Fri lek?

I dag vill jag tipsa om min författarkollega Tinni Ernsjöö Rappes tänkvärda artikel på SvD:s Idag-sida om den fria leken. Hur fri är den egentligen?

Ett utdrag:


"Ingemar Gens, samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert på länsstyrelsen i Gävleborg, är mycket skeptisk till den fria leken som pedagogiskt verktyg i förskolan.

– Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras. I den finns också rangordning, uteslutning och fröet till mobbning, säger han.

Enligt honom är den fria leken långt ifrån fri.

– Den begränsas av tusen olika saker, av traditioner och tysta regler som finns i samhället. Den fria leken är nästan fånigt hyllad. Det sägs att den är konstnärlig, dynamisk, kreativ och att den ger tillgång till en människas inre. Visst, ibland kanske. Men det är få gånger allt det där infrias.

– Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens."


Här är hela artikeln.

Ja, vad säger ni? Jag är själv en ganska lat mamma som låter mina barn leka rätt fritt. Och jag känner igen det Ingemar säger i artikeln. Ofta är det min äldsta (som är en pojke) som styr och ställer. Vet inte om det beror på att han är kille eller om det beror på att han är äldst. Gissar att det mer beror på det senare. Det blir ofta krig, jaga och sådana lekar. De yngre systrarna hänger på, glada och tacksamma över att få vara med (jag överdriver något).

Ibland räcker det med att sätta igång barnen i en lek så kan det bli jättebra. Som när jag föreslår kojbygge i vardagsrummet, eller picknick uppe på berget i trädgården, eller baka en kaka (riktig kaka - alla tre barnen bakar gärna, och betydligt oftare än jag). Eller lego. När jag initierar leken blir den oftare mindre könsstereotyp och mer demokratisk.

Viktig och tänkvärd text, även om jag är förtjust i den fria leken - värt att fundera över hur fri den egentligen är.

Vad säger ni? Vad har ni för erfarenhet?

Ps. Och så vill jag tipsa om Lisa Magnussons artikel om hur man i Frankrike buntar ihop våldtäkt med otrohet/sexmissbruk när det kommer till "stora" kända män. Hellre konspirationsteorier om honungsfällor än att tro att sådana här hjälpemän kan våldta. Läs här!

Eget företagande en kvinnofälla?

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."


Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."


Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:


"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."


Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

Fler är pappalediga

Liksom tidigare år släppte TCO sitt pappaindex nu i veckan. Det visar på en ökning, om än rätt svag, av andelen föräldradagar uttagna av pappor. Det är positivt. Att det går åt rätt håll, menar jag. Med den nuvarande ökningstagen kan vi ha ett jämställt uttag om 31 år. TCO:s ordförande Sture Nordh varnar dock för att ökningen kan ha demografiska förklaringar. Förra året föddes många barn, och nu har de hunnit bli drygt ett år och då tar många pappor ut sina dagar. Fortfarande är det en stor grupp pappor som inte tar ut några dagar alls.

När man läser pappaindexet är det tydligt att det är en grupp pappor som tar ut mycket dagar, och det är de som ökar på sitt antal, samtidigt som en annan grupp pappor fortsätter att ta nästan inga dagar alls. Det är alltså inte så att de flesta män tar 22 procent av föräldradagarna. Bilden ser snarare ut så här: några tar runt hälften och några tar inget alls.

Mer om hur fördelningen av pappadagar över landet läs här!

Hanne Kjöller om Assange igen

Ni missade väl inte Hanne Kjöllers utmärkta krönika i DN om männen som utan att blinka, utan att veta, utan några bevis, skyndar till Assanges försvar? De stora människorättsmännen, vänstermännen. De fina, goda männen. De är fullständigt övertygade om Assanges oskuld. Jag såg liksom Hanne dokumentären på SVT och förfärades över deras tvärsäkerhet. Deras förakt för rättssäkerheten och framför allt det svenska rättssystemet. Jag förfasade mig också över en och annan riktigt unken syn på vad en våldtäkt är.

Människorättsaktivisten (mansrättsaktivisten?) Tariq Ali till exempel som tycker att kvinnor visst ska ha rätt att säga nej. Men då måste man göra det innan hon går hem med mannen: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.” Har man sagt ja till ett samlag så har man en skyldighet att ställa upp på så många som mannen önskar under natten det gäller, och på vilket sätt mannen än önskar (med kondom, eller utan till exempel).

Hanne kommenterar så här:

"Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.

Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv."

Jag instämmer till fullo med Hannes slutsats. Om det ska bli som dessa män vill så får kvinnorna bli mer restriktiva. Ska vi ha tillbaka 50-talets lagstiftning så får vi ta tillbaka 50-talets sexualmoral där kvinnor helst ska säga nej.

"Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”

Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja."

Vi kvinnor som inte vill tillbaka till tiden före den sexuella revolutionen (tror de flesta) får hoppas att dessa mäns önskan inte blir verklighet.

Läs hela Hanne Kjöllers krönika här!

"Kvinnor och barn"

Jag förstår verkligen de som inte gillar termen "kvinnor och barn". Självklart är det lika hemskt om en man dör, som om en kvinna dör. Det är alltid särskilt fruktansvärt när civila, alldeles oskyldiga, dör. Även om det är en definitionsfråga om soldater är oskyldiga eller inte... De vet vad de ger sig in på i alla fall. Hur som helst. Förstår verkligen att man reagerar på begrepp som "kvinnor och barn" och man bör vara försiktig med hur man svänger sig med den termen.

Men i vissa fall är det verkligen befogat. Som när det gäller den reproduktiva hälsan. Mödradödlighet och barnadödlighet hänger till exempel ihop. Förbud mot abort är också ett stort hot mot både kvinnors och barns hälsa. De flesta som gör abort har redan barn. Då det fortfarande ser ut som så att det är mammorna som tar hand om de små barnen, är mödradödligheten ett direkt hot mot barnen. Dålig mödravård under graviditeten, vid förlossningen och efter när barnet har kommit spelar förstås en stor roll för hur barnet mår - om det överlever. Antal barn som föds döda beräknas vara 2,6 miljoner årligen.

– Det handlar om fattiga kvinnor och deras barn. De är inte en högstatusgrupp i världen, vilket nog är dagens understatement, säger Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare, till DN.se i dag.

Många av orsakerna till dödfödseln är desamma som orsakar mödradödlighet, enligt Åsa Regnér som i artikeln säger att det krävs flera åtgärder för att lösa problemen. Det måste utbildas barnmorskor, bli bättre läkartäthet och klinikerna måste bli bättre.

Vill vi rädda de små barnen, födda eller ofödda, så måste vi rädda mammorna. Och vice versa. Det är jättebra att det sätts fokus på barnadödligheten nu. Och i just det här fallet måste man nog fortsätta prata om kvinnor och barn.

Pappor på förlossningen

Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.

Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.

Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.

Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.

Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

skidsemester och könsroller

Förra helgen var vi uppe och åkte skidor i Kungsberget. Det blev ingen fjällvecka för oss, vi har ju varit borta mycket nog från jobbet. Men en liten skidhelg blev det i alla fall, även om det spöregnade i backen på söndagen och det då bara blev två åk...

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med skidsemestrar (okej, nu varnar jag för ett oerhört medelklassigt inlägg). Jag var på ett barnkalas för ett tag sedan och eftersom det var ett väldigt litet barn som fyllde år var många mammor (och några pappor) med på kalaset. Mammorna kom in på ämnet skidsemester, då det här var strax innan sportlovet. Ingen av dem VILLE åka till fjällen. En mamma sa till och med att hon hoppades att hennes jobb skulle säga nej, så att hon slapp. De hade alla små barn, och många barn. Tre eller fler. Tätt i åldrarna. Jag satt väldigt förvånad. Jag älskar att åka skidor, både längd och slalom, och jag älskar att vara i fjällen. Frågade varför de inte ville till fjällen, och förstås varför de åkte dit om de inte gillade det.

Att välja bort fjällsemestern gick tydligen inte, även om alla mammorna längtade mer till värmen. Det var männen som verkligen ville. Och barnen tyckte att det var så kul. Alla mammorna åkte slalom och gillade det, men det visade sig att de inte fick åka så mycket. Det var de som stod i pulkabacken med de minsta, eller hängde i bebisbacken med nybörjarna. Det var de som gjorde matsäckarna och drog barnvagnen när bebisarna skulle sova. Varför delade de inte på det, undrade jag. Nej, och här svarade alla samma sak: HAN tyckte att det var roligare att åka slalom. Och HAN var bättre på slalom. Jag hävdade att det är klart att han blir bättre om han får åka mer. Men det var som att de pratade om ytterligare ett barn: "Han tycker att det är så roligt, jag låter honom få åka, jag är ändå inte lika road."

Kunde inte låta bli att känna en viss sorg efter den här diskussionen. Visst kan man tycka att det är generöst av kvinnorna att stå där och passa barnen och fixa matsäckarna och låta honom åka. Men samtidigt, till vilket pris då? Och mammorna ville inte ens vara där. Jag funderar också på vad man signalerar till barnen? Att det faktiskt för deras skull är viktigt att ta för sig. Att se till att ta vartannat pass i pulkabacken/barnbacken.

Jag har varit väldigt noga med det själv. Det var ju ändå en del tid som gick bort från skidåkningen, då jag var höggravid eller nyförlöst. Så fort det har varit möjligt att dela har jag gjort det. För mig har det varit viktigt att vi alla har haft kul när vi har varit i fjällen. Att skidåkningen är ett gemensamt intresse i familjen.

Är det någon som känner igen sig? Och varför är det så att vi tenderar att bli ännu mer ojämställda under semestern?

Föräldrapodden om föräldraledighet

I fredags blev jag intervjuad av Minnia som gör föräldrapodden - om föräldraledighet. Lyssna här!

I en av kommentarerna hade Thomas kommenterat det jag säger om att pappan faktiskt kan ta hänsyn till mammans kunskap. Ja, jag förstår att han reagerar. Eftersom det var lite otydligt ska jag utveckla mina tankar här. Jag tror förstås inte på några medfödda "manliga" eller "kvinnliga" sysslor. Jag tror att man lär sig av erfarenhet, framför allt. Sedan finns det säkert individuella fallenheter för vissa saker också. Varför jag tog upp det här var för frågan om mamman ska låta pappan göra det på sitt sätt. Och den frågan får jag ofta. Ofta ligger en viss kritik av mammorna i den frågan, att om de bara slutade övervakade pappan och slutade lägga sig i, så skulle papporna älska att ta hand om barnet. Och jo, visst finns det mammor som säkert kväver pappornas entusiasm. Men jag tycker att det är en dålig ursäkt. Jag försöker se det från ett annat håll. Om nu mamman varit hemma ett år, då är det ju hon som har blivit experten på barnet. Då tycker jag att pappan kan lyssna på hennes expertis. Om han är hemma sedan ett år - är det hans tur att bli expert! Däckbytet som exempel drog jag för att det oftast är mannen i familjen som byter däck. Och om han brukar göra det, så skulle väl han inte bara köpa hennes sätt att göra det. Han kan ju något, och hon vet ju det. Det kanske var ett stereotypt exempel. Men världen är ju nu rätt stereotyp. Männen byter däck, kvinnorna är hemma betydligt längre med barnen. Så min poäng är att jag inte tycker att det räcker att skylla på att mamman "vill ha det på sitt sätt". Pappan får väl gå in och ta sin plats, vara där tillräckligt länge så att även han blir expert! Man kan ju inte välja bort att vara med sitt barn, bara för att mamman påpekar något.

PS. Och sedan måste jag ju bara länka till den fantastiska uträkningen som Minnia hänvisar till i inslaget. Hur mycket förlorar man på att dela föräldraledigheten? Vi hade ju några räkneexempel i boken som var hämtade från SOU:n om föräldraförsäkringen som gjorde för några år sedan. För de som inte orkar läsa boken eller SOU:n - läs här! Och glöm inte att mammor som delar föräldraledigheten har betydligt bättre löneutveckling efteråt (med 7 procent för varje månad pappan är hemma). Pappans löneutveckling påverkas inte nämnvärt, oavsett om han är föräldraledig eller inte.

Alltså, en familj tjänar på att dela föräldraledigheten lika - även om han tjänar 60 000 kronor i månaden och hon 25 000 kr. (En person som tjänar 60 000 kronor i månaden borde ha råd att vara hemma i alla fall...)

Kan vi skippa argumentet "min man tjänar för mycket" nu?

Hellre barnflicka än utbildad pedagog

Som ni säkert vet har SvD granskat nannyverksamheten ett tag nu. Enligt branschen är just hämtning på förskolan den vanligaste barnvaktstjänsten. Och jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Det visar ju väldigt tydligt vilka ideal som i dag råder. Man ska inte ha barnen kvar sent på förskolan (och att inte lyckas leva upp till det ger en ökad stress bland de föräldrar som inte kan leva upp till normen och hämta tidigt, som Kommunals rapport visade för några veckor sedan).

Det handlar inte bara om att man vill vara med sina barn mer - för många anlitar i stället en barnflicka som hämtar barnen. Man väljer alltså hellre en outbildad yngre person att ta hand om sina barn, än utbildade pedagoger på förskolan. Och ja, jag kan förstå argumentet att man vill ge barnen en chans att varva ner. Men samtidigt är det ett privilegium för de som har råd. Man subventionerar de som redan har, i stället för att bygga ut och satsa på den allmänna barnomsorgen - som alla har tillgång till. Samtidigt ökar man kraven på föräldrar, genom att spä på normen att hämta tidigt. Och det blir ännu jobbigare för de som inte har råd. Varken att gå ner i tid, eller har råd med en barnflicka. Jag kan inte annat än att tycka att utvecklingen inte är helt lyckad.

Så här säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i SvD i dag:

"Rut-avdraget är ett svar på de välsituerade kvinnornas rop på hjälp. Det infördes i stället för att lägga de resurserna på en bra bemannad förskola, så att man lyfter bort skammen från kvinnornas axlar – för det är där den vilar."

Ja, man accepterar det omöjliga pussel och de ouppnåeliga krav vi har ställt på oss själva i dag. I stället för att ifrågasätta dem. Och så hjälper vi de som har råd att köpa sig ifrån skuldkänslorna. Vi glömmer totalt klassperspektivet och lämnar som så ofta männen utanför. (För det handlar framför allt om mammornas skuldkänslor.)
Lär gärna vad jag tidigare har skrivit om klassperspektivet i den här frågan. Här och här och här och här!

Nalin Pekgul skrev i en debattartikel efter min debattartikel i Aftonbladet förra året så här:

"Alltså: Sopa undan alla spår av 70-talets optimism och de vuxnas stolthet över daghemmen. In med det dåliga samvetet över att barn ska behöva vara kvar på förskolan för att deras mammor behöver arbeta. Det är nödvändigt för balansen i familjen. Medelklassen sätter normerna som präglar samhällsutvecklingen."

Det här är i allra högsta grad en klassfråga. Och vi löser inte livspusslet eller jämställdheten genom att subventionera medelklassen! Måste citera Nalin Pekgul igen:

"Hämta tidigt-stressen ger kommuner en möjlighet att hålla nere kostnaderna för barnomsorgen. Om barnen hämtas redan klockan fyra kan barngrupperna vara stora och personaltätheten låg. Om barnen för allt i världen inte är på förskolan för att mammorna ska kunna arbeta utan endast för få ta del av den stimulerande pedagogiken behövs inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid.

Alliansregeringen går medelklassfamiljerna till mötes. Med barnomsorgspengen, som också ska kunna betala så kallad pedagogisk omsorg, drivs förskolan mot en deltidsverksamhet som starkt påminner om de gamla lekskolorna. Rutavdraget kompletterar den pedagogiska omsorgen. I förlängningen kommer en marknad att växa fram som erbjuder enklare tillsyn av barn.

Av politiker som tar jämställdheten på allvar krävs dock en överblick som ser längre än till medelklassfamiljernas behov att få balans i sina liv.

Till det mest akuta hör bristen på barnomsorg på kvällar nätter och helger. Inom LO-grupperna arbetar drygt hälften av kvinnorna med små barn på obekväm eller oregelbunden arbetstid. Mot detta ska ställas att endast cirka 4 000 barn är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg på kvällar, nätter eller helger. Under dessa förutsättningar blir det inte lätt att arbeta heltid vilket också avspeglas i statistiken. Andelen kvinnor med små barn som arbetar heltid är endast 58 procent för sammanboende och 65 procent för ensamstående kvinnor.

Riksdagen har antagit jämställdhetsmålen och en fungerade barnomsorg är en förutsättning för kvinnors ekonomiska självständighet. Men det faktum att ett mål antagits av riksdagen är inte någon garanti för att politiken på nationell och kommunal nivå inriktas mot att uppfylla detta mål. Barnomsorgen är dessutom en kommunal uppgift. Det finns mycket som kan komma emellan, inte minst när kommuner ska fastställa sin budget."

Annelie Nordström fortsätter i SvD i dag så här:

"Vi vill se frikostigare öppettider och att det är okej att barnen är där, genom att det är bra bemannat. Föräldern ska inte behöva möta en barnskötare eller förskolelärare med tio snoriga, trötta ungar i hallen. I stället ska barnet kunna krypa upp i knät och få lugn en stund."

Mitt förslag: Se till att det finns bra och pedagogisk verksamhet för barnen på förskolorna de tider då föräldrarna arbetar! Och dra in männen i detta - dela på hämtningar och lämningar. Gör så att ALLA småbarnsföräldrar blir obekväm arbetskraft. Gör så att arbetsmarknaden tvingas räkna med att arbetare i en viss ålder kommer att ha andra saker att prioritera några år (och kanske kan det bidra med att göra andra åldersgrupper än just 30+ och 40+ attraktiva på arbetsmarknaden - 20+ (den grupp som är allra mest utanför arbetsmarknaden) eller 50-60+ (som ofta får klamra sig fast, trots lång erfarenhet, gedigen kunskap och massor av tid).

Fler viktiga jämställdsfrågor

Tack! Det är ni läsare som håller igång den här bloggen ibland. Ja, ni vet väl hur det är när man har heltidsjobb och tre barn, ibland rusar tiden bara iväg. Jag lovade att lägga upp fler bidrag och det gör jag så gärna.

Här kommer de:

Therese skriver så här:


"iktigaste jämställdhetsfrågan just nu:
Insnöad som jag är på familjeliv så är den viktigaste jämställdhetsfrågan för mig barnen och de konservativa könsroller som de bombarderas med under sin uppväxt: Leksaker är bland det värsta, barnkläder och mycket barnfilm och barn-TV kommer strax efteråt. Och hur de bemöts av omgivningen.

Jag har två söner på 5 och 7 och stör mig på hur man behandlar pojkar, både när de är små och sen i skolan. Man behandlar, klär och uppmuntrar de små till att vara tuffa och coola, och sen klagar man på de brötiga killarna i skolan! Men behandla dem inte som små tuffa grabbar när de är små, då! Jag har också en dotter, men hon är bara 1,5 ännu, så jag har inte hunnit reta upp mig så mycket på tjejrollerna ännu, men jag vet att det kommer..."

Ja, Therese, jag håller med. Särskilt jobbigt tyckte jag det var när barnen var små. Nu bombarderas de också, men på något sätt känns de som mer komplexa och individuella nu. Min son som när han var fyra fem vägrade allt som var rosa och rött och "tjejigt" har i dag nästan bara röda kläder och superlångt hår. Min äldsta dotter som bytte om till rosa prinsessklänningar varje dag efter förskolan, har i dag svart som sin älsklingsfärg. Visst ser jag hur de påverkas av förväntningar, men jag ser också två starka barn som kan göra aktivt motstånd! Och det glädjer mig så mycket.

Kristina skriver så här:

"Som svar på din fråga måste jag nog svara att lönefrågan är den viktigaste jämställdhetsfrågan idag, det är ju helt absurt att kvinnor är strukturellt lönediskriminerade i Sverige år 2011. Och i praktiken anser jag att en måste indivudualisera föräldraförsäkringen för att någonsin få en förändring av situationen. Roten till problemet ligger i den traditionella arbetsfördelningen som förekommer i de flesta familjer, där kvinnan förväntas sköta hem och barn medan mannen tjänar pengarna."

Ja, lönefrågan gör att kvinnors arbete inte räknas som lika viktigt. Och att hans arbete går före. Och att familjerna upplever att de förlorar mer på att låta honom vara föräldraledig, jobba deltid, vabba och så vidare. Och så förs idealet att mannen är den som tjänar pengarna och kvinnan hon som tar hand om hem och barn vidare.

Christina Sjöström tycker också att lönefrågan är den viktigaste, hon skriver så här:

"Jag har funderat i ett par dagar på vilken jag tycker är det viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige 2011, och det var inte helt enkelt att bestämma sig. Men nu har jag kommit fram till att det måste vara lika lön för lika arbete, och att klassiska kvinnoyrken värderas lika högt som klassiska mansyrken, i reda pengar (ord räcker inte). Jag tror att det är viktigt att samhället går i bräschen och visar att jämlikhet är något viktigt, och att man visar detta genom lagstiftning och lönesättningen inom den offentliga sektorn. Då skulle dessutom argumentet angående ekonomin när det gäller vem av föräldrarna som är föräldraledig, helt försvinna. Därmed skulle det också bli lättare att få folkligt stöd för att föräldraförsäkringen ska bli helt individuell."

Signaturen Mård skriver så här:


"Den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011 tror jag är att ett genusmedvetande och aktiva strategier för att motverka könsstereotypt tänkande och handlande, får en obligatorisk roll i lärarnas uppdrag - på samtliga utbildningsnivåer. Det behövs sannolikt lika mycket i förskolan som i högstadiet som på universitetsutbildningarna där könuppdelningen är lite mindre tydliga än rosa-blått, bilar-pärlor, marsvin-hockey. Fördomar som i och med att de levereras från en föreläsare/lärare tas för vetenskap. Åsikter som tolkas som evidens. Direkta konsekvenser (exempel ur min egen jobbverklighet) kan bli så tydliga som ökad dödlighet, sämre mediciner, längre väntetider, färre utredningar och så vidare i all oändlighet känns det nästan som. Detta, tätt följt av individualiserad föräldraförsäkring tror och hoppas jag är up and coming 2011!"

Ja, vi landar i föräldraförsäkringen igen. Den ÄR en knutfråga. Löser man den, löser man mycket. Vi skulle absolut få mer jämställda löner. Kanske skulle vi också förändra synen på manliga och kvinnliga jobb då. För i dag är ju arbetsmarknaden otroligt könssegregerad. De flesta arbetsplatser är inte blandade. Det är bara att gå in på vilken förskola som helst och titta. Eller kolla vilka som kör sopbilarna. Vi vuxna måste ju också "walk the talk" som någon skrev tidigare. Vara goda förebilder.

Kajsa Grusell är också inne på hur vi bemöter elever inom skolan:

"Då jag arbetar i skolan (på gymnasiet) som gymnasielärare så är den viktigaste jämställdhetsfrågan, enligt mig, hur vi bemöter och förhåller oss till våra elever i den svenska skolan, idag (och då kanske främst i förskolan).


Barn och ungdomar tillbringar allt mer tid i förskolan/skolan/på fritids idag och där möter de oss, vi som är (i alla fall skall vara...) utbildade pedagoger och lärare, och under vardagarna tillbringar de nästan mer tid med oss än med sina föräldrar och just på grund av detta ser jag det som otroligt viktigt att vi som arbetar i skolans värld kontinuerligt vidarutbildas i genus-, jämlikhets- och jämställdhetsfrågor. Vi vill gärna tro att den svenska skolan, idag 2011, är jämställd och att vi behandlar pojkar och flickor med samma öppna armar, trots det kommer det alltför ofta nya rapporter som bevisar motsatsen.


Det är hos våra barn och ungdomar som vi lägger grunden inför framtiden, så var skall vi börja om inte i skolan och med oss själva?"

Jo, med barnen - och med oss själva. Vilket är betydligt svårare än vad man tror. Men även om vi inte kan förändra våra yrkesliv och intressen helt, så kan vi alltid göra småsaker. Börja hemma, gör de flesta sysslor könsneutrala, dela på dem, så att inte de "ärvs" av barnen.

Tusen tack för alla bidrag! Mejla gärna fler förslag! Eller kommentera här i bloggen.

Viktigaste jämställdhetsfrågorna 2011?

Innan jag stack iväg på långresa i januari frågade jag er bloggläsare om den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011. Jag vet att det inte är en lätt fråga. Det finns ju otroligt många. Men jag fick flera mycket kloka svar.

Erik Wallsten skriver så här:

"När det kommer till kritan är ett jämnare uttag av föräldraledigheten ändå roten till allt gott, och därmed den viktigaste jämställdhetsfrågan, anser jag. Kortsiktigt går det så klart att komma på en massa mer eller mindre hycklande ursäkter för att inte dela, men långsiktigt känns det självklart att det leder till enorma vinster både familjeinternt och i ett större samhällsperspektiv. Det kommer så mycket på köpet: båda föräldrarna tvingas både ta och släppa på ansvar för barn och hem, vilket leder till fortsatt jämställdhet även efter föräldaledigheten och i förlängningen till ett mer harmoniskt förhållande och mer jämställda barn med föräldrar som håller ihop. Och framför allt verkar det ojämställda ledighetsuttaget vara den främsta boven i dramat om den till synes olösliga frågan om kvinnors löne- och karriäreftersläpning i förhållande till männen. Statistiken säger att vi faktiskt har hyfsat lika löner fram till 30-årsåldern, men att det sen skenar i väg till männens fördel och man behöver inte vara ekonomiprofessor för att fatta sambandet där. Särskilt inte som statistiken också säger att småbarnspappor är de som arbetar allra mest och hårdast av alla samhällsgrupper.

I den bästa av världar skulle ju folk inse sitt och andras eget bästa och därför dela lika självmant och med glädje. Tyvärr verkar det vara en fullständigt utopisk framtidsförhoppning och då är en individualiserad föräldraförsäkring det minst värsta alternativet."

Läs hans serie: De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn (här börja med nummer fem och gå bakåt!).

Jag håller med. Föräldraförsäkringen är en superviktig fråga. Löser man den knuten är det mycket i trasslet som skulle lösa sig.

Ann-Britt skriver:

"Teoretiskt skulle det vara fantastiskt om man kunde bli av med Det Naturliga™. Få saker irriterar mig så mycket i jämställdhetsdebatten som det argumentet.
Sen är det ju inget man kan lagstifta om, precis... Däremot borde man kunna inskärpa vikten av genusperspektivet i skola och utbildning."

Ja, blev vi av med alla föreställningar om vad som är naturligt kvinnligt och naturligt manligt så skulle vi komma långt. Visst kan det finnas skillnader mellan män och kvinnor, men vilka är de? Vem bestämmer vilka som är naturliga? Och hur vet vi det? Bättre att möta människor som individer. Jag tror att det finns andra gemensamma nämnare som gör oss mer lika, oavsett kön, till exempel klass eller om vi bor i storstad eller landsbyggd, eller ålder och så vidare. Jag kanske har mer gemensamt med en man i samma ålder, som också bor i Stockholm och jobbar med media, än vad jag har med en kvinna i 70-årsåldern som bor i Etiopien för att ta ett extremexempel.

Carola skriver så här:

"Det jag spontant nu kom på som den viktigaste jämställdhetsfrågan är lönerna. Visserligen finns det många områden som man kan förbättra, men jämställda löner skulle medföra många fördelar och då skulle det vara lättare att ta tag i andra saker senare.

· Jämställda löner borde vara en självklarhet eftersom man gör lika jobb.

· Jämställda löner skulle ge kvinnor möjlighet att bli mer självständiga eftersom man då också höjer sin SGI, A-kassa och pension.

· Jämställda löner skulle underlätta inför mer jämlik föräldraledighet, för då minskar man möjligheterna att kunna använda ett av de vanligaste argumenten för att pappan inte ska vara föräldraledig ”han tjänar så mycket mer, om han ska vara hemma så förlorar vi så mycket inkomst”.

· Om man börjar jobba mer mot jämställda löner skulle detta aktualisera en annan kvinnofälla och det är den här med kvinnodominerade branscher som så ofta innebär (förutom lägre lön) också mer otrygga anställningsvillkor, fler deltidstjänster och högre arbetsrelaterad ohälsa."

Håller förstås med om att jämställda löner är superviktigt. Men jag tror att det är svårt att få jämställda löner om vi inte får jämställdhet på hemmaplan, i familjerna. Vi kommer aldrig att bli jämställda i arbetslivet om vi inte får ett jämställt familjeliv.

Eva från bloggen En full bokhylla, skriver så här:

"Jag tror - tyvärr - att årets viktigaste fråga är en som varit på tapeten länge och nog kommer att fortsätta att vara det: Föräldraledigheten. Den är viktig idag och i framtiden, för den är avgörande för vilket samhälle våra barn växer upp i!

Jag har själv en snart 2-åring hemma och ett småsyskon på väg och jag träffar så många i min närhet med barn i samma åldrar som kommer med argument efter argument för att mamman ska vara hemma större delen av tiden.

En pappa på mitt jobb sa häromdagen att han trodde det skulle vara en bra tid för honom att vara hemma när det var dags för inskolning på dagis. En mamma förklarade hur oumbärlig hennes man är på sitt jobb, när det egentligen är hon som tagit jobbsamtal nästan sedan dag ett på BB för att hon är en av få i supporten på sitt jobb som kan och vet allt...

Jag tror själv på att dela upp föräldraledigheten 50/50 eller åtminstone 33/33/33 (med en valfri tredjedel för familjens flexibilitet), kanske kombinerat med ett system för att jämna ut ekonomiska snedvridningar. HUR det ska lösas kan diskuteras, men tyvärr verkar det fortfarande som att vi måste debattera ATT det behöver lösas. För barnens, mammornas och pappornas skull."

Ja, så länge vi har olika förväntningar på en mamma och på en pappa så kommer varken vara jämställda hemma eller ute i arbetslivet.

Så! Nu har jag redovisat fyra bidrag med viktigaste jämställdhetsfrågan! I morgon eller nästa gång jag bloggar, lägger jag ut fler!

Och ni som var med och tävla - misströsta inte, jag har inte hunnit skicka ut böckerna än. Men jag lovar, gör det i morgon. Sannolikheten att just du har vunnit är rätt stor ;-)

Skicka gärna in fler bidrag, eller kommentera här: Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011?

Klassperspektivet i Kommunals rapport

Tack A.M.O som skickade mig en direktlänk till inslaget! Här:




Blev intervjuad av TT i går också apropå Kommunals rapport. Här kan man läsa den intervjun i DN;

Ett utdrag:

"Var tredje i undersökningen uppger också att man inte kan jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

- Nästan en miljon människor arbetar på tider utanför kontorstid. Om vi förväntar oss service dygnets alla timmar måste vi också vara beredda att utöka barnomsorgen på kvällar, nätter och helger, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Hon varnar för stora samhällsekonomiska konsekvenser. Den genomsnittliga förvärvsfrekvensen bland Kommunals medlemmar är ungefär 84 procent. Hälften av alla medlemmar — 250 000 — jobbar deltid.

- Alla dessa personer tjänar väldigt mycket mindre pengar och betalar mindre i skatt än vad de skulle kunna göra.

Det dåliga samvetet över att hämta sent kan också vara en konsekvens av att bemanningen minskat och barngrupperna ökat. Fortfarande är det lite skamligt att använda barnomsorgen i för stor utsträckning, säger Annelie Nordström.

- Det har nästan blivit finare att ha en outbildad barnflicka hemma.

Rebecka Edgren Aldén framhåller att det har blivit en klassmarkör att hämta tidigt.

- I dag är det status att ha fria tider och kunna styra över sitt eget liv. Men det sker ofta på bekostnad av jämställdheten, de flesta har inte så fria tider. I stället går kvinnorna ner i arbetstid.

Det hårt lanserade hemmafruidealet väger också tungt.

- Våra mammor stod på barrikaderna och slogs för dagis och såg det som en frihetsrevolution. Jag tror att min generation gör uppror mot det här och lever väldigt konservativt i stället, vi gifter oss i kyrkan, ska baka vårt eget bröd, inreda, pyssla, sticka och odla. Och hämta tidigt på förskolan, säger Rebecka Edgren Aldén."

Det som var bra i intervjun var att de tryckte på klassperspektivet. För visst är det ett problem att högutbildade, välutbildade södermammor får ont i magen av pressen de känner att vara först på förskolan (eller i alla fall inte sist) - jag är inte ironisk nu - men det är framför allt ett problem att så många kvinnor i Kommunals undersökning inte KAN jobba heltid för att öppettiderna på förskolan inte passar (30 procent). Vi medelklassfamiljer har satt normen, och kommunerna har satt öppettiderna efter den normen.

Och så måste jag bara kommentera detta med den fria viljan och att de vill vara med sina barn. Ja, men självklart! Vem vill inte vara med sina barn?

Det är klart att det finns massor av föräldrar som väljer att hämta tidigt. Och som bara gör det av helt fri vilja. Jag anklagar inte enskilda föräldrar! Men studien visar att 50 procent känner en press. Visst kan man vara hård och säga att de inte borde bry sig, att de väljer själva. (Ungefär som DN:s ledarsida så lämpligt i dag, på internationella kvinnodagen, väljer att göra...) Det kan man ju säga om unga tjejer som känner pressen att leva upp till size zero-storlekar också, som svälter och späker sig. Det är deras egen fria vilja, det är deras val. Och man kan ju också säga att kvinnor som blir misshandlade av sina män får skylla sig själva, de har ju själva valt att vara ihop med de här männen. Och vi kan säga att invandrarkillar som inte sköter sig i skolan och som sedan hamnar utanför samhället också får skylla sig själva. Man måste kunna diskutera normer och strukturer utan att alltid hamna i diskussionen att de får skylla sig själva, de har ju själva valt det.

Det finns en norm, det finns ideal, det finns en struktur. Och den tycker jag är intressant att diskutera och ifrågasätta. Normen att hämta tidigt på förskolan finns ju redan, jag försöker väga upp, ifrågasätta den. Det betyder inte att jag tycker att föräldrar som till exempel båda satsat på att downshifta i sina liv, valt bort dyra utlandsresor och stora lägenheter/villor för att kunna jobba deltid och hämta sina barn tidigare på dagarna gör fel! Tvärtom! Jag tycker att det är väldigt inspirerande!

Det är en skillnad. Jag hoppas att de flesta förstår det.

Jag på TV4-nyheterna

Här är jag i går på TV4-nyheterna. Jag ska kommentera lite senare, hinner inte nu (inslaget är rätt långt in i programmet).

Hämta tidigt-hetsen bekräftad

I dag släppte Kommunal en rapport om att många föräldrar känner en press att hämta sina barn tidigt på förskolan.

Ett kärt gammal ämne jag har skrivit om många gånger: Hämta tidigt-hetsen.

30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har och 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om behoven de har.

Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt från förskolan. Var fjärde känner press att hämta senast klockan fyra och över hälften före halv fem.

Det är ju lätt att räkna ut att ett heltidsjobb är uteslutet om man ska hämta klockan fyra varje dag. Om man inte delar på hämtningarna förstås, eller har ett flexibelt akademikerarbete där man kan komma och gå lite som man vill på jobbet (och jobba igen hemifrån på kvällarna).

De flesta mammor jobbar också deltid. 70 procent av småbarnsmammorna ungefär jobbar deltid. Vissa frivilligt, andra ofrivilligt (kvinnor har betydligt många fler ofrivilliga deltider än män). Och det är framför allt mammorna som fortfarande hämtar barnen på förskolan.

"Normen om att hämta tidigt är problematisk för den försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och att få ihop sin vardag", skriver Kommunal i rapporten.

Ja, den där normen är satt av medelklassföräldrarna som gärna manifesterar sin kärlek till barnen genom att ha barnen så korta dagar på förskolan som möjligt, ha långa lov, lediga klämdagar. Nu vill jag förtydliga att jag inte tror att de hämtar tidigt bara för att visa att de är bra föräldrar och älskar sina barn. Men att det finns en norm och ett ideal att hämta tidigt - det måste väl de flesta hålla med om. Och många föräldrar har säkert hört andra föräldrar retoriskt fråga: "Men varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?" Kommunpolitikerna har säkert ingenting emot denna norm - det blir ju mycket billigare för kommunen om föräldrar hämtar tidigt.

Samma föräldrar vill dock kunna handla mat och kläder sent i stora shoppingcenter. Och vi är förstås beroende av en fungerande sjukvård dygnet runt. Och att vår lokaltrafik går på de flesta tider. Och förstås på våra scener. De som jobbar i vården, inom handeln, i industrin, i lokaltrafiken, på teatrarna och många, många andra – de har däremot svårt att leva upp till normen att hämta runt fyra fem. Då blir det problematiskt när medelklassnormen styr förskolornas öppettider, och det är det vi ser i Kommunals rapport: 30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

Att hämta tidigt blir därför också en klassmarkör. Vi som kan hämtar tidigt. Så här skrev jag i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan:

"Är hämtningshetsen vår nya klassmarkör? Ett sätt att visa att vi har råd, att vi är bra föräldrar? För det är ju framför allt medelklassen som kan flexa och hämta tidigt. Medelklassmamman som har det så bra ställt att hon borde kunna hämta tidigt.

Det är nämligen en större synd att tjäna mycket pengar och låta barnen gå långa dagar på dagis, än att tjäna lite pengar och låta dem gå långa dagar. För då är man en karriärist. Och det är det värsta man kan vara. Om man är mamma, vill säga. För det verkar fortfarande vara tillåtet för pappor att jobba mycket, tjäna mycket pengar och inte hämta tidigt på dagis."

Läs gärna hela min debattartikel i Aftonbladet om hämta tidigt-hetsen.

Det underliga med hämta tidigt-hetsen är att föräldrar ofta är så nöjda med förskolan. Förskolepedagogerna/personalen får nästan alltid toppbetyg i förtroende när man jämför med andra yrkesgrupper. Trots det är det tydligt mycket viktigt att skynda sig att ta de där ifrån så tidigt som möjligt.

Förskolan är bra, men bara fram till ett visst klockslag - därefter är det tydligen direkt skadligt. Enligt Kommunals rapport var det också kvaliteten på verksamheten som bidrog till hämta tidigt-hetsen.

Nu citerar jag mig själv igen:

"Dagis är väl till för barnen? Nej, faktiskt inte. Det är den krassa verkligheten. Men den insikten kan den som har råd köpa sig fri ifrån genom att flexa och hämta klockan tre.

Vi måste våga diskutera vem förskolan egentligen är till för. Och vilka förväntningar vi har på mammor, som vi inte har på pappor.

Så länge förskolan på ett underliggande plan är kopplad till mammornas möjlighet till försörjning kommer vi inte undan hämta tidigt-hetsen. Eller mammaskulden.

Det är först när vi får ett jämställt föräldraskap som vi på allvar kan förändra samhället så att vi får ihop både ett bra arbetsklimat, bra verksamhet för barnen och lagom tid för familjen. Och inte som i dag låta barnens korta dagar betalas av mammornas ökade stress, sämre pension och tunga mammaskuld."

Jag har tidigare skrivit om hämta tidigt-hetsen här och här och här.

Ps. Har precis blivit intervjuad av TV4 - kommer på nyheterna i kväll. Svårt att prata kort och kärnfullt, lättare med text där man kan radera, ta om och skriva nytt. Men bara för att det är svårt och man blir nervös får man ju inte tacka nej. Så, kolla i kväll klockan 19! Ds,

I dag slog Axel mig

Här ett tänkvärt blogginlägg om hur vi "accepterar pojkars våld mot flickor som ett uttryck för klumpig kommunikation". Skrivet av Marie Tomicic som skrev Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2:

- Idag slog Axel mig.

- Vad menar du?

- Han slog mig på rasten.

- Men varför gjorde han det?

- Jag vet inte. Fröken sa att det var för att han var kär i mig.

En av de viktigaste genusfällorna handlar om hur vi vuxna accepterar pojkars våld mot flickor som ett uttryck för klumpig kommunikation. Vuxna ursäktar: ”Man vet ju hur pojkar är” och tillåter därmed att andra barns gränser och rättigheter överskrids. Ofta sägs detta med ett leende. Men vad säger det om vår tilltro till pojkars förmåga? Och inser vi att vi kommunicerar att det är ok att inte respektera andra människors, och framförallt flickors gränser? Och hur kan vi överhuvudtaget sätta likhetstecken mellan våld och kärlek?

Och när man läser detta så är det ju inte så konstigt att det blir som det blir senare (då och då). Så här fortsätter Marie lite senare i inlägget:

"Det som utspelar sig på förskolans lilla gård fortsätter dock i det stora livet. Det ser vi nu. En 14-årig flicka, känslomässigt sent utvecklad, rymmer från sitt familjehem. En man på 18 år träffar på henne där hon går runt i ett centrum. Mannen och en kompis har sen sex med henne på en toalett. De använder henne, liksom de skulle använda toaletten de är på. Med undantaget att de inte spolar emellan. Därefter körs flickan till en annan man, denna 35 år, i vars lägenhet flera män har sex med henne. Sen körs hon vidare till ytterligare en lägenhet där flera män har sex med henne och så tillbaka till 35-åringens hem där han har sex med henne mot att hon får sova över. Hon förs dagen efter till sjukhuset med skador i underlivet.

Det alla frågar sig är: Vad är det för fel på de här männen? Sammanlagt nio män är inblandade. Nio män! Ingen av dem försökte ta hand om flickan, ingen försökte vara snäll och ta henne därifrån. De tog vad de ville ha. Inför varandra. Med en ensam flicka. Men frågan som också måste ställas är: Vad är det för fel på vårt samhälle? För 2007 anmäldes nästan 5000 våldtäkter, majoriteten av dem begångna i det egna hemmet eller hos en bekant. Det är inte några få män det här handlar om, det är ett systemfel."

Jag har också funderat mycket på den här 14-åriga flickan. Det spelar ju egentligen ingen roll om hon var med på det, eller sa att hon var med på det, eller tog betalt. Borde inte någon av männen reagerat: "Vad är det egentligen vi håller på med?" Och vad är det som gör att nio män tycker att det överhuvudtaget tycker att det är attraktivt att ligga med en lätt förståndshandikappad 14-årig flicka i utbyte mot pengar, samtidigt som hon tar droger och spyr? Vad är deras syn på sex? Det är så långt ifrån vad jag förknippar med sex som man kan komma! Inget ömsesidigt utbyte, alldeles för ung, alldeles för destruktiv, alldeles för många andra män som gör samma sak med henne (och nej, jag är ingen moralist, jag har inget emot gruppsex - men då är det väl en grupp som har sex, inte nio män som turas om att ha sex med en flicka?), alldeles för drogpåverkat.

Jag är övertygad om att de här männen visste att de gjorde fel. De visste att de utnyttjade henne och det handlar inte bara om åldern. De hade inte velat att andra män hade betett sig så om det var deras syster.

Kammaråklagare Ulrika Rogland skriver i dag på SvD:

Hovrätten gör inte heller någon analys av varför just denna flickan valdes ut för att unyttjas sexuellt under många timmar och säljas. Kan det möjligen vara för att de inblandade förstod att det var något annorlunda med flickan, att de förstod att de därför kunde utnyttja henne på ett hänsynslöst sätt? Jag menar att det är uppenbart att det var därför.

Jag tror tyvärr att männen passar på. För att de kan. Precis som killarna på rasterna i skolan. De vet att de inte får bete sig så mot en annan människa, men de gör det ändå. För de är killar och de gör det mot tjejer och få säger stopp. De flesta män växer ändå upp och lär sig att man inte får bete sig så här mot någon, inte ens kvinnor... Men vissa växer aldrig upp, utan blir än mer förslagna. Man ger sig inte på vilka kvinnor som helst. Man ger sig på de svagaste, de mest utsatta. En 14-årig tjej på rymmen, är övergiven, en som tar droger och är allmänt förvirrad här i livet. I dag i DN skriver man om hur stor del av barnen på ungdomshem som har prostituerat sig. Det är hela 12 procent av flickorna, och 4 procent av pojkarna. Fler än vad tionde flicka, alltså. Och att de prostituerar sig betyder att det finns en massa män som är där och utnyttjar deras läge.

Missa inte heller Anna Larsson Laestadius krönika i SvD om fallet med 14-åringen:

"Av tio åtalade frikändes sex för övergrepp i tingsrätten. Efter hovrättsdomen kvarstår domar mot två – pimpen döms för koppleri, ej grovt, till tre månaders fängelse och en av sexkunderna på toaletten till 40 dagsböter för köp av sexuell tjänst. Bilden av en sönderknullad, drogad, förståndshandikappad 14-årig tjej bland en massa män varav ingen, ingen, svepte om henne sin jacka och sa: Kom lilla vän så hjälper jag dig härifrån, ringer socialen och ser till att du får hjälp. Och känslan av ett totalt misslyckande."

Bojkotta könsmärkta kläder

Nina Ruthström har uppmärksammat mig på en kampanj som bojkottar könsmärkta kläder - ett utmärkt initiativ!

Jag har både döttrar och söner, och har ofta problem att hitta bra kläder till dem. Min pojkes favoritfärg är röd, det är inte alltid det finns ens enkla röda t-shirtar eller röda långärmade tröjor (utan några pojksymboler på: bilar, drakar, sporttryck och så vidare). Och även om det finns blåa tröjor till min äldsta dotter (som älskar och verkligen passar i blått) så är de alltid urringade eller har glitter eller puffärmar på sig.

"Det handlar om att möta individer. Inte i första hand flickor och pojkar. För att alla flickor vill inte vara prinsessor och alla pojkar vill inte spela fotboll. Det är vi vuxna som har i uppgift att fånga upp och stärka barnet i tanken att de är bra som de är. Barnen ska inte behöva känna att de måste göra det som förväntas av dem på grund av deras kön. Det handlar om att vidga världen, skapa fler möjligheter och kunskaper där barn får bra självkänsla och ett gott självförtroende. Det handlar inte om att förbjuda prinsessor eller fotboll. Det handlar om att se variationen och möjligheterna.

För att ge barn en chans att växa upp till jämlika individer och för att motverka sociala könsroller uppmanar jag er att inte köpa några könsmärkta barnkläder på lördag."

Bra initiativ!

Här kan ni läsa hur det går för de barn som bryter med könsnormen... Oskar, 6 år, blev mobbad för att han gillade rosa. Läraren tyckte att han fick skylla sig själv.

Isobel Hadley Kampz har skrivit en jättebra krönika i Dalarnas Tidning om hur könsstyrda våra barn här:

""Om den här filmen varit med en pojke skulle den anklagas för genusindoktrinering". Det var min första tanke när en bekant lade upp en reklamfilm för ett lekhus på twitter. Färgerna gick i rosa och den lilla flickan i filmen bakade leksaksmuffins, bäddade ned dockor och tvättade leksakstvätt i sin leksakstvättmaskin.

Tänk om det varit en pojke i filmen? Hade leksakstillverkaren mordhotats då, som skedde med genusinriktade förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm, efter att Aftonbladet skrivit om skolans medvetna pedagogik?

På Egalia vill man aktivt försöka se bortom barnens kön, välja sagoböcker där både pojkar och flickor är aktiva och äventyrliga (eller kramiga och rädda) och där föräldrar till exempel ibland är två mammor eller två pappor.

Det skulle de inte ha gjort, tyckte Aftonbladets läsare som hojtade om genuspräster och hjärntvätt. Nazister tog steget längre och skickade rena hot.

Så känsligt är det alltså fortfarande. Medan det är kommersiellt självklart för leksaksföretag att små flickor gillar att tvätta är det extrempolitik att försöka se barn som individer."

Ja, mycket bra, det handlar om att vi inte vill se dem som individer! Och när jag tänker på hur upprörda så många är över genuspedagogik som vill ge barnet fler än två möjligheter så blir jag så upprörd! Vem är det egentligen som styr barnen?

Till alla de som är så rädda för genusdagis och hur barnen påverkas rekommenderar jag denna artikel i SvD. En intervju med två personer som själva gått på ett genusdagis, en kille och en tjej.

Utdrag ur artikeln:


– Nej, vi märkte aldrig att vi blev behandlade på något särskilt sätt – vilket väl i och för sig är poängen med jämställdhetsdagis, säger Niklas. Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna.


"Det handlar inte så mycket om vad man lär sig, utan om vad man inte lär sig. Man får vara sig själv och slipper anpassa sig efter könsstereotyperna."

Underbart citat - tack Niklas!

Här bland annat har jag tidigare skrivit om könsbestämda barnkläder.

Ps. Jag har inte glömt er som är med i utlottningen av min bok! I veckan skickar jag ut böcker till vinnarna. Tack för alla bidrag! Jag kommer att lägga ut några av dem på bloggen här. Ds.

Lars Lindströms öppna brev till Assange

Och i dag skriver Lars Lindström i Expressen en utmärkt text på samma tema som jag skrev i går.

Ett utdrag:

"Försöken från Assange och hans advokater att utmåla svensk rättssäkerhet som sämst i världen är dömda att misslyckas, även om "feminismens Saudiarabien" är ett roligt uttryck.
- Sverige är feminismens Saudiarabien. Jag föll in i ett getingbo av revolutionär feminism, har Julian Assange sagt om anklagelserna.
Faktum är att till exempel både England och Wales har strängare sexlagstiftning än Sverige."

Och:

"Om två kvinnor anmäler sexbrott i Sverige är det självklart att de har rätt att få saken prövad. När en åklagare vill förhöra den misstänkte gärningsmannen ökar det inte direkt hans trovärdighet att han håller sig undan. Vilket den brittiska domstolen i går slog fast att han gjort.

För den som läser polisförhören med de inblandade tycks Julian Assange ha en mycket föråldrad kvinnosyn, ungefär lika gammal som lagen om spöstraff.
Om han ens ska åtalas för något brott mot de två kvinnorna kan vi väl äntligen låta rättsskiparna avgöra. Ett förhör med den misstänkte är en bra början."


Läs hela här!

Missa särskilt inte hans öppna brev till Julian Assange:

"ÖPPET BREV FRÅN LARS LINDSTRÖM TILL JULIAN ASSANGE

Dear Julian! I would like to welcome you to the free, reasonably incorrupt and right now winter cold country of Sweden. Since you call our country "the Saudi Arabia of feminism" I would like to inform you that whipping and amputation of limbs as punishment was abolished in Sweden in 1734. At that time, a suspected criminal in Sweden could go free by denying and presenting twelve honest men who could testify that he could not have committed the crime. I know you undoubtedly have at least twelve honest people like Michael Moore and Naomi Klein who can prove your innocence - but that kind of justice was also abolished in Swedena couple of hundred years ago."

Assange utlämnad

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att stå anklagad för ett allvarligt brott offentligt. Jag lider med Julian Assange på den punkten. Och inte bara med honom, utan med alla som tvingas vara misstänkta i offentligheten. Det är viktigt att komma ihåg att man inte är skyldig förrän man dömts. Om utlämningen som nu är bestämd blir verklighet får vi veta om han kommer att ställas inför rätta eller inte, om han kommer bli dömd eller inte.

Nu råkar det vara så att misstankarna mot Assange skildras av all världens medier. Men hur synd det än är om honom så är det inte de två misstänkta offrens fel. I en fungerande rättsstat så måste man ha rätt att anmäla en person som man tycker har begått ett fel mot en. Och en åklagare har en skyldighet att granska den anmälan och se om det personen gjorde är ett brott i lagens mening. Utan att diskutera vem som kommer att vinna i en eventuell rättegång, så kan det Assange anklagas för vara ett brott mot våra lagar och om fallet håller för åtal så ska han ställas inför rätta.

Det är egentligen inget konstigt med det.

Utan att ta ställning till om han är skyldig eller inte, så tycker jag att stora delar av världen, framför allt på internet har gjort sig skyldig till anklaga offret. De beskrivs som horor, köpta av CIA, man har lagt ut deras namn och bild och adresser. Det har varit en riktig häxjakt på dem - och man utgår från att de ljuger. (Jag har läst den otroligt långa tråden på Flashback om alla konspirationsteorier kring de här kvinnorna, #prataomdet och CIA, Wallenberg, Prime... Jag känner inte, och har aldrig träffat de två kvinnorna i fallet.)

Och det är det som upprörde mig när jag och ett gäng andra bestämde oss för att #prataomdet offentligt. Det har ju visat sig att det inte var kvinnorna som anmälde honom, de gick till polisen för att höra om man kunde tvinga en person att HIV-testa sig - och när polisen hörde kvinnornas berättelse så gick det de berättade under allmänt åtal. Det är förbjudet enligt svensk lag att ha samlag med någon mot dennes vilja. Och det är förbjudet att tränga in i någon mot någons vilja, även om den sover eller är i ett tillstånd där man inte kan göra motstånd. Det krävs alltså inte våld för att det ska vara våldtäkt. Enligt lagen (och den kan man ju diskutera).

Många kvinnor har någon gång varit med om händelser i gråzonen, som man inte riktigt vet är ett övergrepp eller inte. Många har ställt upp mot sin vilja, inte tordats säga nej, blivit så chockad när det frivilliga inte längre bli frivilligt. Sådana händelser bland annat är det som massor av kvinnor har beskrivit i #prataomdet. Få, inga som jag har läst, har anmält det som hänt. Och de flesta händelser hade säkert inte ens gått att anmäla. Det är inte det som är grejen. Utan att det så tydligt finns en viss osäkerhet, vad är okej, vad är inte okej. Vad kan jag förvänta mig. Och så finns det en massa skam och skuld och tabu som ligger i vägen för en äkta kommunikation.

Det är möjligt att Assange inte har gjort det han blivit anklagad för. Det är möjligt att han har gjort det. Det är också möjligt att rätten finner att han har gjort det, men kommer fram till att det inte är brottsligt. Men kvinnorna som kände att han begått ett övergrepp har rätt att få sin sak prövad! Utan att bli uthängda på det sätt de har blivit.

Diskutera vår lag, om ni tycker att den är knäpp. Man har ju rätt att tycka att det inte ska vara straffbart att tränga in i någon mot dennes vilja. Eller att det inte ska vara straffbart få utlösning i en annan människas kropp - mot dennes vilja.

Anna Larsson Laestadius skriver så här i SvD:

"Vi vet inte vad Assange själv menar har hänt och vi vet inte om det håller i domstol eller ens till ett åtal. De flesta anmälningar om våldtäkt läggs ner innan det går så långt. Men det väcker frågan om vad som egentligen är våldtäkt. För det är ju faktiskt vi som tillsammans genom våra lagar bestämmer det. Och just nu överväger regeringen en samtyckesparagraf som bland annat ställer följande fråga på sin spets: Är det alla människors rätt att penetrera någon man tidigare har haft sex med när andan faller på? Eller bör man bemöda sig om att till exempel väcka sin partner först för att försäkra sig om att hon eller han är med på det?"

Det är det här vi borde diskutera! Inte anklaga varken Assange eller kvinnorna. Låt fallet ha sin gång. Skulle kvinnorna ljuga får vi hoppas att det kommer fram. Det är faktiskt inte alldeles lätt att fälla någon för våldtäkt om det inte finns några som helst bevis och dessutom ljuger (jag säger inte att det är omöjligt, det finns säkert någon som har lyckats, men svårt är det i alla fall). Jag tycker inte att det är fruktbart att överhuvudtaget diskutera vem som ljuger. Det finns ju alltid två sidor i ett fall. Det hör liksom till. Och det är rätten som ska bestämma vems version som gäller.

Intervjuad i GP

GP intervjuade mig innan jag åkte om generation duktig, 70-talisterna. Ingen exakt vetenskap, direkt. Men rätt kul. Vår bok bygger ju mycket på just den här generationen som gör uppror mot sina revolterande 70-talsmammor som slängde husmorssysslorna åt skogen och sysslade med politik och experimenterade med sex i stället (ja, jag vet, inte alla ;-).

Här är ett utdrag ur artikeln (finns tyvärr inte på nätet):

"Så blev de ”Generation Duktig”
Smart, social, snygg, smal, stark och självständig. Så höga är kraven som ligger i tiden – i arbetslivet och samhället i stort.
De sex s:en har myntats av socialpsykologen Lars Dencik, som till dessa egenskaper också lägger flexibel och anpassningsbar. De har ersatt gamla tiders krav på plikt och lydnad. Nu ska vi själva vara projektledare i vårt livsprojekt – och det kräver ett starkt jag.
70-talisterna är dagens 30–40-åringar som efter en lång tonårstid växt upp, skaffat jobb, barn, bolån och nu försöker få livet att gå ihop och leva upp till egna och andras krav.
GENERATION DUKTIG är en vanlig beteckning på 70-talisterna när samtidsspanare och forskare ringar in dem så här:
�� Tv-tittandet fick dem att bli tonåringar innan de fyllt 13 och många har skjutit fram ansvarsåren till uppåt 30.
�� Skolans grupparbeten och projektarbeten präglade dem och lärde dem samarbeta.
�� Livsstilen är urban med likartade ideal såväl i storstäder som på landet tack vare nätet
och sociala medier.
�� De är mer utbildade än sina föräldrar och en majoritet tillhör medelklassen.
�� I livsidealen ingår jämställdhet och ekologisk medvetenhet.
�� Föder barn gör de senare än någon annan generation på 1900-talet och nu kolliderar
småbarnsåren med jobbkarriären och alla andra projekt. Eller med den engelska förkortningen
yupplots, young urban people/parents with lack of time. Medelåldern vid första barnets födelse är 29 år för kvinnor och 31 för män, enligt senast tillgängliga statistik.
JOURNALISTEN Rebecka Edgren Aldén är född 1972 och medförfattare till Skriet från kärnfamiljen som också är namnet på hennes blogg.
– Många i min generation har tagit på sig att det ska bli jämställt och det finns en status
i att ha en jämställd man. Vi har också en tendens att se det mesta som projekt – utbildningen,
jobbet, hela cv:n, barnen och vi vill fixa föräldraskapet perfekt.
Hon tror att det handlar om att 70-talisterna gör uppror mot 40-talistgenerationen, som i sin tur gjorde uppror mot sin föräldrageneration – 50-talisthemmafruarna – genom att köpa halvfabrikat, acceptera långa dagar på dagis för att kunna tjäna sina egna pengar och inte stanna i dåliga äktenskap.
– Så vi ska gifta oss i kyrkan, inte skilja oss, baka vårt eget bröd och göra de perfekta matsäckarna. Min generation har också börjat mangla och odla kryddor – man kan fråga sig varför ska vi göra det?
DET ÄR DÄREMOT inte 70-talisterna som tävlar i att baka cupcakes och drömmer om ett
par hemmafruår – det är 80-talisterna som gör det."

Vad säger ni? Känner ni igen er?

DN tipsar om Skriet + amningsrekommendationer

Är på långresa i Filippinerna och missar det mesta som händer i Sverige. Dock följer jag vad som händer i Egypten med stort intresse. Tydligen har det varit en stor amningsdebatt - de sökte mig för medverkan, hade varit fantastiskt kul, men det gick ju förstås inte (Ana Udovic gjorde tydligen riktigt bra ifrån sig i debatten). Amning och spelet runt amning är ett av de ämnen som jag verkligen har intresserat mig för. Tydligen presenterades det nu (äntligen) som en nyhet att det finns brister med sex månaders helamning. Detta är ingen nyhet för mig. Jag skrev om det i mama redan 2005, tror jag det var (här la jag ut hela den artikeln på bloggen). Det enda WHO-dokumentet, som svenska myndigheter lutar sig mot, säger är att helamning är möjligt i sex månader (men man påpekar att barnet inte får i sig exakt alla näringsämnen). Detta har alltså presenterats för svenska mammor som att det är mest optimalt att helamma i sex månader. Alla som har försökt vet att det kan vara svårt att få barnet mätt på enbart bröstmjölk i ett halvår. Synd om de mammor som sliter och lider för att de gått på Livsmedelsverkets förvanskning av WHO-dokumentet. Och igen - jag är ingen amningsmotståndare, älskade att amma. För de som KAN helamma i sex månader - fortsätt gärna med det. Enligt rapporten är det fullt möjligt, och inte skadligt för barnet.

Jag har skrivit om amning bland annat här och här tidigare.

I går fick jag tips om att DN rekommenderar både min bok och den här bloggen! Det var ju fantastiskt roligt. Tack!

Läs Catia Hultquists krönika om bostadsknarkandet som nått nya höjder:

"Surrealismen blir total när man sedan surfar in på Familyliving.se och hittar reportaget ”Fyra nyanser av vitt”. Det handlar om en verklig barnfamilj i Bromma som låtit måla och inreda hela sin villa i olika nyanser av vitt och (precis som Schyffert) satsat på minimalism och förvaring. Det är Ljust & fräscht, helt enkelt.

Reportaget är förstås gjort långt före premiären av Lindströms och Schyfferts show. Men frågan är om det någonsin mer går att skriva så här om inredning – post ”Ljust & fräscht”?

Skrattfesten på Berns är ett tecken på att kulmen är nådd och att vi börjat tröttna på det omänskligt fräscha. Vem blir först med tidningen om riktiga, ostylade hem? The real family living."

Jag och Tinni var ju med och myntade begreppet bostadsknarkande för den breda massan när vi var med och startade tidningen Family Living. Det var efter vår tid där som vi skrev Skriet från kärnfamiljen...