I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.
Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)
Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.
Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.
För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.
Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.
Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.
Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.
Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.
Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.
Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...
Jag är så glad att vi har börjat prata om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
16 kommentarer:
Av egen erfarenhet: Man kan helt ärligt vara ledsen för vad man har gjort. När det går upp för en vad som egentligen hände.
Ett grymt bra initiativ. Tyvärr är det vanligare med sexuella trakasserier och övergrepp än man vågar tro. Som tweetet sa, det finns ingen som inte känner någon som blivit riktigt illa utsatt.
Och ja, det går att tycka att Wikileaks gör en bra grej och samtidigt tycka att kvinnorna som anmält Assange behandlas svinigt.
tack för detta. det är så viktigt!
Jättebra initiativ. Men omfattar det män som trakasseras av kvinnor också? Eller är det begränsat till män som utsätts av män?
När jag hört min man berätta om kommentarer och handlingar han och killar i hans omgivning utsatts för (ofta av dubbelt så gamla kvinnor) börjar jag vackla lite i min tidigare bergfasta övertygelse att detta i stort sett bara är något som kvinnor utsätts för av män.
Jag är övertygad om att mäns trakasserier och övergrepp mot kvinnor ofta är betydligt grövre än vice versa. Ännu mer så om man lyfter blicken över Sveriges gränser. Men här i Sverige där vi trots allt är delvis jämställda så finns det nog ett gigantiskt mörkertal kring kvinnor som trakasserar män. Och även om det kan vara svårt för en kvinna att bli tagen på allvar när hon utsätts, så är det i princip omöjligt för en man att bli det. En tafsning eller grov kommentar ses väl snarare som något mannen bör bli smickrad av?
Går man tillbaka till skoltiden och försöker minnas med förutsättningslösa glasögon, så nog hände det att tjejer kränkte killar också? Särskilt killar med lite lägre status.
Men som sagt, jättebra initiativ! Så länge ALLA offer blir inkluderade.
Alla blir inkluderade. Jag upplever #prataomdet somoerhört nyanserat. Det "diskuteras" utifrån offer och förövare, inte enbart kön.
Det här är helt fantastiskt.
"Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större."
Har du räknat på detta eller höftar du bara lite?
Jag tror nämligen att chansen att en kvinna anmäler en riktig våldtäkt är större än 1 på 100. Och samtidigt tror jag att chansen att en kvinna blir våldtagen om hon är ensam med en man är mindre än 1 på 100.
"Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta!"
Kom igen. Så länge det inte är ett slumpmässigt urval kan man omöjligen dra en sådan slutsats. Om man vill vara vetenskaplig. Om man vill gissa och tro går det förstås bra.
"Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.
Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam."
Rent vetenskapligt är den så kallade myten inte krossad utifrån vad du redogjort ovan. Sen att snällhet skulle vara ett tecken på avsaknad av idioti vet jag inget som talar för.
Fast jag tycker verkligen det vore intressant om alla tjejer började tro att alla killar är våltäktsmän. Tänkte vilka oanade konsekvenser det skulle få.
Vad vill Anonym med sitt inlägg här ovan? Han - för det känns som en han - kanske själv skulle vilja förtydliga vad han anser vara ett övergrepp värt att uppmärksamma? Så att vi vet vem vad vi diskuterar och med vem, menar jag
cruella
Det räcker att du går till ditt eget hjärta för att veta vad jag menar. Det som ditt eget hjärta säger är en riktig våldtäkt är precis vad jag menar. Angående "övergrepp värt att uppmärksamma" kan du gå till ditt eget hjärta igen.
Vad jag ville? Jag ville påmina om betydelsen av vetenskaplig metod. Ibland blir det så tydligt när den försummas.
Vilket bra initiativ!
Anonym: så folks upplevelser måste underkastas vetenskaplig metod för att ha ett värde?
L O L. Gör du ditt bästa för att missförstå mig, Sniff? Oavsätt vilket... verkligen en absurd tanke du lyckades skapa och dela med dig av.
Det är enormt viktigt att den här diskussionen förs! Och det är enormt viktigt att det inte stannar vid att bli ett intellektuellt samtal mellan vuxna. Vi måste börja med de riktigt små barnen, redan från födseln. Och vi måste jobba
hands-on och praktiskt.
Jag menar förstås inte att vi ska prata vuxensexualitet med små barn, men vi ska pränta in i dem redan från levnadsdag 1 att de har sin egen fulla integritet, att de bestämmer över sin egen kropp och att ingen-vare sig barn eller vuxna-någonsin har rätt att kränka dem fysiskt eller verbalt. Låter som en självklarhet, men ser det ut så i samhället idag?
Den som sedan spädbarnstiden har i ryggmärgen att hans/hennes integritet och personliga gränser är okränkbara har oändligt mycket lättare att instinktivt protestera när han/hon hamnar i en gråzon där något plötsligt inte känns okej. Själv har jag aldrig haft överdrivet bra självförtroende-tvärtom är jag en ganska blyg person. MEN jag kan inte minnas en enda gång då jag varit i en gråzon som tippat över på andra sidan. Jag har befunnit mig i flertalet gråzoner,men jag har identifierat dem och satt stopp/omedelbart dragit mig därifrån. Är det någon gång jag INTE varit blyg så är det just i situationer då någon-medvetet eller omedvetet-varit på väg att passera mina gränser. Det sitter som en reflex och är inget jag ens verbaliserat alla gånger.
För mig har det varit så oerhört viktigt att mina barn (döttar) ska få samma ryggmärgsreflex. Några grundpelare:
-lär barnen att det ALLTID är DE som bestämmer om de vill ha fysisk kontakt eller ej. Det gäller även vänner och släktingar de känner väl och tycker om-vill man inte ge någon kram just den här dagen så ska det ALLTID och undantagslöst respekteras. Och det är vårt jobb som föräldrar att bevaka den rätten och vid behov hjälpa barnen att hävda den.
-Upprepa som ett mantra att den egna känslan är det viktiga. Visst är det kul om andra ger komplimanger för att man t ex har fina kläder, men det absolut avgörande är om man själv gillar kläderna eller inte. Låt det ALDRIG vara avgörande vad andra tycker- säg inte "den och den kommer tycka att du är jättefin" osv.
-Skilj ALLTID på handling och person. Säg ALDRIG "nu var du jättedum", säg alltid "nu gjorde du något jättedumt tycker jag". Skuldkänslor i lagom doser är nödvändiga för att vi ska utvecklas till empatiska och ansvarstagande individer- skamkänslor kring den egna personen är oftast destruktiva.
-Be ALLTID om ursäkt och ta på dig skulden när ju själv betett dig illa mot barnet. Det händer alla föräldrar -en förflugen kommentar, en för högljudd utskällning. Barn klarar det, det är till och med nyttigt att se att föräldrarna är människor med mänskliga fel och brister. Men det är avgörande att föräldern tar på sig skulden och visar att han/hon inte hade rätt att göra som han /hon gjorde. Det återupprättar barnet.
Det finns många fler saker att tänka på, men dessa var några av de första som dök upp i mina tankar. Det är säkert många som tycker att jag radat upp självklarheter här, men teori och praktik är olika saker. För att lyckas krävs TID för barnen. Har vi det idag? Har varje barn möjlighet att bli sett och bekräftat i den utsträckning som krävs för att de här mekanismerna ska grundläggas? Om man börjar förskola vid ett års ålder, går heltid där, delar förskolepersonalen med 15-22 andra barn, finns förutsättningarna då?
Barn behöver massor med vuxentid, det är från oss vuxna de ska få ryggmärgsreflexen att stå upp för sina egna gränser. För det krävs mer kvantitetstid, inte bara kvalitetstid. Personligen skulle jag vilja se en senare förskolestart-tidigast vid 2-3 års ålder, kortare dagar i förskolan och HÖGRE personaltäthet. Samt att förskolan fokuserade mer på socialt samspel än på "skolmässigt" lärande.
Som sagt, "Prata om det" är värt alla lovord, men vill vi ha en verklig förändring måste vi börja med de allra minsta. Vi måste vara beredda att på allvar ge dem vår vuxentid.
Jodå, jag anmälde.
Bra poäng att man måste börja med barnen. Håller med om att man måste lära barn att det är de som har rätten till sina kroppar. Inga ofrivilliga kramar och pussar av avlägsna släktingar. Jag känner att jag som flicka hela tiden fick ge avkall på mina egna känslor. Det var först i vuxen ålder jag förstod att jag fick säga nej, att jag inte behövde stå ut. Även efter att jag hade förstått det satt det länge kvar i mig att vara till lags. Att dansa vidare med någon som kladdade, fast man inte ville - för att man inte ville göra bort HONOM. Låtsas njuta av sex, fast man inte gjorde det och så vidare.
Skulle vilja påstå att 100% av alla människor blivit utsatta enligt den låga gräns som sätts får "gråzonen" i den här debatten. Nästan varje gång man har sex med en ny person inträffar det ju något som kanske inte känns bra. Men det är ju bara att tala om eller avbryta om det inte känns bra. Att inte kunna göra detta är inte ett vuxet och moget agerande.
Skicka en kommentar