Mad Men-modet och 50-talsestetiken

Pratade med min syster, Sofia Edgren, som för tillfället är moderedaktör på Damernas Värld, i dag om denna estetiska 50-talstrend som verkar råda. United Minds menade ju att det mer var en modetrend, snarare än en politisk trend, denna längtan till 50-talet, hemmafrudrömmarna... Min syster tror, precis som jag, att det handlar om en revolt. Men hon ser det mer som en moderevolt. Från det strama, smala, modellaktiga minimalistmodet till de mer generösa tillåtande 50-talsformerna (en revolt mot den smala utseendehetsen?). Hon är på gränsen till 80-talist själv och hon tror också att det är en revolt mot all den press som ställs på kvinnorna. Allt man ska klara. Och jag håller med henne. Många kvinnor har länge varit så duktiga. Särskilt dagens småbarnsmammor. Gjort allt i rätt ordning. Testbott ihop med mannen länge innan barnen kom, skaffat utbildningen, den fasta anställningen, nästan blivit för gammal (kanske kämpat med IVF). Många av de yngre mammorna vill inte bli så där planerade, beräknande. De vill vara mer spontana. Tillbaka till hemmet och alla husmorssysslor blir kanske en befrielse eller en revolt mot karriärhetsen som har rått under lång tid - och på så sätt är det ju en sund revolt. Eller så handlar det bara om estetik? Jag vet inte. Underbaraclara tittade ju in och kommenterade här på bloggen. Jag har förstås länge haft ögonen på henne och hennes blogg (som ju är väldigt härlig, riktigt ögongodisaktig, nästan på ett kvävande sätt - jag får lite ångest över alla vackra klänningar, loppisserviser med rosor och smaskiga bakverk). Hon är ju ett fenomen i sig. Och har förstås massor av läsare. Något måste det vara som lockar. Underbara Clara - om du läser det här. Hjälp mig att förstå! För något måste det bero på att en sån som du har blivit en sån stilikon, likt kvinnorna i Mad Men.

För visst är det rätt talande att man på 90-talet kollade på Sex and the city och Seinfelt (om karriär- och singelliv) och i dag på 10-talet ser Mad Men, Desperate housewife, Svenska Hollywoodfruar, Bonde söker fru...

Vad tror ni? Varför har vi en 50-talsvurm? Är den bara estetisk, eller är den också politisk? Och vad står den för i så fall?

En möjlighet!

"Hela det svenska systemet med pappaledighet är så fantastiskt. Hade jag varit kvar i USA hade jag inte fått uppleva allt det här tillsammans med Nova."

Det säger Van Taylor i en intervju i DN i dag.

Det är ju egentligen så här man ska se föräldraledigheten. Som en möjlighet. För både pappor och mammor. Ingen rättighet. Utan en möjlighet. De som inte vill utnyttja den, ska inte behöva. Men den ska självklart vara knuten till individen.

I artikeln intervjuas också pappan Andreas Hägg.

Vill inte hylla pappor som gör det mammor alltid gjort, men kan inte låta bli att slås av att så mycket har hänt på några decennier. Så mycket som dagens pappor får uppleva (om de tar chansen) som inte deras pappor fick.

Dela lika provocerar

"När Martin Quist i Lund var föräldraledig med fem månader gamla sonen Anton tyckte nästan alla att han var ”världens bästa pappa”. Däremot fick mamma Anna, som tyckte det var jätteroligt att börja arbeta igen, höra att hon inte brydde sig tillräckligt om sin lille son."

Det där känner jag igen. Jag och min man har delat lika på alla tre föräldraledigheterna. Första gången var det väldigt många kommentarer och missförstånd. Vi tog 10 månader vardera. Alla tyckte att det var SUPERLÅNGT för min man ("hur ska det gå på jobbet?" "Trivs han inte på sitt jobb?" "Vad säger hans chef?" "Såååå länge, varför då?"). Och alla tyckte att jag var hemma SUPERKORT ("Vill du inte vara hemma längre?" "Tycker du att det är tråkigt att vara hemma med barn?").

Läs artikeln i DN i dag.

Och så vill jag citera pappakursledaren Mats Berggren i en tidigare DN-artikel:

"Så pratar de om hur mycket det kan vara värt att ”offra” för att vara hemma. Någon menar att ekonomin är underordnad och att kontakten med barnet är så pass viktig att han kan tänka sig att äta blodpudding för att kunna vara hemma.

– Det är just det varje förälder måste fråga sig. Hur mycket är jag beredd att betala för relationen med mitt barn?

– Jag har kompisar som köper en bil för 300 000 kronor och tar ett lån på det. Två pappamånader kostar bara en tiondel av den bilen, säger Mats Berggren."

Vanna Rosenberg ÄR Drottning Kristina

Såg just briljanta Vanna Rosenberg (hon har varit min idol ända sedan hon proppade munnen full av godis samtidigt som hon säger till sin kompis att hon måste banta tillsammans med henne för att vara solidarisk i Agnes Cecilia för cirkus 20 år sedan) i titelrollen i Drottning Kristina på Stockholms stadsteater. Den har premiär i morgon och jag är övertygad om att föreställningen kommer att få strålande recensioner. I alla fall kommer hon att få det.

Jag trodde vartenda ord Vanna Rosenberg sa från scen och jag blev bara mer och mer fascinerad av drottning Kristina. Måste hitta någon bok om henne och läsa mer! Vilken fantastisk kvinna! Komplex, motsägelsefull, smart, påläst, tragisk, stark, modern.

Vill man lära sig något om att man inte föds till kvinna, eller man, utan man blir, så ska man se denna förställning. Kristinas alla bröder dog vid förlossningen, hon var den enda som överlevde, den enda som kunde ta över tronen. Uppfostra henne till man, bad hennes pappa Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna. Kristina uppfostrades till man och kung. Och hon lärde sig förakta kvinnor. Hon föredrog männens sällskap. Hon förväntades agera och regera som en kung, men samtidigt reproducera som en kvinna. Inte lätt att vara både ock, eller varken eller.

Om makt och kön och en fantastisk studie i vad identitet egentligen är. Om önskan att få slippa vara man eller kvinna och i stället bara få vara människa.

Gå och se!

Äldre pappor oftare föräldralediga

Jaha, de unga föräldrarna kanske ska sluta ta jämställdheten för givet... Ni läsare har redan påpekat det i några kommentarer. Men 80-talistpapporna tar inte ut så mycket föräldraledigt på pappret... Trots alla vackra ord.

Det här läser jag i dag i DN:

"Många tror att det här med ökad pappaledighet ska ordna sig ”med tiden”. Att de nya generationerna pappor automatiskt ska ta ut en större del av ledigheten.

– Men så enkelt är det inte, säger pappaforskaren Roger Klinth vid Linköpings universitet.

– Visst kan man se att det sker en generell, positiv förändring, pappaledigheten ökar långsamt. Fast enligt statistiken är det inte de unga männen som tar mest ledigt.

En ny undersökning från TCO visar att de yngre papporna inte är ”bättre” än de äldre när det gäller föräldraledigheten. Pappor under 35 tar oftare endast en månads ledighet, och färre av dem tar ut sex månader eller mer, jämfört med genomsnittet av pappalediga."

Roger Klinth och forskaren Thomas Johansson kommer ut med den nya boken Nya svenska fäder (Boréa förlag) och den ska jag absolut försöka läsa. Jag läste Thomas förra bok om experthysterin och pratade även med honom i telefon då - han har mycket intressant forskning att komma med.

Boken ska bland annat handla om de statligt finanserade kampanjerna för att få pappor att ta ut mer föräldraledigt. Jag har ju alltid varit rätt skeptisk till de där kampanjerna. Jag tror ju på en total individualisering av föräldraförsäkringen och har debatterat för det länge.

Så här säger Roger Klinth i DN:

"Det mest intressanta med kampanjerna är de föreställningar om pappans roll som de har speglat. Väldigt länge har ledigheten framställts som något mysigt, kul och självutvecklande för papporna. Det har varit tydligt att pappan har setts som ett slags andrahandsförälder."

Läs hela artikeln här!

Yourlife-kväll i går

I går var jag på Yourlife's första event. Det var en mycket trevlig kväll, god mat och roliga människor. Mina vänner på Yourlife gjorde ett strålande jobb. Kvällen flöt på bra. Kanske var det lite väl mycket av det goda, det var rätt långt. Och man skulle önskat att färre intervjuade fick mer tid att fördjupa. Men barnsjukdomar har alla, det blir nog bättre till nästa gång.

Min idol (och numera vän) Katarina Wennstam var som vanligt jättebra, tydlig och rak. Säker på scen och hon har alltid mycket att komma med. En annan god vän, Moa Herngren, pratade om sin nya roman Jag ska bara fixa en grej i köket. Och Dilsa Demirbag-Sten, också en nyfunnen vän, pratade om sin nya bok Fosterland. Dilsa har ett annat spännande bokprojekt på gång om kulturrelativism och universialism och DEN ska jag verkligen hålla utkik efter...

Sedan följde en kavalkad av aktuella och duktiga personer. Elizabeth Gummesson, Alexandra Pascalidou (som faktiskt var riktigt roligt!), Thomas Bodström (för Ecpat), Mari Jungstedt, Ebba Lindsö och Pia Sundhagen. Och sist men inte minst Carin Rodebjer (märkligt nog råkade jag ha på mig ett par Rodebjer-stövlar (från 2005) - jag som inte har NÅGRA andra märkeskläder eller märkesskor, jag köper knappt kläder och de jag köper panikhandlar jag oftast på H&M, Lindex eller Indiska...). Hon var för övrigt väldigt sympatisk och jordnära (jag har alltid en viss skepsis mot modemänniskor, lite rädsla blandat med fördomar, tror jag...).

Som ni märker blev det en lång kväll, många att lyssna till och man var rätt matt när det var dags att gå hem. Förstår inte hur Carina Nunstedt pallade, hon var ju på scen hela tiden! I skyhöga klackar.

Roligast: Alexandra.
Mest upplyftande: Pia Sundhagen - som kom in som en frisk fläkt i jeans och gympadojor, bland alla skyhöga klackar och aftonklänningar, och sitt charmiga sätt. Vilken kvinna hon var!
Mest irriterande: Ebba Lindsö... Jag har faktiskt inte svårt att respektera och acceptera folk som tycker och tänker annorlunda än jag (jag träffar ju dagligen meningsmotståndare), men när människor inte har en endaste röd tråd i sina åsikter... när ingenting är genomtänkt och allt som kommer ut är meningslösa floskler... Jag orkade knappt lyssna. Först var det synd om henne för att hon inte hade kunna vara med sina barn, inte ens när sonen bröt armen på skolan... Sen var det inte synd om henne, för man gör sina val och man ska inte ångra sig. Och att hon kommit så långt som hon gjort hade haft sitt pris, bortavaron från barnen. Sedan borde fler kvinnor starta företag, det var vägen till jämställdhet, samtidigt uppmuntrade hon sin dotter att efter Handels stanna hemma med barn i 5–8 år och sedan jobba deltid. Hon trodde inte det skulle påverka hennes karriär nämnvärt... Och så uppmanade hon publiken att investera tid i sina barn. Jag undrar, har pappan till dotterns barn någon möjlighet att investera tid i sina barn om hon ska vara hemma i 5-8 år och sedan jobba deltid? Vem ska betala dotterns uppehälle medan hon är hemma och investerar tid i sina barn? Samhället? En hårt arbetande man/pappa? Och om hennes egen karriär hade ett pris, varför skulle inte dotterns val ha ett pris? Jag förstod faktiskt inte alls hur hon menade...

Pappalediga 80-talister och balansering

Tack för alla intressanta kommentarer till mitt förra inlägg! Till att börja med vill jag svara Hanna. Jag förstår helt din synpunkt. Och, tro det eller ej, jag gillar din ilska/irritation! Det där är ett svårt dilemma. För ja, om man upprepar något tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Samtidigt måste man kunna beskriva och fundera kring en tendens i samhället (som Anna Kaagard Kristensen så klokt skriver i sin kommentar). Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska komma runt det dilemmat. Har ni några förslag?

Jag blir också glad över att många INTE känner igen sig. Det är positivt att det finns alla sorter - och det är det väl egentligen ingen som tvivlar på. (Samtidigt var det en del som faktiskt kände igen sig...)

Jag tror absolut inte att jämställdheten går åt helvete med 80-talisterna, eller 90-talisterna, eller med någon kommande generation! Jag är optimist och tror att vi hela tiden tar kliv framåt. Men det är som vanligt två steg fram, ett steg tillbaka. Det finns alltid motkrafter som vill hålla tillbaka. Och inget sker av sig själv. Man måste fortsätta kämpa, diskutera, analysera, och framför allt GÖRA för att det ska bli någon förändring. Det är vad jag tror.

Om jag ska fundera på varför det ändå finns en längtan tillbaka till hemmafrulivet, och varför ändå en hel del 80-talister säger sig vilja bli hemmafruar (även om få sedan faktiskt blir det) så tror jag svaret är balansering. Jag har skrivit om det förr. När vi blir mer jämställda, när vi tar kliv framåt så blir vi på ett omedvetet sätt lite oroliga och balanserar upp våra könsroller. Mammor blir chefer samtidigt som de väljer att amma i flera år. Pappor är pappalediga och tar med ungen på Clas Ohlson (finns säkert många fler bättre exempel...)

Ni missade väl inte artikeln i DN i morse? Den om de pappalediga 80-talisterna? Om papporna flyttar fram sina föräldrapositioner, som de ju gör, så brukar mönstret vara att mammorna flyttar fram sina. Det såg vi till exempel när den andra pappamånaden infördes 2003. Då ökade männen sitt föräldrauttag från en månad till två. Samtidigt ökade mammornas föräldaledighet ännu mer. Balansering.

Jag tror inte att det går att stoppa jämställdhetsutvecklingen. Och jag är så glad att så många män, som Carlos Roja, ställer sig upp och kräver att få vara nära sina barn! Man kan se hemmafrudrömmarna som en liten backlash, men man kan också se dem som ett tecken på att vi kommit så långt! I en värld där det är självklart att både mamman och pappan tar hand om och är lediga med sina små barn så verkar hemmafrudrömmen som en avlägsen dröm.

Jag avslutar detta inlägg med ett citat från artikeln:

"Carlos Rojas skulle aldrig överlåta alla de viktiga besluten till mamman. Något han tycker att tidigare generationer pappor varit väldigt benägna att göra.

En vanlig kommentar är att det är kvinnorna som måste släppa taget och låta papporna vara med och bestämma.

– Men vadå? Män är väl inga lealösa mähän. Jag skulle aldrig vara tillsammans med en kvinna som inte lät mig vara hemma med mina barn."

Kommer jämställdheten gå åt helvete?

Det är alltid intressant att skriva om 80-talister, för många blir så upprörda - det märks ju i kommentarerna. Jag funderar på vad det beror på? För er som inte har läst Skriet från kärnfamiljen så handlar ju den om min generations föräldrar (spelar ingen roll när de är födda), föräldrar till barn på 2000-talet (som jag själv). Jag och Tinni driver i boken bland annat tesen att något hände på 2000-talet. I och med 11 september, terrorhot, klimathot, högkonjunktur... Det gjorde något med oss som föräldrar. Curlingsföräldrar och lattemammor blev begrepp. Nya fondtapeter, egenodlade kryddor, surdegsbak, perfekta barnkalas och en enorm föräldraoro och mammaskuld blev vardag. Flera av de pusselbitar som våra mammor på 70-talet gjorde sig av med plockade min generations mammor tillbaka. Halvfabrikat som sågs som något som underlättade vardagen för stressade mammor på 70-talet är något fult i dag, förskolan, som sågs som möjligheten för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och tjäna sina egna pengar... Stickning, bakning, odling, renovering, inredning, mangling (jo, det är sant!)... Inget av detta är ju fel i sig. Det är ju underbart att inreda och baka och odla och sticka och allt sånt! Problemet för mammorna på 2000-talet är att de flesta skulle göra allt! Sysslorna (och kraven) som ingick i ett gott mammaskap ökade något enormt från tidigare år. För samtidigt som man ska leva hemmafru ska man göra karriär, ha kvar sina gamla vänner och intressen och ta hand om sin kropp och hälsa...

Ja, det var kortfattat några saker vi tar upp i boken.

Varför berättar jag då detta igen? Jo, för att hela den boken ju är en diskussion om dagens föräldrar, min egen generation mammor, och våra dilemman och "måsten". Vi utgick mycket från oss själva i boken, fast byggde våra resonemang på rena fakta, studier och statistik (vi läste grymt mycket inför skrivandet av boken). Självklart tycker jag då att det är intressant när det kommer en ny generation mammor, att det förstås är intressant att följa utvecklingen, titta på den generationen, se skillnader och likheter, se vart trenderna blåser, läsa det som skrivs och diskutera och analysera det. Sen må mina analyser och spaningar vara fel - men varför är det fel att diskutera detta?

Om man som jag tycker att det är superviktigt med jämställdhet. Och har vigt delar av mitt liv (bortanför lönearbetet, för detta är ju inget jag tjänar pengar på, om någon trodde det...) åt att skriva, debattera, fundera på, läsa om, analysera frågor som rör föräldraskap, familjeliv och jämställdhet... så är det väl inte särskilt konstigt om jag tycker att det är anmärkningsvärt att många 80-talister säger att de drömmer om att vara hemmafruar? Även om de sen inte blir det, så är det ändå anmärkningsvärt. Något HAR hänt. För det skulle ingen ha sagt på 80- eller 90-talet. Eller ytterst få! Jag lovar, hemmafrun var helt passé! Hon gjorde entré igen på just 2000-talet (det skriver vi också om i boken). Och det finns fler andra tecken på att folk inte längre tycker att det är så viktigt med jämställdhet. Till exempel är det bara en procent av befolkningen som tycker att jämställdhet är en viktig valfråga... Kanske är det så att vi har blivit så bortskämda, att vi tar jämställdheten för given här i Sverige, att vi glömt bort hur många kamper som ligger bakom varje litet steg? Kanske tänker de flesta, precis som 80-talisterna i den här undersökningen, att det där med jämställdhet är så självklart att det behöver man inte tänka på? "Det går bra att vara hemmafru några år, vi är så jämställda ändå."

Jag tror inte att jämställdheten kommer att gå åt helvete med 80-talisterna. Det tror jag verkligen inte. Men jag tycker att det är lite oroande och historielöst... För de som säger sig vilja vara hemmafruar kan ju inte ha en aning om den kamp från spisen som har föregåtts av kvinnor. Det var ju inte så att hemmafruarna förr hade så många val, och möjligheten till ett annat oberoende liv var långt ifrån självklart. Tycker att man borde kunna lära av tidigare generationer. Det kanske är supermysigt att passa upp sin pojkvän, laga mat, städa, handla, tvätta... när man är 20+, men fråga de kvinnor som hunnit bli 50+ hur kul det är... Särskilt när de flesta förhållanden inte har så goda förutsättningar att hålla livet ut (särskilt inte för 80-talisterna, som enligt den här undersökningen tycker att man kan gå in och ur relationer som det passar de egna ambitionerna).

Jag vet att några av de främsta feministerna och jämställdhetsivrarna i dag är just 80-talister. Jag sätter mitt hopp till dem! Att de är med och ser till att strävan efter jämställdhet inte stannar av. Det finns fortfarande mycket att göra. Och vi är inte i hamn ännu.

Det var mina osorterade tankar om det. Kommentera gärna!

80-talister igen...

Jag har ju tidigare, flera gånger, skrivit om 80-talistföräldrarna och deras syn på livet. Visst, jag har generaliserat. Men det är ju det man gör när man spanar. Något uns av sanning i det jag har skrivit tror jag ändå att det finns. Även om människor främst är individer så präglas man ju av sin samtid. Nu fick jag precis ett pressmeddelande från trendanalysföretaget United Minds (som ju är professionella spanare) om just 80-talister. Det var nästan skrattaretande att läsa. Så mycket av det jag har skrivit här på bloggen speglas i deras undersökning. Läs bara här (jag har fetat några stycken...):

Sex, kärlek och 80-talister

85 procent tror på livslång kärlek. Men nästan hälften av 80-talisterna tycker inte att man behöver veta namnet på den som man har sex med. De gillar hemmafruar men gifter sig senare än äldre generationer och tycker att man kan gå in och ut ur kärleksrelationer när det passar med de personliga ambitionerna. United Minds har kartlagt den nya generationen vuxna och funnit en komplex, spännande och mycket mångfacetterad grupp. Som präglas av viljan att göra allt samtidigt. Dagens spaning bjuder på några smakprov på 80-talisternas syn på kärleksrelationer, sex, hem och familj.

Attityden till kärlek och sex är splittrad. Ja, också på det här området har 80-talisterna lätt ångest över alla val som går att göra. Å ena sidan tycker fyra av tio att man inte behöver veta vad någon heter innan man går till sängs med honom eller henne. Nästan lika många procent påstår dessutom att de har haft sex på offentlig plats. Ingen annan generation har någonsin tidigare haft ett så öppet förhållningssätt till sexuella relationer, samtidigt som man är övertygad om att det går att hitta Den Rätte.

Hemmafrufeeling

På ett sätt präglas den hypermoderna 80-talistgenerationen av konventionella, kanske till och med konservativa, värderingar. Om teveserien Sex the City var stilbildande för 60- och 70-talister, är till exempel Desperate Housewives och Big Love vägledande för många 80-talister. Signe Siemsen, som bloggar för det urbana livsstilsmagasinet Rodeo och jobbar som fotograf och modell, fantiserar till exempel om att bli hemmafru.

För tidskriften Café berättar Signe om sina framtidsplaner: ”Inte helt säker. Jag har en del DJ-jobb inbokade, fast egentligen vill jag helst bara skaffa barn och bli hemmafru. Men jag har lovat mamma att vänta tills jag blir 25.” När United Minds intervjuade henne tidigare i år sa hon också: – Jag ser mig typ som en hemmafru nu. Ifall jag är på en plåtning eller på ett event eller på en pressfrukost, då ser jag ändå fram emot att gå till butiken och handla och laga mat till min pojkvän och att städa och göra det fint hemma. Jag tycker att det är jätteroligt. Jag kommer att vidareutbilda mig men jag tror att jag aldrig kommer att kunna jobba heltid, utan jag kommer alltid jobba mindre och sedan på något sätt också vara hemmafru. Jag tycker att det är mysigt.

Caroline Geijer, tidigare redaktionschef på föräldratidningen Mama och nu redaktionschef på nya magasinet Yourlife, fyller i:

– Det är lite hemmafrufeeling över 80-talisterna. De får barn betydligt tidigare än 70-talisterna, kanske för att det inte finns jobb och att man därför kör familjeracet först. De tycker att vi 70-talister är dåliga på att ”chilla” och besatta av jämställdhet. 80-talisterna anser sig vara jämställda, och därför tycker de inte att det är ett problem att mamman är hemma några år med barnen.

Men det är just en ”feeling”, en lek med en stil som man inte riktigt ska ta på allvar. Att aktivt välja att vara hemmafru är kanske en av de mest kontroversiella sysslorna som man kan ta sig för i Sverige nuförtiden. När arbetslinjen råder för alla och i alla politiska läger. Men det är inte politik eller jämställdhetsprotester som driver en 80-talist som Signe Siemsen.

För henne, och många andra i hennes generation, är det snarare den estetiska, praktiska drömmen om hemmafrun som kittlar och lockar. De vackra 50- och 60-talskläderna, dräkterna som hemmafruarna bär i Mad Men. Ett liv befriat från ekonomiskt ansvar. En fluffig tillvaro inbäddad i det som är trevligt och mysigt.

Med allt detta för ögonen ser och hör 80-talisterna inte äldre generationers ojande om en feministisk backlash. Det behöver de kanske inte nödvändigtvis göra. Eftersom kvinnorna, såväl som männen med självklarhet ser sig inta viktiga positioner på arbetsmarknaden. 80-talisterna förvandlar inte hemmafrudrömmen till verklighet – inte för att de inte orkar eller vill, utan för att det finns så många skilda roller, tillfällen och möjligheter i livet att förhålla sig till. 80-talisterna vill hålla alla fönster och dörrar öppna. Girigt griper de efter alla möjligheter.

Färre äktenskap

Det är till exempel därför som 80-talister, trots att somliga ogenerat svarar att de gillar idén att vara hemmafruar, inte gifter sig tidigare än generationerna före dem. Enligt SCB var drygt 80 procent av 28-åriga kvinnor gifta år 1969. I dag har bara var fjärde kvinna i samma ålder ingått äktenskap.

Stabila relationer blir dock viktiga när barn kommer in i bilden. Nära sju av tio 80-talister vill ha hittat den rätta innan de skaffar barn. Men återigen måste det passas ihop med de andra ambitionerna som 80-talisterna har.

80-talisterna förväntar sig nämligen att på samma gång kunna ge sig ut och resa i världen på egen hand. Det är en betydande skillnad från hur det var med till exempel 60-talisterna när de var unga. Och det visar att 80-talisterna i grunden tar lättare på den stora kärleken än vad de ger sken av. Frågan är om det inte är för att 80-talisterna redan har hitta sin stora kärlek – sig själva.

Mod är attraktivt

80-talister träffar varandra på nya sätt, till exempel på olika mötesplatser på internet. United Minds gjorde en undersökning om hur man formulerar sig i kontaktannonser på dejtingsajten Match.com. Och vad 80-talister söker hos andra är för det första mod och självsäkerhet, för det andra att man vill visa ömhet på offentlig plats (vilket kanske inte är så konstigt när nästan 40 procent säger sig ha haft sex på offentlig plats) och, för det tredje, att man är flirtig.

Andra generationer har andra preferenser. 40-talister vill ha någon som först och främst är bra på att dansa, och har gott om pengar. För 60-talister är det allra viktigaste att en potentiell partner öppet vill visa sin kärlek, och inte är sarkastisk. 60-talisterna växte upp innan ironin slog igenom och har därför ett spänt förhållande till sarkasmer som kanske senare generationer lättsamt avfärdar som mer eller mindre lyckade ironier.

Det är inte alls förvånande att 80-talister vill vara tillsammans med djärva personer. Om det är något karaktärsdrag som alla 80-talister har gemensamt är det just självsäkerhet. Som en demonstration av det serverar vi till sist också ett tips om hur man skapar och upprätthåller ett lyckligt professionellt äktenskap mellan arbetsgivare och 80-talist.

När United Minds granskade hur olika generationer formulerar sina CV:s såg vi att 80-talister i mycket högre utsträckning än 40- och 60-talister använder ordet ”jag”. Jämfört med 40-talister skriver 80-talister ”jag” nästan tre gånger så ofta. 80-talisterna skäms inte för att lyfta fram sig själva, kanske är det den första generationen som inte låtit Jante prägla dem. Med sin ringa erfarenhet på arbetsmarknaden använder de ändå gärna förstärkningsord som ”mycket” och ”väldigt” i sina CV:s. Betydligt oftare än andra generationer, för att betona sina personliga styrkor och lämpligheten för olika tjänster – också detta får dem att framstå som mer självsäkra än äldre generationer.

Om 80-talister älskar sig själva vill de förstås också bli älskade av sina arbetsgivare. Att vattna 80-talistjaget med beröm och bekräftelse är därmed det säkraste sättet att behålla en lättrörlig medlem av historiens bästa generation. De vill också ha frihet att själva hitta arbetsmetoder och teorier, helst under en ständigt värmande ström av positiva tillrop. Rätt behandlade utgör 80-talisterna en enorm förändringspotential. Enligt cheferna jobbar de väldigt mycket och bra när jobbet sammanfaller med den egna lusten. Därför kan det löna sig att ge 80-talisterna, trots deras självsäkerhet och mod, ett ständigt tillflöde av bekräftelse.

Läs vad jag har skrivit om 80-talistföräldrar vs 70-talistföräldrar här, här och här! Och jämför ;-)

Och för att förtydliga nu, jag tror verkligen inte att alla 80-talister är så här!!! På samma sätt som att alla 70-talister skulle vara på samma sätt.

Amning igen...

Och förstås missade jag inte "nyheten" om att amning skyddar mot astma. Bamse-studien presenterades som en nyhet, i själva verket är den ju inte alls ny. Nyheten var att studien nu har publicerats i en vetenskaplig tidskrift. Det ska bli väldigt intressant att följa utvecklingen och responsen på denna studie. För studien har anklagats för att vara ovetenskaplig. Men jag ger den kredd för att den lyckats publicera sig i vetenskaplig tidskrift och jag ska hålla öron och ögon öppna efter en fortsättning. Jag är, som säkert många redan vet, väldigt intresserad av allt som rör amning. Älskade själv att amma - men ogillar alla ovetenskapliga myter kring amning.

Jag har tidigt skrivit om amning, bland annat här och här.

Pappor inte farliga för sina barn!

Kommer ni ihåg Eva Sternberg? Hon som skrev en debattartikel i Expressen om att pappor är livsfarliga för sina barn (jag skrev om artikeln här)? I artikeln hänvisade hon till en avhandling och jag hoppas att alla uppmärksammade att forskaren som skrev avhandlingen, Anna Carlsson, bestämt tog avstånd från Eva Sternbergs slutsatser i sin artikel. Min vän Ana Udovic (som är en riktigt bra journalist!) skrev en liten text där hon intervjuade Anna Carlsson som skulle ha publicerats i tidningen mama, men när den inte fick plats bad hon mig publicera den här. Tack Ana (missa inte Anas egen blogg, här)!

Här är Anas text:

Pappa + spädbarn = farligt?
”Hemmapapporna är livsfarliga för barnen” – ja, så skriver Eva Sternberg, familjerådgivare (samt en av grundarna till Kvinnor Kan-stiftelsen) i en debattartikel i Expressen. Till stöd för sitt påstående som ”alla inom barnomsorgen vet”, tar hon till en avhandling skriven av Anna Carlsson, doktor i medicinsk vetenskap på Malmö högskola.
Problemet är bara att det är lögn – Anna Carlssons avhandling visar inte på något vis att pappornas ökade uttag av pappaledighet hänger samman med antalet skallskador på småbarn.
– Det är helt taget ur luften! Jag har inte alls tittat på mammors och pappors förmåga att ta hand om bebisar, och det känns väldigt tråkigt att figurera i samband med det påståendet. Däremot visar min studie att individanpassad information om barnsäkerhet har en god effekt på föräldrarnas benägenhet att förebygga olyckor i hemmet, säger Anna Carlsson.
Vanligaste stället för en 1–2-åring att drabbas av skador är i hemmet, och då framför allt i köket – vid spisen och diskbänken.
– De sträcker sig upp och får tag i kastruller, eller drar i sladden till kaffekokaren eller vattenkokaren, säger Anna Carlsson.
En vanlig olycka är varmt kaffe som barnet får över sig när det sitter i knät och gör häftiga rörelser.
– Föräldern finns ofta i närheten när det händer, vilket betyder att det går väldigt snabbt när det händer, säger Anna Carlsson.
Fotnot. Anna Carlssons avhandling heter ”Child injurys at home – prevention, precautions and intervention with focus on scalds”, Malmö högskola.

Smile or die!

En annan artikel som jag läste med stort intresse i helgen var den om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget (kommer ut i höst på svenska) i DN. Barbara Ehrenreich är en av mina idoler sedan hennes bok Barskrapad (kom 2003). Jag var och lyssnade på henne när hon var i Stockholm när den boken kom. Hon var så otroligt klok. Har ni inte läst boken - gör det! Kort sammanfattat handlar den om klassklyftor, och om att det är dyrt att vara fattig! Suverän bok!

Hennes nya bok granska alla lyckoprofeter. Och jag blir så glad att hon tar sig an detta ämne. Det här är något jag länge stört mig på. Denna individualism, att allt hänger på en själv, att bara man vill själv så kan man... Det kommer igen i alla debatter och diskussioner. I allt från att bli frisk från cancer ("hon är så positiv, hon vill verkligen leva - därför överlever hon", som om de som dör inte vill leva...), till när man ska hämta på dagis (som nyligen diskuterades här), till framgång, karriär, att bli rik, känd och så vidare. Vill man så blir det så... Och blir det inte så som man vill, så vill man inte tillräckligt mycket. Sån enorm skuld på individens axlar.

Och så detta att allt ska vara så happy, happy. Ilska och bitterhet kan ju vara något bra. Inte så att man ska fastna i det, men som drivkraft till förändring.

Så här står det bland annat i artikeln:

"Ehrenreich beskriver en filosofi där positivt tänkande anses vara nyckeln till all framgång: en blomstrande karriär, den rätta livskamraten, ett liv i allmänt överflöd. Men genom historien har förändring ofta haft sin utgångspunkt i människors ilska, menar Ehrenreich. I ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem.

– Det förhindrar oss från att angripa riktiga hot, som den finansiella kollapsen och klimatkrisen, säger Ehrenreich från sitt hem i New Rochelle, New York.

Den positiva filosofin har blivit en stark trend bland de evangelikala kyrkorna. Och en hord av ”livscoacher”, predikanter och osorterade guruer hakade på. I kölvattnet har en miljardindustri vuxit fram med produkter som böcker, dvd, motivationstal och dyra seminarier.

Den bärande tesen i många av de bästsäljande amerikanska, engelska och en del av de svenska självhjälpsböckerna är att du bokstavligt talat kan tänka dig till lycka och framgång. Författarna skriver om ”attraktionens lag” och devisen lyder ”Name it and claim it”. I kapitlet ”The Years of Magical Thinkining” skriver Ehrenreich hur optimismens profeter åberopar ”vetenskapen” om vibrationer och magnetism och till och med en förvriden form av kvantfysik. I megabästsäljaren ”The Secret” från 2006 (först film, sen bok) var hemligheten att man kan föreställa sig att man blir känd och rik och – poff! – därför blir det."

Och appropå detta med att viljan gör dig frisk från cancer:

"Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget."

Flick- och pojkleksaker - igen...

Det har kommit en massa nyheter som jag gärna skulle vilja skriva om. Men tiden har inte räckt till. För några dagar sedan såg jag den här studien, att flickor dras naturligt till dockor och pojkar till bilar... Ja, jag är förstås skeptisk. Tror att socialiseringen är rätt stark. Redan på små barn. Och som framgår i studien så blir skillnaderna större ju äldre barnen blir. Bland 2- och 3-åringarna tillbringade flickorna halva tiden med att leka med dockor, medan pojkarna knappt rörde vid dem. Jag ser det som ett uttryck för att det är betydligt starkare tryck på pojkar. Alltså mer tillåtande för flickor att vara könsöverskridande, medan det inte är det för pojkar.

Det som är intressant är ju att det som anses vara pojk- respektive flickfärger i dag, inte alls var det i andra tider. Eller i andra kulturer. I sydostasien är rosa inte alls en flickfärg. Gult är i Thailand en kunglig färg som både män och kvinnor bär. I början av 1900-talet ansågs rosa vara den bästa pojkfärgen. Fick just en artikel om detta till tidningen där jag jobbar. I den kan man läsa att rosa då sågs som en beslutsam och stark (varför skulle de egenskaperna vara "pojkiga" för det första?) färg, till skillnad från blått. Killar skulle alltså kläs i rosa och flickorna i blått. Så sent som 1939 ansåg Parent's magazine att rött symboliserade iver och mod (som sågs som manliga egenskaper...) medan blått betydde tro och varaktighet - och således passade flickor...

I dag är hästar något för flickor. Men för hundra år sedan var det något för pojkar...

Så jag tror att det är alldeles för enkelt att tro att färgval och leksaksval är biologiska och "naturliga"...

Kommentarer på det?

Sanna Lundell om Skriet!

Hittade just Sanna Lundells senaste krönika i Aftonbladet. Roligt att hon läser Skriet från kärnfamiljen! (Sanna bloggar här.)

Föresten måste jag berätta att det har hänt igen. Jag var på lyckokryss med 900 M-läsare i helgen och var moderator för ett antal väldigt inspirerande och trevliga föreläsare - Anne Holt (så fantastisk rolig!), Owe Wickström, Malena Ivarsson. Dilsa Demirbag-Sten, Patricia Tudor Sandahl och Carl Jan Granqvist var också med och pratade, men de presenterades av min boss Amelia. I alla fall pratade jag med en person, och så kom vi in på att jag har skrivit en bok, varpå personen säger: "Jasså, är det en bok? Jag trodde att det var en blogg!" Det har hänt några gånger nu. Jag tror faktiskt att fler känner till bloggen än boken.

Så för alla er bloggläsare som inte har förstått det - bloggen är en förlängning av min och Tinni Ernsjöö Rappes bok Skriet från kärnfamiljen (Albert Bonnier AB) som kom i mars förra året. Finns att köpa för 39 kronor på adlibris.com!

Mammahat?

Läste för några dagar sedan i Expressen (pappersversionen, hittar inte artikeln på nätet) att lattemamman är på utdöende. Det är ju inte så konstigt. Jag har tidigare här i bloggen skrivit om de skillnader det finns på 2010-talsmammorna och 2000-talsmammorna, som jag kanske något oförtjänt delade upp i 70-talistföräldrar och 80-talistföräldrar – det handlar nog mer om ett trendbrott i och med det nya decenniet än om vilket årtionde föräldrarna är födda. Men att det har kommit en ny mammatyp tror jag benhårt på. Och det är ju inte särskilt underligt. Varje ny generations föräldrar vill ju sätta sin prägel på föräldraskapet (och samtidigt göra upp lite med de tidigare föräldrarna).

I artikeln står det att ingen med självrespekt skulle kalla sig lattemamma i dag. Här ska lattemamma läsas som symbol för den gamla sortens (tidningen) mama-mamma med designade barnkläder och svindyra bugaboo-vagnar som härskat på stans fik under högkonjunkturens årtionde (00-talet). Och den mamman är alltså totalt ute. Ingen vill längre vara en lattemamma!

Om de inte är lattemammor vad är de då? Jo, i dessa lågkonjunkturstider träffas man i stället hemma, "vi fikar hemma", står det i artikeln. Den nya 2010-talsmamman bryr sig inte om karriär och dyra designerprylar, det ska vara personligt och second hand (var i och för sig poppis även på 00-talet) och det ska vara trångt och bohemiskt - det har kommit massor av trendartiklar som slår fast det... Det låter ju mysigt! Och till stora delar i linje med min och Tinnis antiperfekt-, antirenovering-, antiöverkonsumtions-tankar i vår bok.

Men jag känner ändå att det finns något annat där bakom. Jag spanar vidare och upptäcker den här debatterade krönikan av Amanda Widell om det utbredda mammahatet.

Så här skriver hon bland annat:

"Mammahatet finns lite överallt. Jag läser en del bloggar och även där stöter man på det. Unga bloggande män som pratar med avsky om “lattemammor” och “äckliga ammande mammor på restaurang” och “mammor som tror att de äger trottoaren med deras jävla barnvagnar”. De skriver: “De går där i bredd och tror att de äger hela gatan” eller “det värsta som finns är mammor som inte kan hålla koll på sina ungar.” De berättar skräckhistorier där mammor inte tystade deras skrikiga barn och förstörde hela luncher och shoppingrundor för dem.

Jag blir så upprörd av detta att jag vill ringa runt till varenda människa med med dessa synpunkter och fråga dem vad de tycker att jag ska göra om dagarna. Ska jag sitta inlåst i mitt hem? Jag blir arg. Men trots min vrede så hör jag ändå mig själv be om ursäkt flera gånger om dagen. Jag frågar alltid om det är ok att jag har med mitt barn. Och ger hon ifrån sig ljud så skäms jag och får panik över att jag stör någon."

Och jag tror verkligen att hon är något på spåret OCH att det hänger ihop med fobin mot lattemamman. För vad var det lattemamman stod för (förutom det som jag tidigare skrivit)? Jo, mammamakt. Mammor som tog plats! Mammor som unnade sig att sitta och ta en kaffe med sina småttingar. Jag har egentligen aldrig förstått hatet mot lattemamman och har skrivit några försvarstal tidigare.

Amandas sambo Alex Schulman bloggar förstås också om detta och svär sig fri från tidigare mammapåhopp ;-)

Om det finns ett sådant mammahat som Amanda Widell vittnar om är det ju klart att ingen vill vara en lattemamma och sitta och störa omgivningen med sina bråkiga barn? Är då mammahatet på riktigt? Tja, jag hittade den här OTROLIGT långa tråden på Flashback - okej, det är mest idioter på Flashback (minns Bjästa...), men ändå. Här frodas verkligen mammahatet! Det finns andra exempel där lattemamman används som skällsord (har jag skrivit om förut).


Vad säger ni? Finns det ett mammahat? Och var kommer det i så fall ifrån?

Öka mammans inkomst - var pappaledig!

För varje månad som en pappa tar ut föräldraledighet så ökar mammans årsinkomst med sju procent fram tills barnet fyllt fyra år. Det skriver Expressen.

Ja, det här är ju ingen överraskande nyhet direkt. Det är enkel matematik. Och vi skrev om detta i vår bok Skriet från kärnfamiljen. Det finns flera uträkningar som visar att BÅDE mamman och pappan tjänar på att dela på föräldraledigheten. Och argumentet "vi har inte råd att låta pappan vara hemma" stämmer sällan om man räknar efter lite närmare. Tvärtom så förlorar man pengar.

Jag vet nu vad alla motståndare kommer att säga: De män som tar föräldraledighet har fruar/sambos som redan tjänar bra. Och ja, visst kan det vara så ibland! Men faktum är att det ofta är så att kvinnan och mannen ligger rätt lika när de skaffar barn. I boken redovisar vi statistik som visar att inkomstskillnaderna uppstår NÄR barnen kommer. Fram till ungefär 30-årsåldern är det inte så stora löneskillnader mellan kvinnor och män. Det är EFTERÅT skillnaderna uppstår... Och det har ett direkt samband med uttaget av föräldraledigheten och senare vem som går ner i tid (ofta den som var ledig länge, och därför halkade efter lönemässigt) - en ond cirkel, skulle jag kalla det.

Unni om Kerstin Thorvall

Apropå böcker... en stor svensk författare är död. Kerstin Thorvall. Jag läste Godnattsagor om Anders 4 år så sent som för en vecka för min nyss fyllda treåring...

Unni Drougge skriver väldigt bra på Newsmill om hur Kerstin Thorvall fick ett erkännande först när hon skrev om 20-talet och satte klass framför kön... Då slutade hon vara farlig, och kunde hyllas.

För det är tydligen farligt att skriva om kvinnor som tar för sig sexuellt. Och stor skillnad på när män skriver och när kvinnor skriver... Så här skriver Unni:

"Vid samma tid som Kerstin Thorvall kom ut med "Det mest förbjudna" gav Ulf Lundell ut "Jack". Båda romanerna var självbiografiskt baserade. I bägge böckerna förekom sex i ymniga mängder. Men sedan träder de biologiska
skillnaderna in. Till dessa hör sexualiteten. Thorvall beskriver en kåt, medelålders kvinna som hoppar över skaklarna och tar för sig bland unga svarta män. Lundell serverar en viril unghingst som stegrar sig när pinglorna vill inkräkta på hans frihet. Lundell placerades på piedestal, Thorvall surrades vid en skampåle. Lundell hade skrivit en "generationsroman" Thorvall en "bekännelseroman".

Det är nämligen skillnad mellan mäns och kvinnors självbiografier. Männen stoltserar med sina triumfer, erövringar och bravader ­ kvinnorna erkänner sina fiaskon, tillkortakommanden och nederlag. Man skulle kunna säga att kvinnor är mer ärliga, och att denna ärlighet vänds emot dem. Litterärt borde detta, att visa sina blottor, premieras. Men det finns en blodtörst bland kritiker och journalister. Kvinnor har redan som det är lägre rang,
men när de öppet demonstrerar sina svagheter inbjuder de till gang bang. Hajarna flockas kring den som blöder."

Och så det här:

"Kerstin var med andra ord karltokig, självcentrerad, hysterisk, neurotisk, krävande, fåfäng och svår att leva med. Men om hon hade varit man ­ hur hade dessa omdömen låtit? Det hade förmodligen låtit som en ganska vanlig beskrivning av en konstnär. Kerstin levde för att skriva. En vinter, då halkan var svår, vågade hon inte gå ut. Hon var så rädd att ramla och slå ihjäl sig innan boken hon skrev på blivit klar. Så tänker en sann författare. Kerstin var äkta. Hon kompromissade inte. Hon skrev varken för den ekonomiska tryggheten eller för kultursidornas gunst. Ändå tjänade hon ganska mycket pengar och erhöll så småningom också kritikernas välsignelse. Men hon förlät dem inte. Hon förblev en outsider. Förblev besvärlig. Ägd av ingen."

R I P Kerstin Thorvall!

Läs hela Unnis text här!

Min boklista!

Den här veckan är det boktema på Mymlans blogg. Och då tänkte jag göra en sak jag har tänkt länge. Sammanställa en lista över de böcker som hjälpt mig formulera hur jag ser på världen och gett mig de åsikter och värderingar jag har. Självklart finns det massor av böcker som har bidragit. Nu tänker jag koncentrera mig på böcker om jämställdhet, genus, familj (som jag ser som mina ämnen här på bloggen). Jag börjar med de jag kommer på, måste nog lägga till allt eftersom.

Vore jätteroligt om ni ville vara med och bidra med era boktips!

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten
Under det rosa täcket av Nina Björk
Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
Gendertrouble av Judith Butler
Diagnos: duktig: handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren
Backlash av Susan Faludi
Kvinnorummet av Marilyn French
Kriget mot kvinnorna av Marilyn French
Det kallas kärlek av Carin Holmberg
Det kallas manshat av Carin Holmberg
Den mörka kontinenten av Karin Johannisson
Rädd att flyga av Erica Jong
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul
Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk
Fittstim, red Linda Skugge m fl
Maken av Gun-Britt Sundström
Bitterfittan av Maria Sveland
Flickan och skulden av Katarina Wennstam
En riktig våldtäktsman: en bok om samhällets syn på våldtäkt av Katarina Wennstam

63 år tillsammans

Aftonbladet ringde mig i förmiddags och tackade för debattartikeln (väldigt gulligt!). Och så passade de på att fråga om jag ville skriva en till. Det var snabba puckar den här gången. Den skulle in i dag, klockan 14.

Den ligger redan upp. Läs här och tyck till!

Försten till dagis vinner

Kom nyligen hem från Hillevis releasfest för hennes bok Hungerflickan som jag tidigare har skrivit om. Jag och lilltjejen var där och åt god mat och träffade massor av trevliga människor.

Jag brukar ju sällan bli privat här på bloggen, och visar nästan aldrig bilder. Det finns egentligen ingen tanke bakom det, mer än att jag inte ser detta som en dagboksblogg, utan mer som en politisk blogg. Men Hillevis man Gunnar tog den här bilden på oss så nu lägger jag ut den!

Med på kalaset var bland andra Ninni Schulman (som snart också kommer med en bok!) som också skrivit om hämta tidigt på förskolan. Läs här! Hon hade med sig ett broderi som jag skrattade gott åt:

"Livet är en tävling, försten till dagis vinner"

(Borde ha tagit bild på den.)

På kalaset träffade jag också Josefin som till min stora glädje berättade att flera av hennes arbetskamrater brukar läsa den här bloggen. Jag blev jätteglad. Det kanske låter konstigt, men ibland glömmer man att folk faktiskt läser det man skriver.

Jag säger det inte så ofta, men tack alla ni som läser! Det betyder mycket! (Och ni behöver inte hålla med mig om allt ;-)

Ps. Och tack Hillevi för trevligt kalas!

Ps2. Jag hittade ett otroligt välformulerat inlägg i hämta tidigt på dagis-debatten på bloggen Ulrikas värld. Läs det här!