Tinni i media

Tinni, du är en stjärna! Lyssnade precis på en radiointervju med dig. Nu vill jag självklart tipsa bloggläsarna om den också!

Lyssna här!

Och, om ni skyndar, skyndar, skyndar er så hinner ni se Tinni på Kattis och company också (fem dagar kvar att se programmet, sänt den 7 april). Se här! Om ni inte orkar se hela programmet spela fram till cirka 40.00.

Vad är jämställdhet?

Här och här pågår en diskussion om vad som är jämställdhet. Ja, vad är jämställdhet? Det är ju egentligen det hela vår bok handlar om.

Att man inte ska begränsas av sitt kön är en väldigt bra definition! Om vi nu pratar om familjelivet tycker jag att det också är viktigt med tiden. Hur mycket tid och energi lägger de respektive föräldrarna ner? På hushållsarbete? Sitt lönearbete? På sina vänner? Sina intressen? På att planera för resten av familjen? Jag tycker att man ska sträva efter en så jämlik fördelning av ansvar, tid och att bådas tid, jobb, vänner, intressen, tid med barnen osv är lika viktig.

Vad tycker ni? Vad är jämställdhet?

Tack Ann!

Tack Ann Söderlund! Ja, vi är inte så jämställda som vi tror...

Tänk om jag hade Blondinbellas morgon...

Visst drömmer ni också om en övernattningslägenhet ibland? Hur mycket man än älskar sina barn och familjelivet så finns det ju en del av en som längtar tillbaka till den där sorgliga tiden då man var ung och bara hade ansvar för sig själv. Kanske inte ens ett jobb att gå till på morgonen, bara några universitetsföreläsningar som började vid tio som man hjälpligt kom i tid till...

Hittade en blogg här där en mamma jämförde sin morgon med Blondinbellas (och plötsligt minns jag Linda Skugges "vem som har det mest stressigt-debatt" med Ebba von Sydow, i detta fall vinner bloggmamman över Blondinbella alla gånger ;-)

Läs här!

En egen övernattningslägenhet...

Det är ingen som vet –
att jag drömmer om en övernattningslägenhet

Jo, det är sant! Jag och säkert de flesta av mina småbarnsföräldrar till grannar delar denna dröm. Tänk er själva! En möjlighet att åka in och ta en paus från kladdiga barnfingrar, syskongräl, tjafs om tvätten, klossar på golvet, tidiga morgnar och leva som man gjorde en gång i tiden, fb (före barn)...

En variant på Virginia Woolfs ett egent rum?

Jag och Tinni var på en fantastisk konsert i går på Mosebacke. Finalen på Peter Barlach och Frans Haraldsens Vardagsrumsturné.

Ett smakprov:

Hur många ord?

Det här roliga hittade jag också hemliga damens blogg! Har inget med våra ämnen att göra, mer än att prestationsprinsessan i mig går i spinn ;-) Jag är snabb men slarvig...

Ja, vad säger ni? Kan ni slå mig?

46 words

Speed test

"Ordet är kvinnans makt"

Hemliga damen skriver så bra om orden, flickorna och makten:

"Ordet är kvinnans makt. Genom att uttrycka våra åsikter, känslor, tankar, bekymmer och vår lycka i ord visar vi våra (flicke)barn att vi har rätt att höras. Och jag vill skrika till mig själv så att det ekar i decennier: STÄVJ INTE DETTA! Låt henne höras. Låt henne hitta sitt sätt att använda orden och rösten för att hävda sig. Uppmuntra henne att slipa argumenten och putsa formuleringarna. Och gör allt detta genom att visa med praktisk handling att ordet är mitt. Och därmed hälften av makten. I evighet. Amen."

Läs hela här.

Scen ur ett ganska jämställt äktenskap, del 1

Lördag. Det är mitt på dagen. Det ringer. Jag svarar i köket.

Jag: Hallå.

Marc: Det är utförsäljning på barnkläder i en affär jag går förbi. Behöver barnen något?

Jag: Ja, vad tycker du?

Marc: Meh, sluta.

Jag: (säger inget).

Marc: Okej, okej, okej, jag kan kolla runt lite. Vad har barnen för storlek då?

Jag: suck.

Marc: Okej, okej, okej. Hej hej.

Jag: Hej hej.

Utbrända högstadietjejer

Som jag tidigare skrivit om, när tar egentligen det där Pippi-självförtroendet hos flickor slut? Ska mina kaxiga tjejer också få ångest, börja skära sig, deppa över att de inte har någon framtid?

DN i dag om högstadietjejer utbrända av prestationsångest, läs här.

Och jag kan hålla med Cissi Wallin att det är så jävla egoistiskt av 30-plusmediemammorna inte de inte orkar vara feminister längre. Läs hennes krönika här. Vi får inte glömma hur det var att vara blyg flicka, osäker tonåring, 20+, nästan 30 och barnlös, överårig student eller arbetslös student. Dels av solidariska skäl. Dels för våra döttrars skull.

Vi som verkligen har alla möjligheter att leva jämställt, att kräva jämställdhet måste börja. Det är en solidarisk handling med andra kvinnor att till exempel dela på föräldraledighet, vab och deltid. Det gör att samhället tvingas bli mer jämställt och så småningom kanske kvinnor inte längre diskrimineras av arbetsmarknaden bara för att de kanske någon gång kommer att få barn och då troligen ta det mesta av ansvaret och på så sätt bli en sämre arbetstagare i arbetsgivarens ögon.

Att pappa är där lika mycket som mamma signalerar också till våra döttrar (och söner förstås) att de är viktiga! Så viktiga att pappa väljer dem framför jobbet.

Ingen bebis längre

I morgon fyller min yngsta två år och jag inser att jag inte längre har två barn och en bebis, utan tre barn. Det går så fort. Min söta bebis. Alldeles prickig med sina vattkoppor, men glad och positiv och med på allt ändå.

Pappor som tröstare

Svenska Dagbladet skriver i dag om pappors förmåga att trösta, apropå det rätt chockartade resultatet på Kamratpostens undersökning för ett tag sedan. (Den visade att barn i första hand vänder sig till mammor för tröst. Och till pappor först i femte (!) hand, efter kompis och INGEN.)

Svenskans artikel i dag innehåller några särskilt viktiga poänger. Läs:

"När ett barn vänder sig till någon för att få tröst visar det att relationen är trygg, att det finns en stark anknytning. Om barnet blir tröstat förstärker det anknytningen och känslan av trygghet fördjupas. Går barnet alltid till mamma och aldrig till pappa (hellre då till en kompis eller till Ingen) kan det alltså vara ett tecken på bristande anknytning och att barnet inte känner sig riktigt trygg hos pappa. Om inte annat borde detta oroa pappa."

Och detta:

"Så vad att göra? Vi män och pappor måste bryta mönster. Ett sådant är förstås att många av oss ägnar för litet tid åt barnen och för mycket åt arbete och andra projekt. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén är övertygad om att hemligheten ligger i ”mer tid tillsammans”.

– Fast det får inte enbart röra sig om några veckor under sommaren. Pappan måste ibland vara ensam med barnet, få hela ansvaret, och de måste dela en riktig vardag.

Det är inte bara pappan som måste lära känna barnet. Barnet måste också lära känna pappan."

Och så slutligen detta:

"Men det finns också andra hinder. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson pratar om våra socialt inlärda beteendemönster där mammor ses som den primära vårdnadshavaren, hon som ska stå för den varma omvårdnaden och ensam inneha tröstarfunktionen. Pappor ges andra roller.

Träningen inför de här rollerna börjar tidigt. Medan flickor leker sociala rollekar rullar pojkarna omkring på golvet och brottas. Även om det skulle finnas en biologisk komponent i dessa mönster har nutida svenska pappor visat att de kan brytas, menar Lars H Gustafsson.

– Pappor kan gå in och bli lika naturliga tröstare som mammor."

(Det är jag som har fetat vissa meningar!)

Läs hela artikeln här.

I will survive

Hinner inte blogga. Vädret är för vackert! Härliga vårhälsningar från oss med en till power-låt:

Få power!

Dagar man känner sig nere och har låg självkänsla ska man lyssna på den här!

Ilskan sitter i munnen!

I morse fick min lilla snart 2-åriga tjej en ilskeattack för att jag envisades med att hon måste ha blöja, byxor och tröja när vi skulle till dagis. (Dum mamma, eller hur? Varför kan man inte gå naken till dagis för???)

Det har varit likadant varje morgon nu ett tag. En solstråle som själv klättrar ur spjälsängen (vi tog bort några spjälor så att hon inte ska känna sig instängd) och säger "God morgon, mamma! Frukost!" Sen är hon nöjd och glad tills jag då dumt nog insisterar på att kläder behövs...

Sen när vi kommer till dagis är allt frid och fröjd och jag frågar henne: "Var du arg i morse?" Och hon svarar: "Ja, i munnen." (Och pekar på sin mun.)

Och jag tänker när jag åker därifrån att det är så sunt. Klart ilskan sitter i munnen! Är man arg kommer det ju ut den vägen! Och så funderar jag på att så många flickor slutar uttrycka sin ilska. När de i så fall gör det? Och varför? När slutar ilskan komma ut ur munnen?

"Åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!" Inte vända ilskan innåt. Ut med den! Ur munnen!

Nostalgiska minnen

För er som inte sett Marianne Arhnes fruktansvärt fördomsfulla filmer (vilken fin alliteration!) så ska jag här ge er ett smakprov: En scen i flickfilmen visar en kvinnlig präst som insett att hon hamnat fel i livet, hon slutar som präst och flyttar ut till landet där hon startar kafé. Först där är hon lycklig. På kafét bakar hon bullar och gör små uppträdanden för sina gäster. Rigmor Roberts analys är att män alltid har haft en nära koppling med Gud och himlen och kyrkan, medan kvinnorna är närmare naturen. I kafét ute i skogen hittade hon tillbaka till sin kvinnlighet i och med att hon sysslar med kvinnliga sysslor som "bröd och skådespel".

Jag skojar inte! Båda filmerna går ut på att visa den sanna manligheten och den sanna kvinnligheten.

En annan kvinna de intervjuar är en liten tanig sak med tjocka glasögon som är ingenjör. Hon förklarar att hon inte vill föda barn utan hoppas på att man ska uppfinna en konstgjord livmoder. Som kontrast till henne visar man en barfota Timotej-tjej* med vit klänning och långt blont hår som leker med en lite guldlockig ettåring på en svensk sommaräng. Den "riktiga" kvinnan/modern vs den "oriktiga" kvinnan/modern, liksom.

*Kommer alla ihåg Timotejreklamerna som gick för hundra år sedan? För Timotej-schampot. Det var alltid blonda långhåriga unga kvinnor i vita kläder som dansade på en sommaräng...

Ps. Det roligaste var när feministradion Freja skämtade om Marianne Arhne och Rigmor Robert och deras särartsfeminism att det var en konspiration, att de egentligen var män: Arne och Robert!

Slackern i mig

I de senaste årens jobbskörd finns det två jobb som jag har gjort som har etsat sig fast i mitt inre. Det ena är ett ganska skämtsamt reportage jag gjorde för Family Living (som inte är publicerat ännu) om när en ordning hemma-konsult kom hem till mig för att hjälpa mig att rensa i några skåp.
Det andra är ett reportage jag gjorde för Idag-sidan om några familjen som hemundervisade sina barn (finns att läsa här).

Ni kanske tycker att båda jobben låter lite ... typ märkliga, och det tyckte jag nog också innan jag gjorde dem. Men, mina vänner, människorna jag träffade vid dessa jobb gjorde outplånliga intryck på mig och de har påverkat mitt liv.

Ordning hemma-konsulten berättade till exempel att hon och hennes man (och deras tre barn) hade bott i USA några år i ett hyrt hus och typ inte haft några personliga prylar - och de har aldrig mått så bra. När de kom hem igen till sitt stora hus i Sverige och alla prylar så stockade sig livet och de fick den där känslan av att tiden aldrig räckte till. Så de satte sig ner och jämförde livet i Sverige med livet i USA - och bestämde sig för att göra sig av med över hälften av alla prylar de hade. Möbler, kläder, leksaker, porslin, gamla bra att ha-vinterjackor: rubbet gick de igenom.
Och när de var klara blev deras liv enkelt igen. Idag har de ENDAST saker de använder hemma.

Hemundervisarna påverkade mig på ett djupare plan. Ett "vad-håller-jag-egentligen-på-med-plan". Barnen är små under så kort tid, varför träffar vi dem så lite?

Jag tänker på dessa möten hela tiden nu när jag och min familj för andra gången på ett år flyttar till mindre, gör oss av med saker och får en lägre månadskostnad. När flytthelvetet och rensandet och fixandet och trixandet är över kommer livet bli ännu lättare.

Det bor en slacker i mig som vill ut. Jag låter henne ta plats lite stegvis.

Varför så många prestationsprinsessor?

Mammor känner skuld, pappor inte. Kvinnor överpresterar på jobbet och tycker ändå inte att de har rätt att kräva högre lön. Flickor presterar mycket, mycket bättre i skolorna, 65 procent av alla på universitetet är i dag kvinnor...

Ja, varför finns det så många fler prestationsprinsessor än prestationsprinsar? Ann Söderlund tror sig veta svaret.

"Killar får tidigt lära sig, och utvecklar sen talangen hela livet, att dom duger som dom är. Att hur jävla dåliga dom än är, hur som än beter sig mot fruar och barn och omvärlden så är dom bra. Tänk och gå genom livet med den konstiga, uppblåsta självbilden, det kan fasen inte vara lätt. Alla mammor och pappor har ett ansvar att se sina söner och döttrar på samma sätt, begära samma saker. Och vissa mammor måste sluta att vara så besatta av sina söner, det är som att dom från tre års ålder ska infria alla löften som pappan inte klarade av att leva upp till. Småpåvarna finns överallt och det skapar ännu fler prestationsprinsessor med ångest och ont i magen. Sjukskrivningarna och ohälsan för unga kvinnor ökar lavinartat, jag må verkligen illa i hjärtat över det."

Jag är en riktigt sjuk prestationsprinsessa, jag får jobba med mig själv hela tiden... Men jag känner Ann lite grann och hon är en sann förebild. Hon är verkligen ingen prestationsprinsessa! Hon är bara... skön!

Läs hela hennes inlägg här!

Kärnfamiljen – den nya hackkycklingen?

Ana Udovic heter en riktigt duktig journalist som både jag och Tinni känner. Hon skrev en jättebra artikel i tidningen mama om attacken på kärnfamiljen i januari tror jag det var. Nu har mama lagt ut artikeln på sin hemsida. Om ni missade den är den helt klart läsvärd! Ana har också en blogg, den hittar ni här!

Och här disktuerar de mammaskulden apropå vår bok!

Min morbida sida

Jag har en riktigt morbid sida, slukar allt som har med styckmordsfallet att göra. Alltså, mordet på Catrin da Costa. Det här har egentligen ingenting med feminism, jämställdhet eller familjeliv att göra... mer än att Hanna Ohlsons bok Catrin och rättvisan var en av mina feministbiblar när den kom. Fast på senare år har jag behövt omvärdera den, tyvärr. För jag är inte alls längre lika säker på att det var obducenten och allmänläkaren som gjorde det. Men. Även om den kommer till fel slutsats är det en väldigt bra bok. Och Catrins fruktansvärda öde berör mig än i dag. Nu när alla är så upprörda över justitiemordet på läkarna är det lätt att glömma bort att en ung kvinna faktiskt blev brutalt mördad. (Men självklart ska man inte dömas oskyldig och är de oskyldiga är det verkligen fruktansvärt.)

Nu gör kontroversiella Marianne Ahrne en dokumentärfilm om fallet. Måste jag så klart se, även om hon inte är en favorit sedan filmerna Gott om pojkar, ont om män och Flickor, kvinnor – och en annan drake... Vilken debatt det var när de filmerna kom... Nostalgi. Oj, vad kul det var att vara feminist på den tiden!

Goda nyheter!

Inget överraskande, men en glad nyhet ändå. Det var på tiden!

"En stor riksdagsmajoritet sade i dag ja till att införa könsneutralt äktenskap. Från och med den 1 maj får homosexuella gifta sig."