I dag har jag haft en riktigt tuff dag, stressat som en tok och det mesta har gått åt... Hann inte med lunch, hittade inte mina barn på skolan och kom därför försent till ridskolan (där min mellandotter rider), skyndade under ridlektionen till närmsta centrum med de två andra för att köpa upp mig på min dagliga medicin som varit slut sedan i lördags. Och efter att ha stått 20 minuter i kö visar det sig att receptet gått ut... Kommer försenad tillbaka till ridskolan där dottern är ledsen för att hon blivit riven av en kattunge under sin väntan på mig. Skyndar till affären där jag får lämna tillbaka alla varor för att jag inte har några pengar på kontot. Hm. Och under hela dagen har jag försökt slipa till en debattartikel som jag egentligen skulle ha lämnat i morse. Och så har vi lämning av ett nummer på tidningen där jag jobbar.
Ja, suck, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Hann i alla fall läsa Jenny Östergrens fina krönika i Expressen om "problemet" med prestationsprinsessor (som Tinni och Jennie Sjögren skrivit bra om tidigare). Orkar inte utveckla det, och känner inte att jag behöver. Lilla O har skrivit ett så bra inlägg, både om Jennys krönika och om Nathan Schachars debattartikel om genusvetenskap som bluff och båg på Newsmill.
Oj, vad jag känner igen den där retoriken om statsfeminister och Den stora konspirationen (där feministerna försöker ta över makten)...
Jag ska gå och lägga mig. Men läs Lilla O:s inlägg här! Och Lilla O - tack för bra inlägg!
måndag 31 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Mer om föräldranärvaro
Ni måste bara läsa Erik Helmersons fantastiska debattartikel på Newsmill apropå det Helene Sigfridsson skrev om för några dagar sedan (se inlägg nedan) - om föräldranärvaro och pressen på stressade föräldrar.
Läs här!
Mymlan skriver också bra. Läs här!
Återkommer med mina kommentarer, hinner inte just nu.
Läs här!
Mymlan skriver också bra. Läs här!
Återkommer med mina kommentarer, hinner inte just nu.
fredag 28 maj 2010
Ann-Charlotte Marteus och KD:s familjepolitik
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag älskar Ann-Charlotte Marteus i Expressen! Här har jag i bloggen försökt skriva av mig min frustration över Göran Hägglund och hans partis enormt konstiga och inkonsekventa inställning till familjepolitik. Och försökt förklara hur jag menar att ickekvotering OCKSÅ är styrning. Och så kommer Ann-Charlotte och bara skriver allt jag har tänkt, på ett fantastiskt klart och tydligt och retoriskt så rätt sätt. Det är exakt detta jag menar!
Läs och njut (jag klistrar in hela, men länkar också förstås):
"I sitt nya epos, "Från den stora staten till det starka samhället", pekar Kristdemokraterna ut Alva Myrdal som svensk familjepolitiks onda styvmor. För att "främja ett ökat barnafödande föreslog hon att barnfamiljernas ekonomi måste förbättras samt att bägge föräldrarna skulle jobba utanför hemmet för att därigenom öka tillväxten."
Läs och njut (jag klistrar in hela, men länkar också förstås):
"I sitt nya epos, "Från den stora staten till det starka samhället", pekar Kristdemokraterna ut Alva Myrdal som svensk familjepolitiks onda styvmor. För att "främja ett ökat barnafödande föreslog hon att barnfamiljernas ekonomi måste förbättras samt att bägge föräldrarna skulle jobba utanför hemmet för att därigenom öka tillväxten."
Barnen skulle sättas "på någon form av institution" under arbetstid. Och "föräldrarnas eget val, traditioner och föräldrarollen undergrävdes."
Det var ingen ände på Alvas fulspel: "statliga subventioner, kraftigt utbyggd offentlig sektor och opinionsbildning" var bara några av de tricks hon använde för att få som hon ville.
Och Alvas rationalistiska tokerier lever kvar än i dag, meddelar KD, i form av idéer om "tvångsdelning av föräldraförsäkringen".
KD framställer sin egen familjepolitik som den totala motsatsen till 1900-talets socialdemokrati. Vänstern har haft skumma "idéer om hur det borde vara", men KD vill återföra makten till folket så att det kan följa sin traditionella, naturliga vilja. KD:s politik framställs som ursprunglig - icke-politisk.
Det är förstås nonsens. Om KD verkligen vill nollställa familjepolitiken måste de som en blygsam början lägga följande förslag: bort med barnbidrag, föräldraförsäkring, vabbersättning, jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Allt detta kan ses som politikers uppifrånförsök att öka nativiteten. Och bort med subventionerad barnomsorg, ett påfund som får mammor att förvärvsarbeta, vilket strider mot naturliga traditioner från långt före stumfilmstiden.
Endast så kan KD återföra svenskarna till det naturliga urtillstånd som fanns innan Myrdal satte tänderna i svensk familjepolitik och sabbade allt.
Men det finns förstås inget opolitiskt naturtillstånd. Det har alltid funnits påbud, förbud, ideal och föreställningar om hur kvinnor, män och barn är och bör vara. Inte minst från kyrkans håll. Och KD har lika bestämda "idéer om hur det borde vara" som andra partier.
När man vill ta bort pappamånaderna, så att familjerna helt "får bestämma själva", innebär det inte att man drar bort politikens makt från köksborden. Man tar klar politisk ställning för minskad jämställdhet.
Den långa, välbetalda föräldraledigheten, som till mer än 80 procent tas ut av kvinnor, har som så många andra lagar blivit normerande. Kvinnor förväntas stanna hemma länge, förväntas jobba deltid när barnen är små, förväntas hämta tidigt från dagis. Den kult kring mammarollen som finns i massmedierna, och de krav som ställs på en god modern mor, har delvis präglats av politiska reformer.
Arbetsgivarnas normer har också påverkats. De vet att fertila kvinnor som söker jobb eller en högre tjänst kommer att vara borta länge när de får barn, och de agerar därefter.
Det enda sättet att göra den skattefinansierade föräldraförsäkringen mer neutral, nämligen könsneutral, är att dela den. Men det vill inte KD.
KD säger alltså JA till mammakulten, till den könssegregerade arbetsmarknaden, till glastak, lägre löner och lägre pensioner för kvinnor. Och NEJ till pappaledighet.
KD är precis lika suget på att radikalt vända samhällsutvecklingen som Alva Myrdal var på sin tid. Det enda hindret är partiets ringa storlek.
Men dessvärre får lilla KD prägla alliansens jämställdhetspolitik. Och då är det en klen tröst att Moderaterna har gått från klarhet till klarhet på jämställdhetsområdet.
Rätt tröstlöst, faktiskt."
Japp. Så enkelt. Läs bara den här meningen igen:
"När man vill ta bort pappamånaderna, så att familjerna helt "får bestämma själva", innebär det inte att man drar bort politikens makt från köksborden. Man tar klar politisk ställning för minskad jämställdhet."
Och så detta:
"Den långa, välbetalda föräldraledigheten, som till mer än 80 procent tas ut av kvinnor, har som så många andra lagar blivit normerande. Kvinnor förväntas stanna hemma länge, förväntas jobba deltid när barnen är små, förväntas hämta tidigt från dagis. Den kult kring mammarollen som finns i massmedierna, och de krav som ställs på en god modern mor, har delvis präglats av politiska reformer.
Arbetsgivarnas normer har också påverkats. De vet att fertila kvinnor som söker jobb eller en högre tjänst kommer att vara borta länge när de får barn, och de agerar därefter."
Ja, jag håller med, det enda sättet att göra den skattefinansierade föräldraförsäkringen mer neutral är att dela den!
Tack Ann-Charlotte!
Vad säger ni andra?
torsdag 27 maj 2010
Grannfrun om läsning för stressade
Tinni, min vän som tidigare bloggade på den här bloggen, och som ju är medförfattare till boken Skriet från kärnfamiljen, har börjat blogga igen om barnböcker. Missa inte hennes blogg Grannfrun!
I ett av hennes inlägg ger hon tips för utbrända (apropå förra inlägget ;-). Jag snor det rätt av:
"Topp tre-lista för alla er som är på gränsen till utmattning och vill få bekräftelse genom barnböcker (helt normalt):
1. "När Åkes mamma glömde bort" av Pija Lindenbaum
2. "Månen blev rädd" av Joar Tiberg och Anna Höglund (från inlägget nedan)
3. "Pappan och havet" av Tove Jansson
Sist ett lite apart val som jag ändå måste dela med mig av i denna genre, Eva Lindströms vattnigt vackra "I skogen" med fina formuleringar som "Molnen far omkring som galningar", "Träden susar. Det är särskilt tallarna som susar så högt att små träd kan bli skrämda. Kan ni inte ta det lite lugnt, säger vi" och "Vi har inte bestämt att det ska blåsa. Det blåser ändå".
Blir det bättre? Ett kontrollfreaksheaven."
Den blomstertid nu kommer...
Och med den rätt mycket stress. Jag håller med Helene Sigfridsson om att det är en stressig tid som småbarnsförälder. Aktiviteterna på förskola och skola och fritids avlöser varandra. Och det är många klämdagar, studiedagar och städdagar som man måste försöka klämmas in i den redan stressade kalendern. Och man undrar alltid om semesterdagarna kommer att räcka.
Jag har ett bra jobb, flexibelt, kan gå lite tidigare vissa dagar, komma lite senare andra (i dag var det mellantjejen som skulle vaccineras, i går var det lilltjejen som skulle vabbas, i måndags var det picknick för en klass, nästa vecka är det bvc och tandläkaren för den lilla. Städdagen på skolgården och städdagen på förskolan missade vi, men vi var på föräldafikat på förskolan förra veckan, nästa vecka är det dessutom klasspicknick med andra klassen, klämdagen efter Kristi himmelsfärd var skolan stängd...). Och vi är två personer som delar på uppgifterna.
Det är ändå svårt att hinna med. I tisdags körde det ihop sig för min man när han skulle hämta (vi hämtar lilltjejen 16.00 och de två skolbarnen strax efter det). Han kom inte förrän tio över fem - då var det bara ministingen och en fröken kvar på förskolan, och bara våra två skolbarn och en fritidsledare kvar på skolan. Tio över fem!
Visst är det trevligt med alla aktiviteter, men nästan omöjligt att hinna med alla. Och om jag vore ensamstående förstår jag inte alls hur man ska hinna.
Vad händer med barnen när det allt mer hänger på föräldrarnas närvaro och medverkan både på förskola och skola? Jo, samhället blir ännu mer segregerat. De som har TVÅ föräldrar, helst övre medelklass med akademiska, välbetalda och flexibla jobb klarar sig. De som inte har det hinner inte med. Jag tycker att utvecklingen är oroväckande. De barn som kanske behöver det mest, får inte den hjälp och närvaro de behöver - för att det är omöjligt för föräldrarna. De barn som redan har det bra förspänt har föräldrar som klarar av alla krav på närvaro och engagemang. Skolan som utjämnande funktion försvinner. Barn får inte samma förutsättningar. Jag tycker att det är riktigt läskigt.
Leo Lagercrantz skriver också om den stressiga tid nu kommer.
tisdag 25 maj 2010
Göran Hägglund och vårdnadsbidraget
Hade svårt att sitta stilla när Göran Hägglund rapade upp samma fras om och om igen i söndagens Agenda: "Det ska familjerna själva få bestämma om." I hans värld verkar det inte finnas något som påverkar människor, utan alla har precis samma förutsättningar och kan välja fullt fritt. Det finns ingen kultur, ingen ekonomi, inga könstereotypa föreställningar, normer eller nåt som påverkar - alla kan göra fria rationella val...
Fnissade lite sen när jag läste Hanne Kjöller i DN:
"Enligt Kristdemokraterna finns inga normer som är överordnade självbestämmandet inom familjen.
Inom parentes kan man påpeka att Kristdemokraterna här är inkonsekventa. Partiet planerar knappast att ta några steg tillbaka och låta människor gifta sig och bilda familj som de själva vill – för dessa beslut skulle kunna kollidera med Kristdemokraternas syn på hur en familj bör se ut."
Vad han och många andra inte förstår är att det är ett slags styrande att INTE styra familjerna också. Alla bidrag, försäkringar, lagar normerar. Att inte styra, styr också.
Jag är emot vårdnadsbidraget, av många skäl. Dels för att det är enormt könskonserverande. Dels har vi arbetslinjen - samhället hjälper människor så att de kan arbeta och bidra till vårt gemensamma (med sitt arbete och med sin skatt). Sedan fungerar bara bidraget för gifta personer, det blir ett litet bidrag till de som redan har. En ensamstående förälder kan ju aldrig använda vårdnadsbidraget.
Läs hela Hanne Kjöllers ledare här!
Fnissade lite sen när jag läste Hanne Kjöller i DN:
"Enligt Kristdemokraterna finns inga normer som är överordnade självbestämmandet inom familjen.
Inom parentes kan man påpeka att Kristdemokraterna här är inkonsekventa. Partiet planerar knappast att ta några steg tillbaka och låta människor gifta sig och bilda familj som de själva vill – för dessa beslut skulle kunna kollidera med Kristdemokraternas syn på hur en familj bör se ut."
Vad han och många andra inte förstår är att det är ett slags styrande att INTE styra familjerna också. Alla bidrag, försäkringar, lagar normerar. Att inte styra, styr också.
Jag är emot vårdnadsbidraget, av många skäl. Dels för att det är enormt könskonserverande. Dels har vi arbetslinjen - samhället hjälper människor så att de kan arbeta och bidra till vårt gemensamma (med sitt arbete och med sin skatt). Sedan fungerar bara bidraget för gifta personer, det blir ett litet bidrag till de som redan har. En ensamstående förälder kan ju aldrig använda vårdnadsbidraget.
Läs hela Hanne Kjöllers ledare här!
Mot en individualisering
Den förvånade pappan skriver också om föräldraförsäkringen. Han och jag tycker lika om mycket, men är inte ense i denna fråga. Här skriver han om varför han är emot!
måndag 24 maj 2010
"Det går inte i just vår familj"
Malinka i bloggen Mellan Sabb och Skogis skriver utmärkt om föräldraförsäkringen och hur argumenten för just den här familjens val vrids och vänds beroende på kön. Läs här!
söndag 23 maj 2010
Guldnappen
Även om jag är för individualiserad föräldraförsäkring och emot jämställdhetsbonusen så är jag inte emot morötter i stort. Den här moroten tycker jag är bra: Guldnappen! Unionen ger varje år ett pris till ett företag som underlättar för föräldrar att förena arbete med familjeliv.
Vem ska vinna i år? Man kan nominera fram till den 15 juni!
torsdag 20 maj 2010
...och för pappornas skull!
Okej, ett sista argument för individualiserad föräldraförsäkring. Sen ska jag ge mig på ett tag. Jag lovar!
För pappornas skull!
Vilka är det som är förlorarna i vårdnadstvisterna? Jo, papporna! Tror någon att det är pappor som tagit hälften av föräldradagarna som hamnar i en vårdnadstvist och sedan förlorar? Nej, jag tror inte det. Snälla, om det finns någon sådan där ute - överbevisa mig! (Nu säger jag inte att man inte kan hamna i en vårdnadstvist om man delar föräldraledigheten, det kan man säkert, men jag tror att det är mycket som ska till för att man då som pappa ska förlora vårdnaden).
Cirka 6 000 barn årligen upplever att föräldrarna strider om deras vård, boende och umgängesrätt i tingsrätten. Och ja, fler kvinnor får vårdnaden! Och jag kan absolut tänka mig att pappor diskrimineras (de har ju förväntningen på sig att vara den "sämre" föräldern, precis som kvinnor har förväntningen att vara den "sämre" arbetstagaren - två sidor av samma mynt). Men enligt en studie som kom för några månader sen så döms inte mammor oftare till ensam vårdnad för att de är mammor. Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, har gått igenom 382 domar i Sveriges hovrätter och konstaterar att förälderns kön faktiskt inte spelar någon roll:
– Det viktiga är hur ansvarsfördelningen såg ut i familjen innan man skiljde sig, säger hon till Aftonbladet.
"Den förälder som har tagit hand om det gemensamma barnet mest, som till exempel har varit hemma när barnet har varit sjukt, har störst chans att få vårdnaden.
– Domstolarna dömer utifrån vad man har gjort, och inte vem man är, och det är ju så det ska vara, säger Schiratzki."
Läs hela artikeln här!
Där ser man hur otroligt viktigt det är att vara med sitt barn som pappa! Så pappor - vägra skriv över era dagar! Ni är lika viktiga som mamman! Och bevisa att ni är det MEDAN ni fortfarande lever ihop!
Min kollega Anna Laestadius Larsson skriver så här i SvD:
"Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men ska inte vara tvingad att träffa dem. Föräldrar har inte rätt till sina barn. Vi måste förtjäna dem. Nyckeln till att fler pappor ska ha en chans att visa att de gör det stavas jämställdhet. Och vägen till jämställdhet går via föräldraskapet. Idag plockas bara en femtedel av föräldraledigheten ut av pappor och bra pappor blir därför kollektivt bestraffade i vårdnadsutredningar. Det är dags att individualisera föräldraförsäkringen."
Läs hela krönikan här!
För pappornas skull!
Vilka är det som är förlorarna i vårdnadstvisterna? Jo, papporna! Tror någon att det är pappor som tagit hälften av föräldradagarna som hamnar i en vårdnadstvist och sedan förlorar? Nej, jag tror inte det. Snälla, om det finns någon sådan där ute - överbevisa mig! (Nu säger jag inte att man inte kan hamna i en vårdnadstvist om man delar föräldraledigheten, det kan man säkert, men jag tror att det är mycket som ska till för att man då som pappa ska förlora vårdnaden).
Cirka 6 000 barn årligen upplever att föräldrarna strider om deras vård, boende och umgängesrätt i tingsrätten. Och ja, fler kvinnor får vårdnaden! Och jag kan absolut tänka mig att pappor diskrimineras (de har ju förväntningen på sig att vara den "sämre" föräldern, precis som kvinnor har förväntningen att vara den "sämre" arbetstagaren - två sidor av samma mynt). Men enligt en studie som kom för några månader sen så döms inte mammor oftare till ensam vårdnad för att de är mammor. Johanna Schiratzki, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, har gått igenom 382 domar i Sveriges hovrätter och konstaterar att förälderns kön faktiskt inte spelar någon roll:
– Det viktiga är hur ansvarsfördelningen såg ut i familjen innan man skiljde sig, säger hon till Aftonbladet.
"Den förälder som har tagit hand om det gemensamma barnet mest, som till exempel har varit hemma när barnet har varit sjukt, har störst chans att få vårdnaden.
– Domstolarna dömer utifrån vad man har gjort, och inte vem man är, och det är ju så det ska vara, säger Schiratzki."
Läs hela artikeln här!
Där ser man hur otroligt viktigt det är att vara med sitt barn som pappa! Så pappor - vägra skriv över era dagar! Ni är lika viktiga som mamman! Och bevisa att ni är det MEDAN ni fortfarande lever ihop!
Min kollega Anna Laestadius Larsson skriver så här i SvD:
"Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men ska inte vara tvingad att träffa dem. Föräldrar har inte rätt till sina barn. Vi måste förtjäna dem. Nyckeln till att fler pappor ska ha en chans att visa att de gör det stavas jämställdhet. Och vägen till jämställdhet går via föräldraskapet. Idag plockas bara en femtedel av föräldraledigheten ut av pappor och bra pappor blir därför kollektivt bestraffade i vårdnadsutredningar. Det är dags att individualisera föräldraförsäkringen."
Läs hela krönikan här!
Oj, så fria vi är!
Den förvånade pappan som inte är för individualiserad föräldraförsäkring (TILLÄGG: men han är FÖR att man delar! Dock inte för en lagstadgad delning) skriver i en kommentar här nedan:
"Dessutom är det lite tröttsamt att som pappa alltid bli anklagad för att man inte vill vara hemma med sina barn. Ja, det finns pappor som inte vill, men det finns också mammor som inte vill dela. (Jag tycker i och för sig att det är konstigt att man som pappa går med på det, men hur man än vrider och vänder på det ligger man automatiskt lite efter som pappa i början och det krävs att man anstränger sig för att komma ikapp. Och det krävs att man tillåts anstränga sig, annars finns en överhängande risk att man ger upp. "Man gör ju ändå bara fel"."
Men att papporna inte skulle ta ut sina dagar är ju något de som är MOT individualiserad föräldraförsäkring brukar använda som argument: Stackars barn, då kommer papporna inte ta sin del och så måste barnen börja på förskolan alldeles för tidigt... så brukar det låta. Som om inte papporna också skulle se till barnens bästa?
I dag delar vi ojämlikt (cirka 80-20) därför att det är så systemet ser ut (och därför att cirka 20 procent inte kan föras över på den andra föräldern och alltså är "tvingande" - märker ni hur otroligt lika siffrorna är? Vi gör exakt som systemet säger åt oss att göra!). Samtidigt finns det studier som visar att uppemot 70 procent tycker att man ska dela (dock inte lagstiftad delning), men att det inte går i just deras familj - ofta av ekonomiska skäl.
Det är ett moment 22.
"Han har inte råd att vara hemma", säger man. Han tjänar för mycket pengar, hon för lite. VARFÖR tjänar hon för lite och han för mycket? Jo, det hänger ihop med förväntningar på arbetsmarknaden. HON har förväntan på sig att ta ungefär 80 procent av föräldraledighen och 60 procent av vabben och rätt troligt gå ner i tid efter att barnen kommit (och allt detta gör hon! Oj, vad vi är fria!). Han har förväntan på sig att INTE vara hemma mer än max två månader, sällan uttagna i sträck, vabba bara 40 procent och INTE gå ner i tid när barnen kommer. Detta gör att kvinnor får lägre ingångslön. När de sedan uppfyller alla förväntningar (vilket de alltså gör) så halkar de efter lönemässigt och karriärsmässigt ännu mer. Och han drar ifrån. Han har sen inte råd att vara hemma med barn nummer två, hon har inte råd att låta honom vara hemma.
Och på detta kan vi lägga till förväntningen att blir gravid med ett barn till inom två år sedan första barnets födelse (så att föräldern - mamman - får behålla sin föräldrapeng trots att hon gått ner i tid...). Vi är så sjukt förutsägbara om man tittar på statistiken. Och ändå så snackas det om alla dessa fria val!
Det lustiga är att det är de som brukar vara emot offentliga bidrag som är mest emot att man villkorar bidraget! (När händer det annars?) OM nu staten ska bekosta så lång hemmavaro med barn, har då staten inte rätt att styra? Och skulle det vara mindre styrning om staten tvingade företag att anställa riskarbetskraft? Tvingade de att satsa lika mycket på arbetskraft som kommer att vara borta väldigt mycket här framöver och sedan inte heller jobba full tid? Det om något är väl styrning?
Och till alla som kallar sig liberaler och som av frihetsskäl är emot en individualisering av föräldraförsäkringen (det finns många liberaler som är för en individualisering): Om man individualiserar föräldraförsäkringen signalerar man individens ansvar för sitt barn, för sitt föräldraskap. Och avkollektiviserar familjen som samhällets minsta enhet. Vi kan väl inte ha ett system som ser familjen som minsta enhet? Enormt gammelkonservativt i så fall!
Och vem tänker på barnen i det här? Barnen har för det första rätt till både sin mamma och sin pappa. Och de har rätt att växa upp och inte vara förutbestämda att bli diskriminerade på arbetsmarknaden bara för att de råkat födas till flickor.
Och sen detta med att pappor inte vill... Den mesta forskning visar att det oftast är mammorna som bestämmer. De vill ha hela ledigheten och männen låter henne få den. Egoistiskt, tycker jag!
Om vi vore så fria så skulle statistiken inte se så otroligt förutsägbar ut. 80-20! Och vi pratar om världens mest jämställda land (om det nu är det). Var femte pappa har inte tagit en enda dag föräldraledigt. I endast 0,1 procent av alla familjer tar pappan MER dagar än mamman. I 0,4 procent av alla familjer tar mamman och pappan ut exakt lika många dagar.
I alla andra familjer (rätt många) tar mamman ut fler dagar.
Oj, så fria vi är!
"Dessutom är det lite tröttsamt att som pappa alltid bli anklagad för att man inte vill vara hemma med sina barn. Ja, det finns pappor som inte vill, men det finns också mammor som inte vill dela. (Jag tycker i och för sig att det är konstigt att man som pappa går med på det, men hur man än vrider och vänder på det ligger man automatiskt lite efter som pappa i början och det krävs att man anstränger sig för att komma ikapp. Och det krävs att man tillåts anstränga sig, annars finns en överhängande risk att man ger upp. "Man gör ju ändå bara fel"."
Men att papporna inte skulle ta ut sina dagar är ju något de som är MOT individualiserad föräldraförsäkring brukar använda som argument: Stackars barn, då kommer papporna inte ta sin del och så måste barnen börja på förskolan alldeles för tidigt... så brukar det låta. Som om inte papporna också skulle se till barnens bästa?
I dag delar vi ojämlikt (cirka 80-20) därför att det är så systemet ser ut (och därför att cirka 20 procent inte kan föras över på den andra föräldern och alltså är "tvingande" - märker ni hur otroligt lika siffrorna är? Vi gör exakt som systemet säger åt oss att göra!). Samtidigt finns det studier som visar att uppemot 70 procent tycker att man ska dela (dock inte lagstiftad delning), men att det inte går i just deras familj - ofta av ekonomiska skäl.
Det är ett moment 22.
"Han har inte råd att vara hemma", säger man. Han tjänar för mycket pengar, hon för lite. VARFÖR tjänar hon för lite och han för mycket? Jo, det hänger ihop med förväntningar på arbetsmarknaden. HON har förväntan på sig att ta ungefär 80 procent av föräldraledighen och 60 procent av vabben och rätt troligt gå ner i tid efter att barnen kommit (och allt detta gör hon! Oj, vad vi är fria!). Han har förväntan på sig att INTE vara hemma mer än max två månader, sällan uttagna i sträck, vabba bara 40 procent och INTE gå ner i tid när barnen kommer. Detta gör att kvinnor får lägre ingångslön. När de sedan uppfyller alla förväntningar (vilket de alltså gör) så halkar de efter lönemässigt och karriärsmässigt ännu mer. Och han drar ifrån. Han har sen inte råd att vara hemma med barn nummer två, hon har inte råd att låta honom vara hemma.
Och på detta kan vi lägga till förväntningen att blir gravid med ett barn till inom två år sedan första barnets födelse (så att föräldern - mamman - får behålla sin föräldrapeng trots att hon gått ner i tid...). Vi är så sjukt förutsägbara om man tittar på statistiken. Och ändå så snackas det om alla dessa fria val!
Det lustiga är att det är de som brukar vara emot offentliga bidrag som är mest emot att man villkorar bidraget! (När händer det annars?) OM nu staten ska bekosta så lång hemmavaro med barn, har då staten inte rätt att styra? Och skulle det vara mindre styrning om staten tvingade företag att anställa riskarbetskraft? Tvingade de att satsa lika mycket på arbetskraft som kommer att vara borta väldigt mycket här framöver och sedan inte heller jobba full tid? Det om något är väl styrning?
Och till alla som kallar sig liberaler och som av frihetsskäl är emot en individualisering av föräldraförsäkringen (det finns många liberaler som är för en individualisering): Om man individualiserar föräldraförsäkringen signalerar man individens ansvar för sitt barn, för sitt föräldraskap. Och avkollektiviserar familjen som samhällets minsta enhet. Vi kan väl inte ha ett system som ser familjen som minsta enhet? Enormt gammelkonservativt i så fall!
Och vem tänker på barnen i det här? Barnen har för det första rätt till både sin mamma och sin pappa. Och de har rätt att växa upp och inte vara förutbestämda att bli diskriminerade på arbetsmarknaden bara för att de råkat födas till flickor.
Och sen detta med att pappor inte vill... Den mesta forskning visar att det oftast är mammorna som bestämmer. De vill ha hela ledigheten och männen låter henne få den. Egoistiskt, tycker jag!
Om vi vore så fria så skulle statistiken inte se så otroligt förutsägbar ut. 80-20! Och vi pratar om världens mest jämställda land (om det nu är det). Var femte pappa har inte tagit en enda dag föräldraledigt. I endast 0,1 procent av alla familjer tar pappan MER dagar än mamman. I 0,4 procent av alla familjer tar mamman och pappan ut exakt lika många dagar.
I alla andra familjer (rätt många) tar mamman ut fler dagar.
Oj, så fria vi är!
Individualiserad föräldraförsäkring
Jag är, som ni säkert vet vid det här laget, FÖR en individualiserad föräldraförsäkring. Det är nog den fråga jag debatterat mest. Men det är en fråga som är värd att skrivas om ofta, ofta. För det är en sån nyckelfråga. Skulle den individualiseras skulle många knutar lösas upp. Inte alla. Men otroligt många!
Läs här en debattartikel jag skrev för DN 2004 tillsammans med bland annat Lotten Sunna.
Lisa Dahl skriver bra på Newsmill om detta - om hur andras fria val förstör hennes fria val:
"Av någon okänd anledning tycks dock frågan om en delad föräldraförsäkring vara något av en ickefråga för många av de politiska partierna. Det talas sällan om det alla vet: Kvinnor tjänar mindre än män för att de i större utsträckning tar ansvaret för de gemensamma barnen och därmed är borta från arbetsplatsen mer. Det finns naturligtvis andra faktorer som påverkar löneskillnaderna mellan män och kvinnor, men föräldraledigheten är den i särklass enklaste att komma till rätta med - lagstifta om delad föräldraförsäkring!
Många verkar tycka att det här är en privat fråga. Att det är upp till de enskilda föräldraparen att avgöra vem som stannar hemma hur många dagar med barnen. Föräldrarna måste ju ha sin valfrihet! Problemet är dock att konsekvenserna av denna valfrihet inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig. Det påverkar min och alla andra kvinnors löneutveckling, oavsett om vi väljer att skaffa barn eller inte."
Och en individualisering av föräldraförsäkringen innebär ju inte att man tvingar någon att plocka ut sin del. Man tvingar ingen att vara hemma med sina barn! På samma sätt som man inte måste lösa ut sina semestrar, a-kassa, ersättning vid sjukdom. De som vill fortsätta att dela upp föräldraledigheten på ett traditionellt sätt kan gott göra det, men då ska inte mina och dina skattepengar bekosta det. Det får man bekosta själv. Det är ju helt galet att vi med våra gemensamma skattepengar har ett system som så tydligt bidrar till en diskriminering av kvinnor - både som har barn och som inte har barn - i arbetslivet.
Föräldrar kan fortfarande välja bort att stanna hemma med sina barn. Även om vi individualiserar försäkringen. Men med vårt nuvarande system kan kvinnor inte välja bort att bli diskriminerade på arbetsmarknaden.
Läs här en debattartikel jag skrev för DN 2004 tillsammans med bland annat Lotten Sunna.
Lisa Dahl skriver bra på Newsmill om detta - om hur andras fria val förstör hennes fria val:
"Av någon okänd anledning tycks dock frågan om en delad föräldraförsäkring vara något av en ickefråga för många av de politiska partierna. Det talas sällan om det alla vet: Kvinnor tjänar mindre än män för att de i större utsträckning tar ansvaret för de gemensamma barnen och därmed är borta från arbetsplatsen mer. Det finns naturligtvis andra faktorer som påverkar löneskillnaderna mellan män och kvinnor, men föräldraledigheten är den i särklass enklaste att komma till rätta med - lagstifta om delad föräldraförsäkring!
Många verkar tycka att det här är en privat fråga. Att det är upp till de enskilda föräldraparen att avgöra vem som stannar hemma hur många dagar med barnen. Föräldrarna måste ju ha sin valfrihet! Problemet är dock att konsekvenserna av denna valfrihet inte bara påverkar det individuella föräldraparet, deras möjlighet till karriär och löneutveckling, utan det påverkar även mig. Det påverkar min och alla andra kvinnors löneutveckling, oavsett om vi väljer att skaffa barn eller inte."
Och en individualisering av föräldraförsäkringen innebär ju inte att man tvingar någon att plocka ut sin del. Man tvingar ingen att vara hemma med sina barn! På samma sätt som man inte måste lösa ut sina semestrar, a-kassa, ersättning vid sjukdom. De som vill fortsätta att dela upp föräldraledigheten på ett traditionellt sätt kan gott göra det, men då ska inte mina och dina skattepengar bekosta det. Det får man bekosta själv. Det är ju helt galet att vi med våra gemensamma skattepengar har ett system som så tydligt bidrar till en diskriminering av kvinnor - både som har barn och som inte har barn - i arbetslivet.
Föräldrar kan fortfarande välja bort att stanna hemma med sina barn. Även om vi individualiserar försäkringen. Men med vårt nuvarande system kan kvinnor inte välja bort att bli diskriminerade på arbetsmarknaden.
onsdag 19 maj 2010
Kvinnors eget företagande
Zeb kommenterade att jag inte trodde på högerfeminismen i inlägget nedan. Och ja, jag bad om det, heller hur?
Jag blir väl svar skyldig.
Det här är en rätt komplicerad fråga. Ett kort svar är att nej, man behöver inte vara socialist för att vara feminist. Men jag tror inte alls att ökad valfrihet i skola och vård leder till ökad jämställdhet. Det finns andra positiva effekter av det, men inte just jämställdhet. Och när det gäller kvinnliga egenföretagare. Jag skulle acceptera att en feminist sa att hon/han ville förbättra villkoren för kvinnligt företagande. Men just fler kvinnliga företagare... hm, nej. Som jag ser det är det en av de stora fällorna i dag. Många kvinnor startar företag för att få ihop livspusslet. De hinner inte med att lönearbeta, för att de tar ett allt för stort ansvar för hem och barn, och i stället blir de egen företagare.
Vi skriver ett helt kapitel om detta i vår bok: Hoppa av eller starta eget?
Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."
Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).
Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.
Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?
När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.
För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.
Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.
Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.
Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?
När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest.
Jag blir väl svar skyldig.
Det här är en rätt komplicerad fråga. Ett kort svar är att nej, man behöver inte vara socialist för att vara feminist. Men jag tror inte alls att ökad valfrihet i skola och vård leder till ökad jämställdhet. Det finns andra positiva effekter av det, men inte just jämställdhet. Och när det gäller kvinnliga egenföretagare. Jag skulle acceptera att en feminist sa att hon/han ville förbättra villkoren för kvinnligt företagande. Men just fler kvinnliga företagare... hm, nej. Som jag ser det är det en av de stora fällorna i dag. Många kvinnor startar företag för att få ihop livspusslet. De hinner inte med att lönearbeta, för att de tar ett allt för stort ansvar för hem och barn, och i stället blir de egen företagare.
Vi skriver ett helt kapitel om detta i vår bok: Hoppa av eller starta eget?
Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."
Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).
Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.
Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?
När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.
För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.
Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.
Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.
Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?
När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest.
tisdag 18 maj 2010
Åh alla kära systrar!
I går läste jag ut Ebba Witt-Brattströms nya bok Åh alla kära systrar om hennes tid i Grupp 8 och kvinnorörelsen på 70- och början av 80-talet.
För er som har läst min bok så idealiserar jag ju 70-talet rätt mycket. Jag är sjukt intresserad av hela kvinnorörelsen på 70-talet och allt de lyckades åstadkomma - fri abort, daghem åt alla barn, få upp kvinnolönerna, bort med sambeskattningen, ny sexuallag, förbud mot kvinnlig könsstympning... ja, och många andra konkreta och mycket viktiga resultat. Vi står i allra högsta grad i tacksamhets skuld till Grupp 8 och resten av kvinnorörelsen.
Jag slukade Ebbas bok. Precis som jag slukade Gunilla Thorgrens bok om Grupp 8 som kom för några år sedan. Och ett av mina bästa minnen som feminist var när jag var bjuden hem till Suzanne Osten (också åtta och den som skrev pjäsen Jösses flickor tillsammans med Margareta Garpe) med den feministiska filmföreningen gloria som jag var med och drev under fem år på 90-talet. Suzanne hade bjudit in flera av uråttorna, bland annat Irene Mathis - som ju är en legendar. De berättade om hur det var på den tiden och vi som var där satt andäktigt och lyssnade.
Med detta sagt så förstår ni att jag har en förkärlek för Grupp 8, jag kan min feministiska historia och jag är väldigt tacksam för vad de gjorde.
Men.
Jag blev så besviken på Ebba i boken. Genom hela texten andas hennes förorättade misstanke att dagens feminister INTE förstår vad de gjorde, att vi har glömt bort. Och att vi inte är tacksamma. Ja, jag brukar ju själv säga att vi i vår generation är historielösa och har glömt vad vi en gång slogs för och varför. Men, det gäller inte feministerna! I stort sett alla feminister jag känner kan mycket väl sin historia och är djupt tacksamma och intresserade av de som var på på 70-talet.
Man är helt inne i läsandet och så plötsligt kommer det små käftsmällar. Hon klagar över dagens "bloggfeminister", påstår att de till skillnad från oss alltid sökte dialog med männen, till skillnad från oss var de inga "bitterfittor"... Alla dessa små nålstick känns allt annat än konstruktiva eller "systerliga" och de är synnerligen historielösa. Ebba kan ingenting om dagens feminister! Det må vara okej att hon inte kan det, men då ska hon heller inte uttala sig om dem.
Hon pratar om att det var en total backlash på 90-talet, att allt dog. Det är inte min uppfattning som var väldigt aktiv då! Ebba var själv med på podiet när vi hade våra debatter med gloria. Har hon glömt Fittstim? Under det rosa täcket? Bang? Det var ett myller av feministisk aktivitet då! Och många var väldigt engagerade. Nästan i nivå med Grupp 8-kvinnorna.
Det finns många andra saker som intresserar mig när jag läser boken. Och det är hur Ebba och hennes falanger sakta blir allt mer biologistiska. I början av 70-talet kämpade Grupp 8 för smärtfria förlossningar. I slutet propagerar de för "naturliga" förlossningar. Ebba ligger farligt nära livmoderfeminismen, biologismen. Och hon hyllar rätt okritiskt och naivt den heterosexuella kärleken. Det är inte särskilt svårt att förstå att hon och Tiina Rosenberg rök ihop i F!. Och det Ebba gjorde efter den striden har tyvärr för alltid sänkt hennes anseende i mina ögon. Hon förde hela debatten i pressen - som förstås älskade catfights, och som bara hade längtat efter splittringar i det sköra feministiska samarbetsprojektet som var F!. Jag var med då på ett hörn, men gick också ur. Men jag skulle aldrig ha drömt om att spela motståndarna så i händerna som att kontakta medierna och gråta ut. Tvärtom fortsatte jag stödja F! offentligt. Jag tyckte att det var ett fint inititativ, även om jag inte riktigt fick det utrymme jag önskade.
Nej, jag är väldigt kluven till Ebbas förljugna systerskap. Att det inte var helt enkelt beskriver hon också i boken. Hur kvinnorna gick in på toaletterna och grät. Och hur man inte fick säga nej, man skulle vara glad hela tiden. Problem sopades under mattan.
Ebba - jag är djupt tacksam för det ideella arbete ni la ner och imponerad av allt ni åstadkom. Tacksam, ja! Men kampen måste gå vidare. Samhället ser inte likadant ut som det gjorde då. Just nu kämpar feminismen i motgång. Det är inte lika lätt att bedriva jämställdhetsarbete. Och mycket är individualismens fel. "Vi har valt att göra så här." Och så väljer alla likadant... Men vi har ändå tagit gigantiska kliv framåt, även sedan 70-talet! Och det gör mig väldigt optimistisk. För många av de problem Ebba tar upp existerar inte längre på samma sätt. Den stora revolutionen är kvinnorepresentationen i samhället - på höga poster på universiteten, i domstolarna, i politiken. Och i familjerna. För även om de flesta lever rätt traditionellt så finns det ändå många, många föräldrar som tycker att det här med barn och hem är något som är värt att dela på.
Och att feminismen är splittrad i dag ser jag bara som något positivt. Feminister är ingen homogen grupp. Det finns massor av olika perspektiv och alla behövs. (Jag är dock väldigt skeptisk till så kallade högerfeminister som tycker att valfriheten i skolan och vården är feministiska frågor... och att frågan om fler kvinnliga företagare är den viktigaste jämställdhetsfrågan - men det är en annan diskussion). Jag är tacksam över queerfeministerna, radikalfeministerna, antirasistfeministerna och alla andra sorters feminister - vi kan inte, och ska inte, tycka lika om allt och vi kan inte samlas under en och samma organisation.
Tidigare i dag debatterade Tinni Ebbas bok i Nya vågen i P1. Lyssna här!
Jenny Östergren var tydligen också irriterad. Läs här!
måndag 17 maj 2010
Skolan förstärker könsrollerna
Man hör ofta om statsfeminismen och genuspedagogerna som hjärntvättar våra barn och "experimenterar" med deras hjärnor. Om feminister som tvingar pojkar att leka "flicklekar" och flickor att leka "pojklekar".
Men för den som läser på lite är det lätt att se att det är precis tvärtom. Könsrollerna sitter bergfast och förstärks ofta i skolan. Och tro nu inte att de är biologiska - för vad som anses vara "killigt" i dag, var det inte i går och så vidare.
Jag läser i SvD om hur skolan trots att den har ett uppdrag att motverka könsrollerna tvärtom förstärker dem. Lärarna och skolpersonalen behandlar pojkar och flickor olika och förväntar sig olika beteenden av dem. Begränsar dem.
Här är ett område där det framför allt är pojkarna som drar det kortaste strået. För även om det kan vara betungande att alltid vara "duktig", "flitig", "ordningsam", "hjälpsam" och "lugn" så är beteendena som förväntas av pojkarna värre: "bråkiga", "stökiga", "ointresserade av att lära", "svårt att sitta stilla".
Här om någonstans borde antifeministerna se att könsrollerna förstör och begränsar barnen!
Saxat ur artikeln:
"I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska "motverka traditionella könsmönster". Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna.
Lärare förväntar sig ofta att flickor ska vara flitiga och hjälpsamma medan pojkar förväntas vara bråkiga och mer ointresserade av skolan, enligt en rapport från regeringens delegation för jämställdhet i skolan.
- Det ställs olika krav på pojkar och flickor. De riskerar att hamna i roller som blir begränsande, säger delegationens ordförande Anna Ekström.
En av delegationens viktigaste uppgifter är att studera varför pojkar når sämre skolresultat än flickor. Flickor har länge presterat bättre än pojkar i skolan och skillnaderna är i stort sett konstanta. Var fjärde kommun har därför som policy att ge mer pengar till skolor med många pojkar, visar en rapport från Skolverket om hur kommunernas skolbudgetar fördelas."
Min mellandotter har en fritidspedagog som "alltid är arg på pojkarna". Inte är alla pojkar bråkiga, men de har den förväntan på sig - och blir förstås bråkiga. Min äldsta, som är en pojke, har ofta till sin förtvivlan klumpats ihop med de andra bråkiga pojkarna - fast han suttit som ett ljus (han var väldigt rädd att göra fel eller vara olydig när han var mindre och förstod inte varför de vuxna pratade så hårt till honom - för man pratar hårdare med pojkar överlag. Tyvärr.).
Vad antifeministerna inte förstår är att det genuspedagogerna och feministerna vill inte handlar om begränsning, utan om mångfald - att ge fler alternativ! Att inte klumpa ihop barn i två grupper - pojkar och flickor. Vi är väl individer? Och olika sådana?
Det finns en jättebra bok om just detta: Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två av Marie Tomicic och Kristina Henkel.
Det är precis det det handlar om. Att ge FLER möjligheter, inte att begränsa!
Ps. Och det handlar om det som Den förvånade pappan skriver på sin blogg: Att låta barn vara barn!
Så här skriver han bland annat:
"Frågan jag ställer mig då är hur mycket man egentligen låter "barnen vara barn"? För är det något jag sett bland ungar så är det att de vill testa, de vill testa allt. Småtjejer testar och småkillar testar. Småkillar vill ibland leka med dockor och ibland vill de vara ute och leka tjuv och polis. Hur kan det vara "att låta barn vara barn" om det endast är ok för pojkar att leka pojkaktiga lekar?"
Men för den som läser på lite är det lätt att se att det är precis tvärtom. Könsrollerna sitter bergfast och förstärks ofta i skolan. Och tro nu inte att de är biologiska - för vad som anses vara "killigt" i dag, var det inte i går och så vidare.
Jag läser i SvD om hur skolan trots att den har ett uppdrag att motverka könsrollerna tvärtom förstärker dem. Lärarna och skolpersonalen behandlar pojkar och flickor olika och förväntar sig olika beteenden av dem. Begränsar dem.
Här är ett område där det framför allt är pojkarna som drar det kortaste strået. För även om det kan vara betungande att alltid vara "duktig", "flitig", "ordningsam", "hjälpsam" och "lugn" så är beteendena som förväntas av pojkarna värre: "bråkiga", "stökiga", "ointresserade av att lära", "svårt att sitta stilla".
Här om någonstans borde antifeministerna se att könsrollerna förstör och begränsar barnen!
Saxat ur artikeln:
"I grundskolans läroplan står det uttryckligen att skolan ska "motverka traditionella könsmönster". Men forskning visar att det inte är ovanligt att det i verkligheten blir tvärtom. Det förekommer att skolpersonal förstärker de traditionella könsrollerna.
Lärare förväntar sig ofta att flickor ska vara flitiga och hjälpsamma medan pojkar förväntas vara bråkiga och mer ointresserade av skolan, enligt en rapport från regeringens delegation för jämställdhet i skolan.
- Det ställs olika krav på pojkar och flickor. De riskerar att hamna i roller som blir begränsande, säger delegationens ordförande Anna Ekström.
En av delegationens viktigaste uppgifter är att studera varför pojkar når sämre skolresultat än flickor. Flickor har länge presterat bättre än pojkar i skolan och skillnaderna är i stort sett konstanta. Var fjärde kommun har därför som policy att ge mer pengar till skolor med många pojkar, visar en rapport från Skolverket om hur kommunernas skolbudgetar fördelas."
Min mellandotter har en fritidspedagog som "alltid är arg på pojkarna". Inte är alla pojkar bråkiga, men de har den förväntan på sig - och blir förstås bråkiga. Min äldsta, som är en pojke, har ofta till sin förtvivlan klumpats ihop med de andra bråkiga pojkarna - fast han suttit som ett ljus (han var väldigt rädd att göra fel eller vara olydig när han var mindre och förstod inte varför de vuxna pratade så hårt till honom - för man pratar hårdare med pojkar överlag. Tyvärr.).
Vad antifeministerna inte förstår är att det genuspedagogerna och feministerna vill inte handlar om begränsning, utan om mångfald - att ge fler alternativ! Att inte klumpa ihop barn i två grupper - pojkar och flickor. Vi är väl individer? Och olika sådana?
Det finns en jättebra bok om just detta: Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två av Marie Tomicic och Kristina Henkel.
Det är precis det det handlar om. Att ge FLER möjligheter, inte att begränsa!
Ps. Och det handlar om det som Den förvånade pappan skriver på sin blogg: Att låta barn vara barn!
Så här skriver han bland annat:
"Frågan jag ställer mig då är hur mycket man egentligen låter "barnen vara barn"? För är det något jag sett bland ungar så är det att de vill testa, de vill testa allt. Småtjejer testar och småkillar testar. Småkillar vill ibland leka med dockor och ibland vill de vara ute och leka tjuv och polis. Hur kan det vara "att låta barn vara barn" om det endast är ok för pojkar att leka pojkaktiga lekar?"
fredag 14 maj 2010
Om att misslyckas
I onsdags kväll var jag i Uppsala för att prata om min bok. Vi höll till på Ekonomikum där jag läste journalistutbildningen, jag gick ut för nästan exakt tio år sedan.
Det gick inte särskilt bra, eller, det gick riktigt dåligt. Jag misslyckades totalt.
Jag ägnade gårdagen åt att analysera varför jag misslyckades så. Och framför allt åt att försöka förlåta mig själv för det (för det är den svåraste biten).
Hur jag misslyckades? Jag fick total blackout, jag hade inget att säga, jag glömde bort vad min egen bok handlar om. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och det var totalt... oväntat.
För bara några veckor sedan debatterade jag amning i Aktuellt, det gick jättebra, jag var hur lugn som helst, och visste vad jag skulle säga. Det var heller inte länge sedan jag var konferencier framför 900 personer - under en hel dag. Det gick också jättebra, jag var strålande lugn och kunde improvisera och vara rolig på scen... Jag debatterade också tidiga hämtnings-hetsen på radio för inte så länge sedan - mot Elise Claeson, och det gick också bra. Varför gick det då så dåligt framför 40 välvilliga studenter i Uppsala?
Jag tror att jag vet varför:
1. Jag hade inte förberett mig. Jag hade haft en tuff konferens tidigare på dagen som jag hade suttit och förberett mig för kvällen innan. Tåget var försenat och dessutom en vagn kort, så jag och de flesta andra fick stå en stor del av resan.
2. Jag var inte nervös. Inte alls innan - jag brukar vara sjukt nervös fram till jag kommer upp på scen, då blir jag kolugn.
3. Kanske, kanske blev det en psykologisk effekt att vara tillbaka där jag själv var student för tio år sedan. Det kändes lite som att ställa sig upp inför klassen och hålla ett föredrag som jag inte hade förberett mig på...
Och sen var det en annan sak också, som slog mig på plats, jag har sån jävla respekt för studenter. Jag vet att jag aldrig har varit smartare än vad jag var när jag var student. Möjligen har jag blivit klokare med åren, men smartheten har långsamt falnat... tyvärr. Man hänger med, är skärpt, uppdaterad, påläst på ett helt annat sätt när man är student, än sen när man blivit löneslav och gör i stort sett samma sak på sitt jobb, dag efter dag. I alla fall var/är det så för mig. (Men det beror nog på vad man jobbar med och vad man pluggar.)
Nu blev det i alla fall inte totalfiasko, för de snälla studenterna räddade mig och ställde frågor när jag plötsligt blev alldeles blank. Och det blev en bra diskussion till slut. Men jag var rejält skakad.
Jag försöker se det som en läxa. Man ska vara förberedd! Är jag förberedd så klarar jag sen att improvisera. Men jag kan inte improvisera om jag inte är förberedd. Så är det bara. Och sen verkar det löna sig för mig att vara skitnervös innan. Och så tror jag att jag triggas av motstånd. När folk tycker olika, i till exempel debatter, så går adrenalinet igång och jag kommer igång av det.
Jag har många duktiga förebilder i min närhet, och de säger alla att det är de gånger de de misslyckats de lärt sig av, att det är då de utvecklats. Och jag försöker se det så. Men det grämer mig förstås. Och jag tycker synd om de 40 studenter som kom för att lyssna på mig som inte hade något att säga (vilket ju egentligen är helt surrealistiskt, jag kan ju snacka om det här i timmar!)...
Och gud, vad jobbigt det är att misslyckas! Riktigt, riktigt jobbigt! Pinsamt, skamfullt. Jobbigt.
Som tur är fick jag inget betalt för att åka dig och prata, så ingen förlorade ekonomiskt på mitt fiasko. De skulle ersätta biljetten till och från Uppsala - men den tänker jag bjussa på.
Kvällen var ändå trevlig, tack vare de som bjöd in mig. Efteråt åt vi middag på gamla Vedala (där jag hängde mycket under utbildningen) och jag kände verkligen att det stämmer att studenter är jäkligt smarta. Ideologiska, pålästa, engagerade, politiska, radikala, rättvisetänkande, nyfikna. På vägen hem till Stockholm sörjde jag inte bara mitt misslyckande, utan också att jag tappat en stor del av det där som en gång var jag.
Har ni erfarenhet av att misslyckas? Hur hanterade ni det? Vad lärde ni er av det? Och - hur förlåter man sig själv?
Det gick inte särskilt bra, eller, det gick riktigt dåligt. Jag misslyckades totalt.
Jag ägnade gårdagen åt att analysera varför jag misslyckades så. Och framför allt åt att försöka förlåta mig själv för det (för det är den svåraste biten).
Hur jag misslyckades? Jag fick total blackout, jag hade inget att säga, jag glömde bort vad min egen bok handlar om. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och det var totalt... oväntat.
För bara några veckor sedan debatterade jag amning i Aktuellt, det gick jättebra, jag var hur lugn som helst, och visste vad jag skulle säga. Det var heller inte länge sedan jag var konferencier framför 900 personer - under en hel dag. Det gick också jättebra, jag var strålande lugn och kunde improvisera och vara rolig på scen... Jag debatterade också tidiga hämtnings-hetsen på radio för inte så länge sedan - mot Elise Claeson, och det gick också bra. Varför gick det då så dåligt framför 40 välvilliga studenter i Uppsala?
Jag tror att jag vet varför:
1. Jag hade inte förberett mig. Jag hade haft en tuff konferens tidigare på dagen som jag hade suttit och förberett mig för kvällen innan. Tåget var försenat och dessutom en vagn kort, så jag och de flesta andra fick stå en stor del av resan.
2. Jag var inte nervös. Inte alls innan - jag brukar vara sjukt nervös fram till jag kommer upp på scen, då blir jag kolugn.
3. Kanske, kanske blev det en psykologisk effekt att vara tillbaka där jag själv var student för tio år sedan. Det kändes lite som att ställa sig upp inför klassen och hålla ett föredrag som jag inte hade förberett mig på...
Och sen var det en annan sak också, som slog mig på plats, jag har sån jävla respekt för studenter. Jag vet att jag aldrig har varit smartare än vad jag var när jag var student. Möjligen har jag blivit klokare med åren, men smartheten har långsamt falnat... tyvärr. Man hänger med, är skärpt, uppdaterad, påläst på ett helt annat sätt när man är student, än sen när man blivit löneslav och gör i stort sett samma sak på sitt jobb, dag efter dag. I alla fall var/är det så för mig. (Men det beror nog på vad man jobbar med och vad man pluggar.)
Nu blev det i alla fall inte totalfiasko, för de snälla studenterna räddade mig och ställde frågor när jag plötsligt blev alldeles blank. Och det blev en bra diskussion till slut. Men jag var rejält skakad.
Jag försöker se det som en läxa. Man ska vara förberedd! Är jag förberedd så klarar jag sen att improvisera. Men jag kan inte improvisera om jag inte är förberedd. Så är det bara. Och sen verkar det löna sig för mig att vara skitnervös innan. Och så tror jag att jag triggas av motstånd. När folk tycker olika, i till exempel debatter, så går adrenalinet igång och jag kommer igång av det.
Jag har många duktiga förebilder i min närhet, och de säger alla att det är de gånger de de misslyckats de lärt sig av, att det är då de utvecklats. Och jag försöker se det så. Men det grämer mig förstås. Och jag tycker synd om de 40 studenter som kom för att lyssna på mig som inte hade något att säga (vilket ju egentligen är helt surrealistiskt, jag kan ju snacka om det här i timmar!)...
Och gud, vad jobbigt det är att misslyckas! Riktigt, riktigt jobbigt! Pinsamt, skamfullt. Jobbigt.
Som tur är fick jag inget betalt för att åka dig och prata, så ingen förlorade ekonomiskt på mitt fiasko. De skulle ersätta biljetten till och från Uppsala - men den tänker jag bjussa på.
Kvällen var ändå trevlig, tack vare de som bjöd in mig. Efteråt åt vi middag på gamla Vedala (där jag hängde mycket under utbildningen) och jag kände verkligen att det stämmer att studenter är jäkligt smarta. Ideologiska, pålästa, engagerade, politiska, radikala, rättvisetänkande, nyfikna. På vägen hem till Stockholm sörjde jag inte bara mitt misslyckande, utan också att jag tappat en stor del av det där som en gång var jag.
Har ni erfarenhet av att misslyckas? Hur hanterade ni det? Vad lärde ni er av det? Och - hur förlåter man sig själv?
onsdag 12 maj 2010
Till Uppsala i dag
Nu sticker jag till Uppsala där jag ska diskutera om det går att leva jämställt i en heterosexuell barnfamilj. Det är Laboremus feministiska nätverk som har bjudit in mig.
Visst är det svårt, men man måste ju försöka! För vad är alternativet? Att leva ojämställt? Att sluta leva i kärnfamiljer (har jag inga problem med, jag är för alla sorters familjer, men om man nu VILL leva med en man och sina barn...).
Vad tror ni? Går det att leva jämställt i en kärnfamilj? Och - är det värt att försöka?
Visst är det svårt, men man måste ju försöka! För vad är alternativet? Att leva ojämställt? Att sluta leva i kärnfamiljer (har jag inga problem med, jag är för alla sorters familjer, men om man nu VILL leva med en man och sina barn...).
Vad tror ni? Går det att leva jämställt i en kärnfamilj? Och - är det värt att försöka?
måndag 10 maj 2010
P-pillret 50 år!
...och så måste jag ju förstår gratta P-pillret till 50 år fyllda (som fyllde i går, samma dag som jag!).
Eller egentligen gratta alla kvinnor – eftersom p-pillret är en av de viktigaste upptäckterna/uppfinningarna i kampen för jämställdhet. Kvinnors sexualitet och reproduktion har ju radikalt förändrats i och med det lilla pillret.
Nu väntar vi förstås på p-pillret för män... Fast frågan är om de skulle äta ändå. P-staven finns ju, men är inte särskilt poppis bland män.
"En riktig man"
Vi tror ibland att vi har kommit så långt. Att vi är så jämställda. Och genuspedagoger och "statsfeminister" anklagas för att ha totalt raderat ut alla skillnader mellan könen. Men, men, könsstereotyperna lever och frodas. Det är bara att gå in på vilken barnklädesaffär som helst!
I morse läste jag om "maktlekarna" i DN som tydligen blivit väldigt populära bland barn och ungdomar.
"Pang! Du får plötsligt ett hårt slag i nacken, och det svartnar för ögonen i några sekunder. ”Invigning!” ropar din klasskamrat, och du vet mycket väl att han har rätt att slå dig när du är nyklippt – du var bara inte beredd.
Detta är en mild variant av de mer eller mindre våldsamma och ibland kränkande ritualer som barn och tonåringar i alla tider har sysslat med bakom de vuxnas rygg. De kallas nu maktlekar, och det är Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr som har myntat det nya begreppet. De gör det i en bok som kommer ut i dagarna: ”Maktlekar, det dolda gruppvåldet bland unga” (Bilda förlag).
Annons:
– Maktlekarna kan verka harmlösa, och de kan vara roliga och gruppstärkande – om de leks en i taget, utan alltför hårda tag, säger Sannie Wedberg. Men numera kan ett och samma barn ha så många som tio olika lekar att hålla reda på i sin vardag, och det gäller att ständigt vara beredd för att undgå sparkar och slag och i stället vara den som sparkar eller slår.
Sammantaget kan det bli mycket våld under en skoldag."
Nu tror jag inte att detta är någon ny företeelse, för sånt här fanns även när jag gick i skolan. Men det kan nog stämma att det har blivit vanligare.
Lekarna är framför allt kopplade till en sorts manlighet. Det handlar om att visa att man är en riktig man. Att man inte är bög (Klassiskt - att vara man är att INTE vara kvinna, och homofobiskt, att INTE vara bög...).
– Och den som tål smärta är en man och inte ett barn. De här lekarna handlar till stor del om att bevisa sin manlighet, det är ingen slump att det främst är pojkarna som leker dem. Och det är klart att det är tokigt om lekarna urartar till trakasserier eller misshandel – då måste de vuxna ingripa, säger Björn Eriksson, professor i sociologi som har studerat mekanismerna bakom mobbning i artikeln.
Ingrid skriver i en kommentar till ett annat inlägg här nedan så här:
"Jag tycker rätt ofta att vuxenvärlden sviker de känsliga pojkarna och deras rätt att vara sig själva och inte passa in i pojkmallen. Och det sociologen Björn Eriksson säger bekräftar ju bara detta. Vad tycker ni andra här? För mig känns det självklart att om vi vill stötta pappor som vill ta hand om sina barn så måste vi ju rimligtvis även stötta pojkar som inte vill vara starka, modiga och tuffa."
Och ja, jag håller med. Jämställdhet och befrielse av trånga könsroller handlar i allra högsta grad om pojkar. För det är ju pojkarna som är hårdast hållna, inte flickorna. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare i bloggen. Flickor får ju vara mycket mer gränsöverskridande. En pojke i klänning, eller bara en rosa tröja får oftast blickar och kommentarer.
Jag får en annan tanke också. Och det är att förebilderna till de här maktlekarna finns i vuxenvärlden. Som på tv. Har ni sett Wipeout? Där det är meningen att vi ska skratta åt deltagarna som får sig rejäla smällar (dock inte av andra människor). Och Silent library som verkligen är maktlek. Två lag med tre killar (nästan uteslutande killar i alla fall) i varje sitter vid ett bord inne på ett bibliotek. De drar kort om vem som ska anta en utmaning och nästan alltid handlar det om något som gör ont. Det kan vara att få smisk på rumpan, eller insekter i kalsongerna, eller bli slagen med linjal på fingrarna. Och de andra fnissar förstås. Det lag som är tystast vinner... Och även Wild kids som ju fått hård kritik för att vara alldeles för hårt, med bakbundna händer, påsar över huvudena.
Kommentarer på det?
Läs hela DN-artikeln här.
I morse läste jag om "maktlekarna" i DN som tydligen blivit väldigt populära bland barn och ungdomar.
"Pang! Du får plötsligt ett hårt slag i nacken, och det svartnar för ögonen i några sekunder. ”Invigning!” ropar din klasskamrat, och du vet mycket väl att han har rätt att slå dig när du är nyklippt – du var bara inte beredd.
Detta är en mild variant av de mer eller mindre våldsamma och ibland kränkande ritualer som barn och tonåringar i alla tider har sysslat med bakom de vuxnas rygg. De kallas nu maktlekar, och det är Sannie Wedberg, Stefan Koch och Sanna Mohr som har myntat det nya begreppet. De gör det i en bok som kommer ut i dagarna: ”Maktlekar, det dolda gruppvåldet bland unga” (Bilda förlag).
Annons:
– Maktlekarna kan verka harmlösa, och de kan vara roliga och gruppstärkande – om de leks en i taget, utan alltför hårda tag, säger Sannie Wedberg. Men numera kan ett och samma barn ha så många som tio olika lekar att hålla reda på i sin vardag, och det gäller att ständigt vara beredd för att undgå sparkar och slag och i stället vara den som sparkar eller slår.
Sammantaget kan det bli mycket våld under en skoldag."
Nu tror jag inte att detta är någon ny företeelse, för sånt här fanns även när jag gick i skolan. Men det kan nog stämma att det har blivit vanligare.
Lekarna är framför allt kopplade till en sorts manlighet. Det handlar om att visa att man är en riktig man. Att man inte är bög (Klassiskt - att vara man är att INTE vara kvinna, och homofobiskt, att INTE vara bög...).
– Och den som tål smärta är en man och inte ett barn. De här lekarna handlar till stor del om att bevisa sin manlighet, det är ingen slump att det främst är pojkarna som leker dem. Och det är klart att det är tokigt om lekarna urartar till trakasserier eller misshandel – då måste de vuxna ingripa, säger Björn Eriksson, professor i sociologi som har studerat mekanismerna bakom mobbning i artikeln.
Ingrid skriver i en kommentar till ett annat inlägg här nedan så här:
"Jag tycker rätt ofta att vuxenvärlden sviker de känsliga pojkarna och deras rätt att vara sig själva och inte passa in i pojkmallen. Och det sociologen Björn Eriksson säger bekräftar ju bara detta. Vad tycker ni andra här? För mig känns det självklart att om vi vill stötta pappor som vill ta hand om sina barn så måste vi ju rimligtvis även stötta pojkar som inte vill vara starka, modiga och tuffa."
Och ja, jag håller med. Jämställdhet och befrielse av trånga könsroller handlar i allra högsta grad om pojkar. För det är ju pojkarna som är hårdast hållna, inte flickorna. Jag har skrivit om detta flera gånger tidigare i bloggen. Flickor får ju vara mycket mer gränsöverskridande. En pojke i klänning, eller bara en rosa tröja får oftast blickar och kommentarer.
Jag får en annan tanke också. Och det är att förebilderna till de här maktlekarna finns i vuxenvärlden. Som på tv. Har ni sett Wipeout? Där det är meningen att vi ska skratta åt deltagarna som får sig rejäla smällar (dock inte av andra människor). Och Silent library som verkligen är maktlek. Två lag med tre killar (nästan uteslutande killar i alla fall) i varje sitter vid ett bord inne på ett bibliotek. De drar kort om vem som ska anta en utmaning och nästan alltid handlar det om något som gör ont. Det kan vara att få smisk på rumpan, eller insekter i kalsongerna, eller bli slagen med linjal på fingrarna. Och de andra fnissar förstås. Det lag som är tystast vinner... Och även Wild kids som ju fått hård kritik för att vara alldeles för hårt, med bakbundna händer, påsar över huvudena.
Kommentarer på det?
Läs hela DN-artikeln här.
Sexköpare kommer undan billigt
Lagen som många inte ens vill ha. Sexköpslagen: I Sverige är det förbjudet att köpa en annan människas kropp för sexuella syften. Katarina Wennstam skrev i går på DN debatt om hur sexköparna allt för ofta kommer för billigt och lindrigt undan.
Saxat ur debattartikeln:
"Nyligen avslöjade radioprogrammet ”Kaliber” hur varannan dömd sexköpare får för låga bötesstraff, utifrån högst godtyckliga beslut av åklagare.
Bland annat fick en folkpartistisk kommunpolitiker betala endast 1 500 kronor i dagsböter, trots en årsinkomst på runt 700.000 kronor. Han hade betalat exakt samma summa, 1 500 kronor, för ett gangbang med en sjuttonårig flicka. Flera äldre män hade vaginalt, analt och oralt sex med flickan på en madrass i kommunpolitikerns bostad. En av de andra männen var mycket våldsam mot flickan utan att någon ingrep."
En ung flicka är tydligen inte värd så mycket... Blir riktigt äcklad av detta. Såg förresten reprisen av Efterlyst i går och där berättade de om en man som dömts för koppleri. Han försåg kvinnorna med internetsidor där de kunde presentera sig och tog betalt både i pengar och i natura. Leif GW spådde att han max skulle få något år och sen skulle han komma ut efter halva tiden och fortsätta på samma sätt igen.
Man får tycka vad man vill om lagen mot koppleri och sexköpslagen, men de är ändå fattade i en demokrati och ska därför följas! Vill man debattera sexköpslagen får man göra det, men man kan inte bara strunta i en lag som man inte gillar.
"Sexköpslagen är omdebatterad och mycket är infekterad i diskussionen. Både i rättsapparaten och i samhället i stort lever uppfattningar kvar om att detta är en privatsak, en sängkammarfråga som inte ska avhandlas i rättssalar. Då har man inte förstått mycket av den hänsynslöshet och de illegala ekonomiska krafter som finns bakom varje bordellhärva.
Men jag har under åren också mött åklagare som tvärtom lägger sig vinn om att åtala sexköparna ihop med hallickar och andra aktörer i samband med stora bordellhärvor, just för att påvisa det tydliga sambandet mellan tillgång och efterfrågan. Utan efterfrågan ingen marknad. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, som visar att varje enskild svensk krona som pumpas in i sexbranschen bidrar till att hålla den illegala människohandeln vid gott liv.
Dessa åklagare har ofta motarbetats av kolleger och domare, som verkar tycka att det väl är onödigt att ”smutsa ner” vanliga svenska familjefäder med att dra dem inför rätta tillsammans med kallhamrade transportörer, bordellmammor och vakter. Trots att den sexköpande familjefadern förstås är en lika viktig kugge i det enorma hjul som är den världsomspännande handeln med människor för sexuella ändamål."
Läs hela debattartikeln här!
Saxat ur debattartikeln:
"Nyligen avslöjade radioprogrammet ”Kaliber” hur varannan dömd sexköpare får för låga bötesstraff, utifrån högst godtyckliga beslut av åklagare.
Bland annat fick en folkpartistisk kommunpolitiker betala endast 1 500 kronor i dagsböter, trots en årsinkomst på runt 700.000 kronor. Han hade betalat exakt samma summa, 1 500 kronor, för ett gangbang med en sjuttonårig flicka. Flera äldre män hade vaginalt, analt och oralt sex med flickan på en madrass i kommunpolitikerns bostad. En av de andra männen var mycket våldsam mot flickan utan att någon ingrep."
En ung flicka är tydligen inte värd så mycket... Blir riktigt äcklad av detta. Såg förresten reprisen av Efterlyst i går och där berättade de om en man som dömts för koppleri. Han försåg kvinnorna med internetsidor där de kunde presentera sig och tog betalt både i pengar och i natura. Leif GW spådde att han max skulle få något år och sen skulle han komma ut efter halva tiden och fortsätta på samma sätt igen.
Man får tycka vad man vill om lagen mot koppleri och sexköpslagen, men de är ändå fattade i en demokrati och ska därför följas! Vill man debattera sexköpslagen får man göra det, men man kan inte bara strunta i en lag som man inte gillar.
"Sexköpslagen är omdebatterad och mycket är infekterad i diskussionen. Både i rättsapparaten och i samhället i stort lever uppfattningar kvar om att detta är en privatsak, en sängkammarfråga som inte ska avhandlas i rättssalar. Då har man inte förstått mycket av den hänsynslöshet och de illegala ekonomiska krafter som finns bakom varje bordellhärva.
Men jag har under åren också mött åklagare som tvärtom lägger sig vinn om att åtala sexköparna ihop med hallickar och andra aktörer i samband med stora bordellhärvor, just för att påvisa det tydliga sambandet mellan tillgång och efterfrågan. Utan efterfrågan ingen marknad. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, som visar att varje enskild svensk krona som pumpas in i sexbranschen bidrar till att hålla den illegala människohandeln vid gott liv.
Dessa åklagare har ofta motarbetats av kolleger och domare, som verkar tycka att det väl är onödigt att ”smutsa ner” vanliga svenska familjefäder med att dra dem inför rätta tillsammans med kallhamrade transportörer, bordellmammor och vakter. Trots att den sexköpande familjefadern förstås är en lika viktig kugge i det enorma hjul som är den världsomspännande handeln med människor för sexuella ändamål."
Läs hela debattartikeln här!
fredag 7 maj 2010
Velourpappor och Lady Gaga
Fredag. Vad härligt!
Läser om velourpappan i DN. Och intervjun med pionjären Erik Centerwall. Förstår inte att fler pappor inte vill bli pionjärer...
Och så läser jag Jonas Lindbergs debattartikel i Aftonbladet, där han hävdar att föräldraledigheten om möjligt är ännu viktigare för pappan. Hm, intressant tanke!
Men mest av allt tänker jag på att jag skulle velat ha varit på Globen i kväll. Tycker att Lady Gaga är riktigt häftig (fruktansvärt duktig, musikalisk, kaxig – och förstås feminist)! Så nu avslutar vi arbetsveckan med en Lady Gaga-video:
Läser om velourpappan i DN. Och intervjun med pionjären Erik Centerwall. Förstår inte att fler pappor inte vill bli pionjärer...
Och så läser jag Jonas Lindbergs debattartikel i Aftonbladet, där han hävdar att föräldraledigheten om möjligt är ännu viktigare för pappan. Hm, intressant tanke!
Men mest av allt tänker jag på att jag skulle velat ha varit på Globen i kväll. Tycker att Lady Gaga är riktigt häftig (fruktansvärt duktig, musikalisk, kaxig – och förstås feminist)! Så nu avslutar vi arbetsveckan med en Lady Gaga-video:
torsdag 6 maj 2010
Allt är politik
David skriver så här nedan i en kommentar:
"Det finns många märkligheter i denna trend tycker, jag. Hushållsmaskiner har förenklat hemarbetet oerhört sen femtiotalet och framåt, liksom industriproduktionen av mat. Allt det kritiseras nu, "ekologiskt". Inte ska vi äta "industrisylt", inte ska vi nöja oss med färdigmat på burk till barnen. Nähä, då blir det till att stå där nästan hela dag och laga mat! Det man glömmer när man ser den vackra bilden av allt hemlagat och hemsytt och oerhört omsorgsfullt dekorerade hem och kalas och middagar och fikastunder och jag vet inte allt, det är att allt detta arbete ska utföras PLUS det "ordinarie" med barn, dvs. blöjbytande och toalettbesök, sjukdomar och tröstande, hygien och nattningar, sagoläsning och klädvård och matsäcksordnande och jag vet inte allt ..! Sjuttiotalshemmet, där golven bestod av en lättstädad plastmatta och maten av Konsums sirapslimpa och prickig korv (nu överdriver jag för poängens skull...) uppstod inte av en slump.
Därmed inte sagt att vi inte ska lägga omsorg på våra hem. Men som sagt, det är kortsynt och historielöst att inte beakta den frigörelse som vår kvinnliga föräldrageneration genomfört just för att komma ut i samhället och delta på samma sätt som männen."
Precis. Oavsett om det är en estetisk eller en politisk revolt så är risken att effekten blir detsamma. Ska man försöka uppfylla alla estetiska krav (och krav på att vara den perfekta närvarande mamman) så är det en pusselbit som blir lidande, en av de viktigaste: jobbet - den egna försörjningen. Och det är väl det jag tycker är så aningslöst. Men jag tycker inte stickning, bakning, inredning i sig är fel.
Allt är politik. Även mode och trender. Att 70-talet såg ut som det gjorde har politiska förklaringar. Det är lätt att glömma bort. De som var föräldrar på 70-talet hade sett hur det faktiskt var för sina mammor att vara hemmafruar på riktigt. De ville absolut inte ha det så, utan kämpade för möjligheten till en egen försörjning, möjligheten att BÅDE HA familj och jobb.
I DN i dag
I dag är jag intervjuad om hemmafrutrenden i DN.
På 1980- eller 1990-talet skulle få kvinnor ha sagt att de drömde om att bli hemmafruar. Men något har hänt. Samtidigt som unga män kliver fram och vill dela föräldraledigheten finns en växande hemmafru-vurm bland 80-talisterna, säger Rebecka Edgren Aldén, journalist, författare och debattör.
Läs hela artikeln här!
Sedan läste jag ett otroligt intressant inlägg på bloggen Rännstensungen om denna estetiska revolt (mode eller politik). Och jag tror verkligen att hon har en poäng!
Läs:
"Som jag skrivit i ett tidigare inlägg kan jag ändå se en feministisk poäng med vintagebrudarnas extrema flickighet. De är nördar helt enkelt och är fan på tiden att den kvinnliga nörden tilldelas samma specialkunskapserkännande som den manliga nörden. Det är också djupt antifeministiskt att alltid se ner på det stereotypt kvinnliga. Feminismen har gjort sig själv en otjänst genom detta och delvis gått patriarkatets ärende genom att tillskriva stereotypt manliga egenskaper högre värde än stereotypt kvinnliga. Den kvinnliga könsrollen har blivit mycket mer ifrågasatt och sönderanalyserad än den manliga trots att den manliga är betydligt mer destruktiv. Det har funnits otaliga tjejgrupper och statliga projekt i stil med ”Flicka” som går ut på att tjejer ska analysera och problematisera sitt mående samtidigt som de fått höra att de måste ändra sitt beteende, bli bättre på att ta plats osv. medan killarna har fått fortsätta vara precis som de är. Ofattbart märkligt. För är det några som är i behov av att lära sig prata om hur de mår, analysera sina känslor och försöka ändra sitt beteende så är det väl killarna!"
Ja, det finns många bottnar i det här. Vintage, gå ner i tid, få barn tidigare, downshiftning, compact living, 50-talskläder - kan också ses som en revolt mot en karriärhysterisk tid som länge rått - där yta, slit- och släng, dyra märkeskläder, it-väskor, Sköna hem-hem med minimalistisk och svindyr inredning, stora totalrenoverade akvariehus - varit det som många strävat efter. Jag tycker på många sätt att det är en sund reaktion/revolt. Och faktiskt, när jag var ung, på 90-talet så var det precis så som "Rännstensungen" säger, råfeministisk, mycket UFF-kläder (det var innan skandalerna kring UFF uppdagades), dr Martenskängor.
Mer reaktioner!?
På 1980- eller 1990-talet skulle få kvinnor ha sagt att de drömde om att bli hemmafruar. Men något har hänt. Samtidigt som unga män kliver fram och vill dela föräldraledigheten finns en växande hemmafru-vurm bland 80-talisterna, säger Rebecka Edgren Aldén, journalist, författare och debattör.
Läs hela artikeln här!
Sedan läste jag ett otroligt intressant inlägg på bloggen Rännstensungen om denna estetiska revolt (mode eller politik). Och jag tror verkligen att hon har en poäng!
Läs:
"Som jag skrivit i ett tidigare inlägg kan jag ändå se en feministisk poäng med vintagebrudarnas extrema flickighet. De är nördar helt enkelt och är fan på tiden att den kvinnliga nörden tilldelas samma specialkunskapserkännande som den manliga nörden. Det är också djupt antifeministiskt att alltid se ner på det stereotypt kvinnliga. Feminismen har gjort sig själv en otjänst genom detta och delvis gått patriarkatets ärende genom att tillskriva stereotypt manliga egenskaper högre värde än stereotypt kvinnliga. Den kvinnliga könsrollen har blivit mycket mer ifrågasatt och sönderanalyserad än den manliga trots att den manliga är betydligt mer destruktiv. Det har funnits otaliga tjejgrupper och statliga projekt i stil med ”Flicka” som går ut på att tjejer ska analysera och problematisera sitt mående samtidigt som de fått höra att de måste ändra sitt beteende, bli bättre på att ta plats osv. medan killarna har fått fortsätta vara precis som de är. Ofattbart märkligt. För är det några som är i behov av att lära sig prata om hur de mår, analysera sina känslor och försöka ändra sitt beteende så är det väl killarna!"
Ja, det finns många bottnar i det här. Vintage, gå ner i tid, få barn tidigare, downshiftning, compact living, 50-talskläder - kan också ses som en revolt mot en karriärhysterisk tid som länge rått - där yta, slit- och släng, dyra märkeskläder, it-väskor, Sköna hem-hem med minimalistisk och svindyr inredning, stora totalrenoverade akvariehus - varit det som många strävat efter. Jag tycker på många sätt att det är en sund reaktion/revolt. Och faktiskt, när jag var ung, på 90-talet så var det precis så som "Rännstensungen" säger, råfeministisk, mycket UFF-kläder (det var innan skandalerna kring UFF uppdagades), dr Martenskängor.
Mer reaktioner!?
onsdag 5 maj 2010
Mad Men-modet och 50-talsestetiken
Pratade med min syster, Sofia Edgren, som för tillfället är moderedaktör på Damernas Värld, i dag om denna estetiska 50-talstrend som verkar råda. United Minds menade ju att det mer var en modetrend, snarare än en politisk trend, denna längtan till 50-talet, hemmafrudrömmarna... Min syster tror, precis som jag, att det handlar om en revolt. Men hon ser det mer som en moderevolt. Från det strama, smala, modellaktiga minimalistmodet till de mer generösa tillåtande 50-talsformerna (en revolt mot den smala utseendehetsen?). Hon är på gränsen till 80-talist själv och hon tror också att det är en revolt mot all den press som ställs på kvinnorna. Allt man ska klara. Och jag håller med henne. Många kvinnor har länge varit så duktiga. Särskilt dagens småbarnsmammor. Gjort allt i rätt ordning. Testbott ihop med mannen länge innan barnen kom, skaffat utbildningen, den fasta anställningen, nästan blivit för gammal (kanske kämpat med IVF). Många av de yngre mammorna vill inte bli så där planerade, beräknande. De vill vara mer spontana. Tillbaka till hemmet och alla husmorssysslor blir kanske en befrielse eller en revolt mot karriärhetsen som har rått under lång tid - och på så sätt är det ju en sund revolt. Eller så handlar det bara om estetik? Jag vet inte. Underbaraclara tittade ju in och kommenterade här på bloggen. Jag har förstås länge haft ögonen på henne och hennes blogg (som ju är väldigt härlig, riktigt ögongodisaktig, nästan på ett kvävande sätt - jag får lite ångest över alla vackra klänningar, loppisserviser med rosor och smaskiga bakverk). Hon är ju ett fenomen i sig. Och har förstås massor av läsare. Något måste det vara som lockar. Underbara Clara - om du läser det här. Hjälp mig att förstå! För något måste det bero på att en sån som du har blivit en sån stilikon, likt kvinnorna i Mad Men.
För visst är det rätt talande att man på 90-talet kollade på Sex and the city och Seinfelt (om karriär- och singelliv) och i dag på 10-talet ser Mad Men, Desperate housewife, Svenska Hollywoodfruar, Bonde söker fru...
Vad tror ni? Varför har vi en 50-talsvurm? Är den bara estetisk, eller är den också politisk? Och vad står den för i så fall?
måndag 3 maj 2010
En möjlighet!
"Hela det svenska systemet med pappaledighet är så fantastiskt. Hade jag varit kvar i USA hade jag inte fått uppleva allt det här tillsammans med Nova."
Det säger Van Taylor i en intervju i DN i dag.
Det är ju egentligen så här man ska se föräldraledigheten. Som en möjlighet. För både pappor och mammor. Ingen rättighet. Utan en möjlighet. De som inte vill utnyttja den, ska inte behöva. Men den ska självklart vara knuten till individen.
I artikeln intervjuas också pappan Andreas Hägg.
Vill inte hylla pappor som gör det mammor alltid gjort, men kan inte låta bli att slås av att så mycket har hänt på några decennier. Så mycket som dagens pappor får uppleva (om de tar chansen) som inte deras pappor fick.
Det säger Van Taylor i en intervju i DN i dag.
Det är ju egentligen så här man ska se föräldraledigheten. Som en möjlighet. För både pappor och mammor. Ingen rättighet. Utan en möjlighet. De som inte vill utnyttja den, ska inte behöva. Men den ska självklart vara knuten till individen.
I artikeln intervjuas också pappan Andreas Hägg.
Vill inte hylla pappor som gör det mammor alltid gjort, men kan inte låta bli att slås av att så mycket har hänt på några decennier. Så mycket som dagens pappor får uppleva (om de tar chansen) som inte deras pappor fick.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
