tisdag 30 augusti 2011

Tvåsamheten som norm


Måste bara citera ett bra inlägg om detta med tvåsamheten. Från den här bloggen:

"Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord."

Både gifta och skilda, sambo och separerade utgår ju från tvåsamheten. Allt kretsar kring tvåsamheten. Viljan att vilja ha en partner att dela livet med. Funkar det inte, skiljer man sig och letar efter en ny att dela livet med. Så ser normen ut.

Läs hela inlägget här.

3 kommentarer:

den rabiata orakade flat-feministen fanny sa...

Tack för omnämnadet! Jag tror att tvåsamhetsnormen är nästa stora grej att göra upp med. Det är ju en extremt stark norm i samhället, som jag tror många känner sig begränsade av.

Anonym sa...

Ett klart större och allvarligare problem är att så många människor bryr sig om vad andra tycker även om det inte spelar mer än marginell roll. Och det här med att passa in och få bekräftelse och göra som alla andra.

Anonym sa...

Men hur kan du tro på sagan norm.

Parnervalet är ingen norm

Det är en biologisk drift.

För Guds skull (metafor) läst för tusan Richard Dawkins "Den själviska Genen" innan du skriver ordet norm en gång till.

Det börjar bli så skämmigt.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0199291152

På bibblan finns den på svenska.

Förkurs!

http://svt.se/2.108068/1.2533827/djup_mansrost_hjalper_kvinnors_minne

MVH