Utbrända högstadietjejer

Som jag tidigare skrivit om, när tar egentligen det där Pippi-självförtroendet hos flickor slut? Ska mina kaxiga tjejer också få ångest, börja skära sig, deppa över att de inte har någon framtid?

DN i dag om högstadietjejer utbrända av prestationsångest, läs här.

Och jag kan hålla med Cissi Wallin att det är så jävla egoistiskt av 30-plusmediemammorna inte de inte orkar vara feminister längre. Läs hennes krönika här. Vi får inte glömma hur det var att vara blyg flicka, osäker tonåring, 20+, nästan 30 och barnlös, överårig student eller arbetslös student. Dels av solidariska skäl. Dels för våra döttrars skull.

Vi som verkligen har alla möjligheter att leva jämställt, att kräva jämställdhet måste börja. Det är en solidarisk handling med andra kvinnor att till exempel dela på föräldraledighet, vab och deltid. Det gör att samhället tvingas bli mer jämställt och så småningom kanske kvinnor inte längre diskrimineras av arbetsmarknaden bara för att de kanske någon gång kommer att få barn och då troligen ta det mesta av ansvaret och på så sätt bli en sämre arbetstagare i arbetsgivarens ögon.

Att pappa är där lika mycket som mamma signalerar också till våra döttrar (och söner förstås) att de är viktiga! Så viktiga att pappa väljer dem framför jobbet.