söndag 5 april 2009

Pappor som tröstare

Svenska Dagbladet skriver i dag om pappors förmåga att trösta, apropå det rätt chockartade resultatet på Kamratpostens undersökning för ett tag sedan. (Den visade att barn i första hand vänder sig till mammor för tröst. Och till pappor först i femte (!) hand, efter kompis och INGEN.)

Svenskans artikel i dag innehåller några särskilt viktiga poänger. Läs:

"När ett barn vänder sig till någon för att få tröst visar det att relationen är trygg, att det finns en stark anknytning. Om barnet blir tröstat förstärker det anknytningen och känslan av trygghet fördjupas. Går barnet alltid till mamma och aldrig till pappa (hellre då till en kompis eller till Ingen) kan det alltså vara ett tecken på bristande anknytning och att barnet inte känner sig riktigt trygg hos pappa. Om inte annat borde detta oroa pappa."

Och detta:

"Så vad att göra? Vi män och pappor måste bryta mönster. Ett sådant är förstås att många av oss ägnar för litet tid åt barnen och för mycket åt arbete och andra projekt. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén är övertygad om att hemligheten ligger i ”mer tid tillsammans”.

– Fast det får inte enbart röra sig om några veckor under sommaren. Pappan måste ibland vara ensam med barnet, få hela ansvaret, och de måste dela en riktig vardag.

Det är inte bara pappan som måste lära känna barnet. Barnet måste också lära känna pappan."

Och så slutligen detta:

"Men det finns också andra hinder. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson pratar om våra socialt inlärda beteendemönster där mammor ses som den primära vårdnadshavaren, hon som ska stå för den varma omvårdnaden och ensam inneha tröstarfunktionen. Pappor ges andra roller.

Träningen inför de här rollerna börjar tidigt. Medan flickor leker sociala rollekar rullar pojkarna omkring på golvet och brottas. Även om det skulle finnas en biologisk komponent i dessa mönster har nutida svenska pappor visat att de kan brytas, menar Lars H Gustafsson.

– Pappor kan gå in och bli lika naturliga tröstare som mammor."

(Det är jag som har fetat vissa meningar!)

Läs hela artikeln här.

1 kommentar:

Hemliga damen sa...

Och där blev jag plötsligt så jädrans glad över att det tröstas från alla möjliga olika håll i den här familjen. Men självklart har jag sett fenomenet, gärna kombinerat med förklaringen "h*n är så mammig just nu". Själv får jag spunk de gånger det bara är jag som duger. Jag vill verkligen inte vara den enda som kan trösta.