DN tipsar om Skriet + amningsrekommendationer

Är på långresa i Filippinerna och missar det mesta som händer i Sverige. Dock följer jag vad som händer i Egypten med stort intresse. Tydligen har det varit en stor amningsdebatt - de sökte mig för medverkan, hade varit fantastiskt kul, men det gick ju förstås inte (Ana Udovic gjorde tydligen riktigt bra ifrån sig i debatten). Amning och spelet runt amning är ett av de ämnen som jag verkligen har intresserat mig för. Tydligen presenterades det nu (äntligen) som en nyhet att det finns brister med sex månaders helamning. Detta är ingen nyhet för mig. Jag skrev om det i mama redan 2005, tror jag det var (här la jag ut hela den artikeln på bloggen). Det enda WHO-dokumentet, som svenska myndigheter lutar sig mot, säger är att helamning är möjligt i sex månader (men man påpekar att barnet inte får i sig exakt alla näringsämnen). Detta har alltså presenterats för svenska mammor som att det är mest optimalt att helamma i sex månader. Alla som har försökt vet att det kan vara svårt att få barnet mätt på enbart bröstmjölk i ett halvår. Synd om de mammor som sliter och lider för att de gått på Livsmedelsverkets förvanskning av WHO-dokumentet. Och igen - jag är ingen amningsmotståndare, älskade att amma. För de som KAN helamma i sex månader - fortsätt gärna med det. Enligt rapporten är det fullt möjligt, och inte skadligt för barnet.

Jag har skrivit om amning bland annat här och här tidigare.

I går fick jag tips om att DN rekommenderar både min bok och den här bloggen! Det var ju fantastiskt roligt. Tack!

Läs Catia Hultquists krönika om bostadsknarkandet som nått nya höjder:

"Surrealismen blir total när man sedan surfar in på Familyliving.se och hittar reportaget ”Fyra nyanser av vitt”. Det handlar om en verklig barnfamilj i Bromma som låtit måla och inreda hela sin villa i olika nyanser av vitt och (precis som Schyffert) satsat på minimalism och förvaring. Det är Ljust & fräscht, helt enkelt.

Reportaget är förstås gjort långt före premiären av Lindströms och Schyfferts show. Men frågan är om det någonsin mer går att skriva så här om inredning – post ”Ljust & fräscht”?

Skrattfesten på Berns är ett tecken på att kulmen är nådd och att vi börjat tröttna på det omänskligt fräscha. Vem blir först med tidningen om riktiga, ostylade hem? The real family living."

Jag och Tinni var ju med och myntade begreppet bostadsknarkande för den breda massan när vi var med och startade tidningen Family Living. Det var efter vår tid där som vi skrev Skriet från kärnfamiljen...

Rätten att skaffa en unge till

De som inte orkade läsa Linnas inlägg som jag länkade till i förra inlägget, kanske kan läsa Katarina Wennstams och Nina Björks inlägg i samma debatt.

Så här skriver Nina Björk bland annat:
"Jag tänker att syftet med att börja i det personliga måste vara att komma fram till det politiska som lösning. Visst kan den enskilda kvinnan, när hon upptäcker vad Sveland tyckte sig upptäcka, välja att skilja sig eller avstå från att försöka få fler barn. Men att, som Kjöller gör, kräva en sådan personlig lösning på vad som är ett politiskt problem förändrar ingenting för framtida kvinnor. Och målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska – inte den personliga – förändringen.

Kjöller skriver i ett andra inlägg att hon ser kvinnor som ”kompetenta och rationella” och inte som ”passiva objekt – offer för en rad omständigheter”. För mig blir då frågan: varför är man mer kompetent och rationell om man väljer en personlig lösning på vad Kjöller också erkänner som strukturella problem framför försök till en politisk lösning?"

Och så här skriver Katarina bland annat:
"Men jag försvarar lika mycket min egen rätt att som debattör och kvinna ha rätt att säga rakt ut att småbarnsåren är för jävliga för många kvinnor. Att vi förlorar i status, pensionspoäng och livsutrymme. Jag kan under en och samma dag känna mig uppfylld av kärlek och eufori över att ha två barn och på eftermiddagen känna mig fullständigt ”dränerad på energi av familjehelvetet”. Så ser livet som yrkesarbetande mamma ut. Komplext, motsägelsefullt och värt att diskutera om och om igen."


Instämmer till fullo! Är så trött på att man måste försvara att man har barn eller är gift, bara för att man ifrågasätter normen. Jag tycker att Maria Svelands bok Bitterfittan är en mycket viktig bok som sätter fingret på något som många, många kan känna igen sig. Eller, som jag skrev i förra inlägget: känner man inte igen sig så bjuder jag på känslan av att känna sig bättre.

Känn igen dig, eller känn dig bättre

Tack! Jag har fått massor av fina mejl med förslag på viktiga jämställdhetsfrågor för 2011. Jag har inte hunnit svara på de, men jag tänker lägga ut dem på bloggen. Men inte förrän jag kommer hem från min långresa som jag åker på i morgon!

När jag kommer hem, om en månad, drar jag också fem vinnare och skickar ut böcker till er. Ni kan alltså fortsätta skriva om viktiga jämställdhetsfrågor och mejla mig - fram till 15 februari.

I dag vill jag tipsa om Linna Johanssons briljanta svar till Hanne Kjöller som för några dagar sedan skrev om Maria Sveland i DN. Läs här!

Ett litet utdrag:

"Apropå det: Jag tror faktiskt att också Kjöller fick nåt ut av boken. Jag tror att hon kände sej just stärkt. Såhär ojämställt har jag det då rakt inte, gissar jag att en av Kjöllers reaktioner var på den. Och det var väl bra, Hanne? Skönt liksom? Men nästa gång du känner så: kan du inte nöja dej med att ge uttryck för denna din belåtenhet över ett mer jämställt liv i privata sammanhang? Sätta dej ett slag med bästa vännerna och skåla över hur mycket bättre och lyckade liv ni lever än andra? Det är inte fel. Det händer att jag gör det med mina vänner. Det är klart man måste få känna sej lite bättre än andra ibland. Men att använda sitt dyrbara spaltutrymme till detta? Sätta sej där och säga: Jämställdhet? Inga problem. För att sen peka ut människor som tagit modet till sej att berätta att för dem har det varit ett problem – och be dem sluta gnälla? Så litet, jamen så fruktansvärt jävla dumt."

I Skriet från kärnfamiljen avslutas första inledningskapitlet så här: "Känn igen dig, eller känn dig bättre."

Vi visste att vi skulle få en massa kritik: Sluta gnälla, skilj er, men "lev" inte i kärnfamilj då, om du tycker att det är så jobbigt. Linna skriver det vi tänkte, men Linna formulerar det så fantastiskt elegant och träffsäkert. Tack Linna!

Rosa och blått igen

Färger på barn är ett ämne som alltid väcker reaktioner. Jag har skrivit om det många gånger. I boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta - och då inte en sorgesång över att bara flickor har rosa och pojkar blått. Utan just det som en av de som kommenterade det förra inlägget i det här ämnet påpekade. Att rosa på flickor också har blivit fult. Jag var mycket intresserad av Fanny Ambjörnssons forskning "Den rosa overallen" om att INTE använda rosa har blivit en status- och klassmarkör (och etnisk). För det är ju bara de där andra, de där omedvetna, de där "white trash-människorna" som sätter på sina barn en rosa overall och som "gillar rysch och pysch". Jag håller därför med kommentaren - jag vägrar racka ner på rosa. Jag vill heller absolut inte fördöma mina flickor om och när de kommer in i sina rosa perioder. Jag var en riktigt rosa prinsessa själv en gång i tiden.

Så här skrev jag för lite drygt ett år sedan:

"Apropå att säga ifrån när ens barn blir överösta av könsstereotypa leksaker och kläder.

Ja - jag har förstås sagt ifrån. Men nu var det länge sedan. Det är liksom ingen hemlighet var jag står ;-) Men, det är heller inte så lätt.

Efter ha varit förälder i 8 år och med tre barn har jag lärt mig att det inte går... Det går inte att ställa sig helt utanför samhället och det är heller inget jag vill.

Jag kan inte bli arg på en snäll faster som kommer och ger min 2-åriga dotter en söt mörkrosa sammetskappa! Det är ju inte för att vara elak. Hon har bara söner och har i alla tider öst gulliga tjejgrejer över mig och mina systrar. För att ta ett exempel.

Det går heller inte att styra andra föräldrar heller. På dagis, i skolan. Det går helt enkelt inte. Och alla köper ju det de köper för att vara snälla och för att det funkar. Barnen blir glada!

Barnen styrs in på vissa kläder och leksaker. Visst. Men hela samhället styr ju oss i den riktningen. Rätt snart har barnen adopterat den smaken, de åsikterna - det är ju det som är socialisering. Och när det är gjort går det inte att skilja vad som är äkta och vad som möjligen inte är det. Som Judith Butler (den gamla queer-teoretikern) säger, det finns inget bakom masken! Visst har vi lärt oss våra könsroller, men det finns inget bakom. Vi är också dem vi har lärt oss att vara.

Således ÄLSKAR min äldsta flicka rosa och prinsessgrejer. När folk kommer med sådana saker blir hon glad! Och jag tycker egentligen inte att det är fel. Jag kan inte bli arg på individer. Däremot kan man påverka på ett större plan. Försöka se strukturen, mönstren. Ge barnen fler alternativ. Jag vill absolut inte begränsa mina barn. Jag vill absolut inte nedvärdera det de tycker om (oavsett om det är inlärt eller medfött, eller vad det nu är). Gillar min dotter rosa så är det okej! Det är inget fel på rosa!

Mitt förra inlägg var en observation av denna struktur. Mitt motvapen är att ge mina barn fler alternativ. Komplettera deras önskelistor och rum med andra sorters leksaker och färger. Mer tror jag inte jag kan göra.

Och se på mig, jag älskade rosa och prinsessor och glitter och sånt när jag var barn - i dag är jag en stridbar feminist ;-) Det är inget fel på prinsessor! Eller rosa.

Min feminism handlar inte om att begränsa eller säga nej, det handlar om att utvidga och säga ja. Det är bara sorgligt när man ser hur otroligt könsuppdelat allt är och hur lite man egentligen själv kan påverka."

För den som har tid över kan ni läsa det här också, som jag också skrev för ett år sedan, om ungefär samma ämne.

Vårdnadsbidraget ett väntat fiasko

Ja, det var ju egentligen ingen överraskning att vårdnadsbidraget var ett fiasko, som SCB:s studie visade redan i höstas. Knappt 2 procent av alla berättigade tog ut bidraget och 90 procent av dem var kvinnor. Det är en krånglig reform som få utnyttjar och den är starkt könskonserverande, visar rapporten.

Man skulle ju kunna tro att det glädjer mig. Och till viss del gör det det. Jag är glad att det blev ett fiasko och jag är glad att så få i Sverige velat utnyttja det. Men jag är inte glad åt vad bidraget faktiskt bidrar med - Könskonserverar och gör det ännu svårare för framför allt invandrarmammor att komma in på arbetsmarknaden.

Så här säger till exempel Ann-Zofie Duvander, forskare på försäkringskassan, till nya tidningen Feministiskt perspektiv:

– Rapporten håller inte SCB:s vanliga klass, till exempel har de inte delat upp på kön i tabellerna, säger Ann-Zofie Duvander. De borde även ha delat upp utländsk bakgrund i nordisk, EU och utanför EU. Vi vet att personer med utomeuropeisk bakgrund löper störst risk att drabbas negativt av vårdnadsbidraget. Att ha en finsk mamma är inte alls samma sak som att ha en mamma som är flykting från Somalia.
Hon visar också på farorna med vårdnadsbidraget, trots att så få tar ut det:

"– I Norge gjordes direkt fler och bättre utvärderingar av vad vårdnadsbidraget betydde för skatteintäkter och hur kvinnors arbetsmarknad påverkades, säger Ann-Zofie Duvander. Det norska vårdnadsbidraget ledde först till att kvinnor var hemma en längre tid. Efter några år hade kvinnor även fått sämre förankring på arbetsmarknaden och minskat antal arbetade timmar. Utvärderingarna bidrog till att politikerna och opinionen omvärderade politiken och började bygga ut förskolan kraftigt.
Det norska exemplet visar att mönster förändras långsamt. Att det var väldigt få som använde vårdnadsbidraget i Sverige 2009 behöver inte betyda att det alltid kommer vara så. Och även om få har bidraget kan det bli vanligt i vissa marginaliserade grupper. Därför, menar Ann-Zofie Duvander, är det viktigt att göra bra utvärderingar och följa utvecklingen. Socialdepartement har dock en helt annan tolkning av SCB:s rapport."

Jag har skrivit många texter om vårdnadsbidraget under åren. Här är min debattartikel på svtdebatt.se till exempel.

Pojkar i klänning

I dag började SvD sin serie om pojkar i klänning. Rätt förutsägbar, men tyvärr fortfarande ack så viktig. När jag läser känner jag: Men finns det fortfarande föräldrar som tycker att det är jobbigt om deras söner vill ha klänning? Men tydligen.

Läs bara det här stycket ur artikeln:

"Din son på fyra år önskar sig en klänning. Han vill inte ha en utklädningsklänning att leka i hemma utan en klänning att ha på sig på kalas och på förskolan. Vad gör du? På en föräldrasajt där frågan livligt diskuterats utkristalliserar sig tre olika reaktioner bland de över 700 inläggen:

1. Klart killen ska ha en klänning!

2. Försök hitta en tuff ”kill”-klänning med bilmönster på eller en lite längre t-shirt.

3. Sätt ner foten och säg ”Nej!” Det är lika bra att lära sig på en gång att pojkar är pojkar och de har inte klänning."

Eh... Ja, tydligen är det fortfarande otroligt hotfullt med en liten kille i rosa klänning.

Det är så synd att pojkar begränsas så mycket - mycket mer än flickor.

Läs hela artikeln här!

Jag har tidigare skrivit om pojkar och flickor och rosa och blått. Här, här och här och här, bland annat (det var de jag hittade nu).

Jag vet att jag har skrivit om hur sorgligt det var när jag upptäckte att min son "censurerade" sig och sin stil (kan bara inte hitta det). Min äldsta dotter som i dag är 7,5 är fortfarande gränslös. Svarta tighta jeans ena dagen, mjukisbyxor andra, fotbollsshorts tredje, prinsessklänning fjärde och discoklänning femte dagen. Men min son. jeans och t-shirt.

Han var oerhört förtjust i mina högklackade skor när han var liten. Och han älskade allt som var glittrigt och färgglatt. Han hade gärna målade naglar och hårspännen i håret (hans pappa hade långt hår och hårspänne under den tiden). Men så en dag stannade han till inne på H&M, plockade upp ett par glittriga rosa barnskor och tittade längtansfullt på dem och sa: De här skulle passa Ellinor!
(Ellinor är alltså syrran.) Mitt hjärta höll på att brista. Jag sa att jag kunde köpa de till honom, han var kanske 5-6 år. Men nej, han hade redan lärt sig att sånt har man inte på sig.

Sorgligt. De som tror att jämställdhet bara handlar om att ge flickor mer och öka kvinnors makt misstar sig ordentligt. Det handlar i allra högsta grad om män och pojkar. Det är männens könsroller som är som allra trångast och mest begränsade. I dag fick jag pressmeddelandet om den nya utredningen om jämställdheten i skolan. Både pojkarna och flickorna är förlorarna. Så här skriver man till exempel:

"Pojkar och flickor får inte samma förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller."

Och:

"I betänkandet går DEJA igenom tänkbara orsaker och förklaringar till att flickorna sedan decennier presterar bättre än pojkarna i skolan. Delegationen bedömer att många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och tidigt lära sig hantera skolmisslyckanden, något som kan ha sin grund dels i föreställningar om att pojkar ofta presterar sämre, dels i pojkarnas genomsnittligt senare biologiska mognad. Särskilt intresse ägnas åt pojkars och flickors läsutveckling och förmåga till djupläsning."


För framtiden känner jag ofta mer oro för min son än för mina döttrar. Jo, jag är rädd för självskadebeteende, sexuella övergrepp, anorexi och ätstörningar och stress och ångest när det gäller mina flickor. Men pojkarna... de skadar sig inte lika ofta själva, men när de gör det dör de oftare, och de skadar varandra (och sig själva med destruktiva beteenden), de läser inte, de pluggar inte.

Jag hoppas att utredningen som presenterades i dag kan påverka något. För jag tänker som de att jämställdheten är superviktig (särskilt i skolan):

"Jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt på många plan. Dels för att olika normer kopplade till kön kan göra det svårt för individer att fullt ut utveckla sina intressen och förmågor och dels för att dessa könsnormer också kan ligga till grund för sexuella trakasserier och kränkningar.
– Att uppnå ett bra klimat och bra relationer i skolan, mellan elever och mellan personal och elever, är en demokratisk fråga som har stort egenvärde. Men det är också en förutsättning för att nå framgång i skolans kunskapsuppdrag, menar Anna Ekström."

Lottar ut 5 ex av Skriet

Jag har haft ett underbart dygn. I går samlade jag några av mina klokaste, smartaste, roligaste vänner (Tinni, Ana, Lotten, Catia, Karin, Lise) och så gick vi på restaurang, åt fantastiskt god mat och snackade jobb, prataomdet, feminism och politik. Jag får sådana kickar när jag träffar de här brudarna.

Jag fick också en komplimang från en av mina vänner som jag fortfarande ler åt. Hon sa att hon läst om Skriet från kärnfamiljen flera gånger och att det var en av hennes favoritböcker. Jag blev så glad!

Och sedan i dag var jag på Moderna muséet med min man (barnen var på julgransplundring) och drömde mig bort, det var så skönt att bara släppa alla andra tankar ute i snöstormen och sjunka in i alla finurliga konstverk. Jag sprang också på en rad bekanta. Bland annat en dagismamma från förr som ropade efter mig och som berättade att hon hade läst min bok och gillade den.

Och så när jag kommer hem ströläser jag ikapp lite bloggar. Bland annat bokhora och där hittar jag de här fina orden av Johanna Ögren. Tack!

Låter kanske löjligt, men har man skrivit en bok och lagt ner så mycket möda med den så blir man så otroligt glad när folk man möter har läst den och gillar den. Och särskilt nu så här lång tid efteråt. Nu har det ju ändå gått snart 2 år sedan boken kom ut.

Så jag tänkte så här, jag vill att fler ska läsa den! Jag ska lotta ut 5 ex av Skriet från kärnfamiljen. Signerade för den som vill. Jag vill att ni skriver någon rad om vad ni tycker är den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige i dag, 2011, vad borde vi ta tag i? Mejla mig det och namn och adress så väljer jag ut 5 vinnare som får varsin bok. Jag förbehåller mig rätten att publicera era förslag, anonymt om ni vill, här i bloggen.

Okej, är ni med på det? Mejla mig på rebecka(at)edgrenalden.se

Jerusalem

I går var jag på invigningen av Elisabeth Ohlson Wallins utställning Jerusalem på Södra teatern i Stockholm (pågår till och med 13 januari).

Jag blev oerhört berörd. Som jag nästan alltid blir när det gäller Elisabeths bilder. Minns när jag såg Ecce Homo för många år sedan i bergrummet under Sofia kyrka. Jag var alldeles tagen. Sedan dess har hon varit min idol (jag började till och med på en uppsats i konstvetenskap om den utställningen). I tre år nu har jag också fått förmånen att jobba med Elisabeth. Hon gör massor av fotojobb för tidningen jag jobbar på (M-magasin) och jag har till och med blivit fotograferad av henne (dessutom naken...). Det är stort.

Men tillbaka till utställningen. Jag hade höga förväntningar, eftersom jag gillar allt hon gör. Men det här var fantastiskt. Och så otroligt viktigt! För er som, mot förmodan, inte känner till utställningen så har hon rest ner till Jerusalem och fotograferat lokala homo-, bi- och transpersoner, de är judar, muslimer och kristna, i den heliga staden (där alla tre världsreligionerna, kristendomen, islam och judendomen möts). De tre religionerna som påverkar miljarder människor dagligen har alla det gemensamt att de fördömer hbt-personer och värderar kvinnor lägre än män - allt enligt de tre heliga skrifterna (Bibeln, Koranen, Toran). Elisabeth har plockat ut citat ur de tre skrifterna, citat som läses i kyrkorna, moskéerna, synagogerna. Citat som påverkar många människors liv.

Man säger att den här utställningen är provocerande. Två män som ligger nakna med varandra vid en mur i den heliga staden. Två kvinnor som kysser varandra på platsen där Jesus plockades ner från korset. Det som provocerar mig är att så många uttolkare av tre så stora religioner får förstöra så många människors liv. Att de får fördöma och förgöra och ibland döda sin nästa bara för att den älskar eller känner lust till någon av samma kön, eller är född i fel kropp. Det är det som är provocerande!

14 bilder. 14 starka bilder. De fundamentalistiskt troende blir provocerade i några ögonblick. Den palestinska mannen som döljer sitt ansikte med en sjal lever med detta varje dag, varje minut, varje sekund. Ingen får veta att han är homosexuell. Då blir han mördad av sina egna släktingar. Är inte det provocerande, så säg?

För er som har möjlighet - gå och se!

Det här handlar inte bara om hbt-personer. Det här handlar om mänskliga rättigheter, om alla människors lika värde och den värdegrunden är så otroligt viktig att försvara. Särskilt i tider som dessa.


Tack Elisabeth för att du orkar och vågar!

Hämta tidigt-hetsen – igen

Hade nästan glömt bort det, men i december blev jag intervjuad av Östgöta Correspondenten/Norrköpings Tidningar. Det handlade om hetsen att hämta tidigt på förskolan. Det blev en bra och nyanserad artikel, tycker jag. Många röster. Det här är ju ingen svartvitt fråga. Men ändå viktig att lyfta. För det finns så mycket fördömande, ingrodda könsmönster och skuld inblandad i det som är det allra viktigaste: de små barnen.

Tyvärr las det inte ut på nätet, men här är artiklarna (hoppas det går att läsa). Säg vad ni tycker!

Fråga inte vad feminismen kan göra för dig...

Jag har varit sjukt dålig på att blogga. Det har varit mycket. Men jag följer ändå debatten i prataomdet:s svallvågor. Det är en på många sätt intressant och viktig debatt. Den handlar mycket om männen - och deras plats i den feministiska debatten.

Niklas Hellgren skriver en intressant text på sin blogg:

"Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade."

Läs hela här!

Unni Drougge skriver en debattartikel på SVT Debatt om hur männen i många fall tar över debatten och omdefinierar begreppen - ja, inte bara männen. Detta är en tendens jag ser mer och mer:

"Den nya generationen ”mjuka” feminismkritiker talar dessutom med kluven tunga: De erkänner visserligen maktstrukturerna, men de tar sig friheten att nöjaktigt bestämma undantagen: ”DU där, du är inte förtryckt, du bara inbillar dig. DU där, du drar bara växlar på ditt kön.” En kvinna får alltså inte lov att själv definiera de härskarfasoner hon drabbas av. Det är män som äger detta tolkningsföreträde."

Läs hela här!

Svårt att prata om det...

Som ni säkert har sett så har prata om det vuxit och fått ett enormt genomslag, på twitter har hundratals pratat om det, på facebook, i tidningar - ja, till och med utländska tidningar! Läs på prata om det:s egen sida!

Så var det också dags för mig att berätta. Det här skrev jag i dag och det är publicerat på amelia.se:

"Sedan jag en kväll på twitter följt Johanna Koljonens tankar kring sexuella kränkningar har jag varit med i ett nätverk som börjat prata om det – prata om sånt man tidigare inte pratat om. De där gråzonerna, när vi har sex utan att egentligen vilja, där allt inte känns okej, där vi känner oss utsatta, men ändå inte törs anmäla. Där vi inte ens vet säkert om det är något som kan anmälas. Vi vet bara att det känns fel.

Prata om det växte, på twitter och facebook pratade hundratals om det de varit med om, tidningar publicerade krönikor och debattartiklar. Skamfyllda filtar lyftes, tankar, känslor, erfarenheter delades. Det var många som hade ett behov av att prata om det.

Utländsk media hörde till och med av sig.

Det var stort att stå mitt i och uppleva denna flod av engagemang.

Så skulle jag också prata om det. Prata om det PÅ RIKTIGT. Berätta något om det jag har varit med om. Inte bara teoretisera.

Den första tanken som dök upp var: Oj, jag har ju hur många händelser som helst att prata om.

Nästa tanke blev: Nja, inte den... stackars han, han menade nog inte så illa... Och inte den. Det är för skämmigt. Jag kan inte berätta hur det verkligen var, hur jag kunde gå på det han sa och gå med på det... Och nej, det där är för grovt, tänk om min mamma läser... Och inte det där heller, han skulle känna igen sig - tänk om han blir arg, vill hämnas?

Vad som blev tydligt är att det inte är så lätt att prata om det. Och min beundran för dem som faktiskt har gjort det - de som har gått hela vägen, de som har berättat om svåra saker, offentligt, den bara växer. Särskilt växer beundran för de som tar steget och faktiskt anmäler.

Jag känner ytterst få kvinnor som aldrig har varit med om någonting.

Jag känner ytterst få kvinnor, om ens någon, som har anmält.

Men jag lovade att berätta något. De värsta kan jag inte berätta om. Men jag kan berätta om en händelse. En som jag nästan förlåtit mig själv för.

Jag var 14 år. På semester i Grekland med min syster och min mormor. Det var frihet. Jag drack söta drinkar och rökte Gula Blend. Kände mig vuxen. Träffade en nästan vuxen man. En som gillade mig! Vi dansade, vi badade i natten, vi hånglade. Oj, vad vi hånglade!

Jag var kär och jag trodde att han var kär i mig.

En kväll gick vi ensamma ner till stranden. I mörkret visade han hur upphetsad han var. När jag sa att jag inte kunde ligga med honom – jag tordes inte, jag var oskuld – svarade han att jag i så fall var tvungen att suga av honom. Han hade stånd och det var farligt för killar att vara så där upphetsade och gå omkring med stånd, påstod han. Jag tyckte synd om honom. Kände mig skyldig – det var ju jag som hade hetsat upp honom så där.

Han hade väl trott att jag skulle gå hela vägen. Var det inte det jag hade lurat honom att tro? Samtidigt kände jag mig billig – om han krävde att jag skulle suga av honom, trots att jag inte ville, så kunde han inte vara kär i mig. Och jag skämdes över det. Jag skämdes över att jag hade trott att han verkligen brydde sig om mig. Att jag hade inbillat mig att någon skulle kunna älska mig, eller åtminstone vara lite förälskad i mig. Jag var inte värd det. Jag var värd att utnyttjas. Jag var en sådan tjej. En sådan man försöker få i säng och inte en fin flicka som man försöker bli ihop med. När jag var ung fanns den distinktionen. Man skiljde på de som låg och de som man var ihop med.

Där och då bestämde han min plats i kärlekshierarkin och jag gjorde som han sa. För jag trodde att hans bild av mig var den sanna. Jag sög av honom med förakt för mig själv och med en rädsla för att han skulle kunna bli arg om jag sa nej. Jag ville inte ställa till med en scen. Vad skulle han då säga till mig? Vilken illusion om mig skulle han då krossa? (Märkligt nog var jag oerhört rädd för att han skulle säga något elakt till mig, att jag var ful, äcklig, luktade illa eller något liknande, jag visste att om han sa något sådant så skulle jag har så svårt att tvätta bort den kommentaren från min insida – jag skulle alltid tro att jag var det han sa – så minns jag att jag tänkte.) Lättare då att gå ner på knä.

Det var vidrigt. Och jag grät och skämdes. Men jag torkade tårarna innan jag reste mig upp. Jag låtsades som ingenting. Ville inte göra bort mig själv eller honom.

Händelsen satte djupa spår i mig. Jag låg inte med någon kille efter det på många, många år. Jag hade någon konstig föreställning om att jag var tvungen att renas. Jag minns så väl vad en av mina kompisar en gång sa till mig: ”Oj, jag har legat med tre killar och jag är bara 14 – jag är en riktig hora.”

Jag ville inte vara en hora. Och eftersom jag redan hade en handling på mitt samvete fick jag inte göra något mer – för att bevisa att jag inte var som min vän. När jag skriver det här känner jag själv hur underligt det låter. Men det här var en verklighet för mig under hela min uppväxt. Kanske var det därför jag kände mig så befriad när jag upptäckte feminismen?

Feminismen för mig handlade mycket om en sexuell befrielse. Det som egentligen är självklart, att min kropp tillhör mig, att jag får göra vad jag vill med den. Säga ja och säga nej, när jag själv vill det. Utan att skämmas. Det var det som var den största feministiska insikten för mig. Jag kan inte påstå att jag alltid har levt efter det, men nästan.

Nästa steg är att börja prata om det. Nu gör jag det."

Prata om det

I går vid den här tiden satt jag och följde Johanna Koljonen på twitter. Hon funderade på hur kvinnorna i Assange-målet har blivit behandlade. Hon berättar att även hon varit med om händelser som inte känts okej, som hon kanske borde ha gått vidare med, men som så många andra försökt glömma.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig eller ej. Men jag gillar absolut inte hur de båda kvinnorna målas ut, både i Sverige och i stora delar av världen. Deras namn och bild ligger uppe på en mängd sajter, de hatas och förlöjligas. De beskrivs som två CIA-horor som försökt sänka en av världens goda pojkar. (Kan ju tillägga här att även jag är imponerad av Wikileaks och upprörd över hur de har försökt stoppas från alla möjliga håll.)

Som många redan påpekat påminner detta mycket om fallet i Bjästa. Flickorna målas upp som skurkar, när "klassens populäraste kille" anklagas för våldtäkt.

Det kan mycket väl vara så att det som hände den där natten med Assange i många länder inte skulle ses som våldtäkt. Även om många människor tror att våldtäktsanklagelser kastas hit och dit lite hur som helst, och att människor döms på väldigt låga grunder så ser verkligheten annorlunda ut.

För det första, de allra, allra flesta incidenter anmäls aldrig! Och det vet jag därför att jag knappt känner någon tjej som aldrig råkat ut för något. Samtidigt som jag knappt känner någon som har anmält.

Av dem som verkligen går vidare och anmäler är det bara en bråkdel som leder till åtal. Och av de målen är det inte särskilt många som leder till fällande dom.

Risken att som kille bli anmäld och åka dit är minimal. Risken att en en tjej råkar ut för något när hon är ensam med en man är betydligt större. Tror jag. Eftersom det handlar om mörkertal kan man ju inte veta.

Det jag vet är att jag själv varit utsatt flera gånger. Vissa av de händelser jag har varit med om skulle säkert kunna rubriceras som sexualbrott. Jag har aldrig anmält. Jo, jag anmälde en gång min chef för sexuella trakasserier - till en högre chef. Det var efter en lång, lång tid av riktigt grova trakasserier. Killen blev omplacerad till en annan restaurang. Två månader senare knäckte han en tjej på den nya restaurangen som sa upp sig. Killen jobbade kvar. Länge. Jag har mött honom på restaurangen flera gånger... Men det blev ju aldrig en polissak. Troligen har han fortsatt att trakassera kvinnor.

Tillbaka till det som hände på twitter i går kväll. När jag läser om Johannas erfaranheter av övergrepp förvandlas hennes vittnesmål till en diskussion och vi är flera som föreslår att vi borde skriva om det här. Johanna tar initativet till en mejlgrupp och jag hoppar förstås på. Hela kvällen ramlar det in mejl från framför allt kvinnor som vill våga prata om det - det där de varit med om, men som de aldrig anmält. Sånt de inte ens vet om de skulle ha kunnat anmäla. Sånt de skämts för, sånt som gjort ont. Det är otroligt berörande. Hela dagen i dag har det fortsatt strömma in mejl, jag har knappt hunnit läsa. Tidigare under dagen skapades också en hashtagg på twitter: #prataomdet och hundratals börjar prata om det, de berättar vad de varit med om. Inte bara kvinnor, män också. Det hela blir en flod. Hundratals vittnesmål som stödjer min tes som jag alltid har trott på - det är få kvinnor som aldrig har blivit utsatta! Myten att det bara är vissa idioter till killar som begår övergrepp, som träder över gränsen, som tar vad de vill ha - krossas.

Jag har själv varit med när snälla killar passerat det som är okej. Jag har suttit och tröstat dem dagen efter för att DE är så ledsna för vad DE har utsatt mig för... Och jag är inte ensam.

Det har nu startat en blogg där inläggen samlas. I nästa vecka kommer en rad olika tidningar att publicera texter på det här ämnet. Kanske, kanske kan en del av skammen försvinna. Kanske, kanske kan vi vidga synen på vad som är sexuella övergrepp. Kanske, kanske kan myterna om En riktigt våldtäktsman försvinna...

Jag är så glad att vi har börjat prata om det.

Sluta sparka på kärnfamiljen?

Jag har inte slutat blogga. Jag tog en paus för att allt skulle lugna ner sig och det går rätt snabbt att koppla bort. Jag har haft fullt upp med annat, mitt heltidsjobb, mina tre barn och så vidare.

Men så senaste veckan har det dykt upp en hel del i tidningarna som jag har hajat till över, sånt som fått det att spritta i bloggtarmen. Den första artikeln som fick mig att reagera var Lena Anderssons träffsäkra text i DN kultur.

Jag är helt med henne. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att de som förordar stjärnfamiljer - att familjer ska kunna se ut på olika sätt, och som vill ifrågasätta normen av kärnfamiljen – är emot densamma!

Lena Andersson skriver bland annat:

En annan rubrik löd: ”Sluta sparka på kärnfamiljen!” Bilagan kom från den kristna organisationen Levande Familjer. Dess grundare yttrade sig: ”Det är först och främst i familjen, som barn och ungdomar får lära sig respekt, ärlighet och samspel med andra människor. I familjen är dessa saker inte bara ord och fina fraser, utan det är också där vi får möjligheten att i praktiken träna på allt viktigt vi lärt oss!”


Det är lätt att skratta åt kommentarer om att kärnfamiljen är under attack, eller att feminister hatar kärnfamiljen - för det är löjeväckande. Men det finns faktiskt folk som på fullt allvar tror att kärnfamiljen ÄR hotad. Och att feminister hatar kärnfamiljen!

Jag tror inte att det finns någon feminist som hatar kärnfamiljen. Däremot vet jag många feminister som hatar att normen kring kärnfamiljen är så stark. Och att den normen styr och förstör så mycket, för alla - både för de familjer som inte rent definitionsmässigt lever upp till normen och för de kärnfamiljer som inte lever upp till bilden av hur en kärnfamilj borde se ut. Att ha en stark norm, ett starkt ideal - som hela tiden hyllas och idealiseras (allra värst med argument som att det är det bästa för barnen) gör ju stigmatiseringen så mycket värre för alla andra.

Det starka normen gör också att få ifrågasätter en kärnfamilj. Allt måste ju vara bra - de lever ju mamma-pappa-barn-liv... Jag tror att isoleringen är ett av de största problemen för kärnfamiljen som form. Få vågar ifrågasätta. Få vågar granska. Få vågar uppmärksamma tecken på att något kanske inte är som det borde. Jag tror att de flesta granskar andra familjer betydligt närgångnare.

Lena skriver vidare:

Har de sett en Lars Norén-pjäs? Reflekterat över allt psykiskt och fysiskt våld mot barn i familjens hägn, de sexuella övergreppen, instängdheten, de undertryckta begären? ”Enheten mamma, pappa och barn är grunden för ett gott samhälle”, stod det vidare. De flesta söker sig ju till denna idealenhet, så hur kommer det sig att den ständigt känner sig hotad fast den är hegemonisk?

Kärnfamiljen behöver inte se ut som en Norénpjäs. Den kan fungera alldeles utmärkt. Men den passar inte för alla - den fungerar inte för alla. Varför tvinga på en familjeform på andra med risken att det blir Norén i stället för idyll?

Jag kan inte förstå det.

Vad som händer när man tvingar på kärnfamiljen som familjeform är kungens skandaler ett exempel på. Lena skriver så bra:

Sveriges främsta symbol för kärnfamiljen är monarkin. Liksom organisationen Levande Familjer lär den oss att man och kvinna är väsentligen olika och att familjen är den eftersträvansvärda livsformen. På sistone har monarkin också visat vad som kan hända när man kedjar fast sig vid varandra in i döden oavsett hur man trivs ihop. Och vad som sker när en konstitution fjättrar en ätt vid ett ämbete.

Förutom att institutionalisera klassamhället normerar monarkin oss in i konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande. Monarkin är som en daglig reklambilaga från Levande Familjer. Häri ligger dess största skadeverkningar. Under minst ett halvår alldeles nyligen tvångsmatades nationen med extraförstärkta familjeideal när alla låg på knä inför kungens dotter som skulle vigas vid sin make för att få börja producera tronföljare åt landet.

Kungens utsvävande sexualliv och brutna trohetslöften såsom de beskrivs i boken ”Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co) bör betraktas i ljuset av familjevärdena som monarkin pressar över undersåtarna. Om en privatperson vid namn Carl Gustaf B umgås i kretsar där kvinnor är en leksak att ta fram vid efterrätten är det beklämmande, patetiskt och gravt dekadent. När Sveriges kung gör det är det oacceptabelt.

Samtidigt kan man konstatera att kärnfamiljen verkligen inte är på randen till utrotningshotning...
72 procent av alla barn under 18 år lever med båda sina biologiska föräldrar. Kärnfamiljen är långt ifrån död. Låt toleransen för andra familjeformer leva lika gott också.

Mitt svar

Jag har aldrig velat kartlägga någon Sverigedemokrat. Och det var aldrig frågan om något samarbete med AFA. Jag gjorde en journalistvän en tjänst. Hon har skrivit för att förklara vad det är hon håller på med, och varför hon bad mig. Jag klistrar in hennes mejl här:


"Jag är journalisten som bad Rebecka om hjälp med en kontakt. Efter det har jag med fasa sett hur det hela har utvecklats till en mobb från människor som inte verkar vilja förstå vad journalistik handlar om.

Jag jobbar med nyheter och i mitt jobb ingår att granska de lokala politikerna, oavsett partifärg. Den här gången gällde det att få fram uppgifter om en folkvald sverigedemokrat, som jag kartlägger. För denna kartläggning använder jag mig av alla möjliga källor, såväl offentliga handlingar som informella kontakter. Och eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom. Av den anledningen ville jag komma i kontakt med någon som kunde ge ytterligare information att jobba vidare med. Det handlade alltså inte om att lägga ut ett kartläggningsuppdrag på någon inom AFA, utan om att få en källa som eventuellt hade information om det jag sökte. Jag skulle självklart förhålla mig lika kritisk till den källan som jag förhåller mig till andra källor när jag arbetar. För just detta uppdrag har jag källor även inom sverigedemokraterna.
Jag bad inte endast Rebecka om hjälp, utan la ut trådar bland flera vänner och bekanta. Hon har ingenting med den här granskningen att göra, utan gjorde bara mig en tjänst.

Rebecka tänker som en jag, som en journalist, och ville hjälpa till. Hon har inte förtjänat detta massiva hat som en enkel förfrågan om hjälp med en källa har orsakat."

Det var dumt att jag la ut efterlysning på det sätt jag gjorde. Och jag kan förstå att det missuppfattades. Jag har tidigare fått väldigt snabb hjälp på twitter och det var därför jag la ut även detta. Jag satt på mitt eget jobb (där vi sysslar med helt andra saker än att kartlägga politiker...), när min vän ringde, och var stressad och tänkte inte igenom hur det kunde uppfattas. Om jag har kränkt någon ber jag om ursäkt. Förlåt!

Jag kommer inte att kommentera något mer än det här. Detta blir mitt sista inlägg i den här frågan. Ni som vill hänga kvar och berätta för mig hur idiotisk och korkad jag är får väl göra det. Ni andra kan gå hem och ta helg och njuta av att ni är så mycket smartare än vad jag är.

Jag vet att det även finns många seriösa debattörer här och jag önskar verkligen att jag kunde bemöta er och diskutera med er. Men eftersom mobben är så stor så kan jag inte börja svara. Då göder jag även den anonyma mobben. Det är ju inte bara här på bloggen jag får kommentarer. I natt fick jag några samtal där personen la på - vet ju inte om det har med det här att göra, men jag brukar inte få samtal runt tre på natten. Jag har dessutom fått hur många meddelanden som helst till min FB, massor på twitter, och många mejl. Även min chef har fått flera mejl. I början svarade jag. Men jag insåg att det var lönlöst. Beklagar verkligen! Trycket är helt enkelt för stort. Jag hoppas att ni kan respektera det.

Vill också tacka de tappra själar som har försökt att försvara mig. Jag uppskattar det. Tack!

Ha en trevlig helg alla!

Anonymt näthat

I dag ringde en journalistvän till mig. Hon jobbar på en dagstidning, men inte i Stockholm. Hon bad mig om hjälp. För en artikel hon skulle skriva behövde hon komma i kontakt med AFA, hon skriver om en lokal sd-politiker och behövde information. Jag sa att jag skulle fråga på twitter, då allt och alla ju finns där. Jag var väl naiv, men frågade i alla fall för att hjälpa henne.

Sedan dess har jag blivit kontaktad av en massa människor - anonymt. De frågar inte varför, eller vill diskutera det jag frågade om på twitter, de öser bara ur sig en massa hat och fula ord. Flera har kontaktat mig på Facebook och flera på twitter. Och så här på bloggen (som ni kan se). En mejlade mig på jobbet och cc:ade min chef. Jag svarade direkt.

Som journalist efterlyser man ofta människor från alla möjliga läger, det betyder inte att man sympatiserar med dem. Till exempel har många tidningar och till exempel SVT följt SD i samband med valet. De journalister som gjorde de reportaget sympatiserar med största sannolikhet inte med partiet. Det ingår i journalistyrket att prata med alla sorters människor. Journalister granskar moderater, socialdemokrater, sverigedemokrater. Det är det som är journalistik. Det är det som är demokrati. Journalister pratar även med sådana som begår brott, och med dem som inte följer lagen. Det finns massor av intervjuer gjorda med dömda kriminella, med terroristorganisationer, aktivistorganisationer, militanta veganer och så vidare. Det betyder inte att journalisten sympatiserar med åsikterna.

Vad som är tydligt är att jag har väckt en grupp människor som absolut inte håller med mig. Som tycker att det är fel att granska sd-politiker. Som är oerhört hatiska och som förstås, förstås! är anonyma! Jag har alltid skrivet under mitt eget namn. Jag står för det jag skriver. Jag skriver inte elaka saker till folk, jag trakasserar inte, jag stalkar inte folk med en massa vidriga meddelande på deras facebook-sidor. Men det är sådana fega människor som nu har krupit fram under någon sten (från en sajt som tydligen heter politiskt inkorrekt). Skriv under med namn så kan vi sedan debattera. Om ni törs.

Män, upp till kamp!

Bloggen Enligt O skriver en bok som jag inte har läst, men som jag länge velat läsa: På y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. Efter att ha läst Lindas inlägg blir jag ännu mer sugen.

Det som fastnade var bland annat detta:
"Enkelt uttryck är Erikssons budskap till svenska män detta: Sluta gnäll, ta ansvar och om det är någon du ska protestera mot är det de män som ställer till det i samhället, inte de kvinnor som påpekar det."

Det är något jag skulle vilja förmedla till alla anonyma antifeminister på nätet som hatar alla feminister.

Linda skriver klokt:

"Ärligt talat har jag väldigt svårt att förstå hur någon, man eller kvinna, kan tycka att det är okej att en snäv könsroll ska bestämma hur vi ska vara och vad vi får göra."


Hon fortsätter:

"Samtidigt vill Eriksson tro att det finns hopp för den svenska mannen och han tar upp många exempel på män som faktiskt vågar bryta normen. Som går i terapi med sin fru istället för att riskera att bli ensam efter en skilsmässa, som aldrig skulle drömma om att använda våld mot någon inte ens mot homosexuella och definitivt inte mot sin fru, som inte vill tillbringa tid på jobbet och missa sina barns barndom och som faktiskt inser att få kvinnor tycker att det är skitkul att ansvara för allt hemarbete. Jag har en sådan man och jag skulle aldrig i livet ha kunnat leva med en man som inte tog ett lika stort ansvar för vårt liv, vårt hem och våra barn. Den där städgenen saknar vi visserligen båda två, men jag har svårt att tro att någonting av detta har med gener och biologi att göra."

Och det här är så bra:

"Jag håller dock med honom i sin huvudtes, det är männen som måste gå i bräschen för en jämlikhetsrevolution. Så grabbar, ni måste höja era röster. Nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där män som grupp skuldbeläggs för allt möjligt och omöjligt. Jag vill inte att mina söner ska begränsas av ett mansideal som på många sätt stinker. När fick män som grupp positiv uppmärksamhet senast? Är det inte på tiden? Man eller mus? Upp till bevis!"

Det är jag som har fetat stycket ovan. Jag lever med en underbar man och jag har en underbar son. För deras skull hoppas jag verkligen att mansrollen fortsätter att vidgas.

Och jag tror att det finns hopp. I dag blev jag intervjuad av två killar från Uppsala universitet. De skrev en uppsats i etnologi om synen på "dagis" och "kvällis" och "nattis". Jag har ju skrivit en del om synen på förskolan (bland annat här) och hur den har förändrats till något nödvändigt ont (särskilt efter klockan 16–17 på kvällarna, innan dess verkar förskolepersonalen och verksamheten vara synnerligen bra och föräldrarna är mycket nöjda, men efter 16–17 verkar det som att verksamheten är direkt skadlig...).

Det blev ett riktigt uppfriskande samtal med två enormt intresserade och medvetna 80-talistkillar (inte för att det spelar någon roll att de är födda på 80-talet, men vi hade en intressant diskussion om skillnaden mellan 70- och 80-talister).

Ska bli jätteintressant att läsa vad de kommer fram till. Tack för trevlig lunch!

Det handlar alltid om kvinnorna!

Det är intressant. När jag skriver ett inlägg om att diskussionen alltid tycks glida över till kvinnorna så glider kommentarerna över till just kvinnorna... (här nedan bland annat om Silvias dåliga manssyn).

Män gör något. Köper sex, ordnar fester med kaffeflickor, är otrogna mot sina fruar, uttalar sig sexistiskt om kvinnor. Det går inte att prata om det - någon börjar alltid prata om kvinnorna. Är de offer? Var de inte där frivilligt? Ville de inte sälja sex (jag pratar inte om just kungen nu, utan i allmänhet)? Och männen blir osynliga igen. Förövaren blir osynlig. Kolla bara i kommentarerna till mitt förra inlägg - i stort sett alla börjar prata om kvinnorna i stället. Varför kan vi inte diskutera männen? Och deras människosyn?

Jag skulle vilja påstå att hela grejen med kaffeflickor, liksom handlingen att köpa någon annans kropp (prostitution) är ett utslag av dålig kvinnosyn. Man tycker att man har rätt att köpa en annan människa. Som männen som åker till Thailand och skaffar sig thailändska flickvänner för några veckor (och betalar för allt). Läs Hanne Kjöllers artikel i DN om dem. Gillar den texten fram till stycket där hon hoppar på de svenska feministerna. Varför tycker man alltid att feminister jobbar med fel saker. "Varför kämpar ni inte mot det här i stället?" Min fråga: Varför gör du det inte själv! Tänk om man skulle hoppa på forskare så: "Varför forskar du på botemedel mot HIV, tycker du inte att det är lika synd om de som dör i Malaria?"



Men tillbaka till diskussionen om männens dåliga kvinnosyn. Det spelar ingen roll av vilken anledning kvinnorna säljer sig. Det är ändå dålig kvinnosyn!

Och ja - jag håller med - det finns en enormt dålig manssyn i dag i samhället också! Hela grejen att mannen ska betala. Att det är han som är försörjaren. Att det är hans arbete och status kvinnan får sin status och ställning ifrån (som i Silvias fall). Jag håller med! Men vem är det som jobbar mot det? Inte är det antifeminister som vill förändra könsrollerna. Det är feministerna! Antifeministerna vill ju behålla ordningen! Samtidigt som de klagar på dålig manssyn. Här är ett extremfall av en antifeminists dåliga kvinnosyn och skeva argumentering, läs bara här! Vill man förändra ordningen där kvinnor lever på män så måste man arbeta för ett jämställt samhälle, en jämställd och rättvis arbetsmarknad, där både män och kvinnor får tjäna sina egna pengar, och där båda tar ansvar för hem och barn. Och där det går att förena arbete och familjeliv.

En annan intressant iakttagelse är att när man läser artiklar som den där Camilla Henemark berättar om sitt förhållande för kungen så kommer kommentarerna som ett brev på posten: "Men henne kan man ju inte lita på." "Hon är ju galen!" "Hon knarkar, är psykiskt sjuk, är hemlös..." Jag har hört det så många gånger förr. Minns da Costa-fallet där man inte lyssnade på de prostituerade. Minns Geijeraffären där kvinnorna inte heller ansågs trovärdiga.

Malin Ullgren skrev så bra:

"Är det ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet (7/11), att invända mot dagens hovkultur? Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar.

Chrispinsson antyder att biografikällornas vandel är tunga argument mot deras trovärdighet: ”Här finns ett okänt antal kvinnor i fyrtio–femtioårsåldern, bland dem en före detta modell som själv beskrivit sig som hemlös efter sina drogproblem. Deras uppgifter måste naturligtvis få bli offentliga, sedan får varje människa själv göra sin bedömning av trovärdigheten i upphovsmakare och källor.”

Vad betyder den här meningen? Den insinuerar att en före detta fotomodell som haft ett jobbigt liv inte kan vittna tillförlitligt om sina sexuella erfarenheter. Ett klassisk avfärdande, rent av äktviktorianskt.

Snarare ska ”kaffeflickornas” brist på etablering i samhället ses som en viktig ingrediens i deras attraktionskraft på kungagänget. Lättare att skrämma till tystnad, lättare att ”jobba” med över huvud taget. Och som gjorda för att avfärdas som vittnen av en opinion som på något primitivt känslomässigt plan faktiskt inte vill putta pappa från piedestalen."

Men jag tror ändå att något har hänt. Kungen förnekade inte, han förstod att det inte skulle funka. Längre. Och jag tror inte att många verkligen tror på att Camilla Henemark ljuger. Något har hänt. Erik Eriksson skriver bra om detta i DN i dag:

"Något viktigt har ändå hänt sedan 1970-talet. Herrarna är fortfarande av samma sort, men debatten är i gång. De tysta har fått röst."

Det om något vore ett framsteg. Om kvinnornas röster räknades som lika trovärdiga som männens.

Kungen en kvinnotjusare?

Läser Metro på tunnelbanan i dag och en insändare menar att det bara är kackel i hönsgården kring kungaboken. Kungen följer ju bara en lång tradition som kvinnoglad kunglig kvinnotjusare...

Som om lyckas få kaffeflickor till kalasen är samma sak som att vara en kvinnotjusare? Är det inte precis tvärtom? Att en som inte är kvinnotjusare får köpa sig en kaffeflicka? Nja, kanske inte. Men däremot är det inte ett utslag av någon vidare trevlig kvinnosyn. Malin Ullgren skriver fantastiskt i DN om detta.

"Nej. För vad biografin faktiskt visar är att det inte handlar om en kung med ”hälsosam aptit på livet”, eller vilka fryntliga omskrivningar vi nu föredrar. Det handlar om en grupp män med en extrem social och ekonomisk samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem."

Missa inte Malins utmärkta artikel!

Sanna Lundell skriver om möjligt ännu tydligare vad det här egentligen handlar om:

"Det är tidigt 90-tal. Silvia, allas vår så ståndaktiga drottning Silvia, har tre skolbarn med kungen.

Plikten som mor är naturligtvis givande men samtidigt dränerande. Detsamma gäller plikten som drottning. Båda uppdragen är av dygnetruntkaraktär och Silvia är skittrött på att agera perfekt mamma och perfekt hustru.

Därför bara måste drottningen få slappna av ibland.

Det ordnar Silvias lojala tjejgäng: Kärringtolvan! De drygt 40-åriga småbarnsmammorna är vana partyprissar och vet vart de ska vända sig för att fixa schysta fester. De ringer upp den kriminelle jugoslaviske exboxaren Mille Markovics, jackpot! Kärringtolvan hyr helt sonika Milles svartklubb varje måndag. De ­beställer mat från en bra restaurang, dricker fin whisky, frossar i champagne och tokar loss i varandras trofasta sällskap. Här får drottningen vara privat, här kan hon släppa garden och sitt kristliga uppdrag som drottning, fru och mor.

Lagom till kaffet vill Silvia ha in ett gäng snygga förortskillar. Hon orkar inte snacka sig igenom en middag med grabbarna, det blir på tok för tradigt, men till kaffet får de gärna dyka upp och förgylla partyt med sina läckra, ­virila kroppshyddor.

Silvia nöjer sig inte med vad som helst inte, det ska vara nytt, det ska vara ungt, det ska vara fräscht. Det rings således in nya förmågor av Silvias vänner från den Svarta boken. Varje måndag vill Silvia ha det så här. Tjejkväll med dopp i grytan, så att säga."

Läs hela Sannas krönika här!

Kåt, glad och tacksam

Sista dagen på höstlovet. Mina stackars barn fick en dag ledigt med mig... En dag var de två stora utlånade till kompisar med föräldrar som hade fler semesterdagar kvar än vi - då fritids var stängt i två dagar. Resten av veckan har de varit på förskolan och fritids. Kan inte annat än att le igenkännande åt Karin Magnussons krönika om alla dessa lov i Aftonbladet. Läs här om ni missade! (Malin Wollin skrev också om höstlovet, läs här!)

I går kväll vaknade jag till i soffan och råkade zappa in i filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Kunde förstås inte missa scenen där Peter Dalle föreslår för Lena Endre att hon borde prova att vara lite kåt, glad och tacksam för en gångs skull... Det där har ju blivit en klassiker. Vår bok och den här bloggen har till och med underrubriken Kåt, glad och jämställd. Jag har inget emot att vara tacksam. Jag är tacksam över mycket. Men tacksamheten kan också stå i vägen för de krav man har rätt att ställa. Man ska INTE acceptera orättvisor, ojämställdhet. Oavsett hur mycket i livet man har att vara tacksam för. Om detta skriver vi mycket om i boken - ett helt kapitel heter Kåt, glad och jämställd.

Jag har ju tidigare skrivit om vad jag tycker om den positiva psykologin och attraktionslagen i den här bloggen - jag är ju djupt skeptisk. Inte för att jag inte tror på att tänka positivt och se det man har, men för att det finns en risk att man förlamar kritiken och lägger över ansvaret på individen. Ofta kvinnorna - som är de som oftast jobbar med att försöka vara tacksamma...

Läs gärna vad jag har skrivit tidigare om detta! Här! Och här! Och förstås - läs Barbara Erenreichs bok Gilla läget - om hur allt gick åt helvete med positivt tänkande!

Jenny Sonesson skriver en intressant debattartikel i Aftonbladet om att tacksamma kvinnor inte kommer långt. Jag håller med. Jag har i och för sig varken sett filmen eller läst boken - de är säkert bra båda två på sina sätt. Men jag är trött på det inåtvända, på det egocentriska inåtblickande och på det politiskt passiva, på individualismen och tron att man bara kan förändra sig själv. Historien visar oss att så inte är fallet! Jag längtar efter kollektivism, mer politik, mer strukturella förklaring och mer aktivism. Kanske är det därför jag har kommit att älska twitter - för där ser jag faktiskt en hel del av detta. Mycket politik, ett djup (kan tyckas som en paradox men där finns verkligen ett djup - varje händelse belyses ur så många fler vinklar än i vanliga medier), mycket tyckande och en naturlig och sund skepticism mot allmänna sanniningar, nyandlighet och positivt tänkande som bot mot allt möjligt icke önskvärt. Nu låter jag helt okritisk själv ;-) Det finns säkert en massa baksidor med twitter. Men det finns ingen annan plats där jag får höra åsikter från så många olika håll. Där är verkligen folk inte ja-sägare, där stryker folk inte medhårs och man läser och debatterar gärna med/mot de som tycker totalt tvärtemot.

Men, det var en liten utvikning. Jag ville berätta om den här debattartikeln i Aftonbladet. Tycker att den var väldigt tänkvärd och att den kommer i rätt tid. För jag tror att vi befinner oss mitt i ett skifte. 00-talet var enormt ytligt, individualistiskt, egocentriskt, konservativt. Men vi går mot helt andra tider, det är vad jag tror och hoppas på!

Jenny Sonesson skriver bland annat så här:

"Revolutionärer som Mary Wollstonecraft, Martin Luther King och Lech Walesa var inte tacksamma. Demokratikämpar som jag mött på Kuba, i Vitryssland och i Somalia är inte heller tacksamma. Och det ska vi vara glada över. Forskningsprojektet World Values Survey tyder nämligen på att de viktigaste faktorerna bakom ökad lycka är demokratisering, tolerans, frihet och global ekonomisk tillväxt. Det kan vi inte åstadkomma enbart genom att sitta bakom ett ashrams murar och meditera.

Den optimistiska filosofin har särskilt vunnit anhängare bland kvinnor och det är en feministisk utmaning att bemöta den.

Vi som uppskattar kvinnlig rösträtt är tacksamma över att suffragetterna skrev glödande pamfletter i stället för tacksamhetsdagböcker. Många av feminismens segrar ligger fortfarande framför oss. I Elizabeth Gilberts gurus Indien aborteras till exempel miljontals flickfoster på grund av systemet med hemgift och en skrämmande fjärdedel av världens totala mödradödlighet sker på indisk jord. Helig vrede är en drivkraft som kan ta lyckan i världen framåt snarare än tacksamhet."

Vill tillägga att jag faktiskt är kåt, glad och tacksam - men av en enda anledning kan jag vara det fullt ut: För att vi delar bördor och glädjeämnen, jag och min man. Så visst, kåt, glad och tacksam. Men först kåt, glad och jämställd!

Elin Grelsson är som vanligt briljant. Hon har också skrivit om självhjälpskulturen, om hur vi lägger över ansvaret på oss själva, hur feminismen på många sätt blivit en individualistisk kamp som mer handlar om att vägra vara eller se sig som ett offer (och tävla om vem som är den bästa feministen) än att se strukturer och förtryck och gemensamt jobba mot dem. Läs bara här:

"När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra."

Och:

"Riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer."

Läs hela hennes inlägg här!

Vad säger ni? Är det inte dags för lite kollektivism, aktivism och strukturanalys igen? Och - är ni kåta, glada och tacksamma ;-)?

Ps. Den berömda repliken kan du höra 4.38 in i klippet ovan. Ds.

Vem sköter logistiken?

Har varit en usel bloggare. Jag är inte värd alla er bloggläsare som så troget tittar in här och möts av... tystnad! Ska bättra mig!

I går var jag på barnkalas och då kom vi in på en diskussion om logistiken i familjen. Hur man får ihop allt? Vem sköter planeringen? Min mamma har i alla år haft en stor tjock kalender där hon för in alla sina aktiviteter och min pappas aktiviteter. Hon har också koll på en del av våra (barnens) aktiviteter - om vi ska resa bort, om vi ska ha fest eller fyller år eller har namnsdag och så vidare. Min pappa har också en kalender, men han skriver bara upp sina aktiviteter. Han har ingen aning om vad min mamma håller på med. Eller om jag ska resa bort med min familj till exempel. Rätt typiskt.

Hör många familjer där det är mammorna som sköter logistiken. Det är hon som är projektledare. Till viss del är jag det också. Det är ofta jag som löser olika logistiska problem när någon ska hämta och det krockar och man får be någon kompis förälder hjälpa till och skjutsa det andra barnet. Och det är oftast jag som löser de lediga dagarna på skola och förskola. Min man hade till exempel inte en tanke på att det var höstlov nu och att fritids var stängt två dagar.

Men om man bortser från det så tycker jag ändå att utvecklingen för oss har gått rejält framåt. Vi är nästan, nästan jämställda när det gäller logistiken och det tack vare våra Iphones och våra kalendrar i datorn. Vi bjuder in varandra till varandras aktiviteter, så han vet alltid vad jag gör (alltså utanför arbetstid) och jag vet vad han gör. Det betyder att vi väldigt sällan råkar ut för krockar där vi båda lovat bort oss. På samma sätt läser vi båda veckobreven, ungefär varannan gång. Om han dyker på något viktigt datum skriver han in det direkt i sin kalender och bjuder in mig (för er som inte vet, det heter så, att man bjuder in den andre till sin aktivitet och så får man acceptera eller avböja).

I våra kalendrar står förstås alla gympapåsar, skogsdagar, utflykter på dagis, föräldramöten, fotboll, handboll, ridning och alla barnens aktiviteter (med påminnelser på morgonen). Också påminnelser om att köpa present till barnkalaset dagen efter. Ingen kan komma undan med att den inte visste att sonen skulle ha med sig matsäck eller att fritids stänger klockan 16.

Jag är verkligen glad över denna utveckling och tackar tekniken! För jag tror att just projektlederiet och logistiken är en av de punkter där många faller i könsrollsfällan. I alla fall hemma hos oss. Och nu är det till stor del löst. Vi har båda koll, vi tar båda ansvar - vi delar på ansvaret.

En annan positiv effekt av vårt system är att jag bokar in mer egna aktiviteter. Jag, liksom många småbarnsmammor, har varit rätt dålig på att boka in saker för mig själv tidigare. Förr pratade jag med någon kompis, vi halvbokade något vi skulle göra och så skulle vi gå hem och stämma av med våra respektive och så skulle vi bestämma på "riktigt" sen... Men det där sen tenderade att rinna ut i sanden. I dag skriver jag in direkt i Iphonen - jag ser ju på en gång om det krockar med något annat - och skickar till min man. Och då är den tiden tagen.

Vad säger ni? Känner ni igen er? Vem sköter logistiken och planeringen hemma hos er?