela fotboll. Det är vi vuxna som har i uppgift att fånga upp och stärka barnet i tanken att de är bra som de är. Barnen ska inte behöva känna att de måste göra det som förväntas av dem på grund av deras kön. Det handlar om att vidga världen, skapa fler möjligheter och kunskaper där barn får bra självkänsla och ett gott självförtroende. Det handlar inte om att förbjuda prinsessor eller fotboll. Det handlar om att se variationen och möjligheterna.

För att ge barn en chans att växa upp till jämlika individer och för att motverka sociala könsroller uppmanar jag er att inte köpa några könsmärkta barnkläder på lördag."

Bra initiativ!

Här kan ni läsa hur det går för de barn som bryter med könsnormen... Oskar, 6 år, blev mobbad för att han gillade rosa. Läraren tyckte att han fick skylla sig själv.

Isobel Hadley Kampz har skrivit en jättebra krönika i Dalarnas Tidning om hur könsstyrda våra barn här:

""Om den här filmen varit med en pojke skulle den anklagas för genusindoktrinering". Det var min första tanke när en bekant lade upp en reklamfilm för ett lekhus på twitter. Färgerna gick i rosa och den lilla flickan i filmen bakade leksaksmuffins, bäddade ned dockor och tvättade leksakstvätt i sin leksakstvättmaskin.

Tänk om det varit en pojke i filmen? Hade leksakstillverkaren mordhotats då, som skedde med genusinriktade förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm, efter att Aftonbladet skrivit om skolans medvetna pedagogik?

På Egalia vill man aktivt försöka se bortom barnens kön, välja sagoböcker där både pojkar och flickor är aktiva och äventyrliga (eller kramiga och rädda) och där föräldrar till exempel ibland är två mammor eller två pappor.

Det skulle de inte ha gjort, tyckte Aftonbladets läsare som hojtade om genuspräster och hjärntvätt. Nazister tog steget längre och skickade rena hot.

Så känsligt är det alltså fortfarande. Medan det är kommersiellt självklart för leksaksföretag att små flickor gillar att tvätta är det extrempolitik att försöka se barn som individer."

Ja, mycket bra, det handlar om att vi inte vill se dem som individer! Och när jag tänker på hur upprörda så många är över genuspedagogik som vill ge barnet fler än två möjligheter så blir jag så upprörd! Vem är det egentligen som styr barnen?

Till alla de som är så rädda för genusdagis och hur barnen påverkas rekommenderar jag denna artikel i SvD. En intervju med två personer som själva gått på ett genusdagis, en kille och en tjej.

Utdrag ur artikeln:


– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.


"Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."

Underbart citat - tack Niklas!

Här bland annat har jag tidigare skrivit om könsbestämda barnkläder.

Ps. Jag har inte glömt er som är med i utlottningen av min bok! I veckan skickar jag ut böcker till vinnarna. Tack för alla bidrag! Jag kommer att lägga ut några av dem på bloggen här. Ds.

Lars Lindströms öppna brev till Assange

Och i dag skriver Lars Lindström i Expressen en utmärkt text på samma tema som jag skrev i går.

Ett utdrag:

"Försöken från Assange och hans advokater att utmåla svensk rättssäkerhet som sämst i världen är dömda att misslyckas, även om "feminismens Saudiarabien" är ett roligt uttryck.
- Sverige är feminismens Saudiarabien. Jag föll in i ett getingbo av revolutionär feminism, har Julian Assange sagt om anklagelserna.
Faktum är att till exempel både England och Wales har strängare sexlagstiftning än Sverige."

Och:

"Om två kvinnor anmäler sexbrott i Sverige är det självklart att de har rätt att få saken prövad. När en åklagare vill förhöra den misstänkte gärningsmannen ökar det inte direkt hans trovärdighet att han håller sig undan. Vilket den brittiska domstolen i går slog fast att han gjort.

För den som läser polisförhören med de inblandade tycks Julian Assange ha en mycket föråldrad kvinnosyn, ungefär lika gammal som lagen om spöstraff.
Om han ens ska åtalas för något brott mot de två kvinnorna kan vi väl äntligen låta rättsskiparna avgöra. Ett förhör med den misstänkte är en bra början."


Läs hela här!

Missa särskilt inte hans öppna brev till Julian Assange:

"ÖPPET BREV FRÅN LARS LINDSTRÖM TILL JULIAN ASSANGE

Dear Julian! I would like to welcome you to the free, reasonably incorrupt and right now winter cold country of Sweden. Since you call our country "the Saudi Arabia of feminism" I would like to inform you that whipping and amputation of limbs as punishment was abolished in Sweden in 1734. At that time, a suspected criminal in Sweden could go free by denying and presenting twelve honest men who could testify that he could not have committed the crime. I know you undoubtedly have at least twelve honest people like Michael Moore and Naomi Klein who can prove your innocence - but that kind of justice was also abolished in Swedena couple of hundred years ago."

Assange utlämnad

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att stå anklagad för ett allvarligt brott offentligt. Jag lider med Julian Assange på den punkten. Och inte bara med honom, utan med alla som tvingas vara misstänkta i offentligheten. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är skyldig förrän man dömts. Om utlämningen som nu är bestämd blir verklighet får vi veta om han kommer att ställas inför rätta eller inte, om han kommer bli dömd eller inte.

Nu råkar det vara så att misstankarna mot Assange skildras av all världens medier. Men hur synd det än är om honom så är det inte de två misstänkta offrens fel. I en fungerande rättsstat så måste man ha rätt att anmäla en person som man tycker har begått ett fel mot en. Och en åklagare har en skyldighet att granska den anmälan och se om det personen gjorde är ett brott i lagens mening. Utan att diskutera vem som kommer att vinna i en eventuell rättegång, så kan det Assange anklagas för vara ett brott mot våra lagar och om fallet håller för åtal så ska han ställas inför rätta.

Det är egentligen inget konstigt med det.

Utan att ta ställning till om han är skyldig eller inte, så tycker jag att stora delar av världen, framför allt på internet har gjort sig skyldig till anklaga offret. De beskrivs som horor, köpta av CIA, man har lagt ut deras namn och bild och adresser. Det har varit en riktig häxjakt på dem - och man utgår från att de ljuger. (Jag har läst den otroligt långa tråden på Flashback om alla konspirationsteorier kring de här kvinnorna, #prataomdet och CIA, Wallenberg, Prime... Jag känner inte, och har aldrig träffat de två kvinnorna i fallet.)

Och det är det som upprörde mig när jag och ett gäng andra bestämde oss för att #prataomdet offentligt. Det har ju visat sig att det inte var kvinnorna som anmälde honom, de gick till polisen för att höra om man kunde tvinga en person att HIV-testa sig - och när polisen hörde kvinnornas berättelse så gick det de berättade under allmänt åtal. Det är förbjudet enligt svensk lag att ha samlag med någon mot dennes vilja. Och det är förbjudet att tränga in i någon mot någons vilja, även om den sover eller är i ett tillstånd där man inte kan göra motstånd. Det krävs alltså inte våld för att det ska vara våldtäkt. Enligt lagen (och den kan man ju diskutera).

Många kvinnor har någon gång varit med om händelser i gråzonen, som man inte riktigt vet är ett övergrepp eller inte. Många har ställt upp mot sin vilja, inte tordats säga nej, blivit så chockad när det frivilliga inte längre bli frivilligt. Sådana händelser bland annat är det som massor av kvinnor har beskrivit i #prataomdet. Få, inga som jag har läst, har anmält det som hänt. Och de flesta händelser hade säkert inte ens gått att anmäla. Det är inte det som är grejen. Utan att det så tydligt finns en viss osäkerhet, vad är okej, vad är inte okej. Vad kan jag förvänta mig. Och så finns det en massa skam och skuld och tabu som ligger i vägen för en äkta kommunikation.

Det är möjligt att Assange inte har gjort det han blivit anklagad för. Det är möjligt att han har gjort det. Det är också möjligt att rätten finner att han har gjort det, men kommer fram till att det inte är brottsligt. Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad! Utan att bli uthängda på det sätt de har blivit.

Diskutera vår lag, om ni tycker att den är knäpp. Man har ju rätt att tycka att det inte ska vara straffbart att tränga in i någon mot dennes vilja. Eller att det inte ska vara straffbart få utlösning i en annan människas kropp - mot dennes vilja.

Anna Larsson Laestadius skriver så här i SvD:

"Vi vet inte vad Assange själv menar har hänt och vi vet inte om det håller i domstol eller ens till ett åtal. De flesta anmälningar om våldtäkt läggs ner innan det går så långt. Men det väcker frågan om vad som egentligen är våldtäkt. För det är ju faktiskt vi som tillsammans genom våra lagar bestämmer det. Och just nu överväger regeringen en samtyckesparagraf som bland annat ställer följande fråga på sin spets: Är det alla människors rätt att penetrera någon man tidigare har haft sex med när andan faller på? Eller bör man bemöda sig om att till exempel väcka sin partner först för att försäkra sig om att hon eller han är med på det?"

Det är det här vi borde diskutera! Inte anklaga varken Assange eller kvinnorna. Låt fallet ha sin gång. Skulle kvinnorna ljuga får vi hoppas att det kommer fram. Det är faktiskt inte alldeles lätt att fälla någon för våldtäkt om det inte finns några som helst bevis och dessutom ljuger (jag säger inte att det är omöjligt, det finns säkert någon som har lyckats, men svårt är det i alla fall). Jag tycker inte att det är fruktbart att överhuvudtaget diskutera vem som ljuger. Det finns ju alltid två sidor i ett fall. Det hör liksom till. Och det är rätten som ska bestämma vems version som gäller.

Intervjuad i GP

GP intervjuade mig innan jag åkte om generation duktig, 70-talisterna. Ingen exakt vetenskap, direkt. Men rätt kul. Vår bok bygger ju mycket på just den här generationen som gör uppror mot sina revolterande 70-talsmammor som slängde husmorssysslorna åt skogen och sysslade med politik och experimenterade med sex i stället (ja, jag vet, inte alla ;-).

Här är ett utdrag ur artikeln (finns tyvärr inte på nätet):

"Så blev de ”Generation Duktig”
Smart, social, snygg, smal, stark och självständig. Så höga är kraven som ligger i tiden – i arbetslivet och samhället i stort.
De sex s:en har myntats av socialpsykologen Lars Dencik, som till dessa egenskaper också lägger flexibel och anpassningsbar. De har ersatt gamla tiders krav på plikt och lydnad. Nu ska vi själva vara projektledare i vårt livsprojekt – och det kräver ett starkt jag.
70-talisterna är dagens 30–40-åringar som efter en lång tonårstid växt upp, skaffat jobb, barn, bolån och nu försöker få livet att gå ihop och leva upp till egna och andras krav.
GENERATION DUKTIG är en vanlig beteckning på 70-talisterna när samtidsspanare och forskare ringar in dem så här:
�� Tv-tittandet fick dem att bli tonåringar innan de fyllt 13 och många har skjutit fram ansvarsåren till uppåt 30.
�� Skolans grupparbeten och projektarbeten präglade dem och lärde dem samarbeta.
�� Livsstilen är urban med likartade ideal såväl i storstäder som på landet tack vare nätet
och sociala medier.
�� De är mer utbildade än sina föräldrar och en majoritet tillhör medelklassen.
�� I livsidealen ingår jämställdhet och ekologisk medvetenhet.
�� Föder barn gör de senare än någon annan generation på 1900-talet och nu kolliderar
småbarnsåren med jobbkarriären och alla andra projekt. Eller med den engelska förkortningen
yupplots, young urban people/parents with lack of time. Medelåldern vid första barnets födelse är 29 år för kvinnor och 31 för män, enligt senast tillgängliga statistik.
JOURNALISTEN Rebecka Edgren Aldén är född 1972 och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen som också är namnet på hennes blogg.
– Många i min generation har tagit på sig att det ska bli jämställt och det finns en status
i att ha en jämställd man. Vi har också en tendens att se det mesta som projekt – utbildningen,
jobbet, hela cv:n, barnen och vi vill fixa föräldraskapet perfekt.
Hon tror att det handlar om att 70-talisterna gör uppror mot 40-talistgenerationen, som i sin tur gjorde uppror mot sin föräldrageneration – 50-talisthemmafruarna – genom att köpa halvfabrikat, acceptera långa dagar på dagis för att kunna tjäna sina egna pengar och inte stanna i dåliga äktenskap.
– Så vi ska gifta oss i kyrkan, inte skilja oss, baka vårt eget bröd och göra de perfekta matsäckarna. Min generation har också börjat mangla och odla kryddor – man kan fråga sig varför ska vi göra det?
DET ÄR DÄREMOT inte 70-talisterna som tävlar i att baka cupcakes och drömmer om ett
par hemmafruår – det är 80-talisterna som gör det."

Vad säger ni? Känner ni igen er?

DN tipsar om Skriet + amningsrekommendationer

Är på långresa i Filippinerna och missar det mesta som händer i Sverige. Dock följer jag vad som händer i Egypten med stort intresse. Tydligen har det varit en stor amningsdebatt - de sökte mig för medverkan, hade varit fantastiskt kul, men det gick ju förstås inte (Ana Udovic gjorde tydligen riktigt bra ifrån sig i debatten). Amning och spelet runt amning är ett av de ämnen som jag verkligen har intresserat mig för. Tydligen presenterades det nu (äntligen) som en nyhet att det finns brister med sex månaders helamning. Detta är ingen nyhet för mig. Jag skrev om det i mama redan 2005, tror jag det var (här la jag ut hela den artikeln på bloggen). Det enda WHO-dokumentet, som svenska myndigheter lutar sig mot, säger är att helamning är möjligt i sex månader (men man påpekar att barnet inte får i sig exakt alla näringsämnen). Detta har alltså presenterats för svenska mammor som att det är mest optimalt att helamma i sex månader. Alla som har försökt vet att det kan vara svårt att få barnet mätt på enbart bröstmjölk i ett halvår. Synd om de mammor som sliter och lider för att de gått på Livsmedelsverkets förvanskning av WHO-dokumentet. Och igen - jag är ingen amningsmotståndare, älskade att amma. För de som KAN helamma i sex månader - fortsätt gärna med det. Enligt rapporten är det fullt möjligt, och inte skadligt för barnet.

Jag har skrivit om amning bland annat här och här tidigare.

I går fick jag tips om att DN rekommenderar både min bok och den här bloggen! Det var ju fantastiskt roligt. Tack!

Läs Catia Hultquists krönika om bostadsknarkandet som nått nya höjder:

"Surrealismen blir total när man sedan surfar in på Familyliving.se och hittar reportaget ”Fyra nyanser av vitt”. Det handlar om en verklig barnfamilj i Bromma som låtit måla och inreda hela sin villa i olika nyanser av vitt och (precis som Schyffert) satsat på minimalism och förvaring. Det är Ljust & fräscht, helt enkelt.

Reportaget är förstås gjort långt före premiären av Lindströms och Schyfferts show. Men frågan är om det någonsin mer går att skriva så här om inredning – post ”Ljust & fräscht”?

Skrattfesten på Berns är ett tecken på att kulmen är nådd och att vi börjat tröttna på det omänskligt fräscha. Vem blir först med tidningen om riktiga, ostylade hem? The real family living."

Jag och Tinni var ju med och myntade begreppet bostadsknarkande för den breda massan när vi var med och startade tidningen Family Living. Det var efter vår tid där som vi skrev Skriet från kärnfamiljen...

Rätten att skaffa en unge till

De som inte orkade läsa Linnas inlägg som jag länkade till i förra inlägget, kanske kan läsa Katarina Wennstams och Nina Björks inlägg i samma debatt.

Så här skriver Nina Björk bland annat:
"Jag tänker att syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till det politiska som lösning. Visst kan den enskilda kvinnan, när hon upptäcker vad Sveland tyckte sig upptäcka, välja att skilja sig eller avstå från att försöka få fler barn. Men att, som Kjöller gör, kräva en sådan personlig lösning på vad som är ett politiskt problem förändrar ingenting för framtida kvinnor. Och målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska – inte den personliga – förändringen.

Kjöller skriver i ett andra inlägg att hon ser kvinnor som ”kompetenta och rationella” och inte som ”passiva objekt – offer för en rad omständigheter”. För mig blir då frågan: varför är man mer kompetent och rationell om man väljer en personlig lösning på vad Kjöller också erkänner som strukturella problem framför försök till en politisk lösning?"

Och så här skriver Katarina bland annat:
"Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen."


Instämmer till fullo! Är så trött på att man måste försvara att man har barn eller är gift, bara för att man ifrågasätter normen. Jag tycker att Maria Svelands bok Bitterfittan är en mycket viktig bok som sätter fingret på något som många, många kan känna igen sig. Eller, som jag skrev i förra inlägget: känner man inte igen sig så bjuder jag på känslan av att känna sig bättre.

Känn igen dig, eller känn dig bättre

Tack! Jag har fått massor av fina mejl med förslag på viktiga jämställdhetsfrågor för 2011. Jag har inte hunnit svara på de, men jag tänker lägga ut dem på bloggen. Men inte förrän jag kommer hem från min långresa som jag åker på i morgon!

När jag kommer hem, om en månad, drar jag också fem vinnare och skickar ut böcker till er. Ni kan alltså fortsätta skriva om viktiga jämställdhetsfrågor och mejla mig - fram till 15 februari.

I dag vill jag tipsa om Linna Johanssons briljanta svar till Hanne Kjöller som för några dagar sedan skrev om Maria Sveland i DN. Läs här!

Ett litet utdrag:

"Apropå det: Jag tror faktiskt att också Kjöller fick nåt ut av boken. Jag tror att hon kände sej just stärkt. Såhär ojämställt har jag det då rakt inte, gissar jag att en av Kjöllers reaktioner var på den. Och det var väl bra, Hanne? Skönt liksom? Men nästa gång du känner så: kan du inte nöja dej med att ge uttryck för denna din belåtenhet över ett mer jämställt liv i privata sammanhang? Sätta dej ett slag med bästa vännerna och skåla över hur mycket bättre och lyckade liv ni lever än andra? Det är inte fel. Det händer att jag gör det med mina vänner. Det är klart man måste få känna sej lite bättre än andra ibland. Men att använda sitt dyrbara spaltutrymme till detta? Sätta sej där och säga: Jämställdhet? Inga problem. För att sen peka ut människor som tagit modet till sej att berätta att för dem har det varit ett problem – och be dem sluta gnälla? Så litet, jamen så fruktansvärt jävla dumt."

I Skriet från kärnfamiljen avslutas första inledningskapitlet så här: "Känn igen dig, eller känn dig bättre."

Vi visste att vi skulle få en massa kritik: Sluta gnälla, skilj er, men "lev" inte i kärnfamilj då, om du tycker att det är så jobbigt. Linna skriver det vi tänkte, men Linna formulerar det så fantastiskt elegant och träffsäkert. Tack Linna!

Rosa och blått igen

Färger på barn är ett ämne som alltid väcker reaktioner. Jag har skrivit om det många gånger. I boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta - och då inte en sorgesång över att bara flickor har rosa och pojkar blått. Utan just det som en av de som kommenterade det förra inlägget i det här ämnet påpekade. Att rosa på flickor också har blivit fult. Jag var mycket intresserad av Fanny Ambjörnssons forskning "Den rosa overallen" om att INTE använda rosa har blivit en status- och klassmarkör (och etnisk). För det är ju bara de där andra, de där omedvetna, de där "white trash-människorna" som sätter på sina barn en rosa overall och som "gillar rysch och pysch". Jag håller därför med kommentaren - jag vägrar racka ner på rosa. Jag vill heller absolut inte fördöma mina flickor om och när de kommer in i sina rosa perioder. Jag var en riktigt rosa prinsessa själv en gång i tiden.

Så här skrev jag för lite drygt ett år sedan:

"Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka."

För den som har tid över kan ni läsa det här också, som jag också skrev för ett år sedan, om ungefär samma ämne.

Vårdnadsbidraget ett väntat fiasko

Ja, det var ju egentligen ingen överraskning att vårdnadsbidraget var ett fiasko, som SCB:s studie visade redan i höstas. Knappt 2 procent av alla berättigade tog ut bidraget och 90 procent av dem var kvinnor. Det är en krånglig reform som få utnyttjar och den är starkt könskonserverande, visar rapporten.

Man skulle ju kunna tro att det glädjer mig. Och till viss del gör det det. Jag är glad att det blev ett fiasko och jag är glad att så få i Sverige velat utnyttja det. Men jag är inte glad åt vad bidraget faktiskt bidrar med - Könskonserverar och gör det ännu svårare för framför allt invandrarmammor att komma in på arbetsmarknaden.

Så här säger till exempel Ann-Zofie Duvander, forskare på försäkringskassan, till nya tidningen Feministiskt perspektiv:

– Rapporten håller inte SCB:s vanliga klass, till exempel har de inte delat upp på kön i tabellerna, säger Ann-Zofie Duvander. De borde även ha delat upp utländsk bakgrund i nordisk, EU och utanför EU. Vi vet att personer med utomeuropeisk bakgrund löper störst risk att drabbas negativt av vårdnadsbidraget. Att ha en finsk mamma är inte alls samma sak som att ha en mamma som är flykting från Somalia.
Hon visar också på farorna med vårdnadsbidraget, trots att så få tar ut det:

"– I Norge gjordes direkt fler och bättre utvärderingar av vad vårdnadsbidraget betydde för skatteintäkter och hur kvinnors arbetsmarknad påverkades, säger Ann-Zofie Duvander. Det norska vårdnadsbidraget ledde först till att kvinnor var hemma en längre tid. Efter några år hade kvinnor även fått sämre förankring på arbetsmarknaden och minskat antal arbetade timmar. Utvärderingarna bidrog till att politikerna och opinionen omvärderade politiken och började bygga ut förskolan kraftigt.
Det norska exemplet visar att mönster förändras långsamt. Att det var väldigt få som använde vårdnadsbidraget i Sverige 2009 behöver inte betyda att det alltid kommer vara så. Och även om få har bidraget kan det bli vanligt i vissa marginaliserade grupper. Därför, menar Ann-Zofie Duvander, är det viktigt att göra bra utvärderingar och följa utvecklingen. Socialdepartement har dock en helt annan tolkning av SCB:s rapport."

Jag har skrivit många texter om vårdnadsbidraget under åren. Här är min debattartikel på svtdebatt.se till exempel.

Pojkar i klänning

I dag började SvD sin serie om pojkar i klänning. Rätt förutsägbar, men tyvärr fortfarande ack så viktig. När jag läser känner jag: Men finns det fortfarande föräldrar som tycker att det är jobbigt om deras söner vill ha klänning? Men tydligen.

Läs bara det här stycket ur artikeln:

"Din son på fyra år önskar sig en klänning. Han vill inte ha en utklädningsklänning att leka i hemma utan en klänning att ha på sig på kalas och på förskolan. Vad gör du? På en föräldrasajt där frågan livligt diskuterats utkristalliserar sig tre olika reaktioner bland de över 700 inläggen:

1. Klart killen ska ha en klänning!

2. Försök hitta en tuff ”kill”-klänning med bilmönster på eller en lite längre t-shirt.

3. Sätt ner foten och säg ”Nej!” Det är lika bra att lära sig på en gång att pojkar är pojkar och de har inte klänning."

Eh... Ja, tydligen är det fortfarande otroligt hotfullt med en liten kille i rosa klänning.

Det är så synd att pojkar begränsas så mycket - mycket mer än flickor.

Läs hela artikeln här!

Jag har tidigare skrivit om pojkar och flickor och rosa och blått. Här, här och här och här, bland annat (det var de jag hittade nu).

Jag vet att jag har skrivit om hur sorgligt det var när jag upptäckte att min son "censurerade" sig och sin stil (kan bara inte hitta det). Min äldsta dotter som i dag är 7,5 är fortfarande gränslös. Svarta tighta jeans ena dagen, mjukisbyxor andra, fotbollsshorts tredje, prinsessklänning fjärde och discoklänning femte dagen. Men min son. jeans och t-shirt.

Han var oerhört förtjust i mina högklackade skor när han var liten. Och han älskade allt som var glittrigt och färgglatt. Han hade gärna målade naglar och hårspännen i håret (hans pappa hade långt hår och hårspänne under den tiden). Men så en dag stannade han till inne på H&M, plockade upp ett par glittriga rosa barnskor och tittade längtansfullt på dem och sa: De här skulle passa Ellinor!
(Ellinor är alltså syrran.) Mitt hjärta höll på att brista. Jag sa att jag kunde köpa de till honom, han var kanske 5-6 år. Men nej, han hade redan lärt sig att sånt har man inte på sig.

Sorgligt. De som tror att jämställdhet bara handlar om att ge flickor mer och öka kvinnors makt misstar sig ordentligt. Det handlar i allra högsta grad om män och pojkar. Det är männens könsroller som är som allra trångast och mest begränsade. I dag fick jag pressmeddelandet om den nya utredningen om jämställdheten i skolan. Både pojkarna och flickorna är förlorarna. Så här skriver man till exempel:

"Pojkar och flickor får inte samma förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller."

Och:

"I betänkandet går DEJA igenom tänkbara orsaker och förklaringar till att flickorna sedan decennier presterar bättre än pojkarna i skolan. Delegationen bedömer att många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och tidigt lära sig hantera skolmisslyckanden, något som kan ha sin grund dels i föreställningar om att pojkar ofta presterar sämre, dels i pojkarnas genomsnittligt senare biologiska mognad. Särskilt intresse ägnas åt pojkars och flickors läsutveckling och förmåga till djupläsning."


För framtiden känner jag ofta mer oro för min son än för mina döttrar. Jo, jag är rädd för självskadebeteende, sexuella övergrepp, anorexi och ätstörningar och stress och ångest när det gäller mina flickor. Men pojkarna... de skadar sig inte lika ofta själva, men när de gör det dör de oftare, och de skadar varandra (och sig själva med destruktiva beteenden), de läser inte, de pluggar inte.

Jag hoppas att utredningen som presenterades i dag kan påverka något. För jag tänker som de att jämställdheten är superviktig (särskilt i skolan):

"Jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt på många plan. Dels för att olika normer kopplade till kön kan göra det svårt för individer att fullt ut utveckla sina intressen och förmågor och dels för att dessa könsnormer också kan ligga till grund för sexuella trakasserier och kränkningar.
– Att uppnå ett bra klimat och bra relationer i skolan, mellan elever och mellan personal och elever, är en demokratisk fråga som har stort egenvärde. Men det är också en förutsättning för att nå framgång i skolans kunskapsuppdrag, menar Anna Ekström."

Lottar ut 5 ex av Skriet

Jag har haft ett underbart dygn. I går samlade jag några av mina klokaste, smartaste, roligaste vänner (Tinni, Ana, Lotten, Catia, Karin, Lise) och så gick vi på restaurang, åt fantastiskt god mat och snackade jobb, prataomdet, feminism och politik. Jag får sådana kickar när jag träffar de här brudarna.

Jag fick också en komplimang från en av mina vänner som jag fortfarande ler åt. Hon sa att hon läst om Skriet från kärnfamiljen flera gånger och att det var en av hennes favoritböcker. Jag blev så glad!

Och sedan i dag var jag på Moderna muséet med min man (barnen var på julgransplundring) och drömde mig bort, det var så skönt att bara släppa alla andra tankar ute i snöstormen och sjunka in i alla finurliga konstverk. Jag sprang också på en rad bekanta. Bland annat en dagismamma från förr som ropade efter mig och som berättade att hon hade läst min bok och gillade den.

Och så när jag kommer hem ströläser jag ikapp lite bloggar. Bland annat bokhora och där hittar jag de här fina orden av Johanna Ögren. Tack!

Låter kanske löjligt, men har man skrivit en bok och lagt ner så mycket möda med den så blir man så otroligt glad när folk man möter har läst den och gillar den. Och särskilt nu så här lång tid efteråt. Nu har det ju ändå gått snart 2 år sedan boken kom ut.

Så jag tänkte så här, jag vill att fler ska läsa den! Jag ska lotta ut 5 ex av Skriet från kärnfamiljen. Signerade för den som vill. Jag vill att ni skriver någon rad om vad ni tycker är den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige i dag, 2011, vad borde vi ta tag i? Mejla mig det och namn och adress så väljer jag ut 5 vinnare som får varsin bok. Jag förbehåller mig rätten att publicera era förslag, anonymt om ni vill, här i bloggen.

Okej, är ni med på det? Mejla mig på rebecka(at)edgrenalden.se

Jerusalem

I går var jag på invigningen av Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem på Södra teatern i Stockholm (pågår till och med 13 januari).

Jag blev oerhört berörd. Som jag nästan alltid blir när det gäller Elisabeths bilder. Minns när jag såg Ecce Homo för många år sedan i bergrummet under Sofia kyrka. Jag var alldeles tagen. Sedan dess har hon varit min idol (jag började till och med på en uppsats i konstvetenskap om den utställningen). I tre år nu har jag också fått förmånen att jobba med Elisabeth. Hon gör massor av fotojobb för tidningen jag jobbar på (M-magasin) och jag har till och med blivit fotograferad av henne (dessutom naken...). Det är stort.

Men tillbaka till utställningen. Jag hade höga förväntningar, eftersom jag gillar allt hon gör. Men det här var fantastiskt. Och så otroligt viktigt! För er som, mot förmodan, inte känner till utställningen så har hon rest ner till Jerusalem och fotograferat lokala homo-, bi- och transpersoner, de är judar, muslimer och kristna, i den heliga staden (där alla tre världsreligionerna, kristendomen, islam och judendomen möts). De tre religionerna som påverkar miljarder människor dagligen har alla det gemensamt att de fördömer hbt-personer och värderar kvinnor lägre än män - allt enligt de tre heliga skrifterna (Bibeln, Koranen, Toran). Elisabeth har plockat ut citat ur de tre skrifterna, citat som läses i kyrkorna, moskéerna, synagogerna. Citat som påverkar många människors liv.

Man säger att den här utställningen är provocerande. Två män som ligger nakna med varandra vid en mur i den heliga staden. Två kvinnor som kysser varandra på platsen där Jesus plockades ner från korset. Det som provocerar mig är att så många uttolkare av tre så stora religioner får förstöra så många människors liv. Att de får fördöma och förgöra och ibland döda sin nästa bara för att den älskar eller känner lust till någon av samma kön, eller är född i fel kropp. Det är det som är provocerande!

14 bilder. 14 starka bilder. De fundamentalistiskt troende blir provocerade i några ögonblick. Den palestinska mannen som döljer sitt ansikte med en sjal lever med detta varje dag, varje minut, varje sekund. Ingen får veta att han är homosexuell. Då blir han mördad av sina egna släktingar. Är inte det provocerande, så säg?

För er som har möjlighet - gå och se!

Det här handlar inte bara om hbt-personer. Det här handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och den värdegrunden är så otroligt viktig att försvara. Särskilt i tider som dessa.


Tack Elisabeth för att du orkar och vågar!

Hämta tidigt-hetsen – igen

Hade nästan glömt bort det, men i december blev jag intervjuad av Östgöta Correspondenten/Norrköpings Tidningar. Det handlade om hetsen att hämta tidigt på förskolan. Det blev en bra och nyanserad artikel, tycker jag. Många röster. Det här är ju ingen svartvitt fråga. Men ändå viktig att lyfta. För det finns så mycket fördömande, ingrodda könsmönster och skuld inblandad i det som är det allra viktigaste: de små barnen.

Tyvärr las det inte ut på nätet, men här är artiklarna (hoppas det går att läsa). Säg vad ni tycker!

Fråga inte vad feminismen kan göra för dig...

Jag har varit sjukt dålig på att blogga. Det har varit mycket. Men jag följer ändå debatten i prataomdet:s svallvågor. Det är en på många sätt intressant och viktig debatt. Den handlar mycket om männen - och deras plats i den feministiska debatten.

Niklas Hellgren skriver en intressant text på sin blogg:

"Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade."

Läs hela här!

Unni Drougge skriver en debattartikel på SVT Debatt om hur männen i många fall tar över debatten och omdefinierar begreppen - ja, inte bara männen. Detta är en tendens jag ser mer och mer:

"Den nya generationen ”mjuka” feminismkritiker talar dessutom med kluven tunga: De erkänner visserligen maktstrukturerna, men de tar sig friheten att nöjaktigt bestämma undantagen: ”DU där, du är inte förtryckt, du bara inbillar dig. DU där, du drar bara växlar på ditt kön.” En kvinna får alltså inte lov att själv definiera de härskarfasoner hon drabbas av. Det är män som äger detta tolkningsföreträde."

Läs hela här!

Svårt att prata om det...

Som ni säkert har sett så har prata om det vuxit och fått ett enormt genomslag, på twitter har hundratals pratat om det, på facebook, i tidningar - ja, till och med utländska tidningar! Läs på prata om det:s egen sida!

Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:

"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.

Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.

Utländsk media hörde till och med av sig.

Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.

Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.

Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.

Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?

Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.

Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.

Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.

Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.

Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!

Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.

En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.

Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.

Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.

Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.

Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”

Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?

Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.

Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."

Prata om det

I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)

Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.

Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.

För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.

Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.

Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.

Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.

Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.

Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.

Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...

Jag är så glad att vi har börjat prata om det.

Sluta sparka på kärnfamiljen?

Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”


Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.

Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.

Mitt svar

Jag har aldrig velat kartlägga någon Sverigedemokrat. Och det var aldrig frågan om något samarbete med AFA. Jag gjorde en journalistvän en tjänst. Hon har skrivit för att förklara vad det är hon håller på med, och varför hon bad mig. Jag klistrar in hennes mejl här:


"Jag är journalisten som bad Rebecka om hjälp med en kontakt. Efter det har jag med fasa sett hur det hela har utvecklats till en mobb från människor som inte verkar vilja förstå vad journalistik handlar om.

Jag jobbar med nyheter och i mitt jobb ingår att granska de lokala politikerna, oavsett partifärg. Den här gången gällde det att få fram uppgifter om en folkvald sverigedemokrat, som jag kartlägger. För denna kartläggning använder jag mig av alla möjliga källor, såväl offentliga handlingar som informella kontakter. Och eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom. Av den anledningen ville jag komma i kontakt med någon som kunde ge ytterligare information att jobba vidare med. Det handlade alltså inte om att lägga ut ett kartläggningsuppdrag på någon inom AFA, utan om att få en källa som eventuellt hade information om det jag sökte. Jag skulle självklart förhålla mig lika kritisk till den källan som jag förhåller mig till andra källor när jag arbetar. För just detta uppdrag har jag källor även inom sverigedemokraterna.
Jag bad inte endast Rebecka om hjälp, utan la ut trådar bland flera vänner och bekanta. Hon har ingenting med den här granskningen att göra, utan gjorde bara mig en tjänst.

Rebecka tänker som en jag, som en journalist, och ville hjälpa till. Hon har inte förtjänat detta massiva hat som en enkel förfrågan om hjälp med en källa har orsakat."

Det var dumt att jag la ut efterlysning på det sätt jag gjorde. Och jag kan förstå att det missuppfattades. Jag har tidigare fått väldigt snabb hjälp på twitter och det var därför jag la ut även detta. Jag satt på mitt eget jobb (där vi sysslar med helt andra saker än att kartlägga politiker...), när min vän ringde, och var stressad och tänkte inte igenom hur det kunde uppfattas. Om jag har kränkt någon ber jag om ursäkt. Förlåt!

Jag kommer inte att kommentera något mer än det här. Detta blir mitt sista inlägg i den här frågan. Ni som vill hänga kvar och berätta för mig hur idiotisk och korkad jag är får väl göra det. Ni andra kan gå hem och ta helg och njuta av att ni är så mycket smartare än vad jag är.

Jag vet att det även finns många seriösa debattörer här och jag önskar verkligen att jag kunde bemöta er och diskutera med er. Men eftersom mobben är så stor så kan jag inte börja svara. Då göder jag även den anonyma mobben. Det är ju inte bara här på bloggen jag får kommentarer. I natt fick jag några samtal där personen la på - vet ju inte om det har med det här att göra, men jag brukar inte få samtal runt tre på natten. Jag har dessutom fått hur många meddelanden som helst till min FB, massor på twitter, och många mejl. Även min chef har fått flera mejl. I början svarade jag. Men jag insåg att det var lönlöst. Beklagar verkligen! Trycket är helt enkelt för stort. Jag hoppas att ni kan respektera det.

Vill också tacka de tappra själar som har försökt att försvara mig. Jag uppskattar det. Tack!

Ha en trevlig helg alla!

Anonymt näthat

I dag ringde en journalistvän till mig. Hon jobbar på en dagstidning, men inte i Stockholm. Hon bad mig om hjälp. För en artikel hon skulle skriva behövde hon komma i kontakt med AFA, hon skriver om en lokal sd-politiker och behövde information. Jag sa att jag skulle fråga på twitter, då allt och alla ju finns där. Jag var väl naiv, men frågade i alla fall för att hjälpa henne.

Sedan dess har jag blivit kontaktad av en massa människor - anonymt. De frågar inte varför, eller vill diskutera det jag frågade om på twitter, de öser bara ur sig en massa hat och fula ord. Flera har kontaktat mig på Facebook och flera på twitter. Och så här på bloggen (som ni kan se). En mejlade mig på jobbet och cc:ade min chef. Jag svarade direkt.

Som journalist efterlyser man ofta människor från alla möjliga läger, det betyder inte att man sympatiserar med dem. Till exempel har många tidningar och till exempel SVT följt SD i samband med valet. De journalister som gjorde de reportaget sympatiserar med största sannolikhet inte med partiet. Det ingår i journalistyrket att prata med alla sorters människor. Journalister granskar moderater, socialdemokrater, sverigedemokrater. Det är det som är journalistik. Det är det som är demokrati. Journalister pratar även med sådana som begår brott, och med dem som inte följer lagen. Det finns massor av intervjuer gjorda med dömda kriminella, med terroristorganisationer, aktivistorganisationer, militanta veganer och så vidare. Det betyder inte att journalisten sympatiserar med åsikterna.

Vad som är tydligt är att jag har väckt en grupp människor som absolut inte håller med mig. Som tycker att det är fel att granska sd-politiker. Som är oerhört hatiska och som förstås, förstås! är anonyma! Jag har alltid skrivet under mitt eget namn. Jag står för det jag skriver. Jag skriver inte elaka saker till folk, jag trakasserar inte, jag stalkar inte folk med en massa vidriga meddelande på deras facebook-sidor. Men det är sådana fega människor som nu har krupit fram under någon sten (från en sajt som tydligen heter politiskt inkorrekt). Skriv under med namn så kan vi sedan debattera. Om ni törs.

Män, upp till kamp!

Bloggen Enligt O skriver en bok som jag inte har läst, men som jag länge velat läsa: På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. Efter att ha läst Lindas inlägg blir jag ännu mer sugen.

Det som fastnade var bland annat detta:
"Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det."

Det är något jag skulle vilja förmedla till alla anonyma antifeminister på nätet som hatar alla feminister.

Linda skriver klokt:

"Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra."


Hon fortsätter:

"Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra."

Och det här är så bra:

"Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!"

Det är jag som har fetat stycket ovan. Jag lever med en underbar man och jag har en underbar son. För deras skull hoppas jag verkligen att mansrollen fortsätter att vidgas.

Och jag tror att det finns hopp. I dag blev jag intervjuad av två killar från Uppsala universitet. De skrev en uppsats i etnologi om synen på "dagis" och "kvällis" och "nattis". Jag har ju skrivit en del om synen på förskolan (bland annat här) och hur den har förändrats till något nödvändigt ont (särskilt efter klockan 16–17 på kvällarna, innan dess verkar förskolepersonalen och verksamheten vara synnerligen bra och föräldrarna är mycket nöjda, men efter 16–17 verkar det som att verksamheten är direkt skadlig...).

Det blev ett riktigt uppfriskande samtal med två enormt intresserade och medvetna 80-talistkillar (inte för att det spelar någon roll att de är födda på 80-talet, men vi hade en intressant diskussion om skillnaden mellan 70- och 80-talister).

Ska bli jätteintressant att läsa vad de kommer fram till. Tack för trevlig lunch!