Tvåsamheten som norm

Måste bara citera ett bra inlägg om detta med tvåsamheten. Från den här bloggen:

"Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord."

Både gifta och skilda, sambo och separerade utgår ju från tvåsamheten. Allt kretsar kring tvåsamheten. Viljan att vilja ha en partner att dela livet med. Funkar det inte, skiljer man sig och letar efter en ny att dela livet med. Så ser normen ut.

Läs hela inlägget här.

Feministhat och viljan att vara en riktig man

Läser en intressant artikel i DN som visar på sambandet mellan högerextremismen och feministhatet.

Saxat ur artikeln:

"Jakten på att bli en ”riktig man” förenar Anders Behring Breivik och andra högerextremister. Det hävdar maskulinitetsforskaren Michael Kimmel, som har intervjuat flera tidigare svenska nynazister, bland andra polismördaren Jackie Arklöv.

Fem år av intervjuer med nynazister i USA och Sverige, både aktiva och avhoppande, lägger grunden till analysen som görs av Michael Kimmel, sociolog och maskulinitetsforskare på Stony Brooks universitet i New York.

För att förstå terrordåd som Anders Behring Breiviks eller Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs måste man också förstå kön, menar Kimmel.

– De högerextrema tycker att maskuliniteten är något som har tagits ifrån dem och getts till andra. Och nu ska den återfås, säger han."

Och:

"Norske attentatsmannen Anders Behring Breivik visar likaså en tydlig machosträvan, men han är mer ideologisk än Arklöv. I synnerhet hans 1500-sidiga manifest som Kimmel beskriver som ett ”tätt buskage av ideologiskt material”.

– Breivik ser feminismen som ett stort problem, att samhällets utveckling har vänt saker på ända. Att mannen har blivit underlägsen kvinnan."

Det paradoxala med högerextremismen är att de ofta säger att de står på kvinnornas sida, jag vet inte hur många gånger jag har hört att de ska rädda "oss" från gruppvåldtäkter och hedersförtryck. De pratar om vilken vidrig kvinnosyn "invandrarmännen" har. Samtidigt är de superkonservativa, ofta mot abort, mot skilsmässor, mot homoäktenskap, tycker att mannen är familjens överhuvud, att män och kvinnor är så olika och därför ska ha olika roller...

Det går inte riktigt ihop...

Läs hela artikeln i DN här!

Om näthat

...och så måste jag bara säga att jag verkligen uppskattar den debatt om näthat och anonyma kommentarer som pågår nu. Bra att många tidningar tar sitt ansvar och redaktörar i sina kommentarsfält. De gånger jag har varit intervjuad i någon av de stora tidningarna har jag verkligen fått känna på hat och förakt. Även här i bloggen förstås, men det känns tryggare här. Här har jag så många seriösa läsare som också kommenterar, här är jag inte ensam. Och här kan jag svara.

Det vidriga är att texterna som fylls med hatkommentarer inte ens behöver vara särskilt provocerande eller innehålla några som helst åsikter. Min syster har till exempel fått känna på näthat efter artiklar hon har skrivit när hon jobbade på DN - rena intervjuer, jobb som redaktionen bett henne att göra. Inga konstigheter, bara vanlig journalistik. Och ändå har hon fått en massa hat i kommentarsfälten. Jag känner många journalister och debattörer som har slutat att blogga, som har slutat att skriva krönikor och som drar sig för att skriva över huvud taget - för att de tycker att det är så jobbigt att höra hur vidrigt dåliga eller fula de är.

Läs till exempel vad Lins Fremin (mycket duktig journalist) fått läsa i kommentarsfälten.

Jag fick till exempel ett brev efter en av mina krönikor i VLT (där jag skrev i tre år) som var riktigt vidrigt. Brevskrivaren hoppades att socialen skulle komma och ta mina barn och tyckte att min man skulle begå självmord för att det vore en befrielse för honom att slippa mig. Jag har också fått mejl och facebookmeddelanden om hur otroligt korkad jag är, hur ful och vidrig jag är och förstås fått det berättat för mig att de minsann vet var jag bor och att jag är en av de första man bör skjuta när revolutionen kommer.

Jag har aldrig raderat en kommentar här i bloggen. Jag har verkligen dragit mig för att göra det. Har tänkt att alla har rätt till sin åsikt. Jag kommer aldrig att kräva att folk ska skriva under med namn. Jag gör det alltid - i alla forum där jag deltar står jag med eget namn. Men jag tycker samtidigt att det är en demokratisk rättighet att få tycka anonymt. Och man kan stå för det man tycker även om man är anonym. Däremot har jag nu bestämt mig för att faktiskt radera kommentarer OM de är hatiska och OM de får mig att må så dåligt att jag drar mig för att skriva. Hittills har jag varit väldigt tålig.

Det är inte en mänsklig rättighet att spy ur sig en massa hat på andra människors bloggar. Då får man skaffa sig en egen blogg eller ett eget forum.

Men som sagt. Min tröskel har hittills varit väldigt hög. Så kommentera på!

Största tabut att vara ogift?

Jag måste skriva lite mer om äktenskap och skilsmässor. Är faktiskt lite förvånad att inte fler blev arga på mitt förra inlägg.

Det viktigaste att kämpa mot är att tvåsamheten ses som en norm och att äktenskapet och kärnfamiljen ses som det enda riktiga. Heteronormen och kärnfamiljsförespråkarna är farligt många (läste precis om den kristna extremhögern i USA i senaste Arena, har förstått läst om det förr, men det är lika otäckt varje gång). Det är vad jag tycker. Jag säger inte död åt kärnfamiljen, men jag säger död åt kärnfamiljen som norm.

Jag vet att det finns en stark kärnfamiljsnorm i samhället - världen och jag gillar den inte. Därför tycker jag att det är jättebra när det kommer böcker om skilsmässor och där skilsmässor skildras på något annat sätt än bara tragedier. Jag har inget emot boken Happy happy. Det jag har något emot är när det blir alldeles för svartvitt. När det påstås att gifta ännu inte har nått nirvana, lyckats frigöra sig, ses som mindre vetande, lurade. Och när skilsmässan bara ses som en befrielse, som något enkelt, något man kan göra - bara så där. Det kan det visserligen vara också, men självklart är det oftast förenat med en massa sorg - också (i alla fall om det finns barn med i bilden). Och liksom skilsmässa ofta inte är ett val, utan en nödvändighet, så är att fortsätta leva i en kärnfamilj inte alltid ett val, utan något som bara är en effekt av att man råkar älska en man som man har barn med och som man faktiskt vill leva med (och det fungerar). Råkar det bli så att man lever i en kärnfamilj, så vet ni vad jag tycker: det finns en del fällor med kärnfamiljen och räddningen stavas jämställdhet.

Med det sagt tycker jag nog ändå att en av kommentarerna till mitt förra inlägg är det mest intressanta i hela debatten. Att samhället har utvecklats så att skilda ses som annat än misslyckade (= bra), och att det är okej att vara singel om man är skild, men fortfarande blir ifrågasatt om man aldrig varit gift/sambo. Tvåsamheten är fortfarande norm. Är man skild har man haft tvåsamheten. Och det är okej. Men har man aldrig haft någon - då blir man verkligen ifrågasatt. Sant. Allt utgår ändå från att alla vill ha en partner. Är det inte så att man som skild förväntas leta efter en ny partner också?

Vad säger ni? Är det största tabut att inte ha eller ha haft någon över huvud taget?

Hypen med skilsmässor

Ingen har väl missat att det är lite inne med skilsmässor just nu. I alla fall inte om man får tro tidningar (sådana jag själv jobbar på). Nyligen kom boken Happy happy – en skilsmässobok redaktörad av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Jag missunnar verkligen inte dem en lycklig skilsmässa. Och jag tror nog att den fyller sin plats i bokhyllan. Nyseparerade kan behöva en sådan bok. Sådana som står och tvekar om de ska ta steget eller inte kan också behöva en sådan bok.

Men, diskussionen kräver fler nyanser.

Jag kände att jag faktiskt blev lite illa berörd när Maria Sveland i Hanna Hellquists lyckoprogram på tv pratade om skilsmässan som vägen till lycka. Allt lät så enkelt. Man är gift, och sen är man skild. Och allt är bara happy happy. Riktigt så enkelt är det ju inte. En separation är ju alltid tuff. Om inte från mannen så åtminstone från barnen (som man kanske bara får ha halva tiden).

Sanna Lundell skriver klokt om happy happy-skilsmässomantrat i Aftonbladet:

"Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare.

Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt.

Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.

Separationen från den torra, förljugna ojämställda kärnfamiljen och inte minst inträdet i den nya brokiga färgstarka ­familjen med frekventa plast- och styv-­inslag skapar GLADA mammor och pappor. För om bara mamma och pappa är glada så blir barnen glada och mår bra."

Och det är precis det jag också tänker. Katarina Wennstam sa någon gång att det var förbjudet för skilda att tala om lyckliga skilsmässor med gifta personer. Jag tycker att det är precis tvärtom. Man får tala om lyckliga skilsmässor och gratta till skilsmässan, men man får inte säga att man är lyckligt gift. Särskilt inte till skilda personer. Inte till någon...

Om man säger att man är lyckligt gift känns det som att folk tror att man är lurad. Att man är förljugen. Att man gått på kärnfamiljsmyten. Tänk om det bara är så enkelt att man råkar älska sin man, och dessutom kommer rätt bra överens med honom? Och att det funkar så bra att vi båda tycker att det är värt att leva tillsammans och båda få ha barnen på heltid? Jag gör faktiskt det. Jag älskar min man och även om jämställdheten inte var självklar från början (långt ifrån) så har vi nu ett förhållande som bygger på jämställdhet och respekt. Och så är jag dessutom kär i karln (vi firar tio år som gifta nu i september). Visst tyckte jag att det var skönt den veckan mina föräldrar tog barnen i somras. Men det var en vecka det. Visst tycker jag att det är härligt att gå ut med mina vänner utan min man. Men jag älskar även vardagen med både mannen och barnen. Inte är det alltid frid och fröjd. Vi bråkar också. Och vi blir trötta, på varandra och på oss själva. Men vi älskar varandra och tycker om att vara tillsammans som en familj.

När recensionerna på min och Tinnis bok Skriet från kärnfamiljen kom var det många som tyckte att vi förhärligade kärnfamiljen (det gör vi verkligen inte). Flera frågade retoriskt om det verkligen var värt att bevara och försöka rädda kärnfamiljen. Var det verkligen en institution som förtjänar att bevaras? Vårt svar var ju att nej, inte den patriarkala, ojämställda, orättvisa kärnfamiljen. Men att den jämställda familjen faktiskt kan vara värd att bevara.

Eller värd... Det finns inga alternativ! Om man vill, måste, behöver skiljas så gör man det. Tycker man fortfarande om sin partner, har ett bra liv med honom/henne och sina barn - ja, då är det värt att kämpa för att få jämställd familj. Det var vår tes. Omöjligt för många. Men faktiskt fullt möjligt för vissa. Okej, helt jämställda kan vi aldrig kan bli - ojämställdheten finns inbyggd i hela strukturen, i hur vi ser på kvinnor och män, vilka förväntningar vi har på kvinnor och män (mammor och pappor). Men den ojämställdheten finns kvar även om man skiljer sig. Synen på män och kvinnor kommer inte att förändras. Oavsett om man är skild eller gift.

Det behöver inte vara synd om en skild person, det behöver inte vara synd om en gift person. Happy happy kan man vara både som skild och som gift.

Tillbaka!

Vad skriver man om när man inte har bloggat på flera månader? Har tänkt att återvända hit flera gånger, men allt känns så fjuttigt att börja med. Så nu kör jag bara!

Ett nytt jobb tog all min kraft och jag var tvungen att ge mig själv lite ledigt från allt utanför jobbet. Men, mitt intresse för politik, föräldrafrågor och framför allt jämställdhet är fortfarande brinnande. Och att blogga om det är ju så otroligt roligt. Hoppas ni är med mig fortfarande.

Sitter i detta nu och filar på en ny debattartikel i ämnet. Blev så glad över att få erbjudandet att skriva igen. Det var ju ett tag sedan nu. Kommer förstås att meddela er här på bloggen när den publiceras och var.

Annars följer jag med stort intresse hur (C) diskuterar föräldraförsäkringen och håller förstås på sidan som vill dela föräldraledigheten. Det vore väldigt modigt av dem!

Sedan blev jag förstås påmind om det enorma kvinno- och feministhatet som finns när den galna norrmannen (vill inte skriva hans namn) utförde sin fruktansvärda massaker. Det är något man ska komma ihåg. Rasism och feministhat (och socialisthat) går ofta hand i hand. Sådana som ABB är motståndare till socialism, tolerans och feminism. Och ja, jag kan inte säga att jag är ledsen över att tillhöra hans motståndarsida.

Sommarens bioupplevelse (förutom den fantastiska Melancholia) var the Bridesmaids! I mina ögon en feministisk sensation. Blev så otroligt glad när jag såg den. Kände samma revolutionerande känsla när jag såg den som när jag såg Long Kiss Goodnight och Fucking Åmål. Med de två filmerna tog utvecklingen ett stort steg framåt: Geena Davis som kvinnlig actionhjältinna var vi inte vana att se då (och vad peppad man var när man kom ut från biografen!). Och kärlek mellan två coola tonårstjejer var något alldeles nytt när Agnes och Elin hånglade i taxin på bioduken. Den här gången var det inte främst filmen som var revolutionerande (jo, visst, att tjejer får vara så roliga och äckliga kändes nytt och fräscht och hysteriskt roligt, och det var också fruktansvärt uppfriskande att alla de kvinnliga rollerna var knäppa och roliga, det händer nästan aldrig) utan publiken! Aldrig har jag sett en "tjejfilm" (=definitionen brukar väl vara att huvudpersonerna är kvinnor, att männen bara har mindre biroller) som uppskattas så mycket av män! Det har länge varit en sanning att kvinnor kan se filmer om män och kvinnor, medan män bara ser filmer om män. Men när jag såg the Bridesmaids var det lika många män i publiken och de verkade ha minst lika kul! Det värmde mitt gamla feministhjärta!

Annars funderar jag just nu mycket på semester och jämställdhet. I förorten där jag bor möter jag nu dagligen mammor som varit semesterlediga i sju, åtta och till och med nio veckor. De förlänger semestern med föräldradagar och jobbar förstås aldrig mer än deltid. Själv har jag bara haft tre veckors semester. Jag blir alltid vansinnigt avundsjuk när jag hör om deras långa, långa somrar. Men kommer till sans när det uppdagas att papporna i familjen knappt varit ledig alls (en, två veckor - företagande män som drar in mycket pengar...), och jag minns att de flesta av de här mammorna inte har fasta jobb, inte har särskilt roliga jobb, inte tjänar särskilt bra, ofta är helt ekonomiskt beroende av sina män, är de som sköter det mesta i hemmet och har det största ansvaret för de många barnen (där jag bor, ofta minst tre, inte sällan fyra eller fem...). Och då känner jag att jag nog ändå vill ha det som jag har det. Ett jobb som jag kan försörja mig på, ett stimulerande jobb, och ett jämställt familjeliv. Även om jag inte skulle tacka nej till några fler veckors semester ;-)

Hur har er sommar varit?

Fri lek?

I dag vill jag tipsa om min författarkollega Tinni Ernsjöö Rappes tänkvärda artikel på SvD:s Idag-sida om den fria leken. Hur fri är den egentligen?

Ett utdrag:


"Ingemar Gens, samhällsdebattör, författare och före detta jämställdhetsexpert på länsstyrelsen i Gävleborg, är mycket skeptisk till den fria leken som pedagogiskt verktyg i förskolan.

– Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras. I den finns också rangordning, uteslutning och fröet till mobbning, säger han.

Enligt honom är den fria leken långt ifrån fri.

– Den begränsas av tusen olika saker, av traditioner och tysta regler som finns i samhället. Den fria leken är nästan fånigt hyllad. Det sägs att den är konstnärlig, dynamisk, kreativ och att den ger tillgång till en människas inre. Visst, ibland kanske. Men det är få gånger allt det där infrias.

– Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens."


Här är hela artikeln.

Ja, vad säger ni? Jag är själv en ganska lat mamma som låter mina barn leka rätt fritt. Och jag känner igen det Ingemar säger i artikeln. Ofta är det min äldsta (som är en pojke) som styr och ställer. Vet inte om det beror på att han är kille eller om det beror på att han är äldst. Gissar att det mer beror på det senare. Det blir ofta krig, jaga och sådana lekar. De yngre systrarna hänger på, glada och tacksamma över att få vara med (jag överdriver något).

Ibland räcker det med att sätta igång barnen i en lek så kan det bli jättebra. Som när jag föreslår kojbygge i vardagsrummet, eller picknick uppe på berget i trädgården, eller baka en kaka (riktig kaka - alla tre barnen bakar gärna, och betydligt oftare än jag). Eller lego. När jag initierar leken blir den oftare mindre könsstereotyp och mer demokratisk.

Viktig och tänkvärd text, även om jag är förtjust i den fria leken - värt att fundera över hur fri den egentligen är.

Vad säger ni? Vad har ni för erfarenhet?

Ps. Och så vill jag tipsa om Lisa Magnussons artikel om hur man i Frankrike buntar ihop våldtäkt med otrohet/sexmissbruk när det kommer till "stora" kända män. Hellre konspirationsteorier om honungsfällor än att tro att sådana här hjälpemän kan våldta. Läs här!

Eget företagande en kvinnofälla?

I dag läste jag om Folksams rapport Driftig, som visar att kvinnors företagande riskerar att bli en kvinnofälla.

Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, skriver i dag en debattartikel om rapporten i SvD:

"Regeringens satsning på ökat kvinnligt företagande har förvisso fungerat, då alltfler kvinnor under de senaste åren satsat på att driva eget. Men om inte företagande ska bli den nya tidens kvinnofälla måste regeringen fortsätta reformarbetet. Detta framgår av Folksams rapport Driftig, men otrygg som presenteras i dag och som behandlar socialförsäkringssystemet för småföretagare."


Härligt att fler diskuterar och debatterar det här. Det är en fråga som jag har varit inne på många gånger här på bloggen. Och i boken Skriet från kärnfamiljen har vi ett helt kapitel om detta.

Ja, det är skillnad på kvinnors företagande och mäns företagande. Det finns tidigare forskning som visar på samma skillnad. Kvinnor startar oftare företag för att få ihop livspusslet. Män startar företag under helt andra premisser. Tidningarna är fyllda av inspirerande bytte liv-historier (har ju själv jobbat på sådana tidningar), där kvinnorna tänkt om och fått en paus i livet i och med den långa föräldraledigheten och därefter sagt upp sig (eller blivit uppsagda) och startat eget. En dröm blir sann, att kunna jobba med det man vill och samtidigt slippa det där tjafset om vem som ska hämta när och hur ofta. Den kvinnliga företagaren tar det, tar vabben, tar huvudansvaret. Men när hör man om män som sagt upp sig, startat eget för att få mer tid för familjen? Nej, när män startar företag är det på blodigt allvar, "han är egenföretagare", därför kan han absolut inte vara föräldraledig/vabba/hämta på förskolan och så vidare...

Och ja, det syns förstås i resultatet. Håkan Svärdman berättar i sin debattartikel:

"Fyra av tio småföretagare har en inkomst under 25000 kronor i månaden. Men en betydande andel av inkomsten kommer från lönearbete från anställning hos ett annat företag än det egna. Hälften av de manliga företagarna har en månadsinkomst som ligger över 25000 kronor. Det gäller endast en fjärdedel av de kvinnliga företagarna.

Sjukdom, föräldraledighet och vård av sjukt barn är den vanligaste frånvaroorsaken bland småföretagarna. Jämfört med männen så har kvinnorna dubbelts så hög frånvaro på grund av sjukdom och föräldraledighet. Vård av sjukt barn är ett ansvar som axlas fullt ut av de kvinnliga företagarna."


Jag skrev ett långt inlägg om detta för knappt ett år sedan. Har inte så mycket att tillägga, så nu tänkte jag citera mig själv:


"(...) Jag tror att för många kvinnor så är det samma sak. Livstilstidningarna är fulla med bytte liv-storys, typ: "Jag jobbade på bank, sen fick jag barn och kände att jag ville göra något annat, nu har jag startat en internetbutik där jag säljer ekobarnkläder... Det gör att jag får mer tid till familjen."

Jag känner hur många som helst egenföretagare till mammor som är förtäckta hemmafruar. De har sin business, som går varierande bra (vissa strålande), men det gemensamma är att de tar huvudansvaret för hem och barn, medan pappan jobbar på i sitt lönejobb (ofta mer än 100 procent).

Jag förstår verkligen den här drömmen! Den är oerhört lockande! För vem vill inte ha ett eget företag och samtidigt kunna vara med familjen? Men jag tror att den också är en kvinnofälla. Jag har själv varit egen företagare och vet att man är helt utanför samhällets skyddsnät. Om man inte satsar på sitt företag så har man väldigt lite skydd om man skulle bli sjuk, få fler barn (sgi blir väldigt låg) och pensionen får man betala in själv.

Många som har det så här tycker också att deras familjeliv har blivit lättare. För nu kan mannen koncentrera sig på sitt arbete, hon behöver inte tjata på honom längre (!)... Hon sköter allt i stället... Låter inte det mer som en hemmafru än som en egenföretagare?

När hörde man senast om en man som startade eget för att få mer tid med familjen? Som startade företag för att barnen bara ska behöva gå på förskolan mellan 9 och 15? Nej, tvärtom har en manlig företagare absolut inte tid att hämta på förskolan! Han kan absolut inte vara föräldraledig ("han är ju egenföretagare!"). En manlig egenföretagare jobbar betydligt mer än 100 procent.

För några år sedan kom en avhandling från Lund som precis bekräftar den här bilden. Kvinnor startar eget för att få ihop sitt (och hela familjens) livspussel. För henne är företaget inte det viktiga, utan att få livet att gå ihop. Kvinnors och mäns företagande ser alltså helt olika ut och är långt ifrån jämställda! Jag skulle säga: en klassisk kvinnofälla.

Alla dessa internetsajter med diskussionsforum, eller säljer ekobarnkläder eller pedagogiska leksaker som startas av mammor är vår tids små boutiquer.

Förr i tiden gav rika män sina hustruar små boutiquer där de kunde hålla till på dagarna. I boutiquerna sålde de fina kläder eller glas och porslin. De gick sällan med vinst (men kunde göra det - på samma sätt som många internetbutiker rattade av under cover-hemmafruar också kan göra det), ofta användes de till och med för att få ner vinsten i mannens bolag. Rena förlusaffärer med andra ord.

Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om sånt här. Vad innebär det egentligen att kvinnors och mäns företagande ser så olika ut? Vad är det för braindrain när kvinnorna BÅDE driver eget företag OCH är hemmafruar? Och vissa lyckas ändå riktigt bra! Tänk vad de hade kunnat åstadkomma om de inte också hade haft helhetsansvaret för hem och barn?

När det gäller valfriheten inom vård och skola så är jag väldigt negativ till den utveckling som har skett. Vi har en enorm segregering i samhället. Det räcker inte att flytta till en förort som är totalt homogen, inom den förorten ska man dessutom "välja" rätt privatskola - för att begränsa barnens umgänge ännu mer. Och alla dessa val, vem hinner göra dem? Vem hinner sätta sig in och välja rätt? Det i sig är en ny kvinnofälla! För det är mammorna som framför allt jagar runt och väljer de bästa förskolorna och skolorna. Och inte allt för sällan blir det något förskolekollektiv som kräver enorma insatser av föräldrarna (och som gör heltidsarbete för kvinna näst intill omöjligt). Och även om man väljer en stor kommunal skola så tar föräldrarnas val och fysiska arbete stor tid. Det är städdagar på skolan, föräldramöten (inte bara för klassen utan för skolan och för föräldraföreningen), man ska baka, fixa loppis och allt möjligt. Det är inte lätt att jobba heltid som mamma till några barn i förskolan och skolan! Och nästan inga mammor jobbar heller heltid. Nära 70 procent av mammorna jobbar deltid. Medan papporna fortfarande är den grupp i samhället som jobbar mest."


Som sagt, jag fattar drömmen! Jag har själv varit där, haft eget företag. Men mammor, gör er själva en tjänst: Ta er själva och era företag på allvar. Fortsätt dela ansvaret för hem och barn med pappan. Det är inte för inte som klyftorna mellan kvinnors och mäns inkomster ökar drastiskt efter 30 när barnen kommer.
Tänk också på barnen! De ska inte behöver förlora sin pappa till övertid bara för att mamma ska vara under cover-hemmafru! Och tänk på vad det signalerar till barnen - att pappas jobb är så mycket viktigare än mammas? Att pappas jobb är så mycket viktigare än barnen?

Ps. Länk till mitt tidigare inlägg i ämnet, det var många riktigt bra kommentarer till det inlägget också. Missa inte dem!

Fler är pappalediga

Liksom tidigare år släppte TCO sitt pappaindex nu i veckan. Det visar på en ökning, om än rätt svag, av andelen föräldradagar uttagna av pappor. Det är positivt. Att det går åt rätt håll, menar jag. Med den nuvarande ökningstagen kan vi ha ett jämställt uttag om 31 år. TCO:s ordförande Sture Nordh varnar dock för att ökningen kan ha demografiska förklaringar. Förra året föddes många barn, och nu har de hunnit bli drygt ett år och då tar många pappor ut sina dagar. Fortfarande är det en stor grupp pappor som inte tar ut några dagar alls.

När man läser pappaindexet är det tydligt att det är en grupp pappor som tar ut mycket dagar, och det är de som ökar på sitt antal, samtidigt som en annan grupp pappor fortsätter att ta nästan inga dagar alls. Det är alltså inte så att de flesta män tar 22 procent av föräldradagarna. Bilden ser snarare ut så här: några tar runt hälften och några tar inget alls.

Mer om hur fördelningen av pappadagar över landet läs här!

Hanne Kjöller om Assange igen

Ni missade väl inte Hanne Kjöllers utmärkta krönika i DN om männen som utan att blinka, utan att veta, utan några bevis, skyndar till Assanges försvar? De stora människorättsmännen, vänstermännen. De fina, goda männen. De är fullständigt övertygade om Assanges oskuld. Jag såg liksom Hanne dokumentären på SVT och förfärades över deras tvärsäkerhet. Deras förakt för rättssäkerheten och framför allt det svenska rättssystemet. Jag förfasade mig också över en och annan riktigt unken syn på vad en våldtäkt är.

Människorättsaktivisten (mansrättsaktivisten?) Tariq Ali till exempel som tycker att kvinnor visst ska ha rätt att säga nej. Men då måste man göra det innan hon går hem med mannen: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.” Har man sagt ja till ett samlag så har man en skyldighet att ställa upp på så många som mannen önskar under natten det gäller, och på vilket sätt mannen än önskar (med kondom, eller utan till exempel).

Hanne kommenterar så här:

"Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.

Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv."

Jag instämmer till fullo med Hannes slutsats. Om det ska bli som dessa män vill så får kvinnorna bli mer restriktiva. Ska vi ha tillbaka 50-talets lagstiftning så får vi ta tillbaka 50-talets sexualmoral där kvinnor helst ska säga nej.

"Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”

Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja."

Vi kvinnor som inte vill tillbaka till tiden före den sexuella revolutionen (tror de flesta) får hoppas att dessa mäns önskan inte blir verklighet.

Läs hela Hanne Kjöllers krönika här!

"Kvinnor och barn"

Jag förstår verkligen de som inte gillar termen "kvinnor och barn". Självklart är det lika hemskt om en man dör, som om en kvinna dör. Det är alltid särskilt fruktansvärt när civila, alldeles oskyldiga, dör. Även om det är en definitionsfråga om soldater är oskyldiga eller inte... De vet vad de ger sig in på i alla fall. Hur som helst. Förstår verkligen att man reagerar på begrepp som "kvinnor och barn" och man bör vara försiktig med hur man svänger sig med den termen.

Men i vissa fall är det verkligen befogat. Som när det gäller den reproduktiva hälsan. Mödradödlighet och barnadödlighet hänger till exempel ihop. Förbud mot abort är också ett stort hot mot både kvinnors och barns hälsa. De flesta som gör abort har redan barn. Då det fortfarande ser ut som så att det är mammorna som tar hand om de små barnen, är mödradödligheten ett direkt hot mot barnen. Dålig mödravård under graviditeten, vid förlossningen och efter när barnet har kommit spelar förstås en stor roll för hur barnet mår - om det överlever. Antal barn som föds döda beräknas vara 2,6 miljoner årligen.

– Det handlar om fattiga kvinnor och deras barn. De är inte en högstatusgrupp i världen, vilket nog är dagens understatement, säger Åsa Regnér, RFSU:s generalsekreterare, till DN.se i dag.

Många av orsakerna till dödfödseln är desamma som orsakar mödradödlighet, enligt Åsa Regnér som i artikeln säger att det krävs flera åtgärder för att lösa problemen. Det måste utbildas barnmorskor, bli bättre läkartäthet och klinikerna måste bli bättre.

Vill vi rädda de små barnen, födda eller ofödda, så måste vi rädda mammorna. Och vice versa. Det är jättebra att det sätts fokus på barnadödligheten nu. Och i just det här fallet måste man nog fortsätta prata om kvinnor och barn.

Pappor på förlossningen

Malin Bergström, legitimerad psykolog, har skrivit en viktig debattartikel i SvD i dag. Om hur viktig pappan är vid förlossningen, och framför allt hur viktigt det är att även pappan blir sedd under förlossningen. Artikeln pekar också på den rätt unkna syn som många som arbetar inom förlossningsvården har på pappor. Riktigt sorgligt. Jag håller med henne, förutom det viktiga stöd pappan kan vara för mamman under förlossningen är det också otroligt viktigt att båda föräldrarna känner sig lika viktiga och betydelsefulla för barnet redan från början.

Man brukar ju säga att könsrollerna skapas redan på BB. Barnet blir bemött på olika sätt beroende på om filten är blå eller rosa (läs Nina Björks klassiker Under det rosa täcket). På samma sätt som ett barn, en flicka eller pojke, föds, föds i samma stund två föräldrar. Visst går det att påverka i efterhand, loppet är inte kört, men visst spelar det roll om pappan ses som en oviktig bifigur eller bemöts med respekt som en av två föräldrar. Jag tror att synen vi har på mammor och pappor börjar redan under graviditeten (ja, förstås långt innan, den finns ju överallt runt oss i samhället). Pappor som tas på allvar, som blir lyssnade till, som man räknar med och som får känna att de är viktiga har nog lättare att kliva fram och ta ansvar. Pappor som inser att mammorna också är nybörjare känner sig inte lika tafatta. Jag minns hur arg jag var många gånger under föräldrautbildningskurserna jag och min man gick när vi väntade vårt första barn. Hur de blivande mammorna fick höra hur naturligt allt skulle falla sig, medan papporna fick höra jämförelser med hur man byter däck på bilen, hur mycket bebisen väger i ölburkar. En stor del av pappornas samtal handlade också om när de fick ha sex igen, medan mammornas samtal handlade om att de inte fick glömma bort papporna... En ren förolämpning, tycker jag. Som att det är det alla blivande pappor sitter och undrar över allra mest - när de kan få ha sex igen... Och också en förolämpning att förutsätta att mammorna inte var ett dugg intresserad av den frågan, utan att det förutsattes att mammorna inte alls skulle längta efter det. Inte konstigt om det i många förhållanden blev självuppfyllande profetior. Vem vill inte vara en mamma som alla andra? Vem vill inte vara en pappa som alla andra? Förväntningar på hur man ska vara och på hur man bör reagera - påverkar ju förstås.

Det var så fördomsfullt och könsstereotypt att jag knappt stod ut. När jag berättade för en barnmorska att vi skulle ta tio månader föräldraledigt var avrådde hon mig att bestämma det i förväg; jag kanske skulle ångra mig när jag fick barnet och vilja ha hela ledigheten själv... Inte ett ord eller tanke på att pappan faktiskt har rätt till hälften av dagarna. Att det är hans tid med barnet och barnets tid med sin pappa.

Har också läst någonstans att pappor minst lika ofta drabbas av förlossningsdepression, men att det sällan upptäcks. Det kan ju påverka familjen otroligt mycket! Pappor som ses som slarvrar, som flyr hemmet, kanske är det inte så enkelt som att de är svin, de kanske är i kris. Hur som helst tror jag att alla parter vinner på att både mamma och pappa ses som viktiga föräldrar som man förväntar sig delaktighet av.

Jag tror inte att vi kommer att uppnå ett jämställt föräldraskap förrän samhället börjar räkna med pappor lika mycket som med mammor. När förväntningarna på mammor och pappor är de samma, när man pratar om ett hundraprocentigt föräldraskap. Och inte kopplar det till kön. Det lär nog dröja. Men för både mammas, pappas, barnets och samhällets skull hoppas jag att det är ditåt vi strävar.

skidsemester och könsroller

Förra helgen var vi uppe och åkte skidor i Kungsberget. Det blev ingen fjällvecka för oss, vi har ju varit borta mycket nog från jobbet. Men en liten skidhelg blev det i alla fall, även om det spöregnade i backen på söndagen och det då bara blev två åk...

Det fick mig i alla fall att fundera på det här med skidsemestrar (okej, nu varnar jag för ett oerhört medelklassigt inlägg). Jag var på ett barnkalas för ett tag sedan och eftersom det var ett väldigt litet barn som fyllde år var många mammor (och några pappor) med på kalaset. Mammorna kom in på ämnet skidsemester, då det här var strax innan sportlovet. Ingen av dem VILLE åka till fjällen. En mamma sa till och med att hon hoppades att hennes jobb skulle säga nej, så att hon slapp. De hade alla små barn, och många barn. Tre eller fler. Tätt i åldrarna. Jag satt väldigt förvånad. Jag älskar att åka skidor, både längd och slalom, och jag älskar att vara i fjällen. Frågade varför de inte ville till fjällen, och förstås varför de åkte dit om de inte gillade det.

Att välja bort fjällsemestern gick tydligen inte, även om alla mammorna längtade mer till värmen. Det var männen som verkligen ville. Och barnen tyckte att det var så kul. Alla mammorna åkte slalom och gillade det, men det visade sig att de inte fick åka så mycket. Det var de som stod i pulkabacken med de minsta, eller hängde i bebisbacken med nybörjarna. Det var de som gjorde matsäckarna och drog barnvagnen när bebisarna skulle sova. Varför delade de inte på det, undrade jag. Nej, och här svarade alla samma sak: HAN tyckte att det var roligare att åka slalom. Och HAN var bättre på slalom. Jag hävdade att det är klart att han blir bättre om han får åka mer. Men det var som att de pratade om ytterligare ett barn: "Han tycker att det är så roligt, jag låter honom få åka, jag är ändå inte lika road."

Kunde inte låta bli att känna en viss sorg efter den här diskussionen. Visst kan man tycka att det är generöst av kvinnorna att stå där och passa barnen och fixa matsäckarna och låta honom åka. Men samtidigt, till vilket pris då? Och mammorna ville inte ens vara där. Jag funderar också på vad man signalerar till barnen? Att det faktiskt för deras skull är viktigt att ta för sig. Att se till att ta vartannat pass i pulkabacken/barnbacken.

Jag har varit väldigt noga med det själv. Det var ju ändå en del tid som gick bort från skidåkningen, då jag var höggravid eller nyförlöst. Så fort det har varit möjligt att dela har jag gjort det. För mig har det varit viktigt att vi alla har haft kul när vi har varit i fjällen. Att skidåkningen är ett gemensamt intresse i familjen.

Är det någon som känner igen sig? Och varför är det så att vi tenderar att bli ännu mer ojämställda under semestern?

Föräldrapodden om föräldraledighet

I fredags blev jag intervjuad av Minnia som gör föräldrapodden - om föräldraledighet. Lyssna här!

I en av kommentarerna hade Thomas kommenterat det jag säger om att pappan faktiskt kan ta hänsyn till mammans kunskap. Ja, jag förstår att han reagerar. Eftersom det var lite otydligt ska jag utveckla mina tankar här. Jag tror förstås inte på några medfödda "manliga" eller "kvinnliga" sysslor. Jag tror att man lär sig av erfarenhet, framför allt. Sedan finns det säkert individuella fallenheter för vissa saker också. Varför jag tog upp det här var för frågan om mamman ska låta pappan göra det på sitt sätt. Och den frågan får jag ofta. Ofta ligger en viss kritik av mammorna i den frågan, att om de bara slutade övervakade pappan och slutade lägga sig i, så skulle papporna älska att ta hand om barnet. Och jo, visst finns det mammor som säkert kväver pappornas entusiasm. Men jag tycker att det är en dålig ursäkt. Jag försöker se det från ett annat håll. Om nu mamman varit hemma ett år, då är det ju hon som har blivit experten på barnet. Då tycker jag att pappan kan lyssna på hennes expertis. Om han är hemma sedan ett år - är det hans tur att bli expert! Däckbytet som exempel drog jag för att det oftast är mannen i familjen som byter däck. Och om han brukar göra det, så skulle väl han inte bara köpa hennes sätt att göra det. Han kan ju något, och hon vet ju det. Det kanske var ett stereotypt exempel. Men världen är ju nu rätt stereotyp. Männen byter däck, kvinnorna är hemma betydligt längre med barnen. Så min poäng är att jag inte tycker att det räcker att skylla på att mamman "vill ha det på sitt sätt". Pappan får väl gå in och ta sin plats, vara där tillräckligt länge så att även han blir expert! Man kan ju inte välja bort att vara med sitt barn, bara för att mamman påpekar något.

PS. Och sedan måste jag ju bara länka till den fantastiska uträkningen som Minnia hänvisar till i inslaget. Hur mycket förlorar man på att dela föräldraledigheten? Vi hade ju några räkneexempel i boken som var hämtade från SOU:n om föräldraförsäkringen som gjorde för några år sedan. För de som inte orkar läsa boken eller SOU:n - läs här! Och glöm inte att mammor som delar föräldraledigheten har betydligt bättre löneutveckling efteråt (med 7 procent för varje månad pappan är hemma). Pappans löneutveckling påverkas inte nämnvärt, oavsett om han är föräldraledig eller inte.

Alltså, en familj tjänar på att dela föräldraledigheten lika - även om han tjänar 60 000 kronor i månaden och hon 25 000 kr. (En person som tjänar 60 000 kronor i månaden borde ha råd att vara hemma i alla fall...)

Kan vi skippa argumentet "min man tjänar för mycket" nu?

Hellre barnflicka än utbildad pedagog

Som ni säkert vet har SvD granskat nannyverksamheten ett tag nu. Enligt branschen är just hämtning på förskolan den vanligaste barnvaktstjänsten. Och jag tycker att det är ett väldigt intressant fenomen. Det visar ju väldigt tydligt vilka ideal som i dag råder. Man ska inte ha barnen kvar sent på förskolan (och att inte lyckas leva upp till det ger en ökad stress bland de föräldrar som inte kan leva upp till normen och hämta tidigt, som Kommunals rapport visade för några veckor sedan).

Det handlar inte bara om att man vill vara med sina barn mer - för många anlitar i stället en barnflicka som hämtar barnen. Man väljer alltså hellre en outbildad yngre person att ta hand om sina barn, än utbildade pedagoger på förskolan. Och ja, jag kan förstå argumentet att man vill ge barnen en chans att varva ner. Men samtidigt är det ett privilegium för de som har råd. Man subventionerar de som redan har, i stället för att bygga ut och satsa på den allmänna barnomsorgen - som alla har tillgång till. Samtidigt ökar man kraven på föräldrar, genom att spä på normen att hämta tidigt. Och det blir ännu jobbigare för de som inte har råd. Varken att gå ner i tid, eller har råd med en barnflicka. Jag kan inte annat än att tycka att utvecklingen inte är helt lyckad.

Så här säger Kommunals ordförande Annelie Nordström i SvD i dag:

"Rut-avdraget är ett svar på de välsituerade kvinnornas rop på hjälp. Det infördes i stället för att lägga de resurserna på en bra bemannad förskola, så att man lyfter bort skammen från kvinnornas axlar – för det är där den vilar."

Ja, man accepterar det omöjliga pussel och de ouppnåeliga krav vi har ställt på oss själva i dag. I stället för att ifrågasätta dem. Och så hjälper vi de som har råd att köpa sig ifrån skuldkänslorna. Vi glömmer totalt klassperspektivet och lämnar som så ofta männen utanför. (För det handlar framför allt om mammornas skuldkänslor.)
Lär gärna vad jag tidigare har skrivit om klassperspektivet i den här frågan. Här och här och här och här!

Nalin Pekgul skrev i en debattartikel efter min debattartikel i Aftonbladet förra året så här:

"Alltså: Sopa undan alla spår av 70-talets optimism och de vuxnas stolthet över daghemmen. In med det dåliga samvetet över att barn ska behöva vara kvar på förskolan för att deras mammor behöver arbeta. Det är nödvändigt för balansen i familjen. Medelklassen sätter normerna som präglar samhällsutvecklingen."

Det här är i allra högsta grad en klassfråga. Och vi löser inte livspusslet eller jämställdheten genom att subventionera medelklassen! Måste citera Nalin Pekgul igen:

"Hämta tidigt-stressen ger kommuner en möjlighet att hålla nere kostnaderna för barnomsorgen. Om barnen hämtas redan klockan fyra kan barngrupperna vara stora och personaltätheten låg. Om barnen för allt i världen inte är på förskolan för att mammorna ska kunna arbeta utan endast för få ta del av den stimulerande pedagogiken behövs inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid.

Alliansregeringen går medelklassfamiljerna till mötes. Med barnomsorgspengen, som också ska kunna betala så kallad pedagogisk omsorg, drivs förskolan mot en deltidsverksamhet som starkt påminner om de gamla lekskolorna. Rutavdraget kompletterar den pedagogiska omsorgen. I förlängningen kommer en marknad att växa fram som erbjuder enklare tillsyn av barn.

Av politiker som tar jämställdheten på allvar krävs dock en överblick som ser längre än till medelklassfamiljernas behov att få balans i sina liv.

Till det mest akuta hör bristen på barnomsorg på kvällar nätter och helger. Inom LO-grupperna arbetar drygt hälften av kvinnorna med små barn på obekväm eller oregelbunden arbetstid. Mot detta ska ställas att endast cirka 4 000 barn är inskrivna i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg på kvällar, nätter eller helger. Under dessa förutsättningar blir det inte lätt att arbeta heltid vilket också avspeglas i statistiken. Andelen kvinnor med små barn som arbetar heltid är endast 58 procent för sammanboende och 65 procent för ensamstående kvinnor.

Riksdagen har antagit jämställdhetsmålen och en fungerade barnomsorg är en förutsättning för kvinnors ekonomiska självständighet. Men det faktum att ett mål antagits av riksdagen är inte någon garanti för att politiken på nationell och kommunal nivå inriktas mot att uppfylla detta mål. Barnomsorgen är dessutom en kommunal uppgift. Det finns mycket som kan komma emellan, inte minst när kommuner ska fastställa sin budget."

Annelie Nordström fortsätter i SvD i dag så här:

"Vi vill se frikostigare öppettider och att det är okej att barnen är där, genom att det är bra bemannat. Föräldern ska inte behöva möta en barnskötare eller förskolelärare med tio snoriga, trötta ungar i hallen. I stället ska barnet kunna krypa upp i knät och få lugn en stund."

Mitt förslag: Se till att det finns bra och pedagogisk verksamhet för barnen på förskolorna de tider då föräldrarna arbetar! Och dra in männen i detta - dela på hämtningar och lämningar. Gör så att ALLA småbarnsföräldrar blir obekväm arbetskraft. Gör så att arbetsmarknaden tvingas räkna med att arbetare i en viss ålder kommer att ha andra saker att prioritera några år (och kanske kan det bidra med att göra andra åldersgrupper än just 30+ och 40+ attraktiva på arbetsmarknaden - 20+ (den grupp som är allra mest utanför arbetsmarknaden) eller 50-60+ (som ofta får klamra sig fast, trots lång erfarenhet, gedigen kunskap och massor av tid).

Fler viktiga jämställdsfrågor

Tack! Det är ni läsare som håller igång den här bloggen ibland. Ja, ni vet väl hur det är när man har heltidsjobb och tre barn, ibland rusar tiden bara iväg. Jag lovade att lägga upp fler bidrag och det gör jag så gärna.

Här kommer de:

Therese skriver så här:


"iktigaste jämställdhetsfrågan just nu:
Insnöad som jag är på familjeliv så är den viktigaste jämställdhetsfrågan för mig barnen och de konservativa könsroller som de bombarderas med under sin uppväxt: Leksaker är bland det värsta, barnkläder och mycket barnfilm och barn-TV kommer strax efteråt. Och hur de bemöts av omgivningen.

Jag har två söner på 5 och 7 och stör mig på hur man behandlar pojkar, både när de är små och sen i skolan. Man behandlar, klär och uppmuntrar de små till att vara tuffa och coola, och sen klagar man på de brötiga killarna i skolan! Men behandla dem inte som små tuffa grabbar när de är små, då! Jag har också en dotter, men hon är bara 1,5 ännu, så jag har inte hunnit reta upp mig så mycket på tjejrollerna ännu, men jag vet att det kommer..."

Ja, Therese, jag håller med. Särskilt jobbigt tyckte jag det var när barnen var små. Nu bombarderas de också, men på något sätt känns de som mer komplexa och individuella nu. Min son som när han var fyra fem vägrade allt som var rosa och rött och "tjejigt" har i dag nästan bara röda kläder och superlångt hår. Min äldsta dotter som bytte om till rosa prinsessklänningar varje dag efter förskolan, har i dag svart som sin älsklingsfärg. Visst ser jag hur de påverkas av förväntningar, men jag ser också två starka barn som kan göra aktivt motstånd! Och det glädjer mig så mycket.

Kristina skriver så här:

"Som svar på din fråga måste jag nog svara att lönefrågan är den viktigaste jämställdhetsfrågan idag, det är ju helt absurt att kvinnor är strukturellt lönediskriminerade i Sverige år 2011. Och i praktiken anser jag att en måste indivudualisera föräldraförsäkringen för att någonsin få en förändring av situationen. Roten till problemet ligger i den traditionella arbetsfördelningen som förekommer i de flesta familjer, där kvinnan förväntas sköta hem och barn medan mannen tjänar pengarna."

Ja, lönefrågan gör att kvinnors arbete inte räknas som lika viktigt. Och att hans arbete går före. Och att familjerna upplever att de förlorar mer på att låta honom vara föräldraledig, jobba deltid, vabba och så vidare. Och så förs idealet att mannen är den som tjänar pengarna och kvinnan hon som tar hand om hem och barn vidare.

Christina Sjöström tycker också att lönefrågan är den viktigaste, hon skriver så här:

"Jag har funderat i ett par dagar på vilken jag tycker är det viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige 2011, och det var inte helt enkelt att bestämma sig. Men nu har jag kommit fram till att det måste vara lika lön för lika arbete, och att klassiska kvinnoyrken värderas lika högt som klassiska mansyrken, i reda pengar (ord räcker inte). Jag tror att det är viktigt att samhället går i bräschen och visar att jämlikhet är något viktigt, och att man visar detta genom lagstiftning och lönesättningen inom den offentliga sektorn. Då skulle dessutom argumentet angående ekonomin när det gäller vem av föräldrarna som är föräldraledig, helt försvinna. Därmed skulle det också bli lättare att få folkligt stöd för att föräldraförsäkringen ska bli helt individuell."

Signaturen Mård skriver så här:


"Den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011 tror jag är att ett genusmedvetande och aktiva strategier för att motverka könsstereotypt tänkande och handlande, får en obligatorisk roll i lärarnas uppdrag - på samtliga utbildningsnivåer. Det behövs sannolikt lika mycket i förskolan som i högstadiet som på universitetsutbildningarna där könuppdelningen är lite mindre tydliga än rosa-blått, bilar-pärlor, marsvin-hockey. Fördomar som i och med att de levereras från en föreläsare/lärare tas för vetenskap. Åsikter som tolkas som evidens. Direkta konsekvenser (exempel ur min egen jobbverklighet) kan bli så tydliga som ökad dödlighet, sämre mediciner, längre väntetider, färre utredningar och så vidare i all oändlighet känns det nästan som. Detta, tätt följt av individualiserad föräldraförsäkring tror och hoppas jag är up and coming 2011!"

Ja, vi landar i föräldraförsäkringen igen. Den ÄR en knutfråga. Löser man den, löser man mycket. Vi skulle absolut få mer jämställda löner. Kanske skulle vi också förändra synen på manliga och kvinnliga jobb då. För i dag är ju arbetsmarknaden otroligt könssegregerad. De flesta arbetsplatser är inte blandade. Det är bara att gå in på vilken förskola som helst och titta. Eller kolla vilka som kör sopbilarna. Vi vuxna måste ju också "walk the talk" som någon skrev tidigare. Vara goda förebilder.

Kajsa Grusell är också inne på hur vi bemöter elever inom skolan:

"Då jag arbetar i skolan (på gymnasiet) som gymnasielärare så är den viktigaste jämställdhetsfrågan, enligt mig, hur vi bemöter och förhåller oss till våra elever i den svenska skolan, idag (och då kanske främst i förskolan).


Barn och ungdomar tillbringar allt mer tid i förskolan/skolan/på fritids idag och där möter de oss, vi som är (i alla fall skall vara...) utbildade pedagoger och lärare, och under vardagarna tillbringar de nästan mer tid med oss än med sina föräldrar och just på grund av detta ser jag det som otroligt viktigt att vi som arbetar i skolans värld kontinuerligt vidarutbildas i genus-, jämlikhets- och jämställdhetsfrågor. Vi vill gärna tro att den svenska skolan, idag 2011, är jämställd och att vi behandlar pojkar och flickor med samma öppna armar, trots det kommer det alltför ofta nya rapporter som bevisar motsatsen.


Det är hos våra barn och ungdomar som vi lägger grunden inför framtiden, så var skall vi börja om inte i skolan och med oss själva?"

Jo, med barnen - och med oss själva. Vilket är betydligt svårare än vad man tror. Men även om vi inte kan förändra våra yrkesliv och intressen helt, så kan vi alltid göra småsaker. Börja hemma, gör de flesta sysslor könsneutrala, dela på dem, så att inte de "ärvs" av barnen.

Tusen tack för alla bidrag! Mejla gärna fler förslag! Eller kommentera här i bloggen.

Viktigaste jämställdhetsfrågorna 2011?

Innan jag stack iväg på långresa i januari frågade jag er bloggläsare om den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011. Jag vet att det inte är en lätt fråga. Det finns ju otroligt många. Men jag fick flera mycket kloka svar.

Erik Wallsten skriver så här:

"När det kommer till kritan är ett jämnare uttag av föräldraledigheten ändå roten till allt gott, och därmed den viktigaste jämställdhetsfrågan, anser jag. Kortsiktigt går det så klart att komma på en massa mer eller mindre hycklande ursäkter för att inte dela, men långsiktigt känns det självklart att det leder till enorma vinster både familjeinternt och i ett större samhällsperspektiv. Det kommer så mycket på köpet: båda föräldrarna tvingas både ta och släppa på ansvar för barn och hem, vilket leder till fortsatt jämställdhet även efter föräldaledigheten och i förlängningen till ett mer harmoniskt förhållande och mer jämställda barn med föräldrar som håller ihop. Och framför allt verkar det ojämställda ledighetsuttaget vara den främsta boven i dramat om den till synes olösliga frågan om kvinnors löne- och karriäreftersläpning i förhållande till männen. Statistiken säger att vi faktiskt har hyfsat lika löner fram till 30-årsåldern, men att det sen skenar i väg till männens fördel och man behöver inte vara ekonomiprofessor för att fatta sambandet där. Särskilt inte som statistiken också säger att småbarnspappor är de som arbetar allra mest och hårdast av alla samhällsgrupper.

I den bästa av världar skulle ju folk inse sitt och andras eget bästa och därför dela lika självmant och med glädje. Tyvärr verkar det vara en fullständigt utopisk framtidsförhoppning och då är en individualiserad föräldraförsäkring det minst värsta alternativet."

Läs hans serie: De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn (här börja med nummer fem och gå bakåt!).

Jag håller med. Föräldraförsäkringen är en superviktig fråga. Löser man den knuten är det mycket i trasslet som skulle lösa sig.

Ann-Britt skriver:

"Teoretiskt skulle det vara fantastiskt om man kunde bli av med Det Naturliga™. Få saker irriterar mig så mycket i jämställdhetsdebatten som det argumentet.
Sen är det ju inget man kan lagstifta om, precis... Däremot borde man kunna inskärpa vikten av genusperspektivet i skola och utbildning."

Ja, blev vi av med alla föreställningar om vad som är naturligt kvinnligt och naturligt manligt så skulle vi komma långt. Visst kan det finnas skillnader mellan män och kvinnor, men vilka är de? Vem bestämmer vilka som är naturliga? Och hur vet vi det? Bättre att möta människor som individer. Jag tror att det finns andra gemensamma nämnare som gör oss mer lika, oavsett kön, till exempel klass eller om vi bor i storstad eller landsbyggd, eller ålder och så vidare. Jag kanske har mer gemensamt med en man i samma ålder, som också bor i Stockholm och jobbar med media, än vad jag har med en kvinna i 70-årsåldern som bor i Etiopien för att ta ett extremexempel.

Carola skriver så här:

"Det jag spontant nu kom på som den viktigaste jämställdhetsfrågan är lönerna. Visserligen finns det många områden som man kan förbättra, men jämställda löner skulle medföra många fördelar och då skulle det vara lättare att ta tag i andra saker senare.

· Jämställda löner borde vara en självklarhet eftersom man gör lika jobb.

· Jämställda löner skulle ge kvinnor möjlighet att bli mer självständiga eftersom man då också höjer sin SGI, A-kassa och pension.

· Jämställda löner skulle underlätta inför mer jämlik föräldraledighet, för då minskar man möjligheterna att kunna använda ett av de vanligaste argumenten för att pappan inte ska vara föräldraledig ”han tjänar så mycket mer, om han ska vara hemma så förlorar vi så mycket inkomst”.

· Om man börjar jobba mer mot jämställda löner skulle detta aktualisera en annan kvinnofälla och det är den här med kvinnodominerade branscher som så ofta innebär (förutom lägre lön) också mer otrygga anställningsvillkor, fler deltidstjänster och högre arbetsrelaterad ohälsa."

Håller förstås med om att jämställda löner är superviktigt. Men jag tror att det är svårt att få jämställda löner om vi inte får jämställdhet på hemmaplan, i familjerna. Vi kommer aldrig att bli jämställda i arbetslivet om vi inte får ett jämställt familjeliv.

Eva från bloggen En full bokhylla, skriver så här:

"Jag tror - tyvärr - att årets viktigaste fråga är en som varit på tapeten länge och nog kommer att fortsätta att vara det: Föräldraledigheten. Den är viktig idag och i framtiden, för den är avgörande för vilket samhälle våra barn växer upp i!

Jag har själv en snart 2-åring hemma och ett småsyskon på väg och jag träffar så många i min närhet med barn i samma åldrar som kommer med argument efter argument för att mamman ska vara hemma större delen av tiden.

En pappa på mitt jobb sa häromdagen att han trodde det skulle vara en bra tid för honom att vara hemma när det var dags för inskolning på dagis. En mamma förklarade hur oumbärlig hennes man är på sitt jobb, när det egentligen är hon som tagit jobbsamtal nästan sedan dag ett på BB för att hon är en av få i supporten på sitt jobb som kan och vet allt...

Jag tror själv på att dela upp föräldraledigheten 50/50 eller åtminstone 33/33/33 (med en valfri tredjedel för familjens flexibilitet), kanske kombinerat med ett system för att jämna ut ekonomiska snedvridningar. HUR det ska lösas kan diskuteras, men tyvärr verkar det fortfarande som att vi måste debattera ATT det behöver lösas. För barnens, mammornas och pappornas skull."

Ja, så länge vi har olika förväntningar på en mamma och på en pappa så kommer varken vara jämställda hemma eller ute i arbetslivet.

Så! Nu har jag redovisat fyra bidrag med viktigaste jämställdhetsfrågan! I morgon eller nästa gång jag bloggar, lägger jag ut fler!

Och ni som var med och tävla - misströsta inte, jag har inte hunnit skicka ut böckerna än. Men jag lovar, gör det i morgon. Sannolikheten att just du har vunnit är rätt stor ;-)

Skicka gärna in fler bidrag, eller kommentera här: Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan 2011?

Klassperspektivet i Kommunals rapport

Tack A.M.O som skickade mig en direktlänk till inslaget! Här:




Blev intervjuad av TT i går också apropå Kommunals rapport. Här kan man läsa den intervjun i DN;

Ett utdrag:

"Var tredje i undersökningen uppger också att man inte kan jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

- Nästan en miljon människor arbetar på tider utanför kontorstid. Om vi förväntar oss service dygnets alla timmar måste vi också vara beredda att utöka barnomsorgen på kvällar, nätter och helger, säger Kommunals ordförande Annelie Nordström.

Hon varnar för stora samhällsekonomiska konsekvenser. Den genomsnittliga förvärvsfrekvensen bland Kommunals medlemmar är ungefär 84 procent. Hälften av alla medlemmar — 250 000 — jobbar deltid.

- Alla dessa personer tjänar väldigt mycket mindre pengar och betalar mindre i skatt än vad de skulle kunna göra.

Det dåliga samvetet över att hämta sent kan också vara en konsekvens av att bemanningen minskat och barngrupperna ökat. Fortfarande är det lite skamligt att använda barnomsorgen i för stor utsträckning, säger Annelie Nordström.

- Det har nästan blivit finare att ha en outbildad barnflicka hemma.

Rebecka Edgren Aldén framhåller att det har blivit en klassmarkör att hämta tidigt.

- I dag är det status att ha fria tider och kunna styra över sitt eget liv. Men det sker ofta på bekostnad av jämställdheten, de flesta har inte så fria tider. I stället går kvinnorna ner i arbetstid.

Det hårt lanserade hemmafruidealet väger också tungt.

- Våra mammor stod på barrikaderna och slogs för dagis och såg det som en frihetsrevolution. Jag tror att min generation gör uppror mot det här och lever väldigt konservativt i stället, vi gifter oss i kyrkan, ska baka vårt eget bröd, inreda, pyssla, sticka och odla. Och hämta tidigt på förskolan, säger Rebecka Edgren Aldén."

Det som var bra i intervjun var att de tryckte på klassperspektivet. För visst är det ett problem att högutbildade, välutbildade södermammor får ont i magen av pressen de känner att vara först på förskolan (eller i alla fall inte sist) - jag är inte ironisk nu - men det är framför allt ett problem att så många kvinnor i Kommunals undersökning inte KAN jobba heltid för att öppettiderna på förskolan inte passar (30 procent). Vi medelklassfamiljer har satt normen, och kommunerna har satt öppettiderna efter den normen.

Och så måste jag bara kommentera detta med den fria viljan och att de vill vara med sina barn. Ja, men självklart! Vem vill inte vara med sina barn?

Det är klart att det finns massor av föräldrar som väljer att hämta tidigt. Och som bara gör det av helt fri vilja. Jag anklagar inte enskilda föräldrar! Men studien visar att 50 procent känner en press. Visst kan man vara hård och säga att de inte borde bry sig, att de väljer själva. (Ungefär som DN:s ledarsida så lämpligt i dag, på internationella kvinnodagen, väljer att göra...) Det kan man ju säga om unga tjejer som känner pressen att leva upp till size zero-storlekar också, som svälter och späker sig. Det är deras egen fria vilja, det är deras val. Och man kan ju också säga att kvinnor som blir misshandlade av sina män får skylla sig själva, de har ju själva valt att vara ihop med de här männen. Och vi kan säga att invandrarkillar som inte sköter sig i skolan och som sedan hamnar utanför samhället också får skylla sig själva. Man måste kunna diskutera normer och strukturer utan att alltid hamna i diskussionen att de får skylla sig själva, de har ju själva valt det.

Det finns en norm, det finns ideal, det finns en struktur. Och den tycker jag är intressant att diskutera och ifrågasätta. Normen att hämta tidigt på förskolan finns ju redan, jag försöker väga upp, ifrågasätta den. Det betyder inte att jag tycker att föräldrar som till exempel båda satsat på att downshifta i sina liv, valt bort dyra utlandsresor och stora lägenheter/villor för att kunna jobba deltid och hämta sina barn tidigare på dagarna gör fel! Tvärtom! Jag tycker att det är väldigt inspirerande!

Det är en skillnad. Jag hoppas att de flesta förstår det.

Jag på TV4-nyheterna

Här är jag i går på TV4-nyheterna. Jag ska kommentera lite senare, hinner inte nu (inslaget är rätt långt in i programmet).

Hämta tidigt-hetsen bekräftad

I dag släppte Kommunal en rapport om att många föräldrar känner en press att hämta sina barn tidigt på förskolan.

Ett kärt gammal ämne jag har skrivit om många gånger: Hämta tidigt-hetsen.

30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har och 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om behoven de har.

Hälften av föräldrarna i undersökningen känner sig pressade att hämta tidigt från förskolan. Var fjärde känner press att hämta senast klockan fyra och över hälften före halv fem.

Det är ju lätt att räkna ut att ett heltidsjobb är uteslutet om man ska hämta klockan fyra varje dag. Om man inte delar på hämtningarna förstås, eller har ett flexibelt akademikerarbete där man kan komma och gå lite som man vill på jobbet (och jobba igen hemifrån på kvällarna).

De flesta mammor jobbar också deltid. 70 procent av småbarnsmammorna ungefär jobbar deltid. Vissa frivilligt, andra ofrivilligt (kvinnor har betydligt många fler ofrivilliga deltider än män). Och det är framför allt mammorna som fortfarande hämtar barnen på förskolan.

"Normen om att hämta tidigt är problematisk för den försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och att få ihop sin vardag", skriver Kommunal i rapporten.

Ja, den där normen är satt av medelklassföräldrarna som gärna manifesterar sin kärlek till barnen genom att ha barnen så korta dagar på förskolan som möjligt, ha långa lov, lediga klämdagar. Nu vill jag förtydliga att jag inte tror att de hämtar tidigt bara för att visa att de är bra föräldrar och älskar sina barn. Men att det finns en norm och ett ideal att hämta tidigt - det måste väl de flesta hålla med om. Och många föräldrar har säkert hört andra föräldrar retoriskt fråga: "Men varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?" Kommunpolitikerna har säkert ingenting emot denna norm - det blir ju mycket billigare för kommunen om föräldrar hämtar tidigt.

Samma föräldrar vill dock kunna handla mat och kläder sent i stora shoppingcenter. Och vi är förstås beroende av en fungerande sjukvård dygnet runt. Och att vår lokaltrafik går på de flesta tider. Och förstås på våra scener. De som jobbar i vården, inom handeln, i industrin, i lokaltrafiken, på teatrarna och många, många andra – de har däremot svårt att leva upp till normen att hämta runt fyra fem. Då blir det problematiskt när medelklassnormen styr förskolornas öppettider, och det är det vi ser i Kommunals rapport: 30 procent av medlemmarna med förskolebarn kan inte jobba heltid med de öppettider förskolorna har.

Att hämta tidigt blir därför också en klassmarkör. Vi som kan hämtar tidigt. Så här skrev jag i en debattartikel i Aftonbladet för en tid sedan:

"Är hämtningshetsen vår nya klassmarkör? Ett sätt att visa att vi har råd, att vi är bra föräldrar? För det är ju framför allt medelklassen som kan flexa och hämta tidigt. Medelklassmamman som har det så bra ställt att hon borde kunna hämta tidigt.

Det är nämligen en större synd att tjäna mycket pengar och låta barnen gå långa dagar på dagis, än att tjäna lite pengar och låta dem gå långa dagar. För då är man en karriärist. Och det är det värsta man kan vara. Om man är mamma, vill säga. För det verkar fortfarande vara tillåtet för pappor att jobba mycket, tjäna mycket pengar och inte hämta tidigt på dagis."

Läs gärna hela min debattartikel i Aftonbladet om hämta tidigt-hetsen.

Det underliga med hämta tidigt-hetsen är att föräldrar ofta är så nöjda med förskolan. Förskolepedagogerna/personalen får nästan alltid toppbetyg i förtroende när man jämför med andra yrkesgrupper. Trots det är det tydligt mycket viktigt att skynda sig att ta de där ifrån så tidigt som möjligt.

Förskolan är bra, men bara fram till ett visst klockslag - därefter är det tydligen direkt skadligt. Enligt Kommunals rapport var det också kvaliteten på verksamheten som bidrog till hämta tidigt-hetsen.

Nu citerar jag mig själv igen:

"Dagis är väl till för barnen? Nej, faktiskt inte. Det är den krassa verkligheten. Men den insikten kan den som har råd köpa sig fri ifrån genom att flexa och hämta klockan tre.

Vi måste våga diskutera vem förskolan egentligen är till för. Och vilka förväntningar vi har på mammor, som vi inte har på pappor.

Så länge förskolan på ett underliggande plan är kopplad till mammornas möjlighet till försörjning kommer vi inte undan hämta tidigt-hetsen. Eller mammaskulden.

Det är först när vi får ett jämställt föräldraskap som vi på allvar kan förändra samhället så att vi får ihop både ett bra arbetsklimat, bra verksamhet för barnen och lagom tid för familjen. Och inte som i dag låta barnens korta dagar betalas av mammornas ökade stress, sämre pension och tunga mammaskuld."

Jag har tidigare skrivit om hämta tidigt-hetsen här och här och här.

Ps. Har precis blivit intervjuad av TV4 - kommer på nyheterna i kväll. Svårt att prata kort och kärnfullt, lättare med text där man kan radera, ta om och skriva nytt. Men bara för att det är svårt och man blir nervös får man ju inte tacka nej. Så, kolla i kväll klockan 19! Ds,