lördag 28 mars 2009

Varannan vecka?

Är varannan vecka-livet lösningen? Det hävdas i den här artikeln i dag i Aftonbladet.

"Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn", säger forskaren Jörgen Larsson vid Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet i artikeln.

Vad tror ni?

Det här handlar inte om något krig mellan kärnfamiljen och ensamstående föräldrar, som Malin Wollin verkar tro. Läs hennes krönika här.

Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet. Jag tror inte att någon skiljer sig för att de VILL missa barnens halva barndom. Men det är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen.

Vill man håller ihop bör man försöka leva jämställd medan man fortfarande lever tillsammans. En jämställd familj har lättare att överleva (enligt forskning).

Här är några kortfakta från artikeln (samma fakta som finns i vår bok) som stödjer denna tes:

"En frånskild kvinna har mindre hushållsarbete än en gift kvinna. En ensamstående kvinna med barn under sex år lägger 35 timmar på obetalt arbete, medan en sammanboende kvinna med barn i samma ålder lägger 42 timmar i veckan på obetalt arbete.

Flera studier pekar på att kvinnor ofta både tjänar bättre och mår psykiskt mycket bättre efter en skilsmässa. Det kan ha ett samband med att många kvinnor mår sämre och är mer stressade i dåliga relationer än män.

Mest tidspressade är ensamstående föräldrar som har barnen majoriteten av tiden. Att leva i ombildade familjer bidrar också till stress i form av ökad vardagslogistik."

Källor: SCB; ”På tal om kvinnor och män”, Larsson; ”Om föräldrars tidspress – orsaker och förändringsmöjligheter”, Forskning och Medicin; ”Så påverkas kvinnohjärtat av stress”

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är skild sedan två år och ja, jag har mer tid för mig själv. Vi har också blivit mycket mer jämställda sedan skilsmässan. Men lyckligare vet jag inte om jag har blivit. Jag saknar barnen de veckor de inte är hos mig. Det var verkligen inte ett val att missa halva deras barndom, som Malin Wollin skriver.
/Sara

Anonym sa...

Har många vänner som liksom ni blivit jämställda först efter skilsmässan. Pappor som inte alls velat ta ut pappaledighet och som sedan slåss jätte mycket för att få halva tiden. Tycker förstås att de bör ha halva tiden, men kan tycker att de är lite konstigt att de kommer då och vill vara så mycket med barnen, när de mest jobbade när de bodde med barnen på heltid.