tisdag 29 december 2009

julhälsningar

Har egentligen julledigt, men slänger in den här artikeln. Som sagt, det är bättre att dela!


"De lyckligaste paren var de som delade lika på det obetalda arbetet. De delade oftast också på försörjningsplikten.

– Det här visar att det är viktigt med en familjemodell där man både delar på de obetalda sysslorna och på att tjäna pengar till familjen, säger Rod Beaujot, forskare på universitetet Western Ontario i Kanada."


Och här en annan artikel som visar samma sak, fast åt andra hållet. Dvs att det är näst intill omöjligt att leva ojämställt och fortsätta vara lyckliga tillsammans. Särskilt inte i ett land som inte hjälper föräldrar att förena jobb och familjeliv. Läs här!


"– Trots att jag både var den som jobbade och tjänade mest, fick jag sköta allt kring hemmet och barnen. Han tog dem till exempel inte en enda gång på natten. Jag blev allt tröttare och allt mer besviken.

Även i synen på papparollen kände Sara av kulturskillnaden. Medan det i Sverige nästan ses som pinsamt att säga att man som pappa prioriterar jobbet och helt struntar i att vara hemma med barnen, är det fortfarande så männen förväntas agera i England, menar Sara."

Och:

"Det stora lass som Sara drog hemma, blev ännu tyngre eftersom hennes arbetsgivare inte lade två strån i kors för att hon skulle kunna kombinera arbete och familjeliv. När Sara bad om att få jobba deltid, gick chefen ytterst motvilligt med på det. Efter något halvår sade hon upp sig självmant eftersom hon inte orkade med de sura minerna. I dag arbetar hon istället halvtid som personlig assistent till vd:n på en mäklarfirma.

– Engelska chefer förstår inte att man i vissa lägen måste prioritera sina barn. Om man ringer på morgonen och berättar att barnen har spytt, blir de jätte­sura. Är man hemma med ett sjukt barn får man heller ingen lön. Som ensamstående är jag i dag helt beroende av de pengarna, så jag får ta semester i stället.

En oförstående arbetsgivare i kombination med en icke ansvarstagande sambo, gjorde att Sara till slut fick nog. Skulle hon göra allt själv, kunde hon lika gärna leva ensam – och slippa konflikterna. En dag tog hon sitt pick och pack och drog."

tisdag 22 december 2009

Julen och jämställdheten

Lyssnartips från dagens Studio Ett:

"Julen står för dörren och med den traditioner, förväntningar och inte minst stress. Och det är kvinnorna som stressar värst. Det är de som bär huvudansvaret för julklappar, mat, städning, pyssel och pynt medan en majoritet av männen tar hand om införskaffandet av julgranen och själva tomtandet. I fikarum, på bloggar och bland väninnor emellan suckas det samfällt över julstressen som är svår att komma undan, trots alla goda intentioner om jämställdhet och delat ansvar för hem och hushåll. Vad är det som gör att könsrollerna blir så traditionella så fort julen står för dörren? Genusforskaren Eva Magnusson, författaren och debattören Tinni Ernsjöö Rappe och TCO:s kanslichef Anna Forsberg medverkar."


Lyssna här.

söndag 20 december 2009

Unni om 00-talet


Fick tips om en annan debattartikel på Newsmill från alltid lika underbart skarpa Unni Drougge. Kanske är jag inte riktigt lika arg, radikal eller desillusionerad. Men läs bara dessa stycken. Skulle kunna vara en sammanfattning av Skriet från kärnfamiljen!

"00-talet påminner om en gravt dysfunktionell medelklassfamilj. En prydlig familj med rosa flickrum och ljusblå pojkrum. Väl synligt står bröllopsfotot, med bruden i vitt. Det nya, högteknologiska köket skiner. Man har röstat fram det nya arbetarpartiet. Alla som arbetar är ju arbetare, det har en av 00-talets medieikoner med ett efternamn som börjar med "von" sagt.

Och arbeta hårt, det måste den här familjen göra, för att betala lånen på villan, sommarlandet, båten och de två bilarna. De arbetar så mycket att det lyxrenoverade köket i regel står oanvänt, förutom microugnen där fabriksmaten värms och äts på stående fot. Familjen måste ju hinna med sina schemalagda kvällsaktiviteter som alla ska bättra på deras nuvarande eller blivande varumärken. Men ingen gnäller. 00-talet har nämligen inte råd med ångest. Av med offerkoftan! Tänk positivt! Ta dina lyckopiller. Mellan yoga och viagra pausar du med botox och detox. Och som självaste jultomten kommer livscoachen in, ger dig en klapp och säger att du duger. Du behöver bara lite självkänsla. Nu! Intravenöst och avdragsgillt.

Men mitt i vardagsrummet står den sjuka grisen. Den som ingen låtsas om.
Det sägs att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. 00-talet har i så fall varit en farsartad repris av 50-talet. Ett 50-tal med McCarthyismens förföljelse av homosexuella och kommunister, med både det kalla kriget och Koreakriget i bakgrunden alltmedan de klockade kjolarna svängde runt i boogie woogie och barnen fick lära sig att i händelse av en atomvapenattack glatt följa informationsfilmens lättnynnade uppmaning: "Duck and cover".

Också 00-talet dolde sin svärta med vit glasyr och ett lamt, pastellfärgat fyrverkeri av unga, lillgamla flickor som hade sin trettioårskris i femtonårsåldern och som inget hellre önskade än att en dag bli stora nog att få fylla upp sin byst och sina läppar som de stora flickorna Blondin 1 och 2 så att de kunde rätta sig i ledet med Blondin 3, 4, 5 ... 99. Under tiden fick vi Bushadministrationen, Irakkriget, islamofobin, nätmisogynin och en feminism som plötsligt tycktes handla om priset på en handväska."


Läs hela hennes debattartikel här!

lördag 19 december 2009

Barnen blir halva människor!

Fick tips här från Linda om den här debattartikeln på Newsmill. Det är väl ingen som blir förvånad över att jag skarpt gillar och beundrar hela pedagogiken och tänket bakom förskolorna Tittmyran och Björntomten (har skrivit om de här förut). Debattartikeln är skriven av kvinnan bakom genusförskolorna (hon var förskolechef), Kajsa Wahlström.

Läs bara här några väl utvalda stycken. De sammanfattar rätt bra också varför jag brinner så för att ge barn 100 valmöjligheter i stället för två...


"Det var som om världen försökte halvera mina kompetenta barn och jag förstod inte riktigt hur, varför eller vad det var som skedde."

"Barnen är utan skuld. Det är våra förväntningar och bemötande som smalnar in både flickors och pojkars roller. De blir halva människor med tillgång till endast halva världen av roller och färdigheter."

"Jag arbetar med att bredda rollerna för alla. Ge flickor och pojkar tillgång till varandras monopol. Det ger människor med breda roller och färdigheter, de ger både flickor och pojkar tillgång till positiv tillhörighet och gemenskap och då fasas maktbehovet ut. När ledare ser till att alla som ingår i gruppen verkligen ingår, i handling och med lika värde, slipper deltagarna kämpa inbördes om makten. Gruppen kan skapa sig en gemensam målsättning och utvecklas. Både flickor och pojkar är i stort behov av jämställda ledare som kan och vill föra utvecklingen framåt."

Läs hela debattartikeln här!



fredag 18 december 2009

Det är vi som bestämmer


Den här krönikan av Anna Laestadius Larsson i SvD ska jag läsa några gånger i helgen. För att påminna mig. För att försöka omprogrammera mig. Visst låter det mycket trevligare med varm choklad och pulkaåkning än 3-kiloskinka som ingen orkar äta upp och ett berg av julklappar som inte får plats hemma...

torsdag 17 december 2009

Senaste nytt från förskolefronten

Tvååring uppsagd från sin försklola därför att mamman varit kritisk mot att personalen inte jobbade med genusfrågor. Läs mer här.
Inte klokt. Hur ilsk än mamman har varit (och det påstår hon ju själv att hon inte har), så kan man inte säga upp barnet för det.

onsdag 16 december 2009

Julstressad


Japp, så gick det med mitt eget jullöfte att INTE stressa upp mig denna jul... Nu är jag rejält julstressad! Har inte köpt en enda julklapp, dock 4 + 5 + 2 julklappar till respektive fröknar/lärare på barnens dagis/skola... Undrar varför just jag tar på mig sånt varje gång?


Sen har vi lyckats fixa present till vår äldsta som lägligt fyller år på lördag, fem dagar före jul... I kväll har vi i alla fall lyckats planera vad vi ska köpa, ungefär, till alla inblandade. Min lunch i morgon lär ryka. Och på kvällen är det julfest på jobbet.


Ja, jag vet inte riktigt vad jag gör för fel. Men stressad det är jag! Hur mår ni andra?


tisdag 15 december 2009

Kul spräcka myter

En annan bra grej i SvD-artikeln jag skrev om i går ligger på slutet. Det är när Lars Jalmert tar upp myterna kring barn och föräldraskap. Läs bara här:

"Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och dessutom barnpsykolog och mansforskare, är en av föreläsarna på Makalösas kurs om jämställt föräldrasamtal. Han föreläser om ”Myter om vårdnad och kön”. Här är hans kommentarer:

Anknytning

– Ursprungligen stod begreppet för att bara en person, helst mamman, duger att ta hand om det späda barnet. Den föreställningen lever tyvärr kvar hos många. Idag vet vi att barnet kan ha djupa, likvärdiga anknytningar till flera personer. Jag tycker inte man ska använda begreppet anknytning längre, eftersom det leder tankarna fel, utan prata om nära sociala relationer i  stället.

Amning

– Det finns en stark amningslobby i världen som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av.

Föräldraförsäkringen

– Det finns starka ekonomiska myter här, som att man förlorar mycket pengar om pappan är hemma, så är det dock inte för de flesta.

– Föräldraförsäkringen infördes 1974 med sex månader. I dag har vi infört ytterligare sju månader med full betalning, så en delning skulle inte heller behöva betyda att någon förlorar tid med sitt barn.

Skilsmässor

– Det finns en missuppfattning att över hälften av alla samliv går sönder och att par separerar främst när barnen är små.

– Enligt statistiska centralbyrån lever 74 procent av Sveriges 1,9 miljoner barn med bägge sina ursprungliga föräldrar och skilsmässorna sker jämt över barnens ålder. 2,5–3 procent av föräldraparen separerar när barnet är ett år, två år, tre år hela vägen upp till 18 år. Det är alltså ingen topp i separationer när barnen är små, säger Lars Jalmert."

måndag 14 december 2009

Äntligen!


Nu kan du shoppa "Feminister har bättre sex"-knappar, -tygkassar och -tshirtar i FI:s webbshop.

En liten tygkasse till svärfar kanske?

Jämställt från början

...gör allt lite enklare. För oavsett vad man tycker om jämställdhet så är det i alla fall ett bra sätt att förebygga skilsmässa. Jämställda par skiljer sig mer sällan, enligt forskningen (det har både en studie vid Stockholms universitet och en studie av Försäkringskassan visat).

Och (detta skriver vi jättemycket om i vår bok) att leva jämställt underlättar även om det ändå blir en skilsmässa. Detta tar föreningen Makalösa Föräldrar fasta på och har utformat en kurs i jämställt föräldraskap. Läs här!

Ett utdrag:

"Varför bry sig om ifall par med barn lever jämställt eller inte? Och framför allt – varför drivs frågan av en organisation för ensamstående föräldrar? Jo, för att man har sett hur illa det kan gå när mammor och pappor inte delar lika. Helene Sigfridsson är generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar:

– Det är fler som skiljer sig och har konflikter när relationen inte är jämställd. Hamnar man i en vårdnadstvist i framtiden är det den förälder som tagit ut mest föräldraledighet och har den närmaste relationen till barnet som får vårdnaden, säger hon.

Det är inget som Helene Sigfridsson tror att människor är medvetna om när de som nyblivna föräldrar väljer att – oftast – mamman ska vara hemma större delen av föräldraledigheten och ta de flesta vab-dagarna.

– Visst finns det många föräldrar som blir mer jämställda efter en separation eftersom man då måste ta allt ansvar själv när man har barnet hos sig. Men samtidigt är det den som har arbetat mest, ofta pappan, som riskerar att förlora kontakten med sina barn. Det är en förlust både för barnet och för samhället, menar Helene Sigfridsson.

Nästan alla separerade föräldrar hade gemensam vårdnad om barnen förra året. Ändå är det bara en knapp tredjedel av barnen som bor växelvis lika mycket med vardera föräldern."

Perspektiv

Ibland får man lite perspektiv. Fan, vad vi har det bra ändå i Sverige! Tänker på alla flickskolor som sprängs i Afghanistan och Pakistan. Där vill man inte ens att flickor ska få en utbildning...

Och i lördags var vi hemma hos några vänner som nyss kommit hem från Egypten. De gjorde exakt samma observation som vi gjorde när vi var där för 4-5 år sedan. Man ser inga kvinnor... Bara män, män, män överallt. 97 procent av alla kvinnor i Egypten beräknas dessutom vara könsstympade.

Om komplimanger

Förra helgen hade jag en liten tvåårig gäst här hemma, en grabb i finkläder. Han hade syrrans urvuxna rosa sammetsbyxor med glansiga revärer på sig. Och jag kunde inte hålla mig i en sekund: "Gud vad snygga byxor du har!" kom som en reflex - för det var de ju.

Med detta vill jag säga att det oftast är tjejkläder som framkallar komplimangsreflexen. I och med att det oftast är tjejer som har tjejkläder så är de de som får komplimanger - och således lär sig det klockrena sambandet mellan fint utseende och uppmärksamhet. Sambandet som gör att så många tjejer blir utseendefixerade och har komplex när de inte känner sig fina.

Det här går ju igen upp i åldrarna. Det är kvinnor som stassar upp sig och inhöstar komplimanger (oftast). "Å vilken snygg kjol", "gud vilken underbar halsduk" osv osv. Ni vet.

En kompis till mig som är ledarskapsforskare har funderat mycket på det här med komplimanger i arbetslivet. Om en kvinna som har, tja, låt oss säga en åtsittande blommig tröja, kommer in på ett möte och får en komplimang så påverkar det ju naturligtvis henne. Fokus går från de insatser hon kan göra på mötet till att hon är fin i sin tröja. Tjoff liksom. Så sitter hon där och undrar om hon skulle tagit något annat på sig, eller något annat ovidkommande.

Och om jag funderar så har de riktigt kompetenta chefer jag haft aldrig nedlåtit sig till att ge en komplimang på jobbet. "Snygg kjol" på ett möte eller framför kaffemaskinen går bort.
Min kompis har gått så långt att han bestämt sig för att ALDRIG kommentera arbetskompisars kläder eller frisyrer. Bra idé, tycker jag.
Skjut mig nu.

söndag 13 december 2009

Intressant om livspussel

Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter sammanfattar sitt veckobloggtema om livspusslet här.

Kungen i gult!


Som ni säkert läst i kommentarerna föreslog Eva Swedenmark att herrarna också borde uppmanas bära färg nästa Nobelfest! Här är inlägget från hennes blogg:

"Påbud utgick till de kvinnliga gästerna på Nobelfesten att de inte skulle bära svart. De stiligaste klänningarna var just svarta. Maria Wetterstrands second hand från fina gamla modehuset Leja. Herta Müllers eleganta svarta klänning, kulturministerns glittrande svarta. Svart är fint.

Jag tycker det skulle ha blivit en roligare fest om Nobelkommittén hade utgått med det påbudet till männen.
Snälla, bär inte svart utan var gärna färgglada, pojkar, det blir så tråkigt annars.
Kungen i en glad gul frack. Det vore fint! Prinspojken i rosa."


Haha, blir det så kanske till och med jag orkar se hela banketten på tv...


Ps. Och eftersom det är Lucia så illustrerar jag med Kalle som Lucia av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

torsdag 10 december 2009

Nobelskål!


I dag vill jag bara utbringa en Nobelskål för det alldeles fantastiska att vi har hela FEM kvinnliga Nobelpristagare!

Aldrig någonsin har det varit så många kvinnor och jag hoppas, hoppas att det är ett tecken på ett trendbrott. Och om inte det är det så är det i alla fall symboliskt viktigt.

Så här skriver GP:

"De har efter år av mansdominans bland pristagarna lyckats bryta sig igenom det berömda glastaket. Det menar Mikela Lundahl, forskare i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
– Det är viktigt och oerhört roligt att det är så många kvinnor just i år. Det visar att kvinnor har samma potential som män inom avancerad forskning. De kan också vara förebilder för andra unga kvinnor som vill ta sig fram i forskarvärlden.
Det kan finnas flera förklaringar till att det varit så få kvinnliga Nobelpristagare genom åren. En är att få kvinnor, historiskt sett, inte studerade naturvetenskapliga ämnen. Men också att männen under lång tid sågs som familjeförsörjare. Medan mannen satsade på karriären skulle kvinnan vara en god husmor.
Dagens kvinnor tar för sig mer och är dessutom på många plan duktigare än männen. De lyckas bättre i skolan och har höga ambitioner. På Göteborgs universitet är kvinnliga studerande överrepresenterade.
– Vi börjar se resultatet av 200 år av feministisk kamp som har pågått och pågår. Det finns i dag mer utrymme för de duktiga flickorna, men filen över är för de excellenta och där är det fortfarande mest män, säger Mikela Lundahl.
Hon tycker inte att det räcker med att räkna huvuden och konstatera att det är till exempel 60 procent kvinnliga studenter i forskarutbildningar. Det som är viktigt är hur kvinnor ges möjlighet att ta plats och blir bemötta när de så småningom vill fortsätta att utvecklas och söka mer avancerade tjänster."

Och så Tuffa Agnes Wold också i artikeln:

"Agnes Wold, överläkare och forskare i mikrobiologi och immunologi vid Göteborgs universitet, tycker också att det symboliska värdet inte går att bortse ifrån när flera kvinnor får Nobelpriset.
Det kan på sikt leda fram till en annan bild av vem som blir forskare. Hon nämner som exempel att när barn ritar en forskare blir det en gubbe i vit rock.
– Det faktum att kvinnor så sällan får Nobelpris anges ofta också som argument för att kvinnor inte skulle vara lika bra på forskning. Men att kvinnor har svårt att komma fram i den akademiska karriären har berott på en hemsk struktur. Det finns fortfarande sådana miljöer där kvinnor inte får en chans utan mals sönder.
Agnes Wold tror att Alfred Nobel hade varit rasande över den manliga dominansen genom åren.
– Alfred Nobel var kvinnovän och mycket radikal. Han skulle ha roterat många gånger i sin grav om han visste vilket gubbgäng som sitter i hans namn och väljer ut pristagare."

Från starten 1901 och fram till 2008 var ynka 4,4 procent av pristagarna kvinnor. I år: Fem av 13 pristagare (litteratur, kemi, medicin och ekonomi)! Nära 40 procent! Snart spränger vi 50-procentsgränsen.

Så skål för det!

Och skål för att Herta Müller är så cool och snygg!

Skål!
Ps. Herta Müllers tal. Ds.

onsdag 9 december 2009

Berättelsen om kjolarna


Någon som minns hur härligt det är att ta på sig en vid kjol och bara snurra runt - så där så att kjolen står runtomkring en.
Jag minns. Och jag tror nog att jag fortfarande skulle tycka att det var härligt om jag provade.

Den känslan var utgångspunkten när en förskola i min närhet bestämde sig för att sy kjolar till alla barnen. En till varje. Härliga snurrvänliga kjolar. De hade några stycken till en början, och såg hur barnen njöt av att dansa i dem. De såg också att småpojkar provade kjolen och dansade runt alldeles lyckliga, men att de nångång i tre-fyraårsålder slutade med det. Redan i fyraårsåldern begränsar sig kidsen därför att de inser vilka ramar som könsrollerna ger.
I alla fall: förskolan i fråga nöjde sig inte med att konstatera detta. De sydde kjolar till alla och började ha dans som aktivitet. Dans med kjol. Oj vad det snurras i dessa danskjolar nu.
Vår förskola ska ta efter.
Snurr åt alla!

Ett litet men ändå stort steg för mänskligheten. Tycker jag.

Stinker rosa?

Check this out: Pink Stinks - en brittisk kampanj om barnleksaker. Intressant. Jag blir på många sätt glad över exempelvis t-shirten med trycket "I´m no princess!". Tydlighet ger gåshud. Ibland tycker jag att jag ser saker och ting från alldeles för många aspekter och att det hela bara slutar i otydlighet.

"PinkStinks is a campaign and social enterprise that challenges the culture of pink which invades every aspect of girls' lives."

tisdag 8 december 2009

Ytterligare en tanke kring livspusslet

Det var ju egentligen solklart att jag inte skulle kunna hålla mig till ett inlägg om livspusslet... Det hela är ju en rätt komplex historia.

Mina förslag på lösningar är alltså att 1. tagga ner och slänga några pusselbitar och 2. dela pusselbitarna jämställt med sin partner (om man lever med någon).

Och inga av dessa förslag på lösningar är enkla. För den kanske viktigaste frågan är: Varför började vi lägga till en massa pusselbitar?

Det är så lätt att avfärda alla dagens småbarnsmammor som har fastnat i livspusslet (ja, jag skriver mammor nu, vet att det finns många pappor också, men det är faktiskt framför allt mammorna som "lider" av livspusslet, som grubblar över det och som tvingas till kompromisser och prioriteringar för att lösa det): "Gud, vad korkade de är som vill ha en ny fondvägg!" Eller: "Man slappna av, var inte sådana nervösa curlingmammor som bara måste ha rätt vagn." Eller vilket exempel man nu vill ta. VARFÖR ser 2000-talets mammorna så annorlunda ut jämfört med till exempel 70-talsmammorna? (Generellt)

Jag tror inte att det är en slump att 2000-talsmammorna har detta problem med att få ihop livspusslet. Och jag tycker redan att det börjar luta åt en förändring - när vi nu går in i 2010-talet...

Det är också detta jag menar med att ett fritt val inte är så enkelt. Visst, på ytan kan vi till stor del välja hur vi vill leva våra liv. Men vi är också väldigt påverkbara och utsatta för ett yttre tryck. Alla fina inredningstidningar, alla fixiga hemmarenoveringsprogram, alla gör om mig-reportage i livstilsmagasinen, alla kokböcker (vet ni att det kommer en ny kokbok varje dag i Sverige?), alla självhjälpsböcker ("om du bara vill själv och fokuserar kommer du må bra och nå dit du vill..."), alla nya larmrapporter, om barnfetma, om dolda sockerfällor, om tillsatser i maten, alla barnpsykologiböcker... och så vidare, och så vidare. Och så vidare...

Vi är en generation mammor som egentligen har det bättre än någonsin, med bättre förutsättningar än någonsin men också med skyhöga krav på oss själva. (Och sämre mammasjälvförtroende än tidigare, tror jag.)

För att inte detta inlägg ska svämma över (och bli typ den bok jag redan har skrivit) så vill jag bara säga att det inte bara är att "tagga ner", "strunta i allt". Det vore ju enkelt om man kunde göra det - och jag gratulerar alla ni som kan. Men jag har också stor förståelse för alla de som INTE kan det. För alla de som tycker att det är lite jobbigt att komma sist till dagis och hämta eller - som jag, tycker att det är i alla fall lite jobbigt att vi är de enda som inte tagit fram adventsljusstakarna i tid(för att ta ett litet, ynka, ytligt, töntigt exempel).

OM det nu är så, som min tes är, att vi har lagt till en massa pusselbitar så kanske det inte bara är av egen fri vilja. Utan också för att vi lever i det samhälle vi lever i just nu.

...och lösningen?


Tja, det är väl ingen som har lösningen på "livspusslet". Men en lösning borde väl vara att dela på pusselbitarna? Att båda (om man nu är två föräldrar) tar ansvar för och hjälper till med pusslet - eller livstetriset (bra liknelse!)?

Jag tror att lösningen på livspusslet är att tagga ner och slänga bort några pusselbitar OCH att leva jämställt. Vad tror ni?

måndag 7 december 2009

Livspussel?


Den här veckan har Mymlan temat livspussel. Så jag tänkte skriva några tankar kring det.


Jag är jävligt skeptisk till hela begreppet livspussel. Fast jag använder ordet själv ibland. Ni vet att det är ett ord skapat av TCO? För drygt tio år sedan, eller något sånt. Klart att barnfamiljer länge har haft svårt att få allt att gå ihop, men begreppet livspussel är relativt nytt.


Och det är något som inte stämmer med begreppet. Ett pussel består ju av ett antal pusselbitar som ska läggas och när de är lagda är pusslet klart.


Men när vi i dag pratar om livspussel så är det ett pussel som inte går att lägga.


Men varför? Eller varför känns det som att det inte går att lägga? Nu när vi lever i en så modern och rik tid? Hur kan vi som INTE har tio barn och såddar som slår snett och massor av svåra sjukdomar som invalidiserar eller dödar våra barn ha det så svårt att få ihop livet? Ja, det är ju precis detta min och Tinnis bok, Skriet från kärnfamiljen, handlar om!


Vet ni att vi lägger ner betydligt mer tid på att tvätta i dag än innan vi hade tvättmaskin? Trots det fantastiska hjälpmedlet tvättmaskinen, tvättar vi alltså mer än någonsin?


Och det är kanske här vi hitta nyckeln till gåtan, varför det där livspusslet inte går att lägga. Jo, för att vi hela tiden envisas med att lägga TILL pusselbitar. När vi nu har det så bra, då ökar vi kraven på oss själva. Nu när vi har fått det mer jämställt, när papporna äntligen kommit in i hemmen, ja, då ökar vi på kraven på mammorna. Det räcker inte att bara vara mamma, man ska vara lattemamma, bullbakande karriärkvinna med egna intressen, bokklubb och välinrett hem och nya fondtapeter också! Och huset ska vi renovera själva. Och brödet ska vi helst baka själva... Och vi ska så klart ha den där fiffiga förvaringen i hallen - som ska lösa alla våra logistiska problem klockan sju på morgonen då stressar iväg till skola, dagis och jobb. Vi ska helst ha ett alldeles nytt kök, fast vi inte hinner laga mat där så ofta som vi skulle önska...


Nu kanske inte ni känner igen er i just de här exemplen. Men det finns andra. Till exempel: Det räcker inte med att bara vara mamma (och pappa), vi måste läsa in oss på barnpsykologi, helst olika skolor så att vi kan ta ställning till vilken lära som är den rätta. Vi ska laga ekologisk mat från naturliga råvaror - förstås från grunden. Vi ska vara ständigt uppkopplade, tillgängliga på mejl, mobil, facebook... Och samtidigt helst hämta klockan tre på dagis, vara engagerad i föräldrarådet på skolan och träna dotterns fotbollslag. Och klara arbetslivet med ett tempo som vi aldrig tidigare har sett på maken av.


Ja, fyll i själva.


Den enda lösningen på livspusslet är att sluta tänka på livet som ett pussel. Och förstås kasta bort några pusselbitar (måsten) om det är för stressigt i livet. Lättare sagt än gjort. Jag vet!


Det var några osorterade tankar om livspusslet! Nu vill jag höra era!

Mer leksakskataloger

Ur Expressen kultur i dag:

"När man trodde att allt var sagt och gjort i barn- och könsrollsdebatten kommer bakslaget ifråga om julens leksakskataloger med pojkar på blå sida utklädda till actionfigurer och spindelmän, och flickor i rosa och prinsessklänning i modellposer på motstående sida."

Fler som suckar över leksakskatalogerna. Jag fattar inte vem det är som GÖR dem.

Läs hela texten här!

Suck


Innan min treåring somnar på kvällen ligger han och viskar vad han önskar sig i julklapp. Han viskar transformers, pokemon, starwars-skepp, lasersvärd, Yoda, Darth Wader-skor.

Jag bara: suck.
Megasuck.
När mina vänners killar har kommit upp i den åldern att de har börjat leka med såna här leksaker har jag liksom tappat intresset för dem (inser jag nu). Jag är svårartat ointresserad av Starwars till exempel. Och av Batman.

Och detta är naturligtvis ett problem. Inte minst på förskolorna runt om i vårt land, där det mestadels jobbar kvinnor som mestadels är lika ointresserade av Starwars och de andra sakerna som min lille pojke ligger och drömmer om. Småkillars intressen möter inget gehör. Ingen orkar leka engagerat med dem när de halkar in i lasersvärdsåldern - och så skapas den där hörnan på gården där killarna ångar omkring och leker något dom tror är Starwars (för de har ju inte en susnign heller - bara att det slåss med lasersvärd typ).

Detta har vi diskuterat mycket på min yngstas förskola. För att kunna umgås och få en relation måste vi engagera oss i varandras intressen. Annars är distansen där - och med den också den träningen i att umgås och samtala som små tjejer får när de pyssla med pärlplattor tillsammans med pedagogerna.

Vi har spånat om en slags lösning: att vi mammor och de kvinnliga pedagogerna läser på om Starwars (gjorde just det på wiki...), kollar in lite basic info om Batman osv.
Kanske blir vi bättre lekkamrater då? Kanske kan vi hjälpa dem lite mer i de där lekarna som handlar om liv och död och det onda och det goda - lekar som tydligen är oerhört intressanta för barn. Kanske kan vi dessutom skola in de tjejer och döttrar som kanske också är intresserade av att leka dessa lekar, men som inte vågar därför att de tidigt pejlar in att Starwars - det är något som tydligen inte intresserar tjejer.

fredag 4 december 2009

Aldrig rätt att slå


Tycker faktiskt att det är skandal att det annars så fredsälskande landet Sverige nu svämmas över av folk som tycker att Elin är en hjälte som slår sin man.

Läs bara Britta Svenssons ord i Expressen:

"Nu svallar svenska hjärtan av stolthet över att vår egen Elin, ingen vanlig au pair utan dotter till en socialdemokratisk minister och en Sveriges Radio-journalist, inte tog någon skit.
Precis som en svensk tjej med skinn på näsan inte ska göra. Elin är vår hjältinna."


Även om man instintinktivt älskar Jesper Parnevik som ställer sig så tydligt på Elins sida med orden:

"Jag hoppas att Elin använder en driver nästa gång i stället för en järntrea."

Min åsikt är att det aldrig är rätt att slå. Hur stort svin (läs tiger) man än är, förtjänar man inte att bli slagen (eller jagad med en golfklubba).

Magisk spegel?

Och på tal om mitt inlägg om när min son tittade sig i spegeln och sa att han var kille (se nedan), så måste jag bara delge er vad som hände för nån vecka sedan när min dotter, 7 år, stod och tittade sig i samma spegel, i samma hall.

Hon dansar lite mot sin spegelbild och sa sedan bestämt:

"Fan vad det är coolt att vara jag."

Aaaaaaa. Ren och skär njutning för ett päron.

Tiger och Elin

Angående Elin och Tiger-fallet: Intressant det där med att det i USA inte finns något begrepp som motsvarar kvinnomisshandel. Istället heter det domestic violence, och innesluter såväl kvinnor som män som misshandlar i intima relationer. Så bra.

I övrigt tycker jag att vi ska bojkotta kvällstidningar som gottar sig i skiten kring Elin och Tiger. Gör det!
Och ha en trevlig helg.

Nu är det jul igen...


Jag älskar julen! Men det är klart att det är stressigt. Extra stressigt för kvinnor också. I vår bok hade vi med en undersökning som visar att kvinnorna har ansvaret för det mesta, julbak, klappinhandling, luciautrustning, adventsstjärna, julmaten... Männen hade en grej de ansåg att de hade ansvaret för: granen.


Japp, tänker på det när jag ramlade över den här artikeln. Gunilla Bergensten (som skrev Projektledaren säger upp sig) har försökt lösa upp stressknuten genom att sätta sig ner tillsammans och planera och dela upp sysslorna.


Så har vi också gjort. Men det är ändå stressigt ;-) Min man är precis iväg och köper godispåsar till mellandotterns juldisco som är i kväll. Nästa vecka är det två luciafirande och ett julspel. Vi har julfest på mitt jobb, julbord med min ursprungsfamilj, och min man ska spela på två julfester (han har två band) och så mitt i alltihopa fyller vår äldsta år fem dagar innan julafton, så vi håller på och planerar för det också. Vi har inte ens börjat handla julklappar!



Så nu vill jag höra, är ni stressade inför jul?

torsdag 3 december 2009

Individ vs struktur igen

"Samhället ger hela tiden tusen skäl till att göra ojämställda val, som att män inte ska vara föräldralediga lika mycket som kvinnor. Därför är vår tro på att vi kan göra egna fria val så bedräglig. Den enskilda människan är alltid mindre än de strukturer som omger henne."

Detta är ett av alla citat som hänger på min anslagstavla ovanför skrivbordet. Det är Maria Sveland som sagt det, det är saxat ur en artikel i Nerikes Allehanda, och det är bra men värt att fundera vidare på. I synnerhet slutet som jag tycker stämmer men samtidigt: vi tillsammans gör ju stukturerna.
Vad säger ni?

onsdag 2 december 2009

Att tro eller inte tro, det är frågan...

Haha, det här hittade jag inne hos Den förvånade pappan:


"Jag tror generellt att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn än män som tror att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn."

Ja, det tror jag med! Och det är väl därför de tror att kvinnor är bättre på att ta hand om barn... Män som inte tror det är minst lika bra på att ta hand om barn och ja, de tror inte heller att de är sämre. Är helt med dig där. Vad tror ni andra?

Varning för Louise - igen!


Haha, gick in på Lilla O:s blogg där det alltid är mycket bra att läsa. Och såg att hon sågade Louise Hallins föräldrabok Överlevnadstips för småbarnsmamman. Jag har den här hemma (fått från jobbet, skulle aldrig stödja henne ekonomiskt). Och i studiesyfte läste jag en del - liksom jag läste Elise Claeson mama@home - man måste ju känna sina fiender ;-)


När jag läser vad Lilla O skriver om Louise föräldrabok tänker jag att det här borde jag länka till i bloggen. Och så ser jag längre ner att hon i stället rekommenderar vår bok! Man tackar!

tisdag 1 december 2009

Könsuppdelade leksaker


Det jag tycker man ska kämpa emot - bland annat - är just leksakshandlarna och barnklädesaffärerna och deras enormt könsuppdelade sortiment. Var inne på BR leksakers hemsida för att se om de hade en grej som min son önskar sig. Och vet ni vad man möts av när man ska söka efter leksaker? Jo, en ruta där man ska klicka i kön. Titta på bilden ovan! Flickan har dessutom rosa klänning och bär en blomma. Pojken är en liten buspojke med oknäppt hängselbyxa...


Vad säger ni om det?

Om att styra barnens önskningar

Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka.

måndag 30 november 2009

Att göra och att vara


Så här i julklappstider får man syn på en hel del saker. Jag har ju, som jag tidigare berättat, både pojkar och flickor (1 pojke och 2 flickor).

Vad får de i julklapp? Under alla år har jag sett några mönster. Flickorna får mycket, mycket mer kläder. Söta små klänningar, gulliga strumpor, små kappor. Ofta av äldre släktingar. Min pojke får nästan aldrig kläder. Han har genom åren fått mängder av bilar, legobyggen, robotar, spel och så vidare. Vidare får mina flickor ofta prinsessklänningar, tiaror, guldskor, hårspännen, hårtofsar, speglar (!), gulliga borstar. Min son får cyklop, simfötter, garage, trollerilådor...

När min son får en ask med lego är det massor av bitar som ska byggas ihop till ett skepp, en bil eller en u-båt. När min dotter får lego av samma person, samma gång är det totalt 4 bitar, de är rosa och det är en blomma, en prinsessa, en rosa kloss och en liten katt... Inte så mycket att bygga ihop.

Visst, mina flickor har också fått gosedjur, babiedockor med tillhörande kläder, tågbana, dockservis och sånt också. Och de har miljoner leksaker som de leker med (jag har förstås öst över henne verktygslåda, doktorsgrejor, bilar, robotar också). Men det är ändå tydligt. När det kommer till presenter så slås i alla fall jag av att det så ofta handlar om att göra och att vara. Pojkar gör, flickor är. Ofta.

Ps. Det skulle kunna ha varit min ena flicka, men det är det inte. Ds.

fredag 27 november 2009

"Jag är en kille"

Maria B skriver också (i långt hår-tråden nedan) att hon "minns känslan av att bli tagen för pojke. En vagt olustig känsla." Det var likadant för mig. Jag var också kortklippt och en gång i tioårsåldern när jag gick in i damernas omklädningsrum (pappa och jag var i simhallen och gick in i var sitt omklädningsrum), fick jag höra "Du, det här är damernas".

Jag minns det e x a k t. Jag kände mig så förnedrad.

I går morse så råkade det slumpa sig så att min 3-årige son fick på sig typiska pojkfärger (grön mössa, blåa överdragsbyxor, svart jacka och svarta vantar). Vi har mycket färgglatt i barnens garderober, så det brukar aldrig bli så där murrigt.
Men när 3-åringen såg sig i hallspegeln innan han skulle gå ut så sa han:

- Mamma. Jag är en kille.

Inte nöjt, mer konstaterande.

Hmmm. Vad vill jag säga med detta? Guldstjärna till den som hjälper mig.

Småkillars hår

Hårtråden nedan är så intressant, och jag måste bara lyfta upp en fråga därifrån. Maria B skriver att "För övrigt har hår mycket med jämställdhet att göra, och med klass, och med etnicitet. Att småpojkar har långt hår idag (många) säger något tror jag. Att flickor inte lika ofta har kort hår, det säger också något."

Vad tror ni att det säger: att småkillar så ofta har långt hår idag? Och att småtjejer så sällan har kort?

Om manlighet


Mymlans bloggtema denna vecka är manlighet och det passar ju bra att skriva om här på bloggen.

Först vill jag säga att jag är djupt imponerad av många män i dag! Man säger att kvinnor har gjort en fantastisk resa, ja, det har de. Men män som har vågat utmana sin klassiska könsroll har ofta kommit mycket längre än många kvinnor som gjort det. Det är i alla fall min erfarenhet.

Bland de jämställda familjer jag känner är männen ofta de som är "mer jämställda". De gör allt som kvinnor tidigare gjort. Medan kvinnorna fortfarande har ett motstånd inom vissa mer klassiskt manliga områden. Jag kan bara gå till mig själv. Min man gör allt jag gör. Men jag är urdålig på att byta däck på bilen, skruva upp hyllor, klippa ner häcken mot gatan och sånt.

Jag tycker att min man - och mina andra jämställda manliga vänner och bekanta är supermanliga!

Manligt för mig är att inte känna sig hotad. Att vara trygg i sig själv utan att behöva bevisa sin manlighet hela tiden. Att inte behöva vara den som drar in mest pengar, inte alltid vara starkast, inte alltid klara allt på egen hand, de som vågar vara mjuka och är så trygga att de vågar utmana könsrollerna.

Det mest omanliga jag vet är män som säger saker som "jag ska hem och fråga regeringen..." Eller män som tar sig själva och sin betydelse på så stort allvar att de absolut inte kan vara pappalediga eller vabba en dag eller gå ner i tid (vad har man för hybris då?).

Det som är det tragiska med manlighet är att det så ofta definieras utifrån vad det inte är och inte vad det är. På många vis har manlighet varit en negation – Manlighet beskrivs ofta som att INTE vara kvinnlig, inte fjollig (vad det nu är?), inte vara mjuk, inte känslosam. (Kanske därför bögar är så hotfulla för så många män – och ja, jag har träffat många män med homofobi, "varför skulle de tända just på dig", brukar jag fråga ;-)

Det här att identifiera sig utifrån vad man INTE är börjar tidigt...

Jag har ju en pojke och två flickor och det är inte mina flickor som är begränsade, utan min son. Så fort han kom upp lite i ålder (säg efter 4 år eller nåt sånt) såg man hur han tog in vad det innebar att vara pojke/man. Då var han tvungen att utesluta vissa saker ur sitt liv. Han kunde han inte längre låta mig måla hans naglar (som han tidigare älskade), han slutade prova mina högklackade skor, han uteslöt en hel del lekar och färger (inte rosa, inte dockor och så vidare). Minns så väl en gång där i brytpunkten (han var runt 5 då) då han och jag går på barnavdelningen på H&M och han tar upp ett par glittriga rosa skor. Han beundrar dem och säger:
– De här skulle Ellinor älska, kan vi inte köpa dem till henne?
Varpå jag frågar om inte han vill ha ett par själv, de finns ju i hans storlek. Han suckar och säger:
– Nej, det går ju inte...
Det var så sorgligt! För visst kan en pojke klä ut sig till prinsessa på samma sätt som mina döttrar klär ut sig till batman, stålmannen eller spindelmannen? Men nej, tydligen inte. När mina flickor BÅDE kan vara superman och leka med bilar OCH klä ut sig till prinsessa och leka med dockor, begränsar sig min pojke till att leka enbart "killekar" och ha "killfärger".

I den här bemärkelsen är manligheten väldigt begränsande och kontrollerande. Och det tycker jag går igen även bland vuxna. Kvinnor har mycket mer att välja bland. Både jeans och kjol, för att ta ett uppenbart exempel.

Detta att sträva efter att INTE vara kvinnlig, detta "ensam är stark"-syndromet, detta tuffa drag drabbar ju många män väldigt hårt. För vilka är det som oftare fastnar i tung kriminalitet, vilka är det som inte söker hjälp när de blir sjuka och vilka är det som sitter utan vänner efter skilsmässan, hamnar på gatan, vilka är det som oftast blir alkoholister och narkomaner, vilka är det som tar livet av sig? Jo, det är män!

Vore underbart om vi kunde befria männen från den där begränsande manlighetskostymen, eller vad säger ni?

Ps. Bilden är från den underbart fina filmen Ma vie En Rose - om hur pojkar som inte följer den manliga koden ofta blir straffade...

onsdag 25 november 2009

Peter Settman och kvotering


Hittade den här intervjun med Peter Settman via networkingbloggen. Peter Settman är för kvotering. Så här resonerar han:

– Det finns inget annat. Jag har träffat för många män i ledande position som har alldeles för dålig kontakt med sin kvinnliga sida eller kvinnor överlag, vilket betyder att de aldrig kommer rösta in kvinnor i en styrelse om de inte tvingas till det.

– Jag är född -69, jag har mött många traditionella chefer som är över 50 som haft problem med kvinnor och de som är över 60 kan ha skitsvårt med kvinnor. Folk kommer att säga ”vad fan, ska du ta dig ton?” men ärligt talat: hur fort går förändringen? Det händer ju ingenting.

Ja, vad ska jag säga? Jag håller med. Det pågår redan en manlig kvotering i dag. Ibland måste man tvinga folk att öppna sina horisonter en aning - för allas bästa!

Ps. Om ni har tid, läs inlägget på networkingbloggen och kommentarerna under. Riktigt underhållande... Ds.

tisdag 24 november 2009

Schyman i Gustavsberg


Gudrun Schyman besöker Gustavsberg i Värmdö ikväll, och alla som vill är välkomna att delta (läser jag på FI:s facebooksida). Kl 19-21 i Ösbyskolan. Gå dit och lyssna vetja, om ni bor i krokarna.
Ett tillfälle att köpa Feminister har bättre sex-knappar om inte annat. (Kanske.)

Så här fint skriver Gudrun förresten:
"Ingen föds som feminist. Jag har blivit det genom att jag har lyssnat och lärt, både av andras erfarenheter och mina egna. Mitt engagemang grundar sig på kunskaper och erfarenheter."




Långt hår-grejen


Har ni någonsin funderat över varför små tjejer så ofta har långt hår? Kortklippta tjejer var vanligare på 70-talet än det är nu. När vi läser de gamla klassiska Totte och Malin-böckerna, eller Emma-böckerna, så går det inte att på ytan se vem som är pojke och vem som är flicka (varken på kläder eller frisyr).

Att ha långt hår innebär ett evigt fixande. Man måste borsta (aj!), fixa med snoddar, fläta, fixa med hårspännen, hålla undan håret om det blåser eller om man springer och hårspännena halkat undan osv osv. I vår familj har min dotters långa hår och allt grejande med det inneburit massor av konflikter ("nä, stopp, vänta, du kan inte gå ut sådär, vi måste fixa håret först)". Nu är hon så stor att hon själv måste få bestämma, men tidigare. Varför hade hon inte kort och lekvänligt när hon var liten? Varför låter vi våra små döttrar begränsas av en sådan sak som frisyren så tidigt? Vad lär vi dem?
Suck.

måndag 23 november 2009

Egentligen är det väldigt enkelt

Ja, det kan vara rätt enkelt med jämställdhet. Läs bara Lilla O:s utmärkta förklaring!

Ett litet utdrag här:

"För mig handlar det om möjligheter istället för begränsningar. Att de könsroller som begränsar ska luckras upp. Att det ska vara okej för kvinnor och män att välja den väg i livet de vill utan att någon höjer på ögonbrynen. Att barn inte ska behöva höra att något passar bara för killar eller för tjejer. Att de ska få fler möjligheter."

Och så det här:

"Jag tror att vi måste börja i det lilla. I familjen. Om vi inte ens kan nå jämställdhet där blir det svårt att nå ett jämställt samhälle. Om män och kvinnor ska kunna göra samma arbete utanför hemmet måste de också göra det i hemmet. Det betyder delad föräldraförsäkring och delat oavlönat arbete. Det betyder att mannen kanske måste diska och tvätta, men också att kvinnan får se till att måla om huset om det behövs. Jag hade aldrig pallat att alltid vara hemma med sjuka barn till exempel. Det är inte kul på något sätt och tråkiga saker ska man helt klart dela på. Om inte annat för att man älskar den man är gift med.

Primärt handlar jämställdhet om att hitta en bra balans i vardagen som inte innefattar en kvinna som arbetar deltid och en man som jobbar mer än någonsin. Egentligen är det väldigt enkelt."


Precis. Precis. Jag håller med till 100 procent! För att kunna ge våra barn alla möjligheter och inte begränsa deras framtid så behöver vi försöka leva så jämställt som möjligt. Den dagen män och kvinnor kan välja helt fritt, då först är valet fritt. Den dagen begreppet mamma inte är fullt av en massa förväntningar som inte finns i begreppet pappa. Den dagen en kvinna är lika attraktiv på arbetsmarknaden. Den dagen en pojke kan vara Lucia utan att någon säger usch ELLER hurra - det är bara inget konstigt.

Sånt här skrämmer mig...

...alla ökade klyftor i samhället som drabbar barnen (förstås). Jag tycker jag läser sådana här rapporter varje dag i tidningarna! Nu är det alltså SCB som visar att nästan var femte fattigt barn bor i Malmö. Samtidigt bor vart tredje barn i Sverige i en rik familj, de rika blir rikare och fler och med rik här menas att de är så rika att de skulle kunna försörja en hel familj till... De fattigare har inte fått det bättre under samma tid.

Och i går kom "nyheten" (ingen egentlig nyhet, det anade man väl innan också... tyvärr) att barn till högre utbildade får högre betyg.

Klyftorna ökar rejält. Så här såg det inte ut när vi var små. Barn har inte på långa vägar samma möjligheter i Sverige i dag, utan det är i högsta grad beroende på var du bor och vilka föräldrar du har. Det skrämmer mig.

Heliga familjen


Dagens kulturtips: på torsdag framför Peter Barlach sin föreställning "Heliga familjen" för sista gången (den här omgången i alla fall) på Kägelbanan på Södra Teatern här i Stockholm. Läs mer här.

Om kärlek

"Kan man vara kär i någon som inte är söt?". Min sjuåring ljudar sig igenom denna mening i sin läsebok "Elsas bok". Hon går i ettan (- är detta en genomtänkt mening, förlaget?)
Sen plitar hon noggrant i sin skrivbok: "Jag vill inte vara kär i någon som inte är söt". Jag försöker lite tveksamt, "Nämen? Är det inte så att den man är kär i blir söt".
"Inte för mig" svara hon kort och hoppar ner från sin stol och in i sitt rum.

Och jag känner tydligt att en ny föräldraera har börjat.

Några klargöranden

Det är roligt med nitiska bloggläsare. Men jag måste kommentera en sak. I någon inlägg, hittar det inte nu, citerar någon MIG för att platta till Tinni...

Därför måste jag klargöra några saker:

1. Jag och Tinni är 2 personer. 2 individer. Vi tycker inte alltid likadant. Tvärtom! Ni som har läst bloggen har säkert sett att vi ofta tycker olika!

2. Jämställdhet är inget enkelt begrepp. Om det vore det så skulle vi inte diskutera det så mycket.

3. Jag och Tinni lever inte heller jämställt. Vi försöker, men lyckas inte alltid. Ofta, ofta misslyckas vi. Det kanske inte går att leva helt jämställt. Jag tycker att det viktigaste är att vara medveten om de roller som finns, varför det blir på det ena eller andra sättet, förhålla sig kritisk. Jag kämpar på med jämställdheten i min egen vardag - för att jag tror på jämställdhet.

4. Jag och Tinni har valt rätt olika liv. Vi är alltså inga "rolemodels" för hur man ska leva. Vi kämpar på med vårt! Och delar med oss av våra tankar kring det. Själv skriver jag rätt lite om mitt eget liv. Tycker att den politiska debatten är roligast. Ny forskning, nya tankar, nya debatter. Jag skriver oftast om sånt. Jag skriver vad jag vill. Tinni skriver vad hon vill. Vi delar en grundsyn på vad jämställdhet är och vi har skrivit en bok tillsammans, Skriet från kärnfamiljen, där vi delar med oss av vad vi kommit fram till.

Kul att ni är med oss!

fredag 20 november 2009

Fredagstankar


Jag tänker att det här med strukturer vs inididen inte behöver vara så krångligt. Våra könsroller finns - och för mig är det viktigt att vara medveten om dem. På min sons underbara förskola, som arbetar mycket med genus, blir grejen struktur-individ tydlig. Där finns såväl dockvrå som bilar, och där går knattar med spidermantröjor och med prinsesskjolar (inte så könsneutrala kläder med andra ord).
Personalen ser det som sin uppgift att peppa alla barn oavsett vilka intressen eller kläder de väljer att ha. Att inte se det som "bättre" om en kille väljer att vara lucia (som det ju i ärlighetens namn ibland känns som att det är bland oss genusmedvetna föräldrar). Det är deras jobb att se till att möjligheten finns för alla att ha de intressen som de vill ha - må de vara könsstereotypa eller gender-bending. Det är deras jobb att erbjuda och lära ut allt möjligt till båda könen: att säga varsågod och välj, det spelar ingen roll vilket kön du har när du väljer.
Sådär skulle jag önska att samhället blev. Och det blir det ju också om det blir jämställt: då kan alla välja sina roller utifrån sina egna perspektiv, inte därför att det förväntas av oss på något dunkelt sätt.
Se där några fredagstankar. Trevlig helg nu alla!

Unga kvinnors hälsa

Unga kvinnor är den e n d a grupp i samhället som stadigt mår sämre, år efter år (enligt Folkhälsorapporter).

Vad vi kan göra åt detta diskuteras på Nalen nästa vecka.

Var med och stärk unga kvinnors hälsa! Läs mer här.

torsdag 19 november 2009

Min nya knapp


Finns även som disktrasa.

Monsteras lov


Pendeln svänger, det gör den alltid. Och eftersom den här bloggen håller på att bli känd för djuplodande feministiska frågor (som leksakskataloger) tänkte jag fortsätta på samma spår: men nu en spaning ifrån blomsteraffären. I Skriet-boken har vi en ganska festlig (och i mitt tycke talande) spaning som visar hur sjukt hushållsgalna vi har gått och blivit de senaste åren. Blommorna som har varit poppis under 2000-talets första decennier har varit k r ä v a n d e. Lite husmorsromantik från en svunnen tid. (Azaleor som ska doppvattnas, perennrabatter som färgmatchas, mårbackapelagoner som ska noppas, bärbuskar som ger dåligt samvete osv.) Annat var det på 70-talet då det stod svärmorstungor, monsteras och kaktusar på fönsterbrädorna, och rododendron och tujor i trädgårdarna. Växter som knappast bryr som om deras ägare så reser bort ett år (eller satsar på annat).

Idag var jag i en blomsteraffär som vet hur trenderna går, och vad fick jag se?
Jo, svärmorstungor, Monstera, nån slags gran, kaktusar och andra extremt lättskötta växter.

Nånstans därinne jublade jag. Någonting betyder detta.

onsdag 18 november 2009

De jävla leksakskatalogerna

Svt:s REA är på caset, och en sjätteklass i Växjö har fått Toys R Us fällda för oacceptabelt könsstereotyp julkatalog. Bra! Toppen!
Ja, snart är de här - leksaksföretagens kataloger med fullständigt uråldrig syn på barn och lekande. Tyvärr är samma kataolger mina barns absoluta favoritlektyr... Jag minns att jag också älskade dem när jag var liten.

Vad tycker ni? Ska jag slänga katalogerna, se till att de inte kommer i deras händer eller ska jag ta en diskussion med dem? Eller bara låta dem fortsätta drömma (köper grejer från kedjorna gör jag i princip aldrig).
Själv slickar jag ju i mig en massa onyttigt (inredningstidningar bland annat).

Jag är inte tvärsäker


När det kommer till det som brukar kallas strukturerna så är jag en bergsäker feminist. Jag ser att samhället är långt ifrån jämställt, och jag har lagt en hel del år på att försöka förändra det.

När det kommer till mitt eget liv är jag däremot inte alltid så säker. Jag brukar dock mörka det lite, dels för att jag är så urbota trött på argumentet "men i just vååååår familj", dels för att jag kan bli lite osäker på hur jag ska uttrycka mig.
Men jag ska försöka. Min man och jag har genomgått en hel del, både kriser och underbara erfarenheter. Vi pratar, funderar alltid på hur våra respektive val härstammar från våra olika könsroller osv. Men: för oss är det så himla viktigt att vi fortsätter att vara två individer, även om vi lever tillsammans i en kärnfamilj. Detta har lett till (jag VET - det är klassiskt) att jag jobbar mindre än han gör och friare. Han sitter på ett företag, på ett kontor och har en fetare månadsinkomst och mindre frihet. Trots detta försöker vi leva jämställt på ytan: hämta och lämna och tvätta och laga mat och ge varandra lika mycket frihet, men som ni alla förstår så har mitt val att jobba mindre också bidragit till att jag har möjlighet att träffa barnen mer - när jag och de vill. (Jag har till och med gått så långt att jag har funderat på om vi skulle kunna hemundervisa barnen några år. Mina tankar föddes när jag skrev om den underbara familjen Henriksson-Wallén som gjorde detta. Läs här. För mig och mitt inre var detta jobbet revolutionerande. Utnämn mig till dagens flumtomte - det struntar jag i.)
I mitt tycke lever jag ett bättre liv, jag slackar mer, väljer mina jobb, träffar vänner och jag kan, om jag vill, vara med vår dotter i skolan en hel dag om hon känner att hon är ledsen över något där och liknande saker. Jag är innerligt glad över detta. Min man lever ett mycket tajtare liv. Men vi har båda två valt detta. Han har jobbat 80 procent ett tag, och jag älskade det, men han gjorde inte det. Nu är han tillbaka på 100 procent, och hans lön gör det möjligt för mig att inte oroa ihjäl mig över vår ekonomi (även om jag "på ytan" ser till att betala hälften av allt. Oftast)

Och det här med "att välja rätt man" är jag innerligt trött på. Dels för att det återigen implicerar att det är kvinnans ansvar att det är jämställt där hemma (vad blir resultatet av det resonemanget för en kvinna som lever i en ojämställd relation, att HON har valt fel man?), dels för att ordet val är med, välja och välja liksom. Är man en heterosvennebanantjej så är det troligt att man träffar sin blivande man i runt trettioårsålder (lite före kanske, rent statistiskt), och man har inga barn och man är kär och livet är ganska enkelt. Och man gifter sig (kanske) eller skaffar barn. Och sen börjar det liksom.
Tja, men jag är inte säker som sagt. Det finns ju de som står där med listan och bockar av: vad tycker han om datten, vad är hans inställning till ditten? Som skriver avtal och funderar. Kanske är det kanon?

Jag ville bara få ur mig detta. Livet är intressant. Inte en regelbok. Det är svårt att utifrån döma andra. Men en sak som jag tror är roten till mycket av våra problem, det är vår konsumtion. Hur vi väljer att leva på ett visst sätt därför att vi ska kunna konsumera (och därför att det är status)).

Jag är förresten inte tvärsäker på så värst många saker. Är ni?
(och detta inlägg illustreras av en bild på min treåring - som väldigt ofta är tvärsäker)

tisdag 17 november 2009

En av 100!


"JÄMLIKAST Journalisterna och författarna Tinni Ernsjö Rappe och Rebecka Edgren Aldén är årets smartaste feminister. De inspirerar stort med sin nödvändiga jämlikhetsbok Skriet från Kärnfamiljen."

Med den motiveringen blev jag och Tinni utsedda till en av 100 inspiratörer 2009 av tidningen Leva! Tinni var på galan (vet inte varför egentligen, men jag fattade aldrig att jag också var utvald). Jag grattade och tyckte att det var jättekul. (Det var några veckor sedan.) Men så i dag fick jag ett mejl där en bekant grattade till utnämningen. Tänka sig, hade ingen aning!

Men utmärkelsen går framför allt till vår bok, Skriet från kärnfamiljen! Ni vet väl att den nu finns på pocket? (Kostar bara 41 kronor på adlibris.se!)

Ps. Duktiga Catharina Hansson som startade och driver Leva är en av MINA inspiratörer. Hon började som reporter på Min häst när hon var 17 år, i dag driver hon sin egen tidning (och väntar sitt fjärde barn!).

Vad är jämställdhet?

Mymlans veckotema är jämställdhet, eller närmare bestämt Vad är jämställdhet?

Ja, det är väl det vi tvistar om här på bloggen... Och nej, jag tror inte att jag med säkerhet vet vad jämställdhet, men jag ska här försöka kort sammanfatta vad jag tycker är jämställdhet.

För mig är det inte viktigast att alla män och alla kvinnor gör samma saker. Och om jag går till mig och min man, att vi gör exakt samma saker, lika ofta. Jämställdhet för mig handlar om att vi går in i ett förhållande där båda på djupet är införstådda med att vi gör det här tillsammans och att båda är lika mycket värda. Och i det ingår att mina vänner är lika mycket värda som hans vänner och tvärtom. Våra intressen är lika mycket värda. Våra jobb och karriärer är lika mycket värda. Vi delar på föräldraskapet och ansvaret för barnen. Vi är lika viktiga föräldrar och ska kunna klara hemmet och barnen på egen hand om så krävs – och helst klara även försörjningen om så krävs (det får man lite grann öva sig på medan den andra är hemma med bebisen). Det innebär också att inte en av oss är den som hela tiden har fokus på familjen och hemmet och inte den andra. Om en alltid måste vara projektledare och komma ihåg matsäckar, hur mycket toarullar det finns hemma, kommande födelsedagskalas och liknande så tar det en massa energi. Därför ska vi dela även på den biten. Sen kan man dela upp så att någon tar ansvar för barnens kläder och någon annan för lapparna från skola och dagis, eller hur man gör.
På en högre nivå betyder jämställdhet för mig att människor så långt det går (här måste samhället vara med och jämna ut skillnaderna, anser jag) har samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Man ska inte ha sämre utgångsläge i samhället för att man råkar födas till man eller kvinna. (Eller hetero eller homo eller kommer från Iran eller Norge).

Det här var kortversionen. Nu måste jag jobba!

Ps. Den här kortversionen av Vad är jämställdhet i form av en seriestripHannas hörna var alldeles underbar, jag måste bara tipsa om den.

måndag 16 november 2009

Är så glad...

...att jag inte är tonåring och slaviskt följer bloggare som Kissie i dag.

...men sorgsen för att det är så många som läser hennes felstavade bullshit-inlägg.

...och ännu mer sorgsen, för att det är det här mina döttrar kanske hamnar i om några år (hoppas, hoppas inte!).

Om ni tycker att jag låter arg och föraktfull – ja, jag är det just nu.

Har ni hängt med i det senaste bloggbråket? Kissie anklagas för att ha påverkat två unga tjejer att ta livet av sig (tydligen hade de skrivit i sitt avskedsbrev att de hade läst det som Kissie skrivit och inte känt att de dög till, men jag är inte så insatt).

På sin blogg skriver Kissie om hur hon hatar "lår som sitter ihop", hur feta människor är äckliga och att det finns "inga fula människor, bara lata"... Läs bara här hur hon försvarar sig mot anklagelserna.

Och nej, jag tycker inte att hon är skyldig till att ha fått de att ta livet av sig, jag tycker bara att hennes åsikter och sätt att skriva är så sorgligt!

fredag 13 november 2009

Varför gifter man sig?

Ja, varför gifter man sig? Väldigt intressant att läsa era inlägg nedan. Vi har alla våra egna svar på frågan om varför vi lever som vi lever. Ganska många av mina egna vänner säger att de var så unga när de gifte sig, för unga för att "veta vad de gjorde". "Hade jag bildat familj idag hade jag gjort det annorlunda", säger många. "Jag är gift, men jag står inte för det" har Maria Sveland sagt. Jag håller med på sätt och vis, men kan också känna att det är lite speciellt att vara gift. Det är lite extra för oss på något vis. Jag ångrar det inte.

När Karolina Ramqvist i söndagens DN skrev att man kan från böcker som Bitterfittan och Skriet från kärnfamiljen kan få intrycket att "alla svenska kvinnor är tvingade att ha en man och att en skilsmässa är det värsta som någon kvinna kan utsätta sig för - trots att feminister i generationer arbetat för att kvinnor ska kunna leva utan män om de nu skulle vilja", så får det mig att funderade.
För visst är det så att vi samtidigt som vi skriar om orättvisor i kärnfamiljen i vår bok, också befäster den som norm.
Samtidigt: är det någonstans som jämställdhetsresonemang behövs, så är det i heterofamiljen.

När vi arbetade med Skriet var vi obehagligt medvetna om att vi skriver in oss i ett mellanläge: det feministiska a-laget tycker det är töntigt med medelklassiga kärnfamiljsfrågor (där ska man vara bra mycket mera queer för att räknas), och från kärnfamiljerna själva blir det mycket spott och spe. "Lämna oss i fred", liksom.

"Alla vet att feminismens lön är otack, men också förändring" skriver Karolina Ramqvist i samma artikel, och det suger jag i mig. Kanske man kan bidra till lite förändring?

torsdag 12 november 2009

Dagens fråga 2

Till er bloggläsare som inte är gifta, men som lever tillsammans med någon:

- Varför är ni inte gifta?

Hej från Tinni - gift.

Dagens fråga

Dagens fråga till er bloggläsare som är gifta:

- Varför gifte ni er?

Hej från Tinni - gift.

Hillevi - igen

Jag måste hålla med en del av er som kommenterat angående Hillevi Wahls krönika. Den känns ganska oigenomtänkt tycker jag. Att ställa så stora grupper som "invandrare" och "svenskar" mot varandra och påstå att den ena är vital och den andra musgrå känns unket. Vi och dom, liksom. Även om man fattar att Hillevi menar väl.

Det påminner mig om ett resonemang man ofta hör när det kommer till frågan om att vi måste få fler kvinnliga chefer: nämligen påståendet att kvinnor skulle stå för ett annorlunda och bättre chefsskap, "bidra med kvinnliga synvinklar på problem". Argument som bara delar upp oss ännu mer.

För mig räcker det med att vi inte diskriminerar varandra, vare sig om vi kommer från andra länder eller tillhör olika kön.

onsdag 11 november 2009

Feminister kämpar för pappor!


Gudrun Schyman i dag i debattartikel på SVT (om Louise Hallin):

"Hade SVT bemödat sig att kontrollera sanningshalten i Hallins påstående om att mammor är bäst lämpade att vara hemma med barnet den första tiden hade de ganska snabbt kunnat konstatera att det inte finns någon biologisk skillnad mellan könen i denna fråga. De hade inte behövt gå längre än till Folkhälsoinstitutets hemsida.

Där står klart och tydligt att "Barn idag i västvärlden utvecklar parallella anknytningar till sina vårdnadshavare, snarare än att först utveckla anknytning till den ene och sedan till den andre? Det finns således inget stöd för biologiska skillnader i föräldraroller. Män och kvinnor reagerar fysiologiskt likadant på spädbarns gråt. Pappor är lika bra på att mata sina spädbarn som mammor, på att tolka vad barnet vill och på att besvara barnets behov"."

Och så säger man att det är feminister som hatar män? Vem var det som sa att feminister bara försöker roffa åt sig fördelar för egen vinning? Fel, fel, fel. Det är feminister som TROR på män. Det är feminister som VILL att pappor ska få ta samma plats som mammor. Det är feminister som kämpar för pappors rätt (bland annat) och barnens rätt till båda sina föräldrar.

Det är biologister och antifeminister som INTE tycker att pappor är lika viktiga som mammor.

Säg efter mig nu, feminister tror på män och kämpar för pappors rätt att vara lika viktiga föräldrar!

Kunskapsfobiker!

Kunskapsfobiker - vilket underbart ord! Hillevi Wahl har skrivit en bra krönika om rasism.

(Och vips har jag hängt på Mymlans veckotema språk! Jag är också språkpolis och älskar ord, hatar särskrivningar, älskar konsekvens, hatar slarviga manus, älskar pratiga formuleringar, hatar von oben-språk som används för att trycka ner andra - jag tycker att det är en konst att skriva enkelt, men så är jag också i den kommersiella magasinsbranschen!).

Rätten till heltid

I dag på DN debatt skriver Ylva Thörn och Illija Batljan om problemet med alla deltider och visstidsanställningar, särskilt bland kommunal- och landstingsanställda, och särskilt bland kvinnor:

"Otrygga anställningar och deltidsarbete tillhör de viktigaste jämställdhetsfrågorna i vårt samhälle. Deltid är betydligt vanligare i vissa kvinnodominerade branscher och av de deltidsarbetande är tre fjärde­delar kvinnor. LO-kvinnorna arbetar mest deltid, nästan hälften av dem har en deltidsanställning jämfört med 9 procent av LO-männen. LO har visat att 100 000 fler kvinnor än män har en tidsbegränsad anställning."

De allra flesta av de som är missnöjda med sin deltid är kvinnor. I DN-artikeln nämns till exempel att det bara inom Kommunal finns 65 000 deltidsarbetslösa som vill arbeta mer.

Och inte tjänar de så bra heller...

"Medlemmar i Kommunal hade 2008 en genomsnittslön för heltid på 20 000 kronor. Det är ingen stor lön. Men i genomsnitt arbetar medlemmarna 83 procent av heltid. Genast krymper månadslönen till 16 600 kronor. Före skatt.Då är det inte särskilt konstigt att 44 procent av de deltidsarbetande inom Kommunal anser att de inte kan leva på sin lön. Enbart 40 procent av de deltidsarbetande kan få fram 5 000 kronor till en oförutsedd utgift på 14 dagar."

Häromdagen kritiserade till och med FN Sverige för bland annat att kvinnor i snitt tjänar 20 procent mindre än män.

Ta alla dessa ofrivilliga deltider + alla låga kvinnorlöner + att kvinnor får lägre ingångslön för samma tjänst som män och lägg till att de har sämre villkor när de anställs eller söker högre tjänster - därför att de anses vara riskarbetskraft på grund av att de tar 80 procent av föräldraledigheten och 60 procent av vabben. Och dessutom går ner på deltid efter att barnen fötts (de som hade heltid från början). Då är det inte särskilt svårt att se varför inte kvinnor och män har lika mycket pengar eller möjligheter eller villkor på arbetsmarknaden. Ett av de vanligaste skälen till varför det är kvinnan i familjen som tar det mesta av föräldradagar och vab är just ekonomin. Om vi inte blir jämställda hemma kommer vi aldrig bli det på arbetsmarknaden. Om det är ekonomin som styr - vad är det då för valfrihet? Och varför använder man aldrig valfriheten åt andra hållet? Som det så smart står i debattartikeln:

"Många argumenterar för valfrihet i olika sammanhang. Vi vill slå ett slag för att deltid ska vara ett frivilligt val för anställda. Det är bekymmersamt att vi så sällan i debatten hör röster för att även lågavlönade kvinnor ska kunna göra detta val för att styra sitt liv."

tisdag 10 november 2009

Kvinnlig hämnd?


Läser igen en massa kommentarer under en artikel och funderar. Den här gången gäller det en artikel i DN om kvinnliga hämnare (för övrigt är det min duktiga lillasyster Sofia Edgren som har skrivit artikeln). Männen är så upprörda över artikeln som handlar om en ny trend inom litteraturen och filmen att kvinnorna slår tillbaka.

I alla tider hade vi sett manliga hämnare (Clint Eastwood, Charles Bronson, Steven Seagal... ja, alla möjliga filmhjältar i filmer som hyllar den starke tyste mannen som slår tillbaka på dem som gjort honom illa). Så att hämnas är alltså ett vanligt tema i film och litteratur.

Kvinnors roll i film och litteratur har inte varit att hämnas, tvärtom har deras roll varit att bli räddade - av en man, som i sin tur kanske hämnas. Men på senare år har vi börjat se även kvinnor i hämndroller. Och så klart kan det kännas peppande för en tjej att för en gångs skull se en kvinna som slår tillbaka, istället för att se kvinnor som blir slaktade och en manlig hjälte som tar fast den manlige seriemördaren! För den sakens skull är man ju inte för våld som lösning på problemet.

Jag minns när jag såg Geena Davies i actionfilmen The Long Kiss Goodnight - det var en häftig känsla! Den kom 1996 och det var en av de första gångerna man såg en kvinnlig actionhjältinna på film. Jag förstod då vad småkillar i alla tider hade känt när de gick på bio. Man gick från salongen lite starkare och lättare. Som liten tvingades man identifiera sig med de manliga hjältarna (eftersom det så sällan fanns kvinnliga). Eller så drömde man om att bli räddad av den manliga hjälten. Men känslan jag hade efter The Long Kiss Goodnight var ny och häftig. Plötsligt var det kvinnan som var huvudpersonen.

Det som de som kommenterar är mest upprörda över är Katerina Janouch uttalanden om att kvinnor bör gå ihop och kräva sina rättigheter. Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt. Jag upplever precis som hon en backlash i samhället där få vågar se att vi fortfarande lever ojämställt och få vågar kalla sig feminister. Trots allt fler anmälningar om misshandel och våldtäkt av kvinnor, trots ständiga avslöjanden om män som köper sex av minderåriga flickor (är det inte ett dåligt försvar: "Jag uppfattade aldrig att hon var minderårig"?), trots nya otäcka mord på kvinnor (särskilt många unga flickor på sistone).

Och ja, jag vet att det oftare är män som blir misshandlade och dödade. Av män.

söndag 8 november 2009

Tredelad försäkring


Ur Expressen i dag, angående Socialdemokraternas förslag på tredelad föräldraförsäkring:

"Men det ojämlika uttaget av föräldraförsäkringen präglar kvinnors hela liv. Mammor jobbar mycket mer deltid än män eftersom barn- och hemansvar i hög grad blir deras domän under föräldraledigheten. Det i sin tur präglar bilden av "en god mor".
Det ojämlika uttaget påverkar alla kvinnor, oavsett om de har barn, oavsett om de själva delar lika med pappan. Kvinnor diskrimineras för att de är kvinnor vid anställningsintervjuer, lönesättning och befordran eftersom alla kvinnor i fertil ålders ses om högrisk-/långledighetsprojekt.
Det leder till sämre ekonomi och sämre pension. Den yrkesmässiga och ekonomiska friheten för alla kvinnor måste alltså ställas mot babyfamiljers valfrihet."


Just precis. Det är inte så enkelt som att det är ett fritt val. Hade det varit ett fritt val hade fler än 0,6 procent av paren delat lika och fler än 0,1 procent låtit pappan ta ut flera dagar.

Det här är verkligen en totalt feltolkad försäkring. För det första är det inte FÖRÄLDRARNAS pengar - det är staten som GER pengar till föräldrarna. Det minsta man kan begära är att staten då inför ett system som INTE så fundamentalt diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tycker att 3-3-3 också är fel. Jag tycker total individualisering. Vill man inte vara hemma behöver man inte ta ut pengarna. Vill man vara hemma längre kan man bekosta det själv. Ingen TVINGAR någon att vara hemma. Men då har vi i alla fall en neutral försäkring!
Läs gärna andra som diskuterar detta också. Till exempel Karins värld eller Vilket liv!
Eller Rasmus (liberal) som formulerar det väldigt bra:

"Staten ska inte lägga sig i, men vi har en rad offentliga verksamheter och beslut som redan påverkar hur män och kvinnor formar sina liv. En sådan är föräldraförsäkringen som finns till för att möjliggöra föräldraskap och ge barn en bra start i livet. Ett grundkrav på en sådan, offentligt finansierad förmån måste naturligtvis vara att den åtminstone inte stärker ojämställdheten."

Eller Per Altenberg! (Jag tycker inte att det är varken en höger- eller vänsterfråga. Är glad att folk från alla håll och kanter driver den!)